Ett krav på förändring

Jag har hävdat att rörelsen för egenvärde och självkänsla inte kan ignoreras. Den är betydande. Om den har rätt, måste vi alla förändra oss – i hemmet, i församlingen och i skolan. Ledarna för rörelsen inser detta faktum och kräver högljutt en sådan förändring. Ska vi fästa avseende vid deras krav?

Föräldrar uppmanas att uppfostra och bestraffa sina barn på ett annorlunda sätt. En kristen teolog, en professor i systematisk teologi, skriver om ämnet jagföreställning:

”Föräldrar bör också behandla disciplinära problem på ett sådant sätt, att man inte skadar barnets positiva jagföreställning.” (1)

Denna grundtanke upprepas obevekligt om och om igen överallt i böcker om självkänsla. Kravet är ett krav på förändring. Förut tänkte föräldrar lite eller ingenting på sådana saker. Nu får de veta att deras barns jagföreställning är absolut väsentlig.

Det som dessa ledare säger innebär alla sorters nya hänsynstaganden för uppfostran i hemmet och i den kristna skolan, av vilka många som de rekommenderar är uppsamlade från sådana psykologer som Tom Gordon, Haim Ginott och Percival Symonds, av vilka den siste citeras positivt när han säger:

”Föräldrar och lärare bör vara oerhört känsliga för den attityd som de uttrycker gentemot barn… Barn låter sig inte påverkas bara av det som man säger till dem och om dem, utan också av attityderna, gesterna och de subtila nyanserna i ansiktsuttrycken, som vittnar om hur föräldrarna och lärarna känner sig.” (2)

Förespråkarna för självkänsla lägger en tung börda på föräldrarna – så de måste alltid vara djupt medvetna om gester och subtila nyanser i ansiktsuttrycken! Om de inte är det, kommer antagligen alla sorters hemska saker att hända med deras barn. Denna nya undervisning ger oss en helt annan syn på barnen, eller hur? Vi kan inte längre föreställa oss dem som dessa sprudlande små varelser med snabb återhämtningsförmåga, som vi en gång trodde att de var. De ska anses som oerhört känsliga, ömtåliga och lättpåverkade av de subtila nyanserna i den brokiga blandningen hos föräldrarna. Det här tål att tänka på.

En annan kristen författare avhandlar hur föräldrar och lärare måste bygga upp barnets självkänsla. Här ser vi att det också finns ett avgörande arbete som vi måste utföra. Det är inte nog att vara aktsamma med att inte förhindra tillväxten av det egna värdet, utan vi måste också aktivt upphöja det i våra barn. Hon skriver: ”Föräldrar och lärare är tvungna att bedöma de budskap som de sänder ut till sina barn.” (3) När hon avhandlar ämnet om att öppet bestraffa ett barn, säger hon: ”Tillrättavisning bör vara en privatsak,” och ger sedan denna orsak: för att hjälpa barnet att bibehålla dess värdighet.” (4)

Barnet sägs äga värdighet. Det är speciellt denna orsak som jag gör dig uppmärksam på. Hon fortsätter:

”Gud har anförtrott dig att förmedla en känsla av egenvärde till några av hans små barn. Du är kallad att investera tid, kraft, tålamod, känslighet och ofta kreativt tänkande.” (5)

Detta är ett nytt koncept för många föräldrar och lärare. Uppenbarligen kräver denna rörelse en förändring, förändring som är radikal och kräver tid. Det är en förändring som lägger stort nytt ansvar för barnens välfärd på föräldrarnas axlar och på varje annan vuxen som kommer i kontakt med barn. Den får en att undra om man är kapabel att skapa och bibehålla den optimala miljön i sitt hem, och om man någonsin skulle tillåta sitt barn att lämna bostaden. Man kan absolut inte förvänta sig, att andra människor ska sköta om ens barn med sådan omsorg och känslighet som verkar krävas.

Om detta sätt att tänka är riktigt, och det vår uppgift som vi fått av Gud, att förmedla en känsla av egenvärde till barn, då har vi ett mycket mer omfattande arbete på vårt ansvar med att uppfostra barn, än våra föräldrar någonsin föreställde sig när de uppfostrade oss. Men om liv och död, glädje och självmord, förverkligande i livet och abort är det som hänger på en tråd, då måste vi gå med på den nya undervisningen!

Men du har bara hört hälften av det. Rörelsen för självkänsla biter sig ännu djupare fast. Den kräver förändringar i våra församlingar – i vår tillbedjan och förkunnelse. En professor på ett seminarium, som är en stark förespråkare inom rörelsen för egenvärde hade detta att säga:

”Som väl är har den sista raden i den psalm som numera används i vår kyrka (of Beneath the Cross of Jesus =under Jesu kors) ändrats från ’min egen värdelöshet’ till ’och min egen ovärdighet.’ Jag håller helt med om att vi är ovärdiga. Jag tror inte att det överensstämmer med biblisk undervisning att säga att vi är värdelösa.” (6)

Han kritiserar Issac Watts berömda psalm Alas, and Did My Savior Bleed? när den talar om ”en sådan stackare som jag.” Han gör kommentaren att ”psalmen kunde förmedla en föga smickrande jagföreställning till många människor.” (7)

Detta verkar vara ett underligt argument av första intrycket att döma. Sedan när anger bibeln att Gud håller på med att smickra syndare? Även dagens sånger börjar ha plats för det nya budskapet om självkänsla. Lyssna på den här raden från vers 3 i sången They´ll Know We Are Christians: ”…och vi ska skydda varje människas värdighet och bevara varje människas stolthet.” Sådana tankar skulle aldrig ha skrivits ned av författaren till When I Survey the Wondrous Cross , som innehåller orden ”och gjuta förakt över all min stolthet,” eller av författaren till Amazing Grace , i vilken raden ”frälste en stackare som jag” finns. Det finns absolut en förändring som inte bara ska komma, utan som redan har kommit!

Robert Schuller, som är den främste av propagandisterna inom rörelsen för självkänsla, har åtminstone modet och skarpsinnet att inse följderna av den nya rörelsens principer. Till skillnad från de flesta andra i församlingen som har accepterat dem, tvekar han inte att leda dessa principer till deras logiska ytterlighet. Om det är bra och riktigt att följa egenvärdets möjligheter, då är Schullers teori riktig: Vi behöver ingenting mindre än en ny reformation. Han ser med rätta, att allting mindre än detta inte kommer att motsvara målen, som förordas av den nya rörelsen. Själva teologin kommer att påverkas.

Schuller manar verkligen till en ”ny reformation”, och kallar rörelsen på 1500-talet under Luther och Calvin en ”reaktionär rörelse”, eftersom den betonade det faktum att människor är syndare. Schuller skriver: ”När en människa tror att hon är en ”ovärdig syndare”, är det tveksamt om hon uppriktigt kan ta emot den frälsande nåd som Gud ställer fram i Kristus.” (8) Istället förklarar han för oss, att den nya reformationen kommer att fokusera på ”varje människas okränkbara rättighet till självkänsla.” (9) Hans logiska grund är som följer:

”Om du vill veta varför Schuller ler på TV, om du vill veta varför jag får människor att skratta då och då, så är det för att jag gullar med dem och smeker dem, gullar med dem och smeker dem (som du gör med en baby). Det är taktik. Människor som inte har förtroende behöver bli smekta. Människor är födda med en negativ jagföreställning. Eftersom de inte har förtroende, kan de inte ha förtroende för Gud.” (10)

Om Schuller har rätt måste förkunnelsen ändras. Vi får inte säga till människor, att de är syndare som behöver Jesus Kristus som Frälsare, och överbevisa dem om deras synd och uppror mot en helig Gud. Vi talar inte om helvetet och varnar för de fruktansvärda, eviga följderna av att förkasta erbjudandet om frälsning. Nej, vi måste smeka män och kvinnor in i tron. Detta är en förändring! En mycket stor sådan!

Men det är inte allt. Schuller har ett ännu större koncept i tankarna:

”En teologi om självkänsla skapar en teologi… om samhällsetik och en teologi om ekonomi, och dessa skapar en teologi om regeringsmakt. Allt detta uppstår från en grund: värdet hos den människa som skapades till Guds avbild.” (11)

Naturligtvis har han rätt, om de nya lärosatserna är riktiga: Man kan inte ha en patentlösning, som inte påverkar allting. Doktrinerna om egenvärde kräver genomgripande förändring i teologin liksom i allt annat.

Även depression måste behandlas på ett sätt som överensstämmer med undervisningen om egenvärde. Dr. Wayne Colwell, som undervisar på Rosemead School of Psychology, sa till sin klass: ”Depression har alltid en förlust av självkänslan i förgrunden… Ta det varsamt med att leda en deprimerad människa till bibeln… inget predikande . Jag skulle rekommendera ett uppehåll från församlingen, om det predikas i församlingen.” (12)

Kommer ni ihåg det som teologerna brukade säga? Här är en teolog-psalmförfattare från gångna tider:

”I all otro finns två saker – en god uppfattning om sig själv och en dålig uppfattning om Gud. Så länge som detta finns, är det omöjligt för en sökare att finna vila. Hans goda uppfattning om sig själv får honom att tro, att det fullt möjligt att vinna Guds godkännande genom sina egna religiösa prestationer… Syftet med den helige Andes verk, för att överbevisa om synd, är att förändra syndarens uppfattning om sig själv, och därigenom förminska hans uppskattning av sin egen karaktär, för att han ska tänka på sig själv som Gud gör… ” (13)

Uppenbarligen lär dessa ord just det motsatta till det som förespråkarna för självkänsla säger. Bonars uppfattning om bibeln får honom att tro, att människor har för mycket självkänsla, och att detta i sin tur hindrar dem från att förlita sig på Kristus som Frälsare. Han uppfattar den helige Andes verk i förkunnelsen, som ett tillintetgörande av denna höga uppfattning som syndaren har om sig själv. Man kan inte få både och. Antingen måste den gamla uppfattningen bytas ut, eller så måste den nya uppfattningen förkastas. De är oåterkalleligt oförenliga.

Bonar fortsätter:

”Det krävs mycket för att tillintetgöra en människas goda uppfattning om sig själv, och även efter att hon har förlorat sin goda uppfattning om sina gärningar, behåller hon en god uppfattning om sitt innersta, och även efter att hon har förlorat det, håller hon fast vid sin goda uppfattning om sina religiösa vördnadsbetygelser…” (14)

Man behöver inte gå så långt tillbaka som till Bonars tid för sådan undervisning. Så nyligen som för 30 år sedan, var det inte ovanligt att finna böcker som talade om ”att hjälpa människor att rädda sig undan egenkärlek” så att de skulle kunna ”få erfara utåtriktad, oegennyttig kärlek till bröderna.” (15)

Betänk till sist, avseende detta, ännu ett kort citat:

”Alla dessa dina svårigheter har sin grund i självaktningen av våra väsen, som får oss att vägra att räknas som syndare helt och hållet… Den helige Andes verk med att överbevisa dig om synd, är att få dig missnöjd med dig själv.” (16)

Naturligtvis är denna äldre, vanliga evangeliska uppfattningen om människan och hennes problem, och den nya reformationens uppfattningar om självkänsla oförenliga. Jämför med orden av en berömd kristen författare:

”Den människa som har en god självkänsla känner sig värdefull. Hon känner sig tillfreds med sig själv och tycker om sig själv. Hon accepterar både sina positiva egenskaper och sina svagheter.” (17)

Det finns en ny vind som blåser genom församlingen idag. Den kräver en förändring – en förändrad uppfattning, tro och inställning. Är den sann eller är den falsk? Du måste avgöra det. Du kan inte gå både åt öster och väster på samma gång. Människans problem kan inte vara både för lite och för mycket självkänsla. För att hjälpa dig att komma fram till detta avgörande, ska jag i följande kapitel förklara ursprunget till denna rörelse och mer om dess undervisning.

Jay E. Adams

Gå vidare till nästa kapitel

Noter:

1. Anthony A. Hoekema, The Christian Looks at Himself (Grand Rapids: Eerdmans, 1975), sid. 116.
2. Ibid., sid. 122.
3. Donna Foster, Building a Child´s Self-Esteem (Glendale: Regal Books, 1977), sid. 8.
4. Ibid., sid. 11.
5. Ibid., sid. 23.
6. Hoekema, op. cit., sid. 16.
7. Ibid., sid. 17.
8. Schuller, op. cit., sid. 98.
9. Ibid., sid. 38.
10. Robert Schuller, i Craig Ellison, Your Better Self (San Francisco: Harper and Row, 1982), sid. 194.
11. Ibid., sid. 198.
12. Jeff Borr, ”Is Self-Esteem Proper for a Christian?” i The Journal of Pastoral Practice , Vol. 5, Nr 4, sid. 78.
13. Horatius Bonar, God´s Way of Peace , (Grand Rapids: Baker Book House, 1984), sid. 26-27.
14. Ibid., sid. 27.
15. Wesner Fallaw, ”Beyond Egoism,” i Religion and Human Behavior (New York: Association Press, 1954), sid. 171.
16. Ibid., sid. 96.
17. H. Norman Wright, Improving Your Self-Image (Eugene: Harvest House, 1977), sid. 9.

Http://www.karlektillsanningen.se/