Innehållsförteckning

Inledning

Den karismatiska uppfattningen

1. Profetians gåva i nya testamentet är inte relaterad till profetia i gamla testamentet

2. Det finns två eller flera slag av profetia

3. Profetia är ett normalt utövande för församlingen

Grundläggande bibelställen om profetia

Kritik av den karismatiska uppfattningen

1. Profetians gåva i nya testamentet är relaterad till profetia i gamla testamentet

2. Det finns bara ett slag av profetia

3. Profetia är Inte ett normalt utövande för församlingen

Anmärkningar

Avslutning

Inledning

Ger Gud fortfarande speciell uppenbarelse i vår tid? Bör Jesu Kristi församling förvänta sig att fortlöpande ta emot nya uppenbarelser från Gud? Är profetia en gåva vi ska söka och utöva i den lokala församlingen? Bör profeter och profeterande ha en normal funktion och roll i den nytestamentliga församlingen?

Svaren som jag får på dessa frågor kommer i stor utsträckning att bestämma min uppfattning om hur Gud leder den kristne i vår tid. Bör mitt liv få sin inriktning genom mogna beslut, grundade på biblisk sanning eller på övernaturlig speciell uppenbarelse? Bör övernaturlig uppenbarelse om ledning vara den normala erfarenheten för den kristne eller är bibeln i sig själv tillräcklig för att leda oss?

Den karismatiska uppfattningen

Den karismatiska uppfattningen innebär att Gud fortfarande ger speciell uppenbarelse för vår tid och att församlingen bör förvänta sig ny uppenbarelse från Gud. Profetia är alltså en gåva som bör sökas och utövas i den lokala församlingen och bör anses som ett normalt utövande i dess gudstjänst.

Men denna speciella uppenbarelse anses inte kanonisk utan personlig. Denna uppenbarelse är inte heller ofelbar. Profetian i nya testamentet har, enligt karismatikerna, inget samband med profetians gåva i gamla testamentet utan är istället ett nytt slag av legitim profetia, som kan vara felaktig.

Den karismatiska uppfattningen om profetians gåva har tre särdrag som åtskiljer den från andra uppfattningar. Karismatiker undervisar att: (1) Profetians gåva i nya testamentet är inte relaterad till profetia i gamla testamentet, (2) det finns två eller flera slag av profetia, och (3) profetia är en normal funktion i nya testamentet. Deras uppfattning anknyter till deras tro att Gud i denna tid fortsätter att ge speciell uppenbarelse och kommer att fortsätta att göra detta tills Kristus återvänder.

1.Profetian i nya testamentet är inte relaterad till profetia i gamla testamentet

Karismatikerna tror att profeterna i vår tid skiljer sig från profeterna i gamla testamentet. I stället för att se ett samband mellan profetia i nya testamentet och profetens tjänst och profetians roll i gamla testamentet, ser karismatikerna ett tvärt avbrott mellan de två. Kevin J. Conner skriver att “profeternas uppgift i nya testamentet var skild från deras föregångare i gamla testamentet”.

Wayne Grudem, som har gjort mer för att systematisera den karismatiska uppfattningen om profetia än någon annan författare, anser att profeterna i gamla testamentet har sin nytestamentliga motsvarighet i tjänsten som apostel – profet, en odelad tjänst som han anser skild från tjänsten som profet eller apostel. Han tror att det finns en odelad tjänst som apostel – profet, som är skild från profetens tjänst enbart, och att denna tjänst är motsvarigheten till gamla testamentets profet. Men han anser att tjänsten som apostel – profet var en tillfällig tjänst och att den sålunda inte längre finns i denna tid. Tjänsten som profet, å andra sidan, finns kvar intill denna dag.

Det finns två eller flera slag av profetia

Kevin J. Conner undervisar att det finns fyra kännetecken på profetiska gåvor i bibeln. (1) Profetians ande. Alla har tillgång till denna ande. Detta är “Helig Ande som kommer över män eller kvinnor, som medför att de talar ut inspirerade eller upplivande uttalanden på ett känt språk…vid ett sådant tillfälle ‘kan alla profetera'” (2) Profetians gåva . Detta är en särskild Andens gåva och är given till vissa, men inte alla. (3) Profettjänsten . Detta är “den särskilda tjänsten att representera Gud inför människorna.” Den är åtskild från gåvan, “eftersom det är möjligt att ha profetians gåva och inte vara en profet, fastän motsatsen inte är det.” (4) Biblisk profetia . Conner tror att “detta slag av profetia inte ges i vår tid.” Han förklarar att “de föregående tre slagen av profetia måste bedömas efter denna sista. De första tre kan vara felaktiga. Den bibliska ‘profetian’ är ofelbar. Vi bedömer inte bibelns uttalanden. I stället bedömer bibeln våra profetiska uttalanden, vad de än må vara.”

Wayne Grudem sträcker sig mycket långt för att bevisa att det finns två slag av profeter och profetia i nya testamentet: (1) Apostel – profeter, vilkas profetior, både nedskrivna och uttalade, är Guds ofelbara ord, och (2) Vanliga församlingsprofeter, vilkas profetia kan vara felaktig. Det första slaget av profet var grundläggande för församlingens upprättande och är därför inte en permanent tjänst eller gåva. Det andra slaget av profet lever fortfarande i dagens församling.

Grudem ser två steg i den “vanliga församlingsprofetens” profetiska upplevelse. Profeten “tar” först “emot” uppenbarelsen och “förmedlar” sedan uppenbarelsen till den avsedda mottagaren. Det första steget i hans upplevelse är ofelbart. Profeten “tar emot” oförsvagad och ofelbar uppenbarelse från Gud. Ändå är detta endast den första beståndsdelen av den profetiska upplevelsen. Det är inte förrän personen faktiskt talar ut uppenbarelsen, som den blir profetia. Nästa steg är förmedlingen av uppenbarelsen. På denna punkt “kommer mänskliga brister i olika grad in i bilden, eftersom den fulla auktoriteten i uppenbarelsen given av Herren försvagas när den överförs till andra genom profeten.” Som Grudem själv skriver: “Profetia kan vara oren–våra egna tankar eller uppfattningar kan blandas in i budskapet vi tar emot”; “ett uttalande kan vara 75% Gud, men 25% personens egna tankar”; “en person kan höra Herrens röst och drivas till att tala, men det finns ingen garanti för att det är fritt från förorening. En blandning av kött och Ande kommer att finnas.”

Mot denna bakgrund försöker Grudem bevisa, att profetia i nya testamentet ibland är felaktig. Han gör detta genom att försöka argumentera att Agabus profetia vid Paulus arrestering i Jerusalem inte var helt riktig, utan innehöll vissa felaktigheter. Han säger att (1) judarna inte band Paulus som Agabus sa att de skulle göra, utan att romarna gjorde detta, och (2) judarna inte överlämnade Paulus i romarnas händer, utan försökte i stället själva döda honom. O Palmer Robertson fastställer Grudems mål exakt: “Poängen med hela detta försök är att finna vissa felaktigheter i denna icke-apostoliska profetia i nya förbundet, så att vägen kan bli undanröjd för ett bibehållande av samma slag av felaktig men legitim profetisk verksamhet i vår tids församling.”

3. Profetia är ett normalt utövande för församlingen

Eftersom profettjänsten fortsätter att vara gällande och eftersom en form av otillförlitlig men legitim profetia fortfarande finns kvar, förs profetia fram som ett mönster och normalt utövande i församlingen. Församlingen uppmanas att söka och lyda dessa profetior. Dessa profetior sägs bekräfta Guds ledning i bibeln. Alltså är och bör profetia vara en del av vår vardagliga, ständiga erfarenhet. I många fall är de saker som uppenbaras för en profet nödvändiga för att uppenbara “hemligheterna i människors inre”, “deras oro och fruktan”, och “deras vägran eller tveksamhet att göra Guds vilja.”

Eftersom profetia är en normal erfarenhet, förväntar sig vår tids karismatiker fortsatt ny speciell uppenbarelse från Gud. Denna uppenbarelse ges genom otillförlitlig men legitim profetia.

Grundläggande bibelställen om profetia

När nu kännetecknen på den karismatiska uppfattningen har framställts, måste en kort undersökning av de grundläggande bibelställena om profetia tas i betraktande.

“Men HERREN sade till Mose:’Se, jag har satt dig till att vara såsom en gud för Farao, och din broder Aron skall vara din profet. Du skall tala allt vad jag bjuder dig; sedan skall din broder Aron tala med Farao om att han måste släppa Israels barn ut ur sitt land'” (2 Mos 7:1-2) . Guds ord kommer från Mose och förmedlas genom Aron och kommer alltså till Farao med oförminskad auktoritet. Faktum står klart direkt att förmedling inte på något sätt förminskar auktoriteten i det profetiska ordet. Därför är den skillnad som Grudem gör mellan mottagande och uttalande, där det senare är otillförlitligt, inte biblisk. Orden från profetens mun är inte mindre auktoritativa p.g.a. det faktum ett profeten uttalar dem.

“Och han sade: ‘Hören nu mina ord. Eljest om någon är en profet bland eder, giver jag, HERREN, mig till känna för honom i syner och talar med honom i drömmar'”(4 Mos 12:6). Guds profeter uppenbarar Guds budskap. Falska profeter, å andra sidan, uppenbarar sina egna tankar och budskap. Källan till deras budskap är inte gudomligt.

“HERREN , eder Gud, skolen I efterfölja, honom skolen I frukta, hans bud skolen I hålla, hans röst skolen I höra, honom skolen I tjäna, och till honom skolen I hålla eder. Men den profeten eller drömmaren skall dödas, ty han predikade avfall från HERREN, eder Gud, som har fört eder ut ur Egyptens land och förlossat dig ur träldomshuset; och han ville förföra dig till att övergiva den väg, som HERREN , din Gud, har bjudit dig att vandra. Du skall skaffa bort ifrån dig, vad ont är ” (5 Mos 13:4-5) . Falska profeter måste dödas eftersom de försöker få Israel att falla av från Guds uppenbarade väg.

I 5 Mos 18 “nämns varje möjligt ord som beskriver en metod genom vilken människor skulle kunna försöka att bestämma, kontrollera eller förutsäga framtiden, som en styggelse för Herren.” Slutsatsen är att Guds profeter måste ta emot sin uppenbarelse enbart från Herren och endast genom de sätt han har bestämt. Människor har inte rätt att närma sig Gud eller att tillbe Gud på sina egna villkor.

I nya testamentet är de två tjänsterna apostel och profet förenade tillsammans som förmedlare av gudomlig uppenbarelse (Ef 3:5). Deras tjänster ombesörjer gemensamt grunden för församlingen. En grund byggs endast en gång. Därför är det logiskt att anta att eftersom apostelns tjänst inte finns, är även profetens tjänst borttagen och obehövlig. Grudem har fel, när han förklarar att det finns en odelad tjänst som apostel-profet som skiljer sig från profetens tjänst. De två tjänsterna är klart åtskilda i 1 Kor 12:28 och Ef 4:11.

Bibeln avslutas med denna mäktiga varning: “För var och en som hör de profetians ord, som stå i denna bok, betygar jag detta: ‘Om någon lägger något till dem, så skall Gud på honom lägga de plågor, om vilka är skrivet i denna bok. Och om någon tager bort något från de ord, som stå i denna profetias bok, så skall Gud taga ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, om vilka är skrivet i denna bok'” (Upp 22:18-19) . O Palmer Robertson slår tydligt fast den oerhörda betydelsen av detta avslutande ställe i Uppenbarelseboken: “Men nu skriver den gamle Johannes, med rätta ansedd vara den siste överlevande av den apostoliska skaran, om Kristi härlighet inte bara som han såg honom på jorden, utan med den särskilda förmånen han fick att se honom i himmelen. Här är nu den slutliga visionen av den förhärligade Guds Son att upplevas av människan i sitt nuvarande tillstånd. Till denna slutliga uppenbarelse av Kristus, målet för all uppenbarelse, får ingenting läggas till och ingenting kan tas bort från den.”

Profeter och profetia är grundläggande för vår förståelse av Gud och församlingen (Ef 2:20). De uppenbarar Guds ord ofelbart och auktoritativt (2 Mos 7:1-2). Profeter i nya testamentet är nära förbundna med apostlar i nya testamentet och de lägger grunden för den nytestamentliga församlingen. Deras ord är ofelbart, auktoritativt och bindande. Eftersom den grundläggande tjänsten som apostel är borttagen, är det logiskt att anta att den andra grundläggande tjänsten som profet också är borttagen, eftersom deras syften har uppnåtts.

Kritik av den karismatiska uppfattningen

Vår kritik kommer att rikta sig mot tre tidigare fastslagna kännetecken på karismatisk undervisning om profetia.

1. Profetians gåva i nya testamentet är relaterad till profetia i gamla testamentet

I motats till den karismatiska uppfattningen, har profeterna i nya testamentet direkt samband med profeter i gamla testamentet. Nya testamentets skrifter skrevs inte i ett vacum. De sammanfogades på gamla testamentets grund och dess koncept och undervisning. Ingenting annat än förvirring skulle bli resultatet om de nytestamentliga författarna försökte använda ett vedertaget och självklart gammaltestamentligt ord för att beskriva ett fullständigt nytt och unikt nytestamentligt utövande av det slag som föreslagits av Grudem.

2. Det finns bara ett slag av profetia

Det finns bara ett slag av profetia i bibeln och det är profetia baserad på direkt uppenbarelse från Gud. Profetia har alltid samband med uppenbarelse. Profetia är därför, eftersom den är intimt förenad med uppenbarelse, alltid ofelbar. Gud har alltid använt mänskliga redskap för att uttrycka och förmedla sitt ord och de har aldrig fört in sina egna misstag eller sitt kött in i hans budskap, när Guds hand tydligt var över dem.

3. Profetia är inte ett normalt utövande för församlingen

Mottagande av ständigt ny uppenbarelse var aldrig en normal vardaglig verksamhet hos Guds folk. Perioder av avbrott i uppenbarelse var inte en ny sedvänja i återlösningens historia. “Förmaningen att ‘inte lägga till något’ i bibeln (t.ex 5 Mos 12:32, Upp 22:18-19) antyder att uppfattningen om ett avbrott i uppenbarelsen inte är ett ovanligt koncept i förfaringssättet om hur Gud går till väga i återlösningen av sitt folk. Uppenbarelse inträffade aldrig som en oavbruten erfarenhet.”

Direkt speciell uppenbarelse har upphört, inte för att den är oviktig, utan för att dess syfte har uppfyllts. “Frågan är inte om profetia och tungotal ska förbjudas av människor. I stället är frågan om syftet med profetia och tungotal har uppfyllts och avlutats genom Guds plan och avsikter.” “Eftersom uppenbarelsens ‘mål’ har förverkligats genom Kristi ankomst…borde inte Guds folk sörja i en känsla av förlust p.g.a upphörandet av de speciella uppenbarelsegåvorna, mer än vad Israels barn skulle ha sörjt när mannat upphörde när de kom in i Kanaans land. De hade nått sitt mål!”

Tjänsten som apostel och profet var grundläggande för initierandet av den nytestamentliga församlingen. Varje gåva som bevisade äktheten av deras budskap (t. ex. tecken, underverk, mirakler, 2 Kor 12:12; Hebr 2:4) och alla gåvor genom vilka deras budskap blev ofelbart proklamerat (t.ex. profetia, tungotal) bör också anses som grundläggande för församlingen, utan att de behöver vara varaktiga, eftersom deras syfte har fullbordats. “Om vissa tjänster och funktioner som apostel och profet i bibeln anses som grundläggande för församlingens upprättande, borde det inte komma som en överraskning, att de extraordinära gåvorna som är förenade med dessa tjänster skulle upphöra när det historiska grundläggandet av församlingen en gång har skett.” Karismatiker borde på nytt pröva sin motvilja mot att inse att vissa gåvor och tjänster upphör. “Ingenting i bibeln tyder uttryckligen på att apostlaämbetet någonsin skulle avslutas…ändå, om man erkänner att den apostoliska tjänsten har avslutats, måste möjligheten erkännas att den grundläggande tjänsten som profet också har upphört att verka i dagens församling.”

Tjänsten som profet och apostel och deras medföljande gåvor förser med en grund som aldrig behöver läggas igen. “De behövdes för upprättandet av församlingen, men inte för dess fortsatta existens.”

Anmärkningar

Följande anmärkningar görs angående den karismatiska uppfattningen om profetia.

Den karismatiska uppfattningen om profetia befriar människor från risken att de själva måste fatta ett ansvarsfullt moget beslut . Karismatisk profetia tycks alltid fylla ut de s.k.”bristerna” i Guds ord. Karismatiker söker ett lättköpt svar på frågor som ibland är svåra och där valet kan vara mellan två eller flera alternativ. Ett profetiskt ord tycks tillfredsställa detta behov av direkt ledning. Fastän vi borde uppskatta deras längtan efter att Gud ska leda varje del av deras liv, måste vi avråda från lättköpta svar, speciellt när möjligheterna för villfarelse är så stora.

Den karismatiska uppfattningen om profetia kväver den frihet de troende har i Kristus att leva sina liv i enlighet med Guds bud . “Detta slag av ‘profetia’ är ett allvarligt hot mot den enskilde kristnes samvetsfrihet. Eftersom dessa skenbart profetiska ord tycks vara mycket mer direkt tillämpbara än de allmänna levnadsreglerna i bibeln, tenderar de att inkräkta på den frihet den kristne har att fatta sina beslut om hur han borde leva sitt liv i lydnad för Gud.”

Den karismatiska uppfattningen är tvärtemot reformatorernas orubbliga slagord “Sola Scriptura” – endast bibeln . De flesta pingstvänner skulle orubbligt hålla med om att ingenting kan och skall läggas till de heliga skrifterna. I detta har de rätt. Men de inser inte hur deras uppfattning om bibehållen uppenbarelse lägger till bibeln. “Att ‘uppenbarelse har upphört’ inbegriper mer än att bara bejaka en avslutad samling av auktoritativa, inspirerade skrifter. Det innebär mer omfattande, att inga ytterligare inspirerade, auktoritativa meddelanden kommer till människor än de som finns i bibeln.”

Den karismatiska uppfattningen om profetia förnekar bibelns tillräcklighet . Vi kan inte uttala att bibeln är det enda tillräckliga och tillförlitliga ordet från Gud och samtidigt eftersträva ytterligare ord från Gud. “Och varför inte både och? Varför inte bibelns ljus förenat med Andens nya uppenbarelser? Helt enkelt därför att om man uppger ett behov av båda, förutsätter detta den enas otillräcklighet. Man har förflyttat sig själv tillbaka till gamla förbundets ram, till en tid när nya uppenbarelser behövdes p.g.a. att de gamla var ofullständiga.”

Sammanfattning

Jesus Kristus är Guds slutliga ord till den syndiga människan! Han är den sista och största profeten och den mest framstående personen, genom vilken Gud talar till människor idag! (Hebr 1:1-3). Han har uppenbarat Fadern till fullo. Uppenbarelsens mål är avslutat! “Vad har varit målet för Guds uppenbarelse av sig själv för syndiga människor genom tiderna?…Uppenbarelse har som syfte att göra den ende Guden och Jesus Kristus som han har sänt, kända för människor….Så långt det gäller den nuvarande formen för människans existens, har syftet uppnåtts! Uppenbarelsens mål har förverkligats! I Jesus Kristus har uppenbarelsen från Gud, så långt det gäller den nuvarande tidsåldern, nått sin höjdpunkt.”

Gud har skänkt oss allt vi behöver för liv och gudsfruktan i denna världen (2 Petr 1:3). Hans ord är tillräckligt för att föra den helige till full mognad, eftersom han är väl skickad till allt gott verk genom Guds heliga, tillräckliga, fullständiga och fasta profetiska ord – hans ord! (2 Tim 3:16-17; 2 Petr 1:19).

Översatt med tillstånd av Richard J. Vincent

https://www.karlektillsanningen.se/