Var finns kärleken?

”Så uppenbarades Guds kärlek till oss: han sände sin enfödde Son till världen för att vi skulle leva genom honom. Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder ”. (1 Joh. 4:9-10).

Kan man finna sann kärlek, en kärlek som aldrig förgår, i den här världen? Vad är kristen kärlek och var finns den i så fall? Vi har många röster som ropar i tiden, vi konfronteras ständigt med tankegångar som står i rak motsats till bibelns budskap, tankebyggnader som kan göra den obefäste villrådig och gör att kristna blir uppgivna på sin vandring mot den himmelska staden. Finns det några säkra svar att få för en sanningssökande själ?

”Om kristna ägnade mindre tid till bibelläsning och i stället vände sig inåt i sin själs djup och såg det gudomliga där, skulle insikten komma att inför varje beslut ställa två magiska frågor: ’Är detta den jag är?’ och ’Vad skulle kärleken göra nu?’”. Detta citat måste otvivelaktigt ses som en relevant spegling av tänkandet hos ”den postmoderna, upplysta människan” i vår tid. Nu antas påståendet givetvis gälla alla människor, skillnaden mellan den kristne och icke-kristne förutsätts inte längre existera. Det är istället så att den andligt inriktade nutidsmänniskan anser sig stå på så hög nivå, att hon ser ner på den form av andlighet som kallas kristendom. Hon bevisar sin godhet med att skänka pengar till fattiga och visar gärna kärlek genom att ta in en uteliggare över natten, bara inte kärleksbegreppet kopplas till och gör att man blir beroende av den ”gud som kräver att man ska tro på hans son”. Man kan bara konstatera att det är lätt för lögnen att slå rot i fördärvade hjärtan.

Det som man upplever som ett ålderdomligt och missbrukat regelverk, som benämns den kristna läran, och som talar om synd och skuldkänslor hellre än om den villkorslösa kärleken, känns förlegat och ointressant. (Även den sekulära humanismen berömmer sig av att ha en moralisk kompass bortom den kristna läran.) Om vi kristna vill vara med och förändra världen, måste vi alltså förstå är att vi alla är ett, om vi så är kristna, judar, muslimer eller buddister. Vi måste sluta med att ”villkora kärleken”. Synsättet att det finns mer än en väg till Gud anses av allt fler vara viktigt att förstå och genomsyrar kristenheten allt mer.

Nu har ju begreppet ”kristendom” blivit starkt misskrediterat och visst har religionskrig, som utkämpats i den kristne gudens namn ställt till ett helvete på jorden. Utan tvekan har ”bekännande kristna” (ett uttryck vars innebörd är noll och intet) förorsakat hat och vanmakt hos otaliga av Guds skapade varelser. Det religiösa etablissemanget har satt sig på höga hästar genom århundradena och missbrukat den makt det i sin dårskap trodde var dess. Religionens förbannelse (inte minst den ”kristna” variantens) är en påtaglig verklighet. Alla de ohyggliga gärningar som utförts i guds namn har trängt in i djupet av människors psyken och gjort många immuna mot sann andlighet. Vad vi dock kan vara lugnt förvissade om, är att vår avsky för detta är liten jämfört med Guds och att alla vederstyggligheter kommer att få sin rättvisa dom.

Men när den mänskliga förblindelsen tillåts kulminera i upprorstankar som att ”Gud har fått sin chans och nu är det tid för människan att ta över”, är det är därför inte alls underligt, att dessa tankegångar påverkar och till stor del har slagit rot i våra kyrkor, i form av humanismens betoning på människans inneboende godhet och gnosticismens inriktning på att finna sitt eget jag som är naturligt gudomligt. Detta framhålls alltmer som svaret på nutidens andliga sökande. Gnostikern tror ju att Guds yttersta syfte på jorden är att ge ära åt människan, genom att ”kristus” upphöjs i henne.

Det blir därför lätt för den sofistikerade kyrkobesökaren, som vill höra hur underbar han är som människa, att svälja både betet och kroken. Han har då inga problem med att lögnpredikanter ljuger honom rätt upp i ansiktet, med påståenden om att vi kan finna gud (honom eller henne) i vårt eget hjärta, om att vi ska lyssna till vårt inre, om att vår uppgift på jorden är att finna oss själva och att omfamna Universum med våra hjärtan.

Bibelns beskrivning av människohjärtat är givetvis en helt annan. ”Bedrägligare än allt annat är hjärtat, det är obotligt sjukt. Vem kan förstå det?” (Jer. 17:9). ”Lögnaktiga ord som vi tänkt ut i våra hjärtan har vi fört fram” (Jes. 59:13). I Mark. 3:5 beskrivs hur Jesus ”såg sig omkring med vrede, bedrövad över att deras hjärtan var så förstockade.” Jesus säger i samma evangelium till fariseerna att ”era hjärtan är så hårda” (Mark. 10:5). Romarbrevets inledande kapitel talar om Guds rättvisa dom över människans orättfärdighet. Människorna ”påstod att de var visa, men de blev dårar” och ”mörkret sänkte sig över deras oförståndiga hjärtan”. De beskrivs som ”trolösa, kärlekslösa och hjärtlösa.” Vare sig du kollar på TV eller läser bibeln märker du att människorna ”har blivit uppfyllda av all slags orättfärdighet, ondska, girighet och elakhet, de är fulla av avund, mordlust, stridslystnad, svek och illvilja. De skvallrar och förtalar, de hatar Gud och brukar våld. De skrävlar och skryter och tänker ut allt ont. De lyder inte sina föräldrar, är oförståndiga… (Rom. 1:29-31).

Vad människans syndafall innebär och vad dess konsekvenser är, verkar vara nästan okänt i dagens Sverige, t..o.m. för trogna kyrkobesökare, och om inte dessa grundläggande sanningar om den mänskliga naturen åter tillåts bli förkunnade i vårt land, finns inget som helst hopp om en förändring av det andliga klimatet. Förr visste kristna vad totalt syndafördärv innebar och massvis med människor fick sina liv förvandlade, när man med ödmjuka och förkrossade hjärtan sträckte sig efter den enda räddningen, GUDS NÅD.

Om vi i korthet ska beskriva något av detta totala syndafördärv, måste vi först inse allvaret i det syndafall, som är grunden och förutsättningen för den försoning som bringats mellan Gud och människa. Människan befinner sig i ett prekärt läge, i ett tillstånd av skuld och fördärv, från vilket hon är helt oförmögen att befria sig själv. Alla följderna av Adams synd innefattas under uttrycket död, i dess mest vidsträckta bemärkelse. Paulus sammanfattar detta med att ”syndens lön är döden”. Alltifrån detta syndafall förblir människan under syndens förbannelse och hon är helt oförmögen att älska Gud eller att göra något som förtjänar frälsning. Jesus beskriver människohjärtats tillstånd med att ”ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas” (Joh. 3:19-20).

Hur har dessa grundläggande sanningar i stora drag helt kunnat förpassas från kyrkornas förkunnelse i vår tid? Ett svar är ju att människotankar i form av en tidsanpassad syn på kärlek, t.ex. ”att kyrkan ska vara en föregångare när det gäller acceptans och tolerans”, trängt ut den bibliska förkunnelsen, som under tidigare århundraden hade starkt fäste i våra församlingar. Genom att korrumperade kyrkoledare låtit en antikristlig ande invadera församlingarna, har plats beretts för ”rättfärdighetens tjänare ” (2 Kor 11:15), falska apostlar, ohederliga arbetare, som brännmärkta i sina samveten uppträder som Kristi apostlar och är beredda att schackra med Guds ord, vilket medfört förödelse i otaliga människoliv.

Om man tidigare kunde vara mån om att människor skulle få gemenskap i en församling, måste man numera hävda precis tvärtom: det är avgörande viktigt att sökande människor inte får del av den förförelse som olika kyrkor i dagens Sverige förmedlar. De undantag som finns är givetvis oerhört glädjande och all välsignelse må strömma mot de församlingar, där Guds ord fortfarande klart förkunnas. Om inte så är fallet, måste längtande själar ta alla tillfällen att gå ”utanför lägret”, för att få sann gemenskap i den helige Ande.

Det är inte lätt att förkunna om sann kärlek idag. Postmodernistiskt tänkande förstärker de mest sentimentala och synkretistiska uppfattningarna om Gud. Vi lever i ett pluralistiskt samhälle och man bli lätt stämplad som ”exklusiv”, om man uttrycker tankar om absolut sanning och absolut kärlek. Det är lätt men förrädiskt, att ge Gud samma egenskaper och känslor som de som människor har.

Om man inte är benhård ateist eller lever med en helt inomvärldslig, materialistisk syn på tillvaron som t.ex. ”att livet är enda lång tävling, där det gäller att samla på sig så mycket pengar och ägodelar som möjligt, och den som har samlat ihop mest när han dör, han vinner”, så tas det för självklart i vår kultur, i vår tid att ”Gud är kärlek – vad skulle han annars vara?” Om man berättar för människor att Gud älskar dem, kommer det inte som en överraskning. ”Naturligtvis älskar Gud mig, det är väl så’n han är, varför skulle han inte älska mig, så trevlig som jag är”. Man ser Gud som en vän och om Jesus finns med i bilden, uppfattas han ofta som ”min bäste kompis”, inte som konung och domare över människosläktet. Man flummar ut i ett kärleksbegrepp som är främmande för bibeln, när man frikopplar Guds kärlek från hans suveränitet, transcendens och helighet – för att bara nämna några av hans grundläggande attribut. Tanken på Guds vrede som ett uttryck för hans rättfärdighet och helighet, ter sig främmande och helt absurd för vår generation. För att alla människor ska känna sig välkomna i kyrkan, har vi därför på ett snyggt sätt rensat ut allt som vår kultur finner obehagligt.

Men det har inte alltid varit så. Under tidigare generationer när nästan alla trodde på Guds rättvisa, hade många svårt att tro på Guds kärlek. Förkunnelsen om Guds kärlek kom då som underbart goda nyheter. Man var mottaglig för en kärlek som Gud bevisar genom att Kristus dog i vårt ställe medan vi ännu var syndare, om en kärlek som aldrig förgår. Människor fick en försmak av vad Gud har berett åt dem som älskar honom, när Guds kärlek blev utgjuten i deras hjärtan genom den helige Ande.

Endast om vi får tillbaka en sann gudsfruktan som en påtaglig medvetenhet i den svenska folksjälen, om en Gud som är en förtärande eld, och att ”det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer”, blir det livsförvandlande att uppleva att den kärlek som tidigare INTE fanns i vårt inre, strömmar från Gud in i våra hjärtan, p.g.a. en personlig erfarenhet av den försoning som Gud har åstadkommit genom Jesus Kristus.

Då behöver vi inte upprepa diverse psykologimantran om att vi ”ska lära oss att älska oss själva”. Vi människor älskar oss själva redan tillräckligt mycket, och räddningen ligger i stället i att vi vänder oss bort från oss själva till den uppståndne Kristus! (När den helande gemenskap som Gud har tänkt som svaret på våra inre sår och problem, ofta upplevs som icke-existerande eller åtminstone otillräcklig, har marknaden öppnats upp för diverse psykologiska inriktningar och metoder, som en följd av att föga läkedom finns att få i församlingen.) Vad Jesus menar med sina välkända ord (Mark. 12:31), är att vi ska älska våra medmänniskor lika mycket som vi redan älskar oss själva.

Det är viktigt att slå fast att Gud är evigt oföränderlig till sin person, att den fallna naturen även är den postmoderna människans dilemma och att den ursprungliga kristna tron aldrig har förändrats genom århundradena och heller aldrig kommer att förändras (Judas 3). Däremot har Guds sanna församling alltid fått kämpa mot de villoläror som nämndes inledningsvis. För det ursprungliga evangeliet (=glädjebudskapet) beräknar man att tiotusentals kristna män och kvinnor enbart under år 2000, har fått offra sina liv som martyrer. För den som insett sitt behov av förlåtelse finns STOR NÅD att få.

Detta är den sanna rikedomen och det befriande budskap som församlingen är kallad till att förmedla. Detta är den sanna kärleken som en människa kan få uppleva i sitt liv. Oavsett trender i nutidens tänkande, måste vi hålla fast vid att ”kärleken är av Gud, och var och en som älskar är född av Gud och känner Gud” (1 Joh. 4:7). Vad annat kan vi göra, när alternativet är att låta människor framhärda i sin livslögn?

Jan Johansson

https://www.karlektillsanningen.se/