Många tror att det är lätt för Gud att förlåta. Jag kommer ihåg ett möte med en ung och vältalig fransk västafrikan, när jag studerade i Tyskland för mer än tjugo år sedan. Vi arbetade ihärdigt för att förbättra vår tyska, men en gång i veckan eller så fick vi nog, så vi gick ut för att äta tillsammans och återgick till franska, ett språk som vi båda kunde bra. Under dessa måltider lärde vi känna varandra. Jag fick veta att hans fru var i London och utbildade sig till läkare. Han själv var ingenjör som behövde lära sig att tala tyska flytande, för att fullfölja doktorsstudier i ingenjörsvetenskap i Tyskland.

Ganska snart upptäckte jag att han försvann en eller två gånger i veckan till stadens red light district. Tydligen åkte han dit för att betala sina pengar och få sin kvinna. Slutligen lärde jag känna honom tillräckligt väl för att fråga honom vad han skulle göra, om han upptäckte att hans fru höll på med något liknande i London. ”Å, sa han, jag skulle döda henne”. ”Det är ganska mycket dubbelmoral, inte sant?”, svarade jag honom. ”Du förstår inte. Där jag kommer ifrån i Afrika har mannen rätt att ligga med många kvinnor, men om en hustru gör det, måste hon dödas”. ”Men du sa till mig att du uppfostrades i en missionsskola. Du vet att bibelns Gud inte tillåter sådan bubbelmoral”.

Han log brett och svarade: ”Å, le bon Dieu; il doit nous pardonner; c’est son métier (Å, Gud är god. Han måste förlåta oss. Det är hans jobb)”.

Det är en vanlig uppfattning, inte sant? Ja vet inte om min afrikanske vän kände till, att samma ord tillskrivs Katarina den stora. Han kan medvetet ha citerat henne, för han var mycket beläst. Men även när människor inte uttrycker saker så rent ut, är uppfattningen populär inte minst för att vissa felaktigt definierade uppfattningar om Guds kärlek finns utbredda i landet – men dessa uppfattningar har tråkigt nog blivit romantiserade och på ett fruktansvärt sätt berövade allt kompletterande som bibeln har att säga. Jag vill nu begrunda bara något av detta övriga, med syftet att mer exakt och uppriktigt reflektera över Guds kärlek.

Guds kärlek och Guds vrede

Jag ska här inlåta mig på tre betraktelser:
(1) Bibeln talar om Guds vrede med ett mycket kraftigt språk. ”HERREN Sebaot mönstrar sin krigshär… Jämra er, ty HERRENS dag är nära. Som våld från den Allsmäktige kommer den… Se, HERRENS dag kommer, fruktansvärd, med förbittring och brinnande vrede, för att ödelägga landet och utrota syndarna som bor där” (Jes. 13:4, 6, 9). ”Så sant jag lever, säger Herren, HERREN: Därför att du har orenat min helgedom med alla dina vidrigheter och alla dina avgudar, skall jag rensa bort dig. Jag skall inte visa skonsamhet eller medlidande. En tredjedel av dig skall dö av pest och förgås av hunger. En tredjedel skall falla för svärd runt omkring dig. En tredjedel skall jag strö ut för vinden och låta ett svärd dra ut efter dem… De skall inse att jag, HERREN, har talat i min nitälskan när jag uttömmer min vrede över dem. Jag skall låta dig bli en ödemark och en skam bland folken runt omkring dig, inför alla som går förbi… När jag sänder hungerns onda pilar, fördärvets pilar, då sänder jag dem för att fördärva er… Pest och blodsutgjutelse skall drabba dig, och svärd skall jag låta komma över dig. Jag, HERREN, har talat” (Hes. 5:11-17). Sådana avsnitt skulle kunna mångfaldigas hundrafaldigt. Ta all hänsyn du vill till språkets karaktär i den apokalyptiska genren, men Uppenbarelseboken 14 innehåller några av de mest våldsamma uttrycken för Guds vrede som finns i all litteratur.

Vrede, liksom kärlek, innehåller känsla som en nödvändig beståndsdel. Om osårbarhet definieras som fullständig frånvaro av alla ”passioner”, kommer man inte bara att motsäga de bibliska bevisen, utan man kastas in i nya villfarelser som berör själva Guds helighet. Orsaken är att vrede i sig själv, i motsats till kärlek, inte är en av Guds egentliga egenskaper. Snarare är den en funktion av Guds helighet mot synd. Där ingen synd finns, finns ingen vrede – men det kommer alltid att finnas kärlek i Gud. Där Gud i sin helighet konfronterar sina avbilder i deras upproriskhet, där måste vrede finnas, för annars skulle inte Gud vara den nitälskande Gud han påstår sig vara och hans helighet bestrids. Priset för att försvaga Guds vrede är att förminska Guds helighet.

Denna mening är så viktig att jag måste reda ut den något ytterligare. Det är svårt att läsa sidorna i bibeln utan att inse att Guds vrede, hur mycket den än är en funktion av Guds helighet mot synd, inte desto mindre har en kraftig känslomässig beståndsdel i sig. Alltså, att avlägsna Gud alltför mycket från vrede, på grund av en missförstådd form av osårbarhet, kastar skuggor tillbaka på hans helighet.

Alternativt omdefinieras denna så kallade vrede, görs opersonlig och icke-känslomässig och tillskriver Gud mänskliga egenskaper, så att den i själva verket talar om de objektiva och ofrånkomliga opersonliga följderna av synd i en människa eller kultur. Detta var C.H. Dodds linje på 1930-talet. Detta medför, då som nu, att betydelsen av korset förändras. Om Gud inte verkligen är vred, är det svårt att se varför man skulle bibehålla försoningen. Men till detta ska jag återkomma.

Vidare, att dra sig tillbaka till skillnaden mellan den inre treenigheten och treenigheten som gudomlig ordning skulle i detta fall vara förödande. Den metoden förordar att Gud som han är i sig själv (den inre treenigheten) är okänslig för vrede, medan Gud som han reagerar mot rebeller ( treenigheten som gudomlig ordning) visar sin vrede. Men eftersom Guds vrede är en funktion av hans helighet, försätter detta oss i den problematiska tesen att vi tillskriver Gud, som han är i sig själv, mindre intresse för att bevara sin helighet, än Gud som han reagerar mot den skapade och fallna ordningen. Principiellt är detta en påtaglig reservation mot bilderna av Gud i bibeln. Analytiskt är det något bisarrt.

(2) Hur ska vi då förstå sambandet mellan Guds kärlek och Guds vrede? En evangelisk klyscha står för att Gud hatar synden men älskar syndaren. Det finns en liten gnutta sanning i dessa ord. Gud har ingenting annat än hat mot synden, men det skulle vara fel att dra slutsatsen, att Gud ingenting annat har än hat mot syndaren. En skillnad måste bibehållas mellan Guds uppfattning om synd och hans uppfattning om syndaren. Inte desto mindre är klyschan (Gud hatar synden men älskar syndaren) falsk trots det och måste överges. Fjorton gånger i de första femtio psalmerna enbart, får vi försäkran om att Gud hatar syndaren, hans vrede är över lögnaren, o.s.v. I bibeln vilar Guds vrede både över synden (Rom. 1:18 ff.) och över syndaren (Joh. 3:36).

Vårt problem är delvis att vrede och kärlek i den mänskliga upplevelsen normalt håller till i ömsesidigt slutna avdelningar. Kärlek driver ut vrede, eller vrede driver ut kärlek. Det närmaste vi kommer i att sammanföra dem, är kanske i vår reaktion mot en egensinnig handling av ett av våra barn, men normalt tycker vi inte att en vredgad person är kärleksfull.

Men så är det inte med Gud. Guds vrede är inte ett oförsonligt ursinne. Hur känslomässig den än må vara, är den en fullkomligt rimlig reaktion och en reaktion med vilja på överträdelser mot hans helighet. Men hans kärlek strömmar ut mitt i hans fullkomlighet och frambringas inte av skönheten hos den älskade . Alltså är det inget omöjligt i sig självt, att vrede och kärlek riktas mot samma individ eller folk samtidigt. Gud i sin fullkomlighet måste vara vredgad mot sina rebelliska avbilder, eftersom de har kränkt honom. Gud i sin fullkomlighet måste vara kärleksfull mot sina rebelliska avbilder, eftersom det är en sådan Gud han är.

(3) Två andra missuppfattningar är vitt utbredda även i sammanhang som står för bekännande kristendom. Den första är att Guds vrede i Gamla testamentet är mer markant tydlig än hans kärlek, medan i Nya testamentet, fastän otvivelaktigt en återstod av vrede finns kvar, en mildhet tar över och mjukar upp den mörkare perioden. Guds kärlek är nu större än hans vrede. När allt kommer omkring, undervisade Jesus sina lärjungar att älska sina fiender och vända den andra kinden till.

Inget kan vara längre från sanningen än denna tolkning av sambandet mellan testamentena. Man kan misstänka att orsaken till varför denna bekännelseformel har någon trovärdighet alls, är att yttringen av Guds vrede i Gamla testamentet huvudsakligen är i jordiska kategorier – hungersnöd, pest, belägring, krig, blodbad. I vårt nuvarande fokus på här och nu, har dessa bilder en större påverkan på oss än det som Nya testamentet säger, med dess fokus på vrede i det tillkommande livet. Jesus är trots allt den som i Nya testamentet talar mest förekommande och mest färgstarkt om helvetet – denne Jesus med den andra kinden. De apostoliska skrifterna, med höjdpunkt i Uppenbarelseboken 14, erbjuder föga stöd för uppfattningen att en vänligare, mildare Gud dyker upp i Nya testamentet vid detta skede i frälsningens historia.

Verkligheten är att Gamla testamantet visar Guds nåd och kärlek erfarenhetsmässigt och symboliskt, och dessa sanningar blir ännu tydligare i skrifterna i nya förbundet. På samma sätt visar Gamla testamentet Guds rättfärdiga vrede erfarenhetsmässigt och symboliskt, och dessa sanningar blir ännu tydligare i skrifterna i nya förbundet. Med andra ord accentueras både Guds kärlek och Guds vrede genom övergången från det gamla förbundet till det nya, från det Gamla testamentet till det Nya. Dessa ämnen finns kvar olösta genom frälsningens historia tills de kommer till en rungande höjdpunkt – i korset.

Vill du se Guds kärlek? Se på korset. Vill du se Guds vrede? Se på korset.

Detta för oss till den andra vanliga missuppfattningen. Denna framställer Gud som oförsonligt står i motsats till oss och full av vrede, men på något sätt gjord mildare stämd genom Jesus, som älskar oss. Ännu en gång, om vi behåller den rätta framställningen, finns det viss underbar sanning här. Hebreerbrevet ger förvisso en del stöd för detta sätt att tänka, speciellt i dess beskrivning av Jesus som översteprästen som ständigt ber till Gud för oss. Allt detta framställs av den utövning som blev känd vid Sinai – eller mer exakt, den utövning som blev känd vid Sinai är menad att vara, enligt Hebreerbrevet, skuggan av den definitiva sanningen. Återigen, Jesus är i 1 Joh. 2:2 den som för vår talan inför Fadern till vårt försvar.

Men det finns andra drag i nytestamentlig teologi som måste utvecklas. Det var Gud som älskade världen så mycket att han utgav sin Son (Joh.3:16). Här är det inte så att Gud är ovillig, medan hans Son övertalar honom. Alltså (för att återvända till Hebreerbrevet), även om vår store överstepräst ber för oss och anför sitt eget blod till vårt försvar, får vi aldrig tänka på detta som en oberoende handling, som Fadern på något sätt inte visste om eller motvilligt godkände och till sist gick med på genom sin Sons offer, som hade sitt ursprung i en oberoende handling. Fader och Son är ett i denna frälsningsplan. Sonen kommer själv till världen genom Faderns uttryckliga befallning.

När vi alltså framställer försoningen ska vi inte tänka att Sonen, full av kärlek, offrade sig själv och därigenom blidkade Fadern (d.v.s. fick honom välvilligt stämd), som var full av vrede. Bilden är mer sammansatt. Den är att Fadern, full av rättfärdig vrede mot oss, inte desto mindre älskade oss så mycket att han sände sin Son. Med Faderns ord och gärningar som fullkomlig förebild, stod Sonen mitt emot oss i vrede – det är inte för inte att bibeln beskriver syndare som vill gömma sig från hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede – och ändå var han lydig sin Faders uppdrag och offrade sig själv på korset. Han gjorde detta av kärlek både till sin Fader, som han lyder, och för oss, som han frälser. Alltså är Gud nödvändigtvis både subjektet och objektet för försoning. Han ordnar försoningsoffret (han är subjektet), och han själv blir försonad (han är objektet). Detta är korsets härlighet.

Allt detta finns inbegripet i det mäktiga avsnittet om försoningen i Romarbrevet 3:21-26. Efter att ha tillägnat två och ett halvt kapitel för att visa hur hela släktet är förbannat och med rätta under Guds vrede p.g.a. dess synd (1:18-3:20), utlägger aposteln Paulus hur Kristi död var Guds visa plan då han ”i den tid som nu är ville visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig, när han förklarar den rättfärdig, som tror på Jesus” (Rom. 3:26). Gud framställde Jesus som en nådastol genom hans blod, att tas emot genom tron (Rom 3:25).

Guds kärlek och försoningens avsikt

Här vill jag se om de synsätt som vi har följt med avseende på Guds kärlek, kan sprida något ljus över ett annat område som har samband med Guds suveränitet – syftet med försoningen.

Beteckningen ”begränsad försoning” är märkligt olycklig av två orsaker. För det första är det ett defensivt, inskränkande uttryck. Idén om att begränsa något så underbart som försoningen är i sig själv motbjudande. För det andra är ”begränsad försoning”, även om man undersöker det mer kyligt, objektivt missvisande. Varje uppfattning om försoningen ”begränsar” den på något sätt, utom för den oreserverade universalisten (universalism=uppfattningen att alla människor kommer att bli frälsta, övers. anm.). Arminianen t.ex., begränsar försoningen genom att uppfatta den som endast potentiell för alla. Kalvinisten uppfattar försoningen som absolut och verksam (d.v.s. de för vilka Kristus dog, kommer förvisso att bli frälsta), men begränsar den till att gälla de utvalda.

Det kan därför vara mindre skadligt att skilja mellan allmän försoning och bestämd försoning, hellre än obegränsad försoning och begränsad försoning. Arminianen har uppfattningen att försoningen är allmän, d.v.s. tillräcklig för alla, tillgänglig för alla, beroende på tro. Kalvinisten har uppfattningen att försoningen är bestämd, d.v.s. planerad av Gud att vara verksam för de utvalda.

Åtminstone en del av skälen som talar till förmån för bestämd försoning lyder som följer. Låt oss för diskussionens sak förutsätta sanningen om utkorelse (1). Detta är en punkt där denna debatt berör Guds suveränitet och hans utväljande kärlek. I detta fall kan frågan utformas så här: när Gud sände sin Son till korset, tänkte han på korsets verkningskraft med avseende på hans utvalda på ett annat sätt, än sättet på vilket han tänkte på korsets verkningskraft med avseende på alla andra? Om man svarar nekande, är det svårt att se att man verkligen står för en doktrin om utkorelse alls. Om man svarar jakande, då har man vikit av mot någon uppfattning om bestämd försoning. Försoningens bestämmande rör sig snarare mer om Guds avsikt i Kristi verk på korset än bara om omfattningen av dess innebörd.

Men frågan är inte bara om logik beroende på utkorelse. De som försvarar bestämd försoning citerar bibeltexter. Jesus ska frälsa sitt folk från deras synder (Matt. 1:21) – inte alla. Kristus har offrat sig själv ”för oss ”, d.v.s. för oss, människorna i nya förbundet (Titus 2:14), ”för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk , som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar”. För övrigt vidtog Kristus i sin död inte endast tillräckliga åtgärder för de utvalda, utan han åstadkom faktiskt de önskade resultaten (Rom. 5:6-10; Ef. 2:15-16). Människosonen kom för att ge sitt som en lösen ”för många” (Matt. 20:28; Mark. 10:45; jmfr Jes. 53:10-12). Kristus ”har älskat församlingen och offrat sig för den ” (Ef. 5:25).

Arminianen svarar emellertid att det helt enkelt finns för många bibeltexter på den motsatta sidan i denna fråga. Så älskade Gud världen att han utgav sin Son (Joh. 3:16). Skickliga exegetiska knep som gör ”världen” till en beteckning som syftar på de utvalda, är inte speciellt övertygande. Kristus Jesus är försoningen ”för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens (1 Joh. 2:2). Och mycket mer av samma slag.

Hur ska vi då arbeta oss fram? Argumenten som ställs upp på båda sidor är förstås mer talrika och mer sofistikerade än jag har visat på i denna snabbskiss. Bibeln talar på olika sätt om Guds kärlek: (1) Guds kärlek inom treenigheten, (2) Guds kärlek som visar sig i den omsorg som är bestämd av hans allomfattande styre, (3) Guds varning som är full av ömhet och hans kallelse till alla människor när han kallar och befaller dem att ångra sig och tro, (4) Guds speciella kärlek till de utvalda, och (5) Guds villkorliga kärlek mot sitt förbundsfolk, när han uttrycker sig i form av bestraffning. Jag menar att om man oinskränkt framställer ett av dessa sätt, på vilket bibeln talar om Guds kärlek, kommer man att skapa ett falskt system, som tränger ut andra viktiga saker som bibeln säger, och förvränger alltså ens uppenbarelse av Gud.

I detta fall, om vi antar det fjärde av dessa sätt att tala om Guds kärlek (d.v.s. Guds speciella och verkningsfulla kärlek med tanke på de utvalda), och hävdar att detta är det enda sättet bibeln talar om Guds kärlek, då har man godtagit bestämd försoning, men med förlust av andra bibeltexter som inte så lätt passar in i denna modell och på bekostnad av att man kan säga, att det finns något sätt på vilket Gud visar en kärleksfull, medlidsam, frälsande attityd mot hela världen. Dessutom kan det då inte finnas någon mening i vilken försoningen är tillräcklig för alla utan undantag. Alternativt, om man lägger alla sina teologiska ägg i den tredje korgen och tänker på Guds kärlek uteslutande i form av öppen kallelse till alla människor, har man uteslutit inte bara bestämd försoning som ett teologiskt begrepp, utan också en rad av avsnitt, som om man läser dem mest naturligt, innebär att Jesus Kristus verkligen dog på ett visst speciellt sätt för sitt eget folk och att Gud med fullkomlig kännedom om de utvalda, såg annorlunda på Kristi död än det sätt på vilket han såg Kristi död med avseende på alla andra.

Säkert är det bäst att inte föra in skiljaktigheter, där Gud själv inte har fört in dem. Om man anser att försoningen är tillräcklig för alla och verksam för de utvalda, då förenas båda inriktningarna av bibeltexterna. Så långt jag kan se, klarlägger en bibeltext som 1 Johannes 2:2 något om den potentiella vidden av försoningen. Som jag uppfattar det historiska sammanhanget ansåg de proto-gnostiska motståndarna, som Johannes tog itu med, sig själva vara en ontologisk elit som åtnjöt en fördelaktig position hos Gud p.g.a. den speciella insikt de hade tagit emot. (2) Men när Jesus Kristus dog, genmäler Johannes, var det inte bara för, låt oss säga, judarnas skull enbart eller någons grupp, gnostisk eller annan, som framställer sig själva som reellt överlägsen. Tvärtom. Det var inte bara för våra synder, utan också för hela världens synder. Sammanhanget utgår alltså från att detta innebär något i stil med ”potentiellt för alla utan undantag”, snarare än verksamt för alla utan undantag” – eftersom alla utan undantag förvisso måste bli frälsta i det senare fallet.

Under senare år har jag försökt att läsa både förstahands- och andrahandskällor om doktrinen om försoningen från Kalvin och framåt. (3) Ett av mina kraftigaste intryck är att kategorierna i debatten gradvis förskjuts med tiden för att tvinga fram ett åtskiljande, där en något annorlunda frågeställning skulle medföra en syntes. Att rätta till detta, föreslår jag, skulle vara en av de mest nyttiga sakerna vi kan åstadkomma genom ett fullgott studium av Guds kärlek i de heliga skrifterna. För Gud är en person. Förvisso är det inte överraskande om den kärlek som känntecknar honom som person, uppenbaras på olika sätt mot andra personer. Men den är alltid kärlek, trots det.

Jag hävdar alltså, att både arminianer och kalvinister med rätta borde bejaka att Kristus dog för alla, i det avseendet att Kristi död var tillräcklig för alla och att bibeln framställer Gud som att han kallar, erbjuder och önskar allas frälsning utifrån kärlek (i det tredje avseendet som omtalats tidigare). Vidare borde alla kristna bekänna att Kristus Jesus, i ett något annorlunda avseende, enligt Guds syfte, dog verksamt för enbart för de utvalda, i enlighet med det sätt på vilket bibeln talar om Guds speciella exklusiva kärlek till de utvalda (i det fjärde avseendet som omtalats tidigare).

Själavårdsmässigt finns många viktiga tillämpningar. Jag nämner bara två.

(1) Detta tillvägagångssätt måste, påstår jag, komma som en lättnad för unga förkunnare i den reformerta traditionen, som längtar efter att förkunna evangeliet effektivt, men som inte vet hur långt de kan gå med att säga saker som att ”Gud älskar dig” till icke troende. När jag har förkunnat eller föreläst i reformerta kretsar, har jag ofta fått frågan: ”Känner du dig fri att tala om för icke troende att Gud älskar dem?” Utan tvekan ställs frågan till mig för att jag fortfarande evangeliserar en del, och människor vill ha förebilder. Historiskt sett har inte reformert teologi som bäst aldrig varit trög med att evangelisera. Fråga George Whitefield, t. ex. Av det som jag har sagt, är det tydligt att jag inte tvekar att besvara denna fråga från unga reformerta förkunnare jakande: naturligtvis säger jag till de som inte är omvända att Gud älskar dem.

Inte för ett ögonblick föreslår jag att man, när man förkunnar evangeliet, borde dra sig tillbaka till avsnitt av den tredje typen (ovan) och hålla inne med den fjärde typen tills efter en person är omvänd. Det finns något gement med den sortens tillvägagångssätt. Säkert är det möjligt att förkunna evangeliet, när man griper sig an en avsnitt som tydligt undervisar om utkorelse. Spurgeon gjorde detta regelbundet. Men jag säger att förkunnare i den reformerta traditionen, inte borde tveka ett ögonblick med att uttala sig om Guds kärlek till en döende värld, för förlorade människor, förutsatt att det finns ett ärligt engagement att förkunna hela Guds rådslut. Bibelns sätt att tala om Guds kärlek är mångsidiga nog inte bara för att tillåta detta, utan för att förespråka det. (4)

(2) Samtidigt visar det sig själavårdsmässigt viktigt att bibehålla uppfattningen om speciell försoning av många orsaker. Om Kristus dog för alla människor med exakt samma avsikt, som avpassad på varje axel, då är det helt visst omöjligt att undvika slutsatsen, att det avgörande speciella kännetecknet mellan de som blir frälsta och de som inte blir det, är deras eget beslut, deras egen vilja. Detta är verkligen orsak till att skryta. Detta anförda skäl anklagar inte arminianen för att inte förstå nåd. När allt kommer omkring tror arminianen, att korset är grunden för att den kristne blir accepterad inför Gud. Valet att tro är inte på något sätt grunden. Ändå kräver absolut denna uppfattning om nåden att den avgörande skillnaden mellan den troende och den icke troende slutligen ligger hos människorna själva. Detta innebär en förståelse av nåden som är helt annorlunda, och enligt min uppfattning långt mer begränsad, än uppfattningen som härleder den avgörande skillnaden till Guds syften, inklusive hans syften i fråga om korset. De själavårdsmässiga konsekvenserna är många och uppenbara.

Guds kärlek till världen

En av de frapperande yttre disharmonierna i Johannes skriftsamling är den ytliga konflikten mellan evangeliets försäkran om Guds kärlek till världen (Joh. 3:16) och första brevets förbud mot kärlek till världen (1 Joh. 2:15 – 17). Kortfattat, Gud älskar världen, men det är bäst att kristna inte gör det. Man får ett ganska starkt intryck av att om människor älskar världen, förblir de under Guds vrede. Faderns kärlek finns inte i dem. Disharmonin är naturligtvis bara till det yttre. Det finns förklaring till hands, som vi ska få se. Men denna yttre disharmoni påminner oss ännu en gång, att de sätt på vilka bibeln talar om något är mångfaldiga och bestämda av sammanhanget.

Guds kärlek till världen är berömvärd, eftersom den visar sig i att han offrar sig själv på ett formidabelt sätt. Vår kärlek till världen är motbjudande när den längtar efter att delta i ondska. Guds kärlek till världen är lovvärd, eftersom den för det förvandlande evangeliet till den. Vår kärlek till världen är ful, eftersom vi försöker att anpassa oss till världen. Guds kärlek till världen resulterar i att vissa människor kallas ut från världen och in i gemenskap med Kristi efterföljare. Vår kärlek till världen är vämjelig, när vi önskar att bli uppslukade i världen.

Så ”älska inte världen, inte heller det som är i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek (vare sig denna kärlek uppfattas i subjektiv eller objektiv bemärkelse) i honom” (1Joh. 2:15). Men uppenbarligen ska vi älska världen i den meningen, att vi ska gå till varje del av den och föra ut det underbara evangeliet till varje skapelse. I detta avseendet söker vi efterlikna, på vårt lilla sätt, Guds fullkomligt lovvärda kärlek till världen.

Guds kärlek och Guds folk

Jag avslutar med tre korta betraktelser.

(1) Guds kärlek till sitt folk liknas ibland vid en förälders kärlek till barnet (t. ex. Hebr. 12:4-11; jmfr Ordspr. 4:20). Herren tuktar dem som han älskar (den femte kategorin som omnämnts tidigare). Jag har sagt minst om den kategorin i denna bok. Men vi får aldrig glömma att vi hålls ansvariga för att hålla oss själva kvar i Guds kärlek (Judas 21), när vi påminner oss att Gud är kärleksfull och nådig mot dem som älskar honom och håller hans bud (2 Mos. 20:6). I detta efterliknar vi Jesus. Som han lyder sin himmelske Fader och förblir i hans kärlek, så ska vi lyda Jesus och förbli i hans kärlek (Joh. 15:9-11).

(2) Guds kärlek ska inte bara analyseras, förstås och omfattas i holistiska kategorier med integrerade teologiska funderingar. Den ska tas emot, ska fördjupas, ska kännas. Meditera länge och ofta på Paulus bön i Efesierbrevet 3:14-21. Det tillämpliga avsnittet möter aposteln när han ber för de troende med dessa ord: ” Jag ber att… ni skall bli rotade och grundade ikärleken. Ni skall då tillsammans med alla de heliga kunna förstå bredden och längden och höjden och djupet och lära känna Kristi kärlek, som går långt utöver vad någon kan förstå. Så skall ni bli helt uppfyllda av all Guds fullhet”. Paulus förknippar en sådan erfarenhet av Guds kärlek med kristen mognad, med att bli ”uppfylld av all Guds kärlek” (3:19), som han uttrycker det. Det är långt från säkert att någon kan vara en mogen kristen, som inte vandrar på denna väg. (5)

(3) Underskatta aldrig, aldrig kraften i Guds kärlek till att bryta ner och förvandla de mest häpnadsväckande hårda människor. Guds kärlek förvandlar oss så, att vi förmedlar den till andra, som därigenom blir förvandlade. Vi älskar för att han först älskade oss. Vi förlåter för att vi har fått förlåtelse.

Ett av de kärlekens uttryckssätt som jag faktiskt förbigått i denna artikel är vår kärlek. Min inriktning har varit på Guds kärlek och de olika sätt på vilka bibeln talar om den kärleken. Ändå kan man förr eller senare inte fullt ut begripa Guds kärlek i bibeln, utan att begrunda de olika sätt på vilka Guds kärlek lockar fram vår kärlek.

För att använda de kategorier jag tidigare framställt och fortsätter med att vidareutveckla:

(1) Guds kärlek inom treenigheten svarar för återlösningens plan. Fadern älskar Sonen så, att han har bestämt att alla kommer att ära Sonen som de ärar Fadern. Gud Fadern ”visar” Sonen saker, ger honom uppdrag, inklusive korsets ojämförliga uppdrag intill slutet. Sonen älskar så Fadern, att han av lydnad går till korset för vår skull, den rättfärdige för de orättfärdiga. Hela återlösningens plan som har vänt våra hjärtan till Gud är en funktion, i första hand, av Guds kärlek inom treenigheten.

(2) Kärleken i Guds allomfattande styre beskyddar oss, livnär oss, kläder oss och har fördrag med oss när blotta rättvisan kunde göra slut på oss. Herren Jesus framhåller att bevisen för kärleken i Guds allomfattande styre kallar oss till tro och prioriteringar som har Guds rike i centrum (Matt. 6)

(3) Guds ömma, kallande, befallande kärlek, som visar sig på ett ojämförligt sätt i korset, ” driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem” (2 Kor. 5:14-15).

(4) Guds verksamma, utkorande kärlek till oss får oss att se idel härlighet och makt i Kristi ställföreträdande död för vår skull, genom vilken vi är försonade med Gud. Vi fattar att Gud inte har dragit oss med våldtäktsmannens grymma lust, utan med älskarens fängslande uppvaktning. Av ren kärlek har Gud fullständigt säkerställt frälsningen för sina barn. Vi älskar för att han först älskat oss.

(5) Gud fortsätter att älska oss – inte bara med oföränderlig kärlek som garanterar att vi vinner en överväldigande seger (Rom. 8), utan med en faders kärlek till sina barn, när han säger till dem att hålla sig kvar i hans kärlek (Judas 21). Kristus säger till oss att vi ska bli kvar i hans kärlek på exakt samma sätt som han håller sig kvar i sin Faders kärlek – genom lydnad (Joh. 15:9ff.) Alltså blir vi tuktade i kärlek, så att vi kan bli kärleksfulla och lydiga barn till den levande Guden.

Allt detta har förvandlat oss, så att vi i vår tur inser idel riktighet i det första budet – att älska Gud av hjärta och själ och förstånd och kraft. Liksom detta är det högsta och största budet, är den högsta och största synden att inte älska Gud av hjärta och själ och förstånd och kraft. För detta finns inget botemedel, utom det som Gud har ordnat med – i kärlek.

D.A. Carson

Noter:

1. Om någon tar avstånd från ovillkorlig utkorelse, som en besjälad arminian skulle göra, skulle de flesta kalvinister vilja utgå längre tillbaka i tiden.
2. Jag har ganska utförligt försvarat detta som bakgrunden i min kommande kommentar över Johannesbreven i serien New International Greek Testament Commentary.
3. En av dem som behandlar detta på senaste tiden är G. Michael Thomas: The Extent of the Atonement: A Dilemma for Reformed Theology from Calvin to the Consensus (1536 – 1675) , Paternoster Biblical and Theological Monographs (Carlisle: Paternoster, 1997).
4. Jmfr. något liknande reflexioner av Hywel R. Jones: ”Is God love?” i Banner of Truth Magazine 412 (Januari 1998), sid. 10-16.
5. Jag har behandlat detta ämne mycket mer omfattande i A Call to Spiritual Reformation: Priorities from Paul and His Prayers (Leicester: IVP, 1992).