DEL 2: DE TILLAGDA DELARNA

INLEDNING

Varje generation har använt olika vägar och sätt för att försäkra sig om syndarens uppmärksamhet, så att de har fått se sanningen och sedan kunnat ledas vidare till en frälsande kunskap och ett verkligt förhållande till Herren Jesus Kristus.

Det är sant att vi är vanemänniskor. Människan älskar former, tycker inte om att saker förändras ”för snabbt” och hon klamrar sig fast vid traditioner. Olyckligtvis (för människan) är inte Gud en sådan person. Gud bryr sig inte om, att en sak inte prövats förr. Det enda som intresserar honom, är att sättet är det bästa och mest direkta för att utföra hans önskningar på.

Det här ledde naturligtvis till att Israels barn många gånger fick panik. ”Vad gör Gud nu?” Om det finns ett stort hav i vägen, inga problem, han delade bara på det. Om det inte fanns något vatten, pang! En dricksvattenfontän kom fram ur en klippa. Ont om mat? Tjoff! Så regnar det bröd på morgonen. Jesus tog hand om saker och ting på samma sätt. Var hans lärjungar långt från land, spelade det ingen roll, Jesus bara promenerade över vågorna. Problem med vädret? Håll tyst vind!” Och så fortsatte det…

Som du kan se i bibeln hade Gud mycket problem med människan och hennes traditioner. Se bara på judarna hur de älskade sitt tempel. sina offer, sin Sabbat – synd bara att de inte brydde sig så mycket om Gud. Och Jesus spred oro bland den envisa hopen. ”Såg du det där? Han helade på sabbaten!” (Luk 13:14). Vid varje tillfälle försökte Jesus, genom att använda visa argument och goda exempel, visa dem sanningen, men de fortsatte att hänga upp sig på hans metoder – att röra vid de spetälska, uppväcka de döda, hålla ihop med syndare, piska penningväxlare – det skrämde dem från vettet! Deras religion var i grunden fridfull, mycket tyst och högtidlig. Men Jesus… Jesus fick hela staden i uppror, åtminstone en gång i veckan! Du kan förstå varför han blev en plåga för dem. Han vände upp och ned på deras trevliga religion…med sanningen! (Joh 8:44-45).

Det är tydligt att Gud ger sin smörjelse åt män och kvinnor, som är helt överlåtna åt hans Ande. Han ger också smörjelse åt metoder och medel som vi använder – möten, traktater, böcker, musik, vittnesbörd, predikan m.m. – när de är helt underordnade honom. Men det är en stor fara när människan (eller även Gud) konstruerar ett medel som ska användas till Guds ära, och sedan allt eftersom tiden går, människan ger medlet den uppmärksamhet Guds härlighet skulle ha, och som medlet från början var ämnat att visa på!

Här nedan följer en rad sådana medel, metoder och begrepp, som jag tror har blivit en sådan stor del i presentationen av det moderna evangeliet, att det har blivit oskiljaktigt från det. Faktum är, att de så till den grad anses som nödvändiga, att om man tog bort något av det från ett evangeliskt möte, skulle många kristna knappast tro att någon kunde bli frälst där.

NÅGRA MÄNSKLIGA UPPFINNINGAR SOM HAR BLIVIT NÖDVÄNDIGA DELAR I DET MODERNA EVANGELIET.

Begreppet och uttrycket ”personlig frälsare”.

Jag tycker att det är mycket störande, när något onödigt läggs till evangeliet. Användandet av uttrycket ”personlig frälsare” är inte så farligt i sig självt, men det visar på en tendens att uppfinna uttryck, och sedan tillåta dem att predikas som om de faktiskt stod i bibeln.

Men varför måste vi göra så? Varför måste vi lägga till onödiga, nästan meningslösa saker till evangeliet? Det är därför att vi tagit bort så mycket, att vi måste ersätta det med ”andliga tvetydigheter”.

Just det! Tvetydigheter. Skulle du någonsin presentera din syster så här: ”Det här Sheila, min personliga syster!” Eller skulle du peka på din navel och säga: ”Det här är min personliga magknapp”. Löjligt! Men hur som helst, så talar människor högtidligt om Jesus som deras personlige frälsare, precis som om de hade honom där i byxfickan, och som om han när han återvänder, inte har två, utan tre namn skrivna på sin mantel över låret: Konungarnas Konung! Herrarnas Herre! och PERSONLIG FRÄLSARE! (se Upp 19:16). Det här är bara ett exempel på hur ett icke-bibliskt uttryck kan bli upphöjt till vördnad av församlingen, som om man sa: ”Nåja, även om det inte står i bibeln – så borde det stå där!”

Inbjudan.

Föreställ dig om du kan, hur Jesus efter sin bergspredikan får folket att böja sina huvuden, och sakta och mjukt (medan Bartolomeus spelar ”O, store Gud” på dragspel) säger till folket: ”Medan ni håller era huvuden böjda och sluter era ögon, om ni verkligen vill bli mina lärjungar ikväll, om ni verkligen vill visa min Fader och mig att ni har för avsikt att efterfölja det jag har predikat, då vill jag att ni sakta lyfter upp era händer, så att jag kan se dem. Där ja, … ja… ja… ja… jag ser den handen… och den där… och den där borta vid fikonträdet… ja! Nu, snälla ni, medan Bart spelar en annan kör, vill jag att ni ska börja komma hit framåt… ja, ni som lyfte era händer. Jag vill veta om ni verkligen menar allvar. Jag ska leda er i bön… ”

Jag inser att det finns de som ser en sådan illustration som vanhelgande. Och det är just meningen. De tror att om man skämtar om ”inbjudan”, så skämtar man om Gud. Men så är det inte. Det är svårt att få slut på traditioner, därför att det tar lång tid att forma dem. Jag fick nyligen ett ganska ”hett” brev från en pastor i en församling som stått bakom mig, när jag hade en konsert i hans stad. Han var upprörd, därför att jag hade låtit hundratals människor gå hem utan att ha givit en inbjudan. Han sa: ”Det verkar som om du inte har någon börda för människors frälsning”. (Inget kunde vara mer felaktigt). Men bara för att jag inte hade givit en ”officiell inbjudan”, kunde den här pastorn inte se något värde i mitt sätt att presentera evangeliet. Eller som Tony Salerna (ledare för ”Agape Force”) nyligen sa: ”Om du inte bjuder fram i eftermötet, anser de att du har begått den oförlåtliga synden!”

Den gradvisa förändringen av ”inbjudan”.

Tro det eller ej, men ”inbjudan” blev uppfunnen för 150 år sedan. Den förste att använda denna var Charles Finney och han gjorde det för att ta dem åt sidan, som ville tala mer om frälsning. Finney kallade den främsta bänken för ”orosbänken” (för dem som var ”oroliga” över sina själars tillstånd) eller ”de sörjandes bänk”. Finney ”ledde dem aldrig i bön”, men han och några andra tog god tid på sig för att ge specifik vägledning och be personligt med var och en, ända tills de slutligen skickades hem för att be och söka Gud till ”de kommit igenom och givit uttryck för ett hopp i Kristus”, som Finney skulle ha sagt. (KTS-kommentar: För andra historiska redogörelser av detta ämne, se artiklarna ”Faror med att ’avgöra sig’” av Peter Masters och ”Frälsningens ABC och ÅÄÖ” av Ronald Riffe).

Den tidiga Frälsningsarmén gick vidare med Finneys nyhet och utvecklade vad de kallade ”botbänken” eller ”nådastolen”. Efter en stund med väckande sång och predikan inbjöd de syndare, som ville bekänna sin synd för Gud, att komma fram och att ångra sig och få individuell personlig förbön.

Jag har mött några gamla kristna som brukade vara med på de här mötena, och de sa att ibland kunde människor stanna kvar hela natten, och vid några få tillfällen t. o. m. ett par dagar, och de grät och bekände med förkrossade hjärtan sina synder. Det fanns alltid någon som stannade hos dem, för att ge dem ytterligare vägledning och uppmuntra dem till att göra rent hus med synden i sina liv.

Den var så här ”inbjudan” fungerade i början. Men gradvis har den blivit en fast del av varje möte, och som andra traditioner började den att förlora sin ursprungliga kraft. Att ”komma fram” började bli mer viktigt än sorg, bekännelse, ånger och undervisning. Till sist blev alla som ”gick gången fram” förklarade som ”nyfrälsta”- Det spelade ingen roll hur de kände det, de fick veta att ”dina synder är förlåtna, broder! Fröjda dig i Herren! Hur många olyckliga, nedslagna och förvirrade människor har gått ut från ett sådant möte? (Jer 6:14)

Syndarens bön.

Försök också att föreställa dig Jesus när han står och leder några nya ”lärjungar” i ”syndarens bön”.

”Wow! Det är så många som har kommit fram för att bli frälsta ikväll (folkskaran applåderar). Det här mycket enkelt. Säg bara efter mig i den här bönen, och du blir en kristen. Det spelar ingen roll om du inte förstår det helt… det fungerar i alla fall. Är ni klara? Säg efter mig… käre Jesus… kom in i mitt hjärta… o.s.v”.

Som du ser låter det fullständigt löjligt, när vi försöker se Jesus använda våra moderna metoder. Jag tror att detta är en bra test för alla våra metoder: ”Skulle jag kunna se Jesus göra det här?” eller ”Skulle jag kunna se Jesus predika eller undervisa om det här?” Eftersom bibeln säger att vi ska ”själva leva såsom han levde” (1 Joh 2:6), borde vi alltid försöka jämföra våra handlingar och budskap med Mästarens.

Det är tydligt att det inte fanns någon ”fast” syndarens bön. Det finns många variationer, olika längd, formulering, avslutning o.s.v., men innehållet är vanligtvis det samma. Bönen innehåller oftast uttryck som ”käre Jesus”, ”kom in i mitt hjärta”, ”jag erkänner att jag har syndat”. De bättre innehåller åtminstone det påståendet – det finns andra som inte ens tycker om att använda ordet synd i deras ”syndabön”: ”Fyll mig med den helige Ande”, ”i Jesu namn, amen”. I högsta grad oskyldigt… inget fel med en sådan bön, eller hur?! Fel! Det är inte formuleringen som är viktig, utan hjärtats inställning hos den som ber den.

Jag tror att en sann ”syndabön” väller fram ur var och en som i sanning söker Gud, och är trött på att vara en syndens träl (Matt 5:6). Sättet att ”leda någon i bön” är fullkomligt löjligt. Du kan inte hitta något ens i närheten av det i bibeln eller bland det som skrivits om människor kyrkohistorien igenom.

Jag tror inte att Jesu vill att hans lärjungar ska ”säga efter mig”, jag tror han vill att de ska ”följa efter honom”.

För tidig födelse

På samma sätt som med inbjudan, började antagligen bruket att låta någon säga efter i bön i bästa avsikt. Utan tvekan finns det sådana som har ”kommit igenom” och fortsatt att vandra med Herren, och så kommit in på rättfärdighetens väg genom Guds oändliga nåd. Men på samma sätt som med ”inbjudan” är ”syndabönen” en av de metoder som gör det otäckt enkelt för en person att anse sig som kristen, utan att han egentligen har en aning om vad det egentligen innebär ”att beräkna kostnaden” (Luk 14:28).

Den största orsaken till att Gud kan bli bedrövad över vårt vanemässiga användande av sådana här saker, tror jag är att det kan ta bort den helige Andes överbevisning för tidigt, innan Anden får tid att mana fram den ånger som leder till frälsning. Med en känslomässig kick, som för det första inte håller i mer än några veckor, tror vi att vi för människor in i Guds rike, när vi i själva verket leder många till helvetet – genom att hindra det liv som Guds Ande försöker göra i en människas liv. Hör du? Förstår du att det här blir till en ”andlig abort”? Förstår du vad de eviga konsekvenserna blir av att tjuvstarta, att försöka föda fram ett barn som inte är moget?

Vi är så rädda att få se något glida oss ur händerna, att vi hellre skyndar på någon in i en ytlig avgörelse, för att få den personliga tillfredsställelsen att få se någon ”gå gången fram”, hellre än att ta tid med att helt och fullt förklara saker för honom, även om det skulle ta timmar och nätter av mödosam bön för hans själ. Vi har ”helt enkelt inte tid” att göra saker på Guds sätt längre.

Men Gud vill hellre se en verkligt omvänd, än en hel ocean full av ”avgörelser”. Ser du inte vilken röra vi har hamnat i? Vad har vi gjort med evangeliet? Och när de här omvända inte längre vill ha gemenskap med oss, när de vill gå tillbaka till sina gamla vänner och sin gamla livsstil, så har vi mage att kalla dem ”avfällingar”, när det var vi som stod i vägen för dem att komma till korset från början. Mitt hjärta blir krossat, när jag tänker på den fruktansvärda dagen, när Gud ska döma dem som har ”förlett en av dessa små” (Mark 9:42).

ANDRA MÄNNISKOTILLVERKADE METODER SOM HAR GJORT EVANGELIET MYCKET YTLIGT OCH DÄRFÖR OBIBLISKT.

Snabba och enkla 1-2-3-steg-till-frälsning”-traktater.

Jag kan givetvis inte klandra varken avsikten eller integriteten hos de människor och organisationer, som är ansvariga för de här små medlen. En av de mest kända traktaterna har tryckts på mer än 30 språk, och har givits ut i över 100 milj. exemplar. Med det i minnet är det ännu mer angeläget för mig att säga, att om inte dessa eller andra ”evangeliska” traktater innehåller samma budskap som vår Herre predikade (och befallde sina lärjungar att gå ut med till alla ”släkten och folk”), då är det värre än ”ofullkomliga metoder”, de är syndiga!

För det står i Ordspråksboken att ”som syra för tänderna och som rök för ögonen, så är den late (trolöse budbäraren, eng.övers,) för den som har sänt honom”. Paulus sa att om vi verkligen är kristna, då är vi ”Kristi sändebud” (2 Kor 5:20) – vi är Guds enda representanter i det här främmande landet som kallas ”världen”.

Håll den parollen i minnet och tänk på vad en president skulle tycka om en ambassadör som i ett främmande land, t.ex. Ryssland, har fått i uppdrag att överlämna ett angeläget budskap som innebär fred för hela världen. Men om ambassadören, om än i bästa avsikt, bara framför en liten del av budskapet på ett sådant sätt, att det ger ett annat intryck – faktiskt verkar vara det helt motsatta – än vad presidenten hade förväntat, vad tror du presidenten kommer att göra med ambassadören, när han upptäcker den skada han åstadkommit?

Traktater som de här nämner ofta om ”en slags” ånger som t.ex. att ”du måste vända om från din synd till Jesus. Men mycket sällan förklarar de vad ”vända om” egentligen innebär. Det är samma sak med andra väsentliga uttryck som t.ex. ”Herre” – de hänvisar ofta till Jesus som ”Herre”, men mycket sällan ger de en definition på ”herravälde” – och så fortsätter människor glatt framåt, i tron att de har rättighet att fortsätta med att älska sina egna liv, så länge som de kallar Jesus för ”Herre” (se Matt 7:21; Luk 6:46).

Jag bryr mig inte om hur många brev jag får, som talar om hur mycket gott som blivit utfört av den eller den verksamheten, eller hur många som blivit ”frälsta” genom en sådan traktat. Jesus sa: ”På deras frukt ska ni känna igen dem” (Matt 7:16) och på ett annat ställe sa han att ”er frukt ska bestå” (Joh 15:16). Jag tror att vi den dag då Gud ska hålla dom, kommer att få se hur många som verkligen blev omvända genom sådan här verksamhet, och hur många som blev borttagna från rättfärdighetens väg – genom att de leddes till att tro på de behagliga halvsanningarna som de här ytliga och falska skrifterna innehåller, tryckta runt hela världen av människor som haft de ”bästa avsikter och den högsta integritet” (Matt 23:15).

”Stackars-Jesus”-syndromet

Det här är det slags predikning som missbrukar ordet i Upp 3:20: ”Se, jag står vid dörren och bultar… ” Hur många evangelister har inte använt det bibelordet för att måla en gripande bild av Jesus, där han står utanför en dörr och väntar, knackar, knackar, väntar på att syndaren ska öppna dörren och låta Jesus komma in? Ibland håller predikanterna på tills det börjar låta som ”stackars Jesus står där ute i kylan, huttrande och väntar på att någon ska släppa in honom. Ska du inte låta stackars Jesus komma in i ditt hjärta?”

Vilket resonemang! För det första så är det som Herren säger i Uppenbarelseboken inte för ofrälsta. Det är till församlingen i Laodicea (se 3:14). Bilden är verkligen gripande. Jesus står utanför sin egen församling, och knackar på för att de ska öppna för honom, (låter det bekant?). Finns det fortfarande någon tvekan om vem han talar till, så se på vers 22: ”Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

För det andra är sanningen som gäller för syndaren den helt motsatta. Jesus är inte utanför deras värld och knackar på för att de ska låta honom komma in – de är utanför hans rike! Och de kan hålla på att knacka hela natten som de oförståndiga flickorna (Matt 25:11), men Jesus kommer aldrig att låta dem komma in, om de inte uppfyller kraven: ett ödmjukt och förkrossat hjärta och en fullständig avsky för synd. Då, och bara då, kommer Gud att befria dem från syndens slaveri – och genom sin nåd föra in dem i hans kärleksfulla rike. Varje person måste själv inse vilken dårskap hans liv är och desperat flämta fram: ”Jag är en dåre som lever mitt liv som jag själv vill! Herre, visa mig vägen till din dörr, och jag ska knacka och knacka och tigga om förlåtelse… Jag gör allt, allt, allt du säger!” Då, och bara då, frälsar Gud en syndare.

Dekaler, billiga klichéer, ”kristna slagord”

Det gör mig illa till mods att se bibelns underbara sanning bli uppklistrad överallt precis som ölreklam. Många anser det visligt att ”få ut ordet” på det här sättet, men jag tror att vi egentligen bara ympar in små delar av sanningen i världen – ger dem ”evangeliska injektioner” (och vi gör det svårt för dem att få tag på verkligheten!). Människor blir döva för sanningen när vi skvätter våra pråliga ordspråk i ögonen på dem så fort ett tillfälle ges. Tror du verkligen att det innebär att ”öppna upp” dem för evangeliet? Eller är det egentligen bara ett annat sätt för oss att få leenden, vinkningar (och erkännanden) från andra i ”födda-på-nytt-klubben” eller glada tutningar ute på shoppingcentrets parkeringsplats, när de ser din ”tuta-om-du-älskar-Jesus”-dekal?

Hur är det med de andra ”ordspråken”? Du vet, de halv-bibliska som t.ex. ”Var snäll och ha tålamod, Gud är inte färdig med mig än”, vilket faktiskt kan vara en ryslig ersättning för ”förlåt mig” (och dessutom får fel person skulden – ”anledningen till att jag är ett sådant kräk, är att Gud inte är färdig med mig än”).

Om du verkligen vill leka ”tänja bibeln”, så finns den där andra otroliga ursäkten som fullständigt gör slut på allt sökande efter helighet: ”Kristna är inte fullkomliga… bara förlåtna!” Så bekvämt! Du kan lika gärna säga: ”Kristna är inte moraliska… bara förlåtna!” eller vad sägs om ”Kristna är inte frälsta… bara förlåtna! (Det var kanske lite väl djupt). Vad vi egentligen säger med detta lilla sköna prosastycke är: ”Frun, ni kan inte anförtro er tonårsflicka åt min kristne son, det är bäst att du håller ett öga på honom… han är inte pålitlig… han är bara förlåten!” Kanske har jag gått lite för långt för att komma åt kärnpunkten, men jag tror att världen är fullkomligt sjuk av våra ordspråk och ”vittnesbördsmetoder”. Det är dags att vi börjar visa sanningen med våra liv, och sedan låter våra liv tala ut hela Guds sanning!

Uppföljningsprogrammet

Det är till sist ett stort misstag som begåtts i evangeliets namn. Det kallas helt riktigt ”uppföljning”. Jag säger ”helt riktigt”, därför att det är en uppföljning av samma eländiga och ofullständiga evangelium, med en eländig och ofullständig och falsk ersättning för vad bibeln kallar ”lärjungaskap”.

Vår uppföljning består oftast av ett ”uppföljningspaket”, som nästan alltid innehåller en fullständig lista på församlingens alla gudstjänster och andra funktioner. ”Paketet” kan också innehålla många ”viktiga” artiklar som t.ex. ett helt bibelstudium om ”tionde”. Oftast bifogas också åtminstone ett kuvert för tiondegivande. (Det är förvånansvärt att det här är den ”princip” som de flesta nyfrälsta får lära sig).

Det har förvånat mig, vid studiet av Jesu liv, att han aldrig hade ett ”uppföljningsprogram”. Det var ofta hans vana att låta människor ”följa upp honom”. Han behövde aldrig gå från dörr till dörr, för att leta rätt på den person som han helade förra veckan, så att han kunde berätta en ny liknelse. Han verkade alltid ha den inställningen att ”om de vill ha liv, får de komma och följa mig”.

Kan du inte se vilka dårar vi är? Vi predikar mänskliga påfund. Vi får människor att komma fram till ”altaret” genom psykologisk påverkan, som inte har någonting med Gud att göra. Vi ”leder dem” i en bön, som de ännu inte är övertygade om att de behöver be. Och sedan, som pricken över i, ger vi dem ”rådgivning” och säger åt dem att det är synd att tvivla på att de är verkligt frälsta!

SAMMANFATTNING

Nu kommer vi till slutet av det här ”bibelstudiet”. Ja, det är precis vad det blivit. Jag hoppas att du tar tid med att leta upp de givna bibelorden och se efter själv vad Gud har sagt i sitt Ord om alla de här sakerna. Jag inser att dessa två artiklarna kommer att trampa många på tårna, och några kommer att bli djupt förolämpade, men det har inte alls varit min mening. Min enda bön är, att det här ska leda till att många kommer att ta upp sitt kors och predika de goda nyheterna om frälsning med samma kraft och smörjelse som Jesus lovade och gav till den första församlingen, och att när vi predikanter står inför honom på den stora dagen, vi kan säga som Paulus: ”Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat loppet, jag har bevarat tron… Så har jag överallt spritt evangeliet om Kristus” (2 Tim 4:7; Rom 15:19), så att vi får höra de underbara orden från vår Kung: ”Bra, du är en god och trogen tjänare!” (Matt 25:21).

Älskade familj, världen runt omkring oss är på väg till helvetet. Inte p.g.a. kommunism, inte p.g.a. TV, inte p.g.a. droger eller sex, alkohol eller djävulen själv, utan p.g.a. församlingen! Det är vi som är skyldiga! Det är bara vi som har uppdraget, kraften och Guds sanning alltid tillgänglig för att befria syndare efter syndare från evig död. Och även om några är villiga att gå… ut på gatorna, in i fängelserna, ut till främmande länder eller t.o.m. till närmaste grannen, tar de med sig en urvattnad, förvrängd version av Guds budskap som han aldrig har lovat att ge sin smörjelse. Det är därför de misslyckas. Och om vi inte erkänner att vi misslyckas, tror jag inte det finns något hopp, varken för oss eller världen omkring oss. Vi har att välja mellan att orsaka att en hel generation går en evig tragedi till mötes, eller att överlämna till vår Gud en hel familj full av ”goda och trogna tjänare”.

Be över allt det här, är ni snälla. Gud väntar på att få möta dig i din kammare (Matt 6:6).

Keith Green

https://www.karlektillsanningen.se/