Hon kallas Homo zapiens. Den moderna människan som zappar sig fram genom livet, som med självförverkligandet i handen backar ut ur varje relation som blir för närgången, klickar sig bort från allt som väcker leda, glider förbi det som smakar förpliktelse och långsiktighet, rensar tillvaron från allt som skulle kunna påminna om svaghet och lidande. Hur ser andlighet ut för en sådan människa?

Det inre ljuset och rätten att tolka det som jag vill utan inblandning. En gudomlighet som är kliniskt rensad från smutsig barlast av udda personligheter och tidsbundna miljöer, maktkamp och lörostrider. En ren andlighet, utan jordiska fläckar och närgångna pekpinnar. En tro som är lika fritt svävande och relationslös som jag själv.

Den som känner mer frustration än längtan inför en sådan andlighet, kan följa med tre av lärjungarna när de klättrar uppför ett berg tillsammans med Jesus. Däruppe sker något oerhört som drastiskt skiljer sig från den jordnära verkligheten i evangeliernas värld, där ett träd är ett träd och en människa är en människa. Ingen av lärjungarna tycks ha varit beredd på den bländande vision av ljus som bryter igenom deras älskade mästare. De blir livrädda och kastar sig till marken.

Från människans perspektiv är detta något extraordinärt, en plötslig inbrytning av det gudomliga i vår värld… , och sedan blir allt som vanligt igen. Från Guds perspektiv är detta ljus över Kristus det normala, han låter oss tillfälligt blicka in i den verklighet som är evigt bestående. I det ljuset framstår snarare allt annat som tillfälligt och snabbt övergående.

Vad är det då lärjungarna ser i detta ljus? Det måste ju äntligen innebära ett genombrott för den rena andligheten, där Kristus förklaras bortom alla jordiska begränsningar och historiska dimslöjor. Här måste vi få skåda in i det obeskrivliga utan allt påhäng av treenighetslära och gammaltestamentliga mörkmän.

Icke så. När Jesus ska förklaras för oss, då framträder han i sina relationer. Först ser lärjungarna hur Jesus står och samtalar med två gammaltestamentliga portalgestalter, Mose och Elia. Sedan hör de en röst ur det lysande molnet:

”Detta är min älskade Son, han är min utvalde. Lyssna till honom”. Det är i sina relationer Jesus visar vem han är. Dels relationen till Fadern, genom den helige Andes förklarande ljus. Och dels relationen till de människor som i historiens bråte försökt gestalta hans gemenskap på jorden. Någon kliniskt ren andlighet bortom allt detta känner bibeln inte under något annat namn än ”fursten över luftens rike”. Eller som Olov Hartman brukade säga: ”Djävulen är idel andlighet”.

I ljuset från Kristus framträder också människan. Vi är skapade till hans avbild, vilket bland annat betyder att vi är obegripliga utan vårt relationsnät. Också för människan gäller att jakten på den rena identiteten bortom alla jobbiga relationer obönhörligt kommer att leda ut i tomhet och mörker. Det är i våra relationer, till Gud och till människor, som vi får vår förklaring.

Magnus Malm

https://www.karlektillsanningen.se/