Doktrinen om identifiering: Den pånyttfödde Jesus och försoningen med djävulen

”Denna bok kommer att belysa en ny väg i den konstruktiva tolkningen av Paulus uppenbarelse. Den visar på många nya drag inom ursprunglig sanning, som länge varit övertäckt med förståndets kunskap om hur man ska tolka Ordet…De (apostlarna) visste inte vad som hände på korset eller under de tre dagarna och nätterna före Hans uppståndelse, men vi måste ha kunskap om dessa tre dagar, för det är detta som kommer att bygga upp tro i oss. Mysteriet finns gömt i dessa tre dagar”.

E.W. Kenyon, What Happened
from the Cross to the Throne,
sid. 9, 12

”Den mytologiska framställningen i trosrörelsens undervisning om Jesu förfall från att vara fullkomlig människa till att bli satanisk, förnekar att människans återlösning ägde rum på korset. Den förflyttar människans återlösning till tiden efter Jesu förmenta dubbla död på korset….De påstår att Jesus var ställföreträdaren för varje människa i helvetet….Ibland varierar myten och omfattar kunskap som det verktyg Jesus använde för att besegra Satan i helvetet….Kunskap är vägen till att bli som Gud, och genom att ha kunskap om det som hände med Jesus på korset, kan den troende inse sin jämlikhet med Jesus i alla avseenden”.

Judith A. Matta, The Born-Again
Jesus of the Word-Faith Teaching ,
sid 35, 37

Under 1800-talet blev konceptet om ”identifiering” allmänt känt i en rad ”djupare liv”-sammankomster, av vilka den första hölls i Keswick i England 1875. ”Keswickrörelsen”, som den nu är känd som, undervisar att troende kan, till en del, övervinna sin inneboende böjelse för synd genom personlig ”identifiering” med olika aspekter av Kristi återlösande verk – speciellt hans död, begravning, uppståndelse, himmelsfärd och upphöjelse. Identifiering utgör en slags upplevelsemässig bro mellan läran om människan och läran om Kristus. Keswickrörelsen undervisar att man genom tro kan vara identifierad med Kristi återlösande verk och detta är att vara ”i Kristus”. Hans erfarenhet av det återlösande verket blir sedan på ett ställföreträdande sätt människans erfarenhet. Identifiering är sättet att i detta livet tillägna sig både privilegierna och kraven i Kristi återlösande verk.

Medan Keswickrörelsen började med bibliskt renläriga doktriner om Kristus och människan för att forma dess doktrin om identifiering, brukar trosrörelsen kultiska, metafysiska begrepp. Av detta blir resultatet en heretisk doktrin om identifiering, vilken förnekar försoningens fysiska natur, påstår att Jesus blev satanisk och ”pånyttföddes” i helvetet och undervisar att troende kan förvandlas till inkarnationer av Gud (=förgudning). I den resterande delen av detta kapitel kommer uttrycket ”identifiering” att syfta enbart på Kenyons och Hagins bisarra doktriner om människan, Kristus, återlösningen och förgudning.

Konceptet att Jesus dog andligen är så avgörande för trosteologin, att vissa lärare inom trosrörelsen uttalar Guds dom över alla som ifrågasätter det. Kenneth Copeland t.ex. fastslog olycksbådande när han beskrev en förkunnare som kraftigt motsatte sig identifiering: ”Den killen är död idag. Det sa jag för att varna er. Kritisera inte människor för att de predikar (identifiering). Om du inte förstår det, håll din mun stängd och bed”. Identifiering är så viktigt, därför att den är grunden för trosteologins påstående att den troende är en inkarnation av Gud . Genom denna identifiering med Jesu ”andliga försoning” är den troende en gud. Vi bryr oss inte om Copelands hotelser och vill nu visa att doktrinen om identifiering är baserad på kultiska uppfattningar.

DEN KULTISKA NATUREN I DOKTRINEN OM IDENTIFIERING.

Enligt Kenyon är försoningen en sanning som var okänd för Jesu lärjungar, vilka varken förstod innebörden av ”andlig död” eller ”mysteriet” i hans tre dagar av lidande i helvetet. Bara Paulus fick ”uppenbarelsen” om ”mysteriet” i Kristi död. Kenyon skrev två böcker om sin tolkning av identifiering. Den första var skriften Identification: A Romance in Redemption och den andra var den mer omfattande What Happened from the Cross to the Throne . Innan vi går in på själva identifieringen, är det nödvändigt att förstå Kenyons uppfattning om människan.

Trosrörelsens lära om människan: Människans gudomliga-sataniska natur.

Kenyon undervisar att människan som art ”är i Guds klass som varelse”. Med detta menar han, att människan och Gud har en gemensam natur: båda är andliga varelser. Kenneth Hagin går så långt, att han säger att ”människan är inte en fysisk varelse. Människan är en ande”. Den enda skillnaden i natur mellan människan och Gud är i grad, inte i slag. Den vanliga definitionen av människan, som används i hela trosrörelsen, är att ”människan är en ande, som har en själ, och som bor i en kropp”. Enligt Kenyon ”är människans ande den verkliga människan”. På samma sätt insisterar Hagin på att ”vi lever i en kropp, men vi är andevarelser”.

Alla som är vagt insatta i det metafysiska (=översinnliga) känner igen den kultiska naturen i trosrörelsens människosyn. Alla de metafysiska kulterna undervisar den panteistiska uppfattningen att eftersom Gud är i allting, är allting gud (speciellt människan). Alltså talar Ralph Waldo Trine (en av de mest framstående språkrören och författarna inom New Thougt) för alla inom New Thought när han hävdar att ”i sitt innersta väsen är Guds liv och människans liv identiskt det samma och är därför ett . De skiljer sig inte i sitt innersta väsen (natur) eller i kvalitet, de skiljer sig åt i grad”. Liksom Kenyon undervisade Trine också att människan genom den inneboende kraften i sin enhet med Gud, är en andlig varelse, inte fysisk. Alla de metafysiska kulterna insisterar på att den ”verkliga” människan är en ande, inte en kropp. Mary Baker Eddy (grundare av Christian Science, författare till boken Science and Health), t.ex. skrev att ”anden är verklig och evig, materien är overklig och temporär. Anden är Gud, människan är Hans avbild och lik honom. Därför är människan inte materiell, hon är andlig”. Denna förandligade syn på människan är inte den judisk-kristna synen som uppenbaras i bibeln.

Kenyons mottaglighet för kultisk syn på människan härstammade från hans uppfattning att människan inte har någon självständig egen natur (åtminstone inte någon som är unikt och varaktigt mänsklig). Människan är alltid ”beroende av en högre kraft än sig själv för sitt andliga liv. Hon måste vara delaktig antingen av Guds natur eller av Satans natur”. Människans natur var gudomlig före syndafallet och demonisk efter syndafallet.

Människan omdanades från det gudomliga till det demoniska genom ”andlig död”. Andlig död är mer än bara en andlig motsvarighet till fysisk död. Enligt Kenyons uppfattning ”är andlig död i verkligheten en natur”. Det är den sataniska naturen som tillräknas människan genom synden, som omskapar henne till en ”ny satanisk skapelse”. På samma sätt undervisar Hagin att ”just som att ta emot evigt liv innebär att vi får Guds natur inom oss, innebär andlig död att få Satans natur”.

Inte bara blev varje individs natur fördärvad av Satan, utan människans totala herravälde över skapelsen överfördes till Satan genom syndafallet. Adam förrådde Gud genom att ge det som Gud hade givit honom till Satan, vilket i trosrörelsens teologi omnämns som ”högförräderi”. Alltså är Satan gud och regerar över skapelsen genom ”laglig rätt”, inte bara genom människans uppror. För att återerövra världen måste Gud förhandla med Satan ”på ett rättvist sätt” genom att betala honom en lösen.

Trosrörelsens lära om Kristus: Andlig död och den pånyttfödde Jesus.

Enligt Kenyon dog Jesus två dödar på korset: den första andligt, den andra fysiskt. Det var nödvändigt att Kristus dog andligen eftersom sjukdom och synd båda är andliga till sitt ursprung, inte fysiska. Kenyon förklarar att ”synd och sjukdom kommer från samma källa. Satan är ursprunget till båda. På samma sätt ”är sjukdom andlig. Den manifesteras i våra fysiska kroppar som något ont.”. Men det onda i sig själv är bara en fysisk manifestation av ett problem, som är andligt till sitt ursprung. Kristi fysiska död åstadkom fullständig lydnad, men den kunde aldrig utrota synd och sjukdom eftersom båda dessa är andliga. Kristi fysiska död var bara inledningen av hans återlösande gärning, inte slutet. Kenyon skriver:

”Allt det som Kristus utförde i sitt ställföreträdande verk utfördes i hans Ande. Det var hans Ande som gjordes till synd. Det var hans Ande som utstod domens pina för mänsklighetens skull. Det var hans Ande som förklarades rättfärdig….Det var hans Andes uppståndelse som har givit mänskligheten dess återlösning. Människan är så bunden i förståndets kunskap, att hon bara har sett Kristi fysiska lidande på korset och hans fysiska uppståndelse. Det var någonting oändligt mycket mer än detta .

Kenyon hävdar med detta att Kristi verkliga återlösande verk inte var hans dödskamp på korset och segern i hans kroppsliga uppståndelse, utan istället var hans ”andliga död” och ”Andes uppståndelse” hans verkliga återlösande gärningar.

I trosrörelsens teologi har inte Kristi fysiska lidanden och utgjutna blod i döden mer kraft att försona och befria än vem annans som helst. Kenyon påstår att ”om hans (fysiska) död sonade den, kunde varje människa dö för sig själv. Synd är i andevärlden. Hans fysiska död var bara ett sätt att nå målet. ”Målet” som åsyftas var hans andliga död och lidande i helvetet. Den ”andliga dödens” företräde försvaras av de flesta av de stora lärarna inom trosrörelsen. T.ex. Fred Price ställer frågan:

”Tror du att straffet för våra synder var att dö på korset? Om så var fallet, kunde de två rövarna ha betalat priset för dig. Nej, straffet var att gå till själva helvetet och tillbringa tid i helvetet skild från Gud….Satan och alla helvetets demoner trodde att de hade bundit honom och de kastade ett nät över Jesus och de drog honom till själva helvetets avgrund för att avtjäna vår dom”.

Kenneth Copeland är ännu mer rak i sitt förnekande av den försonande kraften i Jesu blod: ”Jesus gick till helvetet för att befria mänskligheten från straffet för Adams högförräderi….När hans blod utgjöts försonade det inte ….Jesus tillbringade tre fasansfulla dagar och nätter i denna jordens innandöme för att få tillbaka dina och mina rättigheter hos Gud”. Det var Jesu lidande i helvetet som sonade människans straff och gjorde henne till arvinge av evigt liv. Som Kenyon så kortfattat uttryckte det: ”Han gick till helvetet för att ta oss till himmelen”.

Det är inte överraskande att de metafysiska kulterna också förnekar att Jesu fysiska blod försonar synd. Mary Baker Eddy förklarar att ”Jesu kroppsliga blod hade inte mer verkan att rena från synd när det utgjöts på ”det förbannade korset”, än när det rann i hans ådror”. Hon menade att uppfattningen om att Guds vrede måste försonas genom ett fysisk offer var en ”hednisk föreställning”. Att Kenyon anslöt sig till sådana metafysiska uppfattningar, omöjliggjorde för honom att tro, att Kristi fysiska lidanden på korset kunde vara tillräckligt för att uppnå människans återlösning, utan något som han trodde mer betydelsefullt andligt lidande i andevärlden. Detta förandligande av Jesu död, antingen underförstått (som i trosrörelsens teologi) eller uttryckligt (som i metafysiken), tillintetgör själva det innersta i evangeliet. Det är kultiskt och heretiskt.

Det är också läran om Kristus i trosrörelsen. De ”tre fasansfulla dagarna och nätterna” i helvetet tillfogade mycket mer än de yttre lidandena som Kristus fick utstå. Kenyon undervisade att en inre omdaning ägde rum i Kristi natur när han dog andligen, precis som den som ägde rum i Adam, när han hade syndat. På korset, när människans synd och andliga död tillräknades honom, blev Jesus en ”ny satanisk skapelse”. Som en följd av detta ”blev Jesus gjord till synd. Hans ande skiljdes från Gud”. Denna separation från Gud var mer än ett avlägsnande p.g.a. människans synd. Den andliga döden omdanade Kristus från en Gudamänniska till en dödlig (och satanisk) människa, och ”avsöndrade” honom därigenom från Gud. I trosrörelsens teologi var inte Jesus någon som ersatte synden i någon ställföreträdande mening. Han omdanades till en djävul.

Efter att Jesus lidit straffet för människans synd och fullbordat alla människans rättsliga förpliktelser mot Satan, förklarade Gud att rättvisa hade skipats.Eftersom han hade tagit på sig andlig död och blivit en satanisk skapelse, ”blev Jesus född på nytt innan han uppväcktes från de döda”. Han gick till helvetet som en demonbesatt dödlig människa och steg upp från helvetet som en pånyttfödd, återuppstånden människa. Denna ”pånyttfödde Jesus” besegrade sedan Satan och hans mörkrets makter i helvetet. ”Det är viktigt för oss att inse”, skriver Kenneth Copeland, ”att en pånyttfödd människa besegrade Satan”.

Den rättsliga sidan av identifieringen.

För Kenyon innebär identifiering Kristi fullständiga förening med oss i vårt fallna, demoniska tillstånd och ”vår fullständiga förening med honom i hans ställföreträdande offer”. Alltså har identifiering med Kristus två sidor: den ”rättsliga sidan” och den ”livgivande sidan”. Den rättsliga sidan av identifieringen ”avslöjar det som Kristus gjorde för oss från det att han gick till korset, tills han satte sig ner på Faderns högra sida”. Den betraktas som ”rättslig”, eftersom den fullgör Guds rättvisa gentemot Satan, som är i besittning av skapelsen p.g.a. Adams högförräderi. För att återlösa människan från Satans rättsliga herravälde, var Jesus tvungen att anta andlig död på sig själv, den sataniska naturen och ”lagens förbannelse”, som är synd, sjukdom och fattigdom.

Den livgivande sidan av identifieringen.

Från det gudomliga perspektivet har alltså allt som Gud måste göra för att återlösa människan, redan skett i den rättsliga sidan av identifieringen. Från det mänskliga perspektivet är allt som återstår i återlösningen, att den troende intar sin ”plats” i Kristus, att han utövar de ”rättigheter” Kristus har givit honom, kortfattat att han finner sin ”identitet” i Kristus. Den livgivande sidan är trons förverkligande av Kristi fullkomliga återlösning, som redan gottskrivits människan i den rättsliga sidan av identifieringen.

Det slutliga målet för den livgivande sidan av identifieringen är förgudning. ”Förgudning” kan beskrivas som den process genom vilken människor omdanas till gudar. Enligt Kenyons uppfattning om förgudning skapades människan med gudomlig natur, syndade och fylldes med satanisk natur. Men genom den nya födelsen blir han åter ingjuten med gudomlig natur. ”Att bli född på nytt”, hävdar Kenyon, är att få ”Guds natur och liv i sin ande”. Kenyon visste mycket väl att förgudning undervisades inom de metafysiska kulterna. I ett av hans tidigaste nyhetsbrev, skrev han:

”Christian Science, Teosofi, New Thought och modern unitarism undervisar, medvetet eller omedvetet, inkarnationen av den mänskliga rasen, d.v.s. de undervisar att varje människa har en Gud inom sig själv. Om en människa har Gud inom sig själv, då är hon och Gud förenade, och om de är förenade, är hon inkarnerad”.

Kenyon visste att kulterna undervisade att människan är en inkarnation av Gud, och hade i detta avsnitt invändningar mot det, men han undervisade i verkligheten samma sak genom sin livgivande sida av identifieringen.

Idag fortsätter Kenneth Hagin att undervisa Kenyons doktrin om människans förgudning. Hagin säger att ”det finns en verklig inkarnation i den nya födelsen!” I den nya födelsen skänker oss Gud ”sin egen natur, substans och varelse till våra mänskliga andar”. Sålunda vidhåller Hagin att ”varje pånyttfödd människa är en inkarnation” och att ”den troende är en inkarnation lika mycket som Jesus från Nasaret”. Om läsaren tror att Hagin endast uttrycker en bild, betänk följande citat:

”Det är vilka vi är, vi är Kristus!

I verkligheten kallas församlingen, i breven, Kristus. Församlingen har ännu inte insett att vi är Kristus. När vi gör det, kommer vi att börja med att utföra det verk vi ska göra.

Kristus är huvudet – vi är kroppen – och Kristi kropp är Kristus”.

Vid åtminstone ett tillfälle tycks Hagin dementera den tydliga avsikten med ovanstående uttalande. Men för det mesta är hans uppfattning klar: genom identifiering med Kristus i den nya födelsen, blir människan en inkarnation av Gud.

Som tidigare nämnts har Kenyons uppfattning om frälsning som förgudning starka kultiska motsvarigheter. New Thought undervisar, att när en människa inser att hon är en ande i förening med Kristus-anden, omdanas hon till en gud. Enligt Trine ”förvandlas vi i den grad som vi öppnar oss själva för detta gudomliga inflöde från att vara bara människor till att vara gudamänniskor”. Liksom lärarna inom trosrörelsen undervisade Trine att troende behövde inse sin verkliga ”identitet” som gudamänniskor. Både Trine och Kenyon undervisar att troende som är i förening med Gud, själva är inkarnationer av Gud. De undervisar också båda, att troende i förening med Gud kan överskrida alla fysiska begränsningar. Kenyon vidhöll att om alla troende var livgivande identifierade med Kristi pånyttfödelse i helvetet, så skulle församlingen lyftas upp över varje sjukdom, smärta, omständighet och ofullkomlighet. Där dessa saker finns i församlingen, är orsaken endast att troende har underlåtit att inse sin identifiering med Kristus.

Fastän hans betoning är något annorlunda, hävdade Trine också att den troende genom förening med Gud kunde överskrida den fysiska kroppens alla sjukdomar och omständigheter. Den troende som inser att han är en andevarelse

”gör inte längre misstaget att se sig själv som en kropp, underkastad motgångar och sjukdom, utan han inser det faktum att han är en ande, ande nu så mycket som han någonsin kommer att bli eller kan bli, och att han är byggmästaren och därför herre över kroppen, huset i vilket han bor. Och i det ögonblick som han följaktligen inser sin makt som härskare, slutar han på allt sätt med att tillåta herraväldet över honom”.

Sålunda insisterar både Trine och Kenyon att troende liksom Gud själv, skulle vara de oinskränkta härskarna över all synd, sjukdom och omständigheter.

D.R. McConnell

http://www.karlektillsanningen.se