… En av orsakerna till att vi behöver beskydd och vishet är p.g.a. att vi (kristna som bedömer och urskiljer) kan genomskåda ondska av alla slag, vare sig det bara är något slags simpelt bedrägeri eller den värsta sortens ondska. Som en urskiljande kristen behöver du inte göra eller säga något, för att finna att du är på fel sida av pistolen. Din blotta existens utstrålar urskiljning och insikt i dessa saker och gör att du blir samhällets fiende Numero Uno.

Men vilken teologi finns bakom allt detta? Vilka andliga realiteter behöver vi vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen – speciellt i de evangelikala och även fundamentalistiska kretsarna?

Den första andliga realiteten som vi behöver vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen är:

1. DEN OFULLKOMLIGHET SOM EXISTERAR ÄVEN I DE FRÄLSTAS GEMENSKAP

Det första som behöver betonas är att alla kristna troende kommer att synda emellanåt. Vi ska inte räkna med att kristna beter sig fullkomligt – fastän de förvisso är kallade till det av Herren Jesus Kristus (Matteus 5:48). Trots det faktum att alla sant troende har blivit förlåtna för sina synder och förts in i Guds rike, har de fortfarande mycket att kämpa mot i detta livet som kan få dem att synda. När allt kommer omkring har vi alla de problem som har att göra med en jordisk kropp, men vi är också underställda härjningar från mörkrets makter (Ef. 6:10ff). Alltså kommer vi att synda, men inte frivilligt. Synden har ingen verklig fortgående makt över den sant troende (Rom. 6:14); men den kan fortfarande ställa till med vissa skadliga inbrytningar i våra liv.

Men även de mest trofasta kristnas ofrånkomliga oavsiktliga eller avsiktliga syndafall förklarar ändå inte tillfredsställande det förhärdade utövandet av ondska, som så ofta kan – speciellt i den nuvarande tiden – hemsöka den bekännande kristna församlingen. För den sant troende är öppen för tillrättavisning, t.o.m. söker den, och är förfärad över varje beteende – speciellt hans eller hennes – som skulle verka stötande på Herren och skada hans mänskliga skapelse. Ändå beter sig så många bekännande kristna idag – när de blir konfronterade med sin ondska – ännu mer ondskefullt mot dem som har genomskådat dem eller avslöjat dem. Hur kan vi förklara att det står till på detta sätt?

Detta för oss till den andra andliga realiteten som vi behöver vara medvetna om, för att förstå all den ondska och det bedrägeri som finns i de kristna sammanhangen:

2. FALSKA TROSBEKÄNNELSER

Nyckeln till allt detta finns i ordet ”bekännelse”. Det är en enorm skillnad mellan att bara bekänna att man är kristen och att verkligen vara en sann troende. Det är ett sorgligt faktum att det alltid har funnits – och kommer att finnas tills slutet av denna nuvarande onda tidsålder – många människor som finns i församlingen av egna anledningar, som inte har frälsande tro, eftersom de aldrig uppriktigt ångrat sig och blivit omvända av Guds makt i Jesus Kristus. Herren Jesus Kristus omnämner detta problem, när han talar om ”vetet” och ”ogräset” i en liknelse i Matteus 13:24-32. Vetet representerar sant troende, medan ogräset (ett slags växt som är mycket likt vete, tills den är mogen för skörd) representerar bekännande kristna, som inte är sant troende. I sin uttydning av denna liknelse i versarna 36-43, visar Jesus hur den fallna ängeln Satan har varit ansvarig för infiltreringen av sådana psudo-kristna in i församlingen. Ibland kommer dessa ”ogräs” att förbli inkognito hela sina liv och kommer aldrig riktigt att visa sin rätta färg (fastän urskiljande människor ofta kan undra över dem). Andra kommer att bli upptäckta för vad de är, när de öppet börjar visa sin ogudaktighet.

Vi måste här påminna oss om ett mycket allvarligt uttalande som Herren Jesus Kristus gjorde: ”Gå in genom den trånga porten . Ty den port är vid , och den väg är bred som leder till fördärvet , och det är många som går fram på den . Och den port är trång , och den väg är smal som leder till livet , och det är få som finner den (Matt. 7:13-14). Den skräckinjagande sanningen här är att det är (och alltid har varit) förhållandevis få människor som är sanna lärjungar till Jesus Kristus. Det är därför som Herren Jesus lite senare i samma kapitel av Matteus betonar, att det blir många falska ”kristna” som kommer till honom på domens dag och förväntar sig att bli mottagna i himmelen, bara för att finna att dörren blir orubbligt stängd framför deras ansikten (versarna 21-23). De kan ha utgett sig själva för att vara troende genom att komma till kyrkan, men de var aldrig faktiskt i Kristi sanna kropp.

Det var samma sak i Gamla testamentets Israel. Den stora majoriteten var aldrig – fastän den var en del av den teokratiska gemenskapen – faktiskt Guds folk i sina hjärtan. Det är därför som det alltid fanns sådan sönderdelning och avfall i den gemenskapen. Det fanns, inte desto mindre, alltid en ”kvarleva”, ett litet antal människor som inte hade böjt sina knän för Baal. Och den kvarlevan var alltid förföljd, underkuvad och förlöjligad av majoriteten av de ofrälsta människorna i Israel och Juda.

På samma sätt är det också i församlingen idag. De ofrälsta som är ”kristna” genom bekännelse tar över Guds andliga gemenskap och förföljer och underkuvar de ”få” som har funnit ”vägen till livet”. Falska trosbekännelser av religiösa bedragare är en av de andliga realiteterna inom de kristna sammanhangen, inte bara i vår tid utan från den nytestamentliga församlingens början. ”Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas. Men onda människor och bedragare skall göra framsteg – till det sämre . De bedrar och blir själva bedragna ” (2 Tim. 3:12-13).

Detta för oss till nästa andliga realitet, som vi behöver vara medvetna om när vi försöker förstå all den ondska, som finns inom de kristna sammanhangen idag:

3. GUDS DOM KOMMER ATT BASERAS PÅ VÅRA GÄRNINGAR SNARARE ÄN VÅRA TROSUPPFATTNINGAR

Detta är för många bekännande kristna en verklig stötesten, vars fulla innebörd skulle revolutionera deras liv. För många tror att enbart intellektuell tro på Gud och Kristus är nog för dem, för att de ska vara på väg till himlen. Så är det inte. Så är det inte alls. För även varelserna i den demoniska sfären tror intellektuellt på Guds verklighet (Jakob 2:19).

Så vad är det avgörande provet på tro? Hur kommer Herren Jesus Kristus att bedöma vår tro när domens dag slutligen kommer? Kommer han att be oss att perfekt återge någon trosbekännelse? Kommer han att förhöra oss med en massa frågor angående vår insikt i systematisk teologi? Kommer han att testa vår kunskap om bibeln med ett prov som tar fyra timmar? Hur kommer han uppenbara inför änglarna och män och kvinnor i kosmos vad som är våra hjärtans sanna tillstånd?

Detta finns klart uttalat i Matt. 25:31-46. Låt oss se på detta något i detalj. Var vänlig slå upp detta bibelställe i era biblar och läs speciellt verserna 33-35 och 41-43. Vad är det nu exakt som Herren Jesus menar med dessa ord? Säger han att bara du lever ett medmänskligt liv, går med i Rotary eller Lions, gör allmänt gott o.s.v., så kommer det att föra dig till himlen för evigt? Är det vad som sägs här? Inte alls. Hemligheten här ligger i orden ”allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder ” (v. 40) och ”allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta … (v.45). Herren Jesus säger här tydligt att människor kommer att gå till antingen ”evigt straff ” eller ”evigt liv ”, på basis av om de har eller inte har visat praktisk kärlek och omsorg om dem som han omnämner som sina ”bröder ” (v. 40).

Detta medför att vi måste ställa den intressanta frågan: Hur känner man igen Kristi ”bröder ”? Vilka är de? Förvisso får vi svaret i Matt. 12:46-50:

”Medan Jesus ännu talade till folket, stod hans mor och hans bröder utanför och ville tala med honom. Någon sade då till honom: ’Din mor och dina bröder står här utanför och vill tala med dig´. Han svarade: ’Vem är min mor och vilka är mina bröder?’ Och han räckte ut handen mot sina lärjungar och sade: ’Här är min mor och mina bröder. Var och en som gör min himmelske Faders vilja är min bror och min syster och min mor’”.

Vi läser samma tankar i Luk. 8:19-21:

”Jesu mor och bröder kom till honom, men de kunde inte ta sig fram för folkmassans skull. Man sade då till honom: ’Din mor och dina bröder står här utanför och vill träffa dig’. Han svarade dem: ’Min mor och mina bröder är de som hör Guds ord och handlar efter det’”. (Jmfr. Hebr. 2:11)

Med andra ord, när allt kommer omkring bevisas sann frälsande tro – som belyses med Guds familj som exempel – genom kärleksfullt uppträdande mot ens bröder och systrar i tron. Ingen kan verkligen älska en troende utom en sann troende. Och sådan kärlek påvisas av Kristus vara det viktigaste beviset på tro (jmfr. Gal. 6:10, göra gott ”framför allt mot dem som delar vår tro ” ).

Det är ingen tillfällighet att detta avsnitt, om att tron bevisas genom gärningar, kommer omedelbart efter liknelsen om talenterna (Matt. 25:14-30). Det sätt på vilket vi har använt våra jordiska gåvor är ett test på om vi är ämnade för riket och passar för himmelsk tjänst. ”Om ni inte har varit trogna i fråga om den ohederlige mammon , vem vill då anförtro er den sanna rikedomen? ” (Luk. 16:11).

Andra ställen i bibeln undervisar samma sak. Johannes säger uttryckligen: ”Vi vet att vi har gått över från döden till livet , ty vi älskar bröderna ” (1 Joh. 3:14). Att älska sina bröder och systrar i tron är ett säkert tecken på frälsning. Att inte vara kärleksfull mot dem ifrågasätter därför förvisso vår frälsning. Sammanhanget med denna broderliga kärlek är entusiasmerande:

”På samma sätt är det uppenbart vilka som är Guds barn och vilka som är djävulens barn: den som inte gör det rätta, är inte av Gud, ej heller den som inte älskar sin broder. Ty detta är det bud som ni har hört från början, att vi skall älska varandra och inte likna Kain, som var den ondes barn och mördade sin bror. Och varför mördade Kain honom? Jo, därför att hans gärningar var onda men hans brors rättfärdiga. Bröder, var inte förvånade över att världen hatar er. Vi vet att vi har gått över från döden till livet, ty vi älskar bröderna. Den som inte älskar blir kvar i döden. Den som hatar sin broder är en mördare, och ni vet att ingen mördare har evigt liv i sig. Genom att han gav sitt liv för oss har vi lärt känna kärleken. Så är också vi skyldiga att ge vårt liv för våra bröder. Om någon har denna världens tillgångar och ser sin broder lida nöd men stänger sitt hjärta för honom, hur kan då Guds kärlek förbli i honom? Kära barn, låt oss älska, inte med ord eller fraser utan i handling och sanning. Då vet vi att vi är av sanningen, och vi kan inför honom övertyga vårt hjärta” (1 Joh. 3:10-19).

”Om någon säger att han älskar Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som inte älskar sin broder som han har sett, kan inte älska Gud som han inte har sett. Och detta är det bud som vi har från honom, att den som älskar Gud också skall älska sin broder” (1 Joh. 4:20-21).

Det är DETTA som håller församlingen full av liv. Denna kärlek är ett säkert tecken på frälsning. ”Ty i Kristus beror det inte på om vi är omskurna eller oomskurna , utan om vi har en tro som är verksam i kärlek ” (Gal. 5:6). Är verksam, är verksam, är verksam. Tron är faktiskt verksam i kärlek. Tro som inte är verksam på detta sätt är DÖD. Det kan inte finnas någon äkta tro som inte är verksam på detta sätt som bevis på frälsning. Det är av denna orsak som Herren Jesus påvisar, att den avgörande faktorn på domens dag inte kommer att vara vår fasthet i doktrinen, utan om vår tro har varit verksam i kärlek eller inte. Så enkelt är det.

Naturligtvis kan aldrig gärningar, i och av sig själva, göra att någon blir fritagen från skuld (rättfärdig) inför Gud; men den som har blivit rättfärdig inför Gud genom frälsning i Kristus är faktiskt ”verksam”! Och som Herren Jesus påvisar i Matt. 25:31-46, kommer det att vara på basis av om den tro som vi bekänner oss till är verksam eller inte, som kommer att bestämma var vi kommer att hamna för evigt. Alltså kommer det inte att vara vår ”teologiska fundamentalism” eller ”exakta bekännelsetrohet” som kommer att rädda oss in i härligheten på domens dag. Det kommer istället att bli om våra handlingar genomgående har bevisat verkligheten i vår tro eller inte. Du kan vara en ”teologisk fundamentalist” eller en ”exakt bekännelsetrogen”, men om denna kunskap i huvudet inte har omdanat sig själv i dina relationer, så att du blir en kärleksfull, omtänksam människa, då är du en djupt ignorant människa som en dag kommer att få höra Herren Jesus Kristus ryta in i dina egna öron med orden: ”JAG HAR ALDRIG KÄNT DIG!” (Matt. 7:23; jmfr. 2 Tim. 2:19). Det kommer att vara på basis av om den tro som vi bekänner oss till är verksam i enlighet med Guds vilja eller inte, som kommer att bestämma var vi ska hamna för evigt.

Detta upprepas på ett fulländat sätt i Jakobs brev. Jakob säger faktiskt något mycket förvånande i sitt brev. Han skriver: ”Ni ser alltså att en människa erkänns som rättfärdig genom gärningar och inte bara genom tro ” (Jak. 2:24). WOW! Det är ett uttalande som får tanken att svindla hos många, för det ser ut att vara i direkt motsats till Paulus ord: ”Eftersom vi vet att människan inte förklaras rättfärdig genom laggärningar utan genom tro på Jesus Kristus ” (Gal. 2:16) och ”Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar ” (Rom. 3:20) och ”Ty av nåden är ni frälsta genom tron , inte av er själva , Guds gåva är det , inte på grund av laggärningar , för att ingen skall berömma sig ” (Ef. 2:8-9).

Det finns emellertid ingen som helst motsättning här. Man måste förstå det som Jakob säger, genom att se 2:24 i ljuset av resten av kapitlet. Han förklarar, t. ex.: ”Så är också tron i sig själv död, när den är utan gärningar . Nu säger kanske någon: ’Du har tro.’ – Ja , men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar , så skall jag visa dig min tro GENOM mina gärningar ” (2:17-18). Sedan avslutar han med att säga: ”Liksom kroppen utan ande är död , så är tron utan gärningar död ” (2:26).

Det som man behöver förstå är skillnaden i sammanhanget mellan Paulus och Jakob. Paulus talar om trons realitet – Jakob talar om trons beskaffenhet (kvalitet). Paulus talar om den underliggande orsaken till rättfärdiggörelsen och har därför ingen plats för gärningar i sin framställning. Jakob talar om det som rättfärdiggörelsens innebörd (resultat) uppnår och gör därför stor affär av den och visar att tron bevisas genom gärningar, och därför är gärningar det som vår tro kan dömas efter. Sammanfattat säger Paulus och Jakob detta:

1. Var och en som vill bli accepterad av Gud måste vara rättfärdig.
2. Sådan rättfärdighet kan inte finnas i någon människa av naturen (Rom. 3:10).
3. En sådan rättfärdighet kan endast finnas i Kristus (Rom. 3:22-26).
4. Denna rättfärdighet blir vår genom tro på honom.
5. Trons rättfärdighet blir sedan synlig genom den påföljande beskaffenheten (kvaliteten) i våra gärningar – tro som är verksam i kärlek (Gal. 5.6; Ef. 2:10).
6. En människa kan alltså bli förklarad rättfärdig av Herren p.g.a hans eller hennes bevisade gärningar (Jakob 2:21-23; Matt. 25:31-46).

Det är till exempel inte så att Abraham faktiskt blevgjord rättfärdig p.g.a. sin lydnad i fråga om Isak, utan att han kunde påvisas vara rättfärdig – förklarad vara rättfärdig – på grund av sin lydnad. Hans lydnad bevisade hans rättfärdighet, inte så att den gjorde honom rättfärdig (jmfr. Rom. 4:3). Ser du skönheten i detta?!?

Vi kan nu förstå att Guds dom slutligen kommer att baseras på våra gärningar snarare än bara våra trosuppfattningar. När man kommer under många bekännande kristnas giljotin idag, kan man få uppfattningen att det bara är det som vi tror i våra huvuden (och speciellt om vi samtycker med dem!), som kommer att bestämma var vi kommer att hamna för evigt. De tror att allt man måste göra, är att man är en ”fundamentalist” och att detta kommer att vara nog för att frälsa dem. Men detta är ett tragiskt misstag och förklarar varför så många ”fundamentalister” är så formella och otrevliga i fråga om hur de personligen uppträder mot andra och är så frusna känslomässigt. Det är inget fel i att kalla sig själv ”fundamentalist” eller att hålla fast vid vad man anser är fundamentalistiska trosuppfattningar. Men om din ”fundamentalism” har blivit ett slags andligt högmod och ett medel för att se ner på andra, som kanske inte är så doktrinärt ”vattentäta” som du är – eller om din ”fundamentalism” har gjort dig till en isolationist som undviker en normal mänsklig umgängeskrets – eller om din ”fundamentalism” har gjort dig överdrivet misstänksam mot andra eller t.o.m. paranoid – med andra ord, om din ”fundamentalism” har blivit din religion, då har du upphört med att leva ut grunderna för din tro och du är, i verkligheten, inte längre en sann ”fundamentalist”. Om inte människor inser att detta att vara en fundamentalist innebär mycket mer än att hålla fast vid en rad trosuppfattningar, kommer de att misslyckas med att vara sanna fundamentalister. Det är denna realitet som undgick de skriftlärda och fariséerna som därför förföljde Herren Jesus under hans verksamhet på jorden. Och om de förföljde honom, kommer de förvisso att förfölja dig. (Joh. 15:18-19).

Detta har varit bara några av de andliga realiteter, som vi måste vara medvetna om för att förstå det faktum, att så många bekännande kristna verkar vara så obarmhärtiga, skarpt kritiska och hårdnackat rigida i sitt tänkesätt. Medkänsla och barmhärtighet har inget att göra med att man är ”mesig” eller ”ineffektiv”; men allt detta har att göra med att man är trogen mot Guds ord.

Den stora frågan är: Hur kan vi utveckla den ömsinthet och deltagande som borde vara i centrum av allt kristet handlande? Hur kan vi följa Paulus önskan när han säger: ”Låt alla människor se hur vänliga ni är” (Fil. 4:5). Hur kan vi på ett fruktsamt sätt bära den ”vänlighet, godhet (och) mildhet”, som är Andens naturliga frukt? Hur kan vi göra detta och ändå fortfarande förbli vaksamma, bedömande och urskiljande, sanningssägande och intoleranta mot ondska?

Alan Morrison

https://www.karlektillsanningen.se/