”Men denna skatt har vi i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss. Vi är på allt sätt trängda men inte utan utväg, rådvilla men inte rådlösa, förföljda men inte övergivna, nerslagna men inte utslagna. Alltid bär vi Jesu död i vår kropp, för att också Jesu liv skall bli synligt i vår kropp” (2 Kor 4:7-10).

Vi har sett att vare sig man är kristen eller ateist, kan nyttan av modern vetenskap och teknologi bara erhållas genom att man litar på andra människor som har särskild kunskap, som vi varken kan förstå eller bevisa för oss själva. Det är inget fel i att en kristen anlitar en buddistisk läkare eller en muhammedansk advokat om en kristen med motsvarande kompetens inte finns tillgänglig. Så är det med lagarna inom aerodynamiken eller naturvetenskapen eller kemin – de fungerar på samma sätt för alla.

Men i andliga ting får en kristen aldrig vända sig till en konkurrerande religion. Man kunde anta att skillnaden mellan det fysiska och det andliga, och mellan kristendom och andra religioner, lätt skulle kännas igen. Ändå är inte detta alltid fallet. Den fysiska hjärnan är inte samma sak som det icke-fysiska sinnet, men de blandas ofta ihop eftersom de två är så nära förbundna. Läkarvetenskapen behandlar både hjärna och sinne (många sjukdomar som verkar vara fysiska är psykosomatiska), så en bra läkare försöker uppehålla livsmodet hos sina patienter. Salomo sa: ”Glatt hjärta ger god läkedom” (Ordspr 17:22). Det är naturligtvis sant att nerver och körtlar och matsmältning och ens allmänna hälsotillstånd drar fördel när man är glad. Men som vi också har sett, måste en kristen vara noga med att inte ersätta tron på Gud med en positiv mental inställning.

Känslomässiga problem, som depression, kan vara följden av antingen ett kroppsligt eller andligt problem, eller bådadera. Här är återigen varsamhet nödvändig. Fastän de är nära förbundna med kroppen, innefattar sinnet och känslorna själen och anden. Dessa tre – sinne, själ och ande- är så nära förbundna, att det i praktiken medför att man har att göra med alla tre. Psykologi gör anspråk på att ta i tu med inte bara sinnet utan med psyke , vilket är det grekiska ordet för själ och detta för oss in det andliga området. Det är alltså lätt att förstå, hur psykologi kan öppna dörren till religiösa utövningar som är i fiendskap till kristendomen, vilket man inte inser, och därför omedvetet kan bli accepterad i församlingen som ”kristen psykologi”.

VISSA UPPENBARA FAROR SOM FINNS MED I BILDEN

Det skulle vara dåraktigt att tala om kristen kemi eller kristen läkarvetenskap. Ändå är uttrycket kristen psykologi vanligen accepterat. Varför? Intryck ges av att psykologi rättmätigt tar i itu med samma områden av vikt som bibeln och därför kan förenas med kristendom – ett anspråk som inget annat yrke gör. I en av sina många storsäljare berättar en av nutidens mest populära TV-pastorer att han deltog i World Psychiatric Congress i Madrid i Spanien 1967 och beskriver hur upprymd han blev av att talarna pratade om tro och hopp och kärlek. ”Jag jublade naturligtvis!”, skriver han (1), som om psykiatriker som använder sådana ord därför måste bekräfta bibeln. Senare i boken förklarar han:

”En utbredd spänning har alltför länge funnits mellan psykologer och teologer. Båda kunskapsområdena borde engagera sig i helandet av människans själ. Båda kan och måste lära av varandra… Vad vi behöver är en teologisk omstrukturering som sammanför vetenskaplig och andlig sanning i avseende på människan. (2)

Underrubriken på nämnda boken är The New Reformation (Den nya reformationen), och grunden för den ”reformationen” görs mycket tydlig. Psykologi erkänns behandla själen och jämställs alltså med kristen teologi. Något motsvarande en sammanslagning mellan de två föreslås genom en ”omstrukturering” – av teologin , naturligtvis. Man blir ställd när man lägger märke till att en kristen ledare, efter det att han tydligt påpekar att kristen psykologi innebär en en omstrukturering av teologin, fortsätter att förorda detta som grunden för en ny reformation ! De medföljande farorna i sådant tänkande borde vara uppenbara.

Vi har redan sett att vetenskap inte kan behandla själen, eftersom den senare är icke-fysisk. Varje metod som försöker att behandla andliga ting är per definition en religion , oavsett vad den kallas. Psykologi är uppenbart en religion, och dess fiendskap mot kristendomen är ett historiskt faktum, så välkänt att vi inte ens behöver styrka det här. Naturligtvis är inte allting i psykologin antikristligt (inte heller allting i buddismen eller hinduismen är antikristligt). Ändå skulle det inte bara vara dåraktigt, utan vanärande för Gud och ett förnekande av evangeliets och bibelns tillräcklighet att vända sig till någon av dessa, eller någon annan konkurrerande religion, för att antingen stödja eller lägga till något till vår kristna tro.

I The Myth of Psychoterapy (Myten om psykoterapi) påpekar psykiatrikern Thomas Szasz att ”botemedlet för (syndiga) själar, som hade varit en väsentlig del i de kristna religionerna förvandlades till botemedlet för (sjuka) sinnen” (3) genom accepterandet av psykoterapi. Sinnet sågs helt enkelt som en kroppslig funktion tidigare, eftersom Freud var läkare. Men Freuds ”medicinska modell” fungerade inte och har sedan dess övergivits av alla utom obevekliga Freudianer, för att ersättas av en andlig eller pseudo-andlig modell med den ”andliga” innebörden som fortfarande gällande.

Lawrence Le Shan, f.d. president inom the Association of Humanistic Psychology, som har antytt att psykoterapi antagligen kommer att bli känt som det tjugonde århundradets bedrägeri, har också förklarat att dess andliga rötter ligger i österländsk mysticism:

”Den grundläggande bilden av människan som ledde till utvecklingen av (österländska) meditationstekniker, är samma modell som ledde till humanistisk psykoterapi”. (4)

Liksom positivt/möjlighets-tänkande, positiv bekännelse och kulterna inom Mind Science, vilka alla är nära förbundna, är psykologi en sekulariserad sinnets religion. Trots detta faktum bevarar dess anhängare den bedrägliga myten att psykoterapi är vetenskaplig.

EN MOTSÄGELSEFULL PSEUDOVETENSKAP

Tidigt i december 1985 samlades 7000 deltagare (3000 avvisades p.g.a. platsbrist) i Phoenix i Arizona till ”the Evolution of Psychoterapy Conference”. Den prestigefyllda sammankomsten utropades av dess organisatörer som ”den antagligen största sammankomsten som någonsin ordnats angående utövandet av psykoterapi” och drog till sig deltagare från 29 länder. Ett av de utmärkande dragen var närvaron av psykologins kvarlevande mästare som Carl Rogers, Rollo May, R.D. Laing, Joseph Wolpe, Albert Ellis, Bruno Bettelheim och Thomas Szasz. (5)

Den väldiga sammankomsten presenterade en underlig dikotomi: Å ena sidan framstod en chockerande förvirring och motsägelse. Å andra sidan fanns, i uppenbar blindhet för deras konkursmässiga yrke, deltagarnas entusiastiska och inbördes konkurrerande planläggning för omfattande påverkan på den godtrogna publiken som ivrigt ser upp till dem för att få svar som de uppenbarligen inte har. Skribenten på Los Angeles Times redaktion Ann Japenga rapporterade: ”Hjältarna var där för att utvärdera vart psykoterapin har kommit på 100 år och vart den kan leda – utan att de kunde komma överens om någotdera”. (6)

Sammankomsten misslyckades med att göra slut på de inbördes olikheterna inom psykoterapins hundratals konkurrerande sekter och få till någon tillstymmelse av ordning i den kaotiska röran av bokstavligen tusentals teorier och terapier som är i strid mot varandra. Tre av fyra medlemmar inom den prestigefyllda schizofrenipanelen förklarade att ”sjukdomen var icke-existerande”. R.D. Lang som av Time Magazine kallades ”favoritpsykologen för studentrebellerna på 60-talet”, påstod att schizofreni ”inte fanns förrän ordet uppfanns”, och beskrev schizofrena människor som ”tappra offer som utmanar en grym kultur”. (9) Szasz som kallar mentalsjukdom en ”myt” (sinnet som är icke-fysiskt, kan inte vara sjukt ), betecknar schizofreni som fiction. Han förklarade rakt på sak att fastän det var ”passande” för föräldrarna till honom som kunde blivit president Ronald Reagans mördare ”att tänka på deras son som schizofren… är han i verkligheten bara en skitstövel” (19)

Oenigheten om schizofreni var typisk för förvirringen och rivaliteten inbördes hos psykologerna och psykiatrikerna. Hela verksamhetsområdet är idag en mardröm av tävlande teorier och utövanden som inte bara erbjuder föga verklig hjälp, utan i många fall i själva verket är skadliga. Enligt en färsk artikel i Time Magazine med titeln ”Madness in Their Method” (”Vansinnet i deras tillvägagångssätt”):

”Alla vet att en hel del av psykoterapin inte verkar fungera bra. Det som alla inte vet, säger psykoanalytikern Robert Langs, är att en vanlig faktor i misslyckade terapier är ”vansinnet” hos terepeuterna…

Han använder ordet för att visa på det inre virrvarr och motsägelser som finns hos alla. Men hans slutsats är allting annat än mild: Det är sannolikt att den genomsnittlige terapikonsumenten blir påverkad av terapeuternas känslomässiga problem… många patienter blir mer skadade av sina terapeuter än de inser, och för vissa slutar det i själva verket med att de söker upp den ene störde terapeuten efter den andre… (11)

SVARET INOM MÄNNISKAN

John Leo på Time Magazine skrev när han syftade på konferensen i Phoenix: ”Det som nästan var en central uppfattning, var att patienten, eller klienten, redan hade svaret på problemet djupt inom sig själv, och att terapeuten bara hjälper till med att få fram det” (12) Ingenting bättre kunde räknas ut för att förhindra mänskligheten att komma i kontakt med Gud. Sådan dårskap har frambringat en generation av förlorade själar, vilkas viktigaste syfte i livet tycks vara att ”finna” sig själva. Om församlingen, genom den kristna psykologins influens, inte vore så häftigt på jakt efter samma bedrägliga själviskhet, kunde den med klar stämma förkunna för de förlorade:

”Sök HERREN medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Den ogudaktige må överge sin väg, den orättfärdige sina tankar och vända om till HERREN, så skall han förbarma sig över honom, och till vår Gud, ty han skall ge mycken förlåtelse” (Jes 55:6-7).

Av dagens 10.000 terapier är syftet med de flesta att frigöra en oändlig vishet och kraft. Graden av framgång är liten och som bäst tillfällig och får missnöjda kunder att byta från terapi till terapi – och terepeuterna att fuska ännu mer i ockulta tekniker. Carl Jung kallade jaget ”Guden inom oss”, när han tänkte tillbaka på sin egen medverkan i ockultism och österländsk mysticism. När humanister hänvisar till ”Guden” eller ”det gudomliga” inom oss, menar de inte den helige Ande som bor i syndare som är frälsta av nåd genom Kristi död och uppståndelse. De menar ett gudomligt jag som ersätter bibelns Gud. Det är ett falskt evangelium som inte erbjuder något verkligt hopp.

Vid konferensen i Phoenix var desillutionen svår att dölja, trots den yrkesmässiga entusiasmen och den tillbedjan av hjältarna som uppvisades. När han hänvisade till sin ”nuvarande personliga kamp med depression”, antydde Laing att han har återkommande anfall av en nemesis, som han fortfarande måste besegra. Kristna som vänder sig från Gud och hans Ord till psykoterapier för att få hjälp mot depression överger ”källan med det levande vattnet” för att dricka av de förgiftade och otillfredställande och skadliga ”usla brunnarna som inte håller vatten” (Jer 2:13). Laing delade sedan med sig något som bevisade sig vara, åtminstone för honom, ”till större hjälp än något som psykoterapi kan erbjuda: ”Att nynna på en favoritsång för sig själv !
Och vilken var hans magiska sång? ”Keep Right On to the End of the Road” (13) Nej, skratt skulle vara fullständigt opassande. Vi skulle gråta. Man kan inte annat än tänka på varningen i bibeln:

”En väg kan synas rätt för en människa, men till slut kan den leda till döden” (Ordspr 14:12).

Det är svårt att förstå hur en pseudovetenskap som har blivit så grundligt misskrediterad av dess egna utövare, fortsatt kan hållas högt av någon, än mycket mindre av dem som bekänner att Kristi Ande bor i dem. Församlingen behöver ingen hjälp av denna konkursmässiga profession. I stället för att vända sig till de snedvridna teorierna från Freud m.fl., behöver vi gå tillbaka till bibeln som gör anspråk på att genom Guds nåd och makt ha skänkt oss

”allt som hör till liv och gudsfruktan… genom kunskapen om honom, som har kallat oss genom sin härlighet och ära… för att ni i kraft av dem skall få del av gudomlig natur, sedan ni kommit undan det fördärv som på grund av begäret finns i världen (2 Petr 1:3-4).

EN TILLTAGANDE FÖRFÖRELSE

Trots deras oförmåga att ge någon varaktig hjälp, har psykoterapier i tusental blivit nästan lika mycket en del av livet som moderskap och äpplepaj. Följaktligen är den genomsnittlige kristne inte ens medveten om att gå på psykoterapeutrådgivning, i stort sett är det samma som att överlämna sig till prästen inom vilken annan konkurrerande religion som helst. Naturligtvis får psykologin när den utövas av en kristen en oberättigad legitimitet som bedrar den obetänksamme. Villfarelse är fortfarande villfarelse, och den är inte mindre farlig när den förkunnas eller utövas av kristna. Genom det naiva godkännandet av psykoterapi som ett ”vetenskapligt” tillägg till biblisk sanning, som falskeligen har utgivit sig vara”inre helande” eller ”kristen psykologi”, har församlingen blivit plågad av andlig schizofreni. Tozer förklarar:

”Det är i denna sak om hur man tar itu med människans stolta och förvända och syndiga mänskliga natur, som vi urskiljer två inställningar inom kristendomens ram. En inställning är den som starkt förlitar sig på utövandet av psykologi och psykiatri. Det finns s.k. kristna ledare som påstår att Jesus kom till världen för att rätta till vårt ego… Därför finns det tusentals hänvisningar till detta när prästerna flyttar över våra problem från församlingen till psykiatrikersoffan. Å andra sidan, Gud vare tack, säger bibeln uttyckligen att Jesus Kristus kom för att göra slut på jaget – inte för att dressera det eller att tolerera det eller putsa upp det!… I sann omvändelse och i självförnekande kan vi vända ryggen åt det gamla jag-livet… Vi har rätten och kraften… att gå över till andlig seger och välsignelse… när vi vandrar under Jesu Kristi korsbaner från och med den timman”. (14)

Det finns inget känslomässigt problem som psykologin försöker att ta itu med, för vilket bibeln inte hävdar att Gud själv erbjuder ett fullständigt botemedel som kan tas emot i tro. Att förtrösta på Gud och lyda hans Ord, är att bli befriad från den oro som tycks hänga över denna världen som ett moln. Elisabeth Elliot kände till ängslans och förtvivlans fasa under de där timmarna när hon väntade, bara för att få veta att hennes make, Jim, och hans kamrater hade sänts till himmelen av aucaspjut. Hon upplevde bräcklighet och fruktan av ett annat slag när hon gjorde den farliga färden genom djungeln för att bo med hennes makes mördare och till sist såg dem vunna för Kristus. I en färsk intervju sa hon:

”Under alla de år som jag har berättat (auca) historien och tänkt på den i ljuset av senare upplevelser, lyser en lärdom fram över alla andra: Gud är Gud . Om han är Gud, är han värd min tillbedjan, min tillit, min lydnad. Jag är bara ett barn. Han är min Fader. Han kommer inte att förklara allt, men jag kan finna vila i hans underbara vilja. Hans vilja är ofantlig, oändlig, outsägligt utöver mina största föreställningar om vad han kan göra, men jag finner inte vila någon annanstans”. (15)

Men underligt nog upplever ett betydande antal kristna att de själva lever under samma orosmoln som plågar världen, och de tycks inte veta hur de ska komma tillbaka till Guds kärleks solsken. Många söker psykologisk hjälp eftersom den verkar erbjuda en utväg från den smärta som ofta medföljer andlig tillväxt. Martin och Deidre Bibgan påminner oss om att:

”Principen i bibeln kan innebära självuppoffring, smärta och uppgivande. Men genom att följa bibelns undervisning finner man sanningen och uppnår sann frihet (Joh 8:31, 32, 36). (16)

Henrietta C. Mears från södra Kalifornien, vars liv och tjänst påverkade så många människor, hade detta att säga:

”Bed inte om en lätt uppgift. Bed om att få bli starkare! Det storslagna i en människas kraft är måttet på hennes överlåtelse. Det är inte en fråga om vem du är, eller vad du är, utan om Gud kontrollerar dig” (17)

ALLTFÖR UNDERBART FÖR ATT VARA LÄTT

”Den kristne”, säger D. Martyn Lloyd Jones, ”är en människa som kan ha fövissning om det slutliga, även när han är högst osäker på det närmast föreliggande” (18) Detta faktum borde medföra en inre frid som världen inte vet någonting om och ingen psykologisk metod kan ordna med. Ändå lever så många kristna i ovisshet och tvivel, rädda för att vittna frimodigt om deras Herre för att inte deras tro ska utmanas eller att de ska förlora det ”godkännande”, som man har sagt till dem är väsentlig för deras känslomässiga stabilitet. Det finns bara en förklaring till denna underliga motsägelse: Många som kallar sig själva kristna har inte funnit den frigörelse från all oro som kommer genom att överlämna allt till Kristus. De är fortfarande uppbundna i sig själva,

Det är omöjligt att lita på att Gud ska bevara ens liv, hälsa, arbete eller vadhelst som inte först har överlåtits åt honom. Man kommer alltid att vara rädd för att förlora det som inte fullständigt har överlämnats till Kristus. ”Om du ger Gud din rättighet till dig själv”, skrev Oswald Chambers, kommer han att göra ett heligt experiment av dig. Guds experiment har alltid lyckats” (19) Alltför många kristna verkar ännu inte veta att fullständig befrielse från all oro och bekymmer, kommer genom att de till fullo tror att de har blivit köpta av Kristi blod och därför inte är sina egna. William Law sa så mäktigt:

”Att tro att du är din egen, eller att du fritt förfogar över dig själv, är lika orimligt som att tro att du skapade dig själv… Närhelst en människa tillåter sig själv att ha oro och bekymmer, fruktan eller klagan, måste hon se sitt beteende som antingen ett förnekande av Guds vishet eller en bekännelse på att hon är utanför hans vilja”. (20)

Själva den sanning de påstår att de tror på bestrids av de självcentrerade klagomålen från många som kallar sig själva kristna. Mycket av ”kristendomen” som undervisas idag kommer inte från bibeln, utan framställer en kristen variant av de senaste sekulariserade idéerna som är populära i världen. Många av de ”hjältar” som dagens kristna ser upp till och som ofta finns på den kristna televisionen, är motsatsen till den ödmjukhet och det beroende av Gud i stället för på jaget, som är så uppenbart i livet på personerna i bibeln. Den genomsnittlige kristne fås att tro att hemligheten till den framgång, som de som han beundrar uppvisar, är att att framkalla motsvarande självförtroende och ”positiva” bild av sig själv. Många kristna blir frustrerade när de försöker detta och blir olyckliga. På uppmaning av en vän eller på rekommendation av deras pastor hamnar de på ”själavård” för att reparera den nedbrutna bilden av sig själva, vilken de uppriktigt tror är deras problem. Många blir omedvetet offer för för en psykologiserad kristendom, som är så inriktad på jaget, att den vare sig ordnar till problemet eller, mest destruktivt av allt, åstadkommer falska botemedel som är baserade på diagnoser och behandlingsmetoder, som var okända och inte behövdes i församlingen förrän alldeles nyligen.

Även från världslig synpunkt fungerar inte psykoterapi – inte ens för terapeuterna själva. Kristna som naivt vänder sig till dessa konkursmässiga och gudlösa principer – och det har ingen betydelse hur uppriktigt – , både vanärar sin Herre och berövar sig själva den sanna glädjen som endast kan fås genom att förlita sig enbart på Kristus. Femton års undersökning låg bakom Bernie Zilbergelds The Shrinking of America: Myths of Psychological Change . I en intervju påpekade Zilbergeld (som själv är sjukhuspsykolog):

”En översikt av sju medicinska specialiteter av Medical Economics visade att psykiatriker hamnade i toppen i fler kategorier av mentala problem, inklusive sexuella problem, än utövare av varje annan specialitet. Var och en som har samröre med psykologirådgivare vet att de i sina personliga liv, oavsett hur de framstår tillsammans med sina klienter, inte är mer befriade från retlighet, depressioner, dålig kommunikation, maktkamper, bekymmer, dåliga vanor och andra svårigheter än andra. Det är inte heller de organisationer, verksamhetsgrenar eller sjukhus som de driver” (21)

Vi vill inte förringa det sorgliga faktum, att många får i Kristi hjord är svaga och slagna och i behov av hjälp som de ofta inte får. Om vi ska återvända till biblisk kristendom, måste vi uppenbart ta allvarligt på den bibliska uppmaningen att ”uppmuntra de missmodiga, ta er an de svaga och ha tålamod med alla” (1 Tess 5:14). Men verkar det inte konstigt att de första kristna var vid gott mod när de blev förkastade och triumferade över svår förföljelse, medan dagens kristna får månader och ibland år av psykologisk rådgivning för att övervinna förkastelse och övergrepp? Vi får inte strunta i faktiska behov, men vi måste vara lika måna om att den rätta lösningen erbjuds.Vi gör väl i att påminna oss det som Oswald Chambers skrev:

”Gud måste ofta låta dig gå i botten om du är kristen, för att du ska kunna komma i kontakt med honom. Gud vill att du ska förstå att det ett liv i tro , inte ett liv i känslomässigt åtnjutande av hans välsignelser… Tron i själva dess innersta väsen måste prövas, och det verkliga testet på tron är inte att vi finner det svårt att förlita oss på Gud, utan att Guds karaktär måste bli tydlig för våra egna sinnen… ’Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat’ – detta är det mest sublima trosuttalandet i hela bibeln”. (22)

VATTNA INTE UR KRISTENDOMEN

Den helige Andes verksamhet är alltför ofta antingen förbisedd eller förvrängd. Att vara fylld med den helige Ande är ett befallning till alla kristna, och inte en valmöjlighet för de som önskar ”ett liv på högre nivå” än det normala. Och att vara fylld med den helige Ande är också att vara fylld med Kristus – med hans liv och med en kärlek till andra människor som gör att vi glömmer oss själva och våra problem och får oss att vittna med helig frimodighet och att utge oss för Gud. Livet kan bli en börda som är alltför tung att bära, tills vi överlämnar allt till honom och låter honom, i den helige Andes kraft, leva sitt liv genom oss. Kristendom är att Kristus lever i oss. Den är helt igenom övernaturlig. När vi själavårdar de som lider, måste vi vara noga med att inte förvränga det kristna livet vare sig när det gäller dess smärta eller dess kraft. C.S. Lewis påminde en grupp präster:

”Försök inte vattna ur kristendomen. Ni får inte låtsas att ni kan ha den utan det övernaturliga. Så långt jag kan se är kristendomen just den religion från vilken det övernaturliga inte kan skiljas”. (23)

De som har gått igenom djupa svårigheter vittnar om att deras upplevelser har stärkt deras tro. Men de som blir bortklemade behöver allt större doser av ”ovillkorligt” accepterande. Tänk på hur Geoffrey T. Bull hade det vid slutet efter hårda år av psykisk och fysisk misshandel i fängelser i Kina efter andra världskriget. Under denna tid hade hans kommunistiska tillfångatagare gjort allt de kunde för att hjärntvätta honom till att förneka hans tro på Kristus:

”Mitt sinne hade blivit så sönderslaget och var nu så utmattat att jag knappast visste hur man tänkte. När ändå min synförmåga klarnade i denna mörka cell, kunde jag inte förklara det, och det behövde jag inte heller göra.
Jag visste att jag trodde att min Frälsare hade uppstått från de döda. Jag visste att han var Guds Son. Jag visste att han hade utgjutit sitt blod för mig.
Jag hade blivit omskakad, sargad och skadad, men jag var fortfarande medveten om att hans eviga armar fanns omslutna runt mig. Jag kände i mitt hjärta hans Andes vittnesbörd, fortfarande jublande, och jag stod ännu orygglig mot alla fiendens angrepp.
Jag visste att under mina fötter fanns Urtidens Klippa, Jesus Kristus min Herre, ogenomtränglig, orubblig och evinnerligen stark.
Och när jag satt där strömmade från själva urkällan i min själ fram de ord som Gud behagar ära framför alla mänskliga yttranden: ’Jag tror’”. (24)

Vi måste vara noga med att det stöd vi ger, inte leder den som söker hjälp djupare in i självefterlåtelsens och självömkans träsk. Chambers varnar: ”Se upp med varje övertygelse som gör dig efterlåten mot dig själv. Den kommer från avgrunden, oavsett hur underbar den än låter”. (25) Vi växer oss starka i prövningar, och därför måste vi vara noga med att råden och hjälpen som ges, kommer att föra personen genom denna trosprövning med hans rötter fördjupade i Kristus, i stället för att få honom att undfly just de utmaningar som Gud avser för hans bästa. ”Den kristna vägen är en svår väg i livet”, påminner Lloyd-Jones oss alla. ”Den är alltför underbar för att vara enkel”. (26) Varje själavårdare borde fästa avseende vid detta råd från Richard S. Taylor:

”Ibland behöver människor få hjälp med att möta verkligheten, i stället för att få sentimentalt bejakande. Vid vissa tillfällen ger inte kärleken socker utan chockbehandling.
Vid vissa tillfällen bör vi hålla med människor, i stället för att försöka övertala människor att sluta med deras nedsättande uppfattning om sig själva. Sedan bör vi få dem att bekänna sin värdelöshet inför Gud och få dem att omvända sig från den synd som är roten till sådana känslor”. (27)

”Om jag än vandrar genom dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig”, skrev David. Han vädjade inte om att få en annan väg som skulle gå förbi den fruktansvärda dalen, utan bara att Gud skulle vara med honom genom hans prövning. Dagens kristendom verkar alltför ofta vara mer angelägen om att undkomma varje problem och få uppleva endast hälsa, rikedom och framgång än att lära känna Gud. Ändå är det ofta bara i tider av nöd som Gud kan bryta ner det som tagit bort vår kärlek och tillgivenhet från honom, kanske utan att vi ens vet om det.

INDIVIDUELLT ANSVA
R

Dagens populära och enkla kristendom skulle knappast kännas igen av de första kristna, som försakade allt för att följa Kristus och dagligen blev fängslade och dödade som följd av detta. Det är en kristendom som söker världens godkännande och därför fruktar för att tillrättavisa den. Bortglömd är Kristi tydliga kallelse till att avskilja sig från världen (Joh 15:19; 17:14). Som Boice säger: ”De har tillåtit sina sinnen att bli omformade efter ’denna världens ande’… ”. (28)

Tyvärr är de flesta av oss kristna på deltid och något annat på heltid. Som en följd av detta för vi många av de tillvägagångssätt och uppfattningar vi har blivit vana vid ute i världen in i församlingen. Vi förlitar oss på vår läkare eller revisor, och därför tror vi att det ska fungera på samma sätt när det gäller andlighet. Det måste finnas någon professionell som vi ska förlita oss på som experten som förstår det andliga, vilket vi inte har tid eller förmåga att lära oss.

Gud kommer inte att tolerera en sådan inställning. Vi kan inte frånsäga oss vårt andliga ansvar till någon annan, oavsett hur gudfruktiga de är, som sedan ska hålla på med vårt bibelstudium och bön och tänkande för oss. Kristendom innefattar en personlig relation med Gud genom Jesus Kristus. Var och en av oss måste själva lära känna Gud och hans Ord. Vår tro är på Gud och hans Ord , inte på någon expert som studerar, lever och tolkar allt för oss. Naturligtvis finns det de som har fått gåvan att undervisa, och vi ska ”lyda dem som vakar (har ledarskapet) över oss”, men endast i den grad de själva är underkastade den helige Andes ledning och undervisar och följer Guds Ord.

Var och en av oss är individuellt ansvarig för att bedöma om det som undervisas är bibliskt. Vi ska inte tro på eller följa något som våra egna individuella samveten under den helige Andes ledning visar på inte är i enlighet med Guds ord. Vi ska lyda Gud genom människor, men inte människor som inte i sanning talar och lever för Gud. Många versar i bibeln tydliggör detta. Här är några:

”Om någon inte rättar sig efter det vi säger i detta brev, ge noga akt på honom och ha inte något med honom att göra” (2 Tess 3:14).
”Då svarade Petrus och apostlarna: ’Man måste lyda Gud mer än människor’” (Apg 5:29).
”Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel” (1 Kor 11:1).
”Vad er beträffar, så förblir i er den smörjelse som ni har tagit emot av honom, och ni behöver inte någon som undervisar er” (1 Joh 2:27).
”Om någon menar sig vara profet eller andligt utrustad, skall han inse att det jag skriver till er är Herrens bud” (1 Kor 14:37).

DE NYA PROFESSIONELLA

Det kanske inte är så svårt för de flesta kristna att förstå att de måste, som de kristna i Berea gjorde med Paulus undervisning, personligen kolla upp från Guds Ord allt som undervisas av deras pastor eller annan förkunnare eller lärare. En ny ”prästklass”, som aldrig tidigare varit känd i historien, har emellertid nyligen fått komma in som ledare i församlingen. Denna nya auktoritetskälla för med sig egendomliga och ovanliga faror, som måste tas itu med om kristendomen ska överleva.

”Det som du behöver är professionell själavård!” Det uttrycket hörs alltmer och uttalas ofta med en känsla av förvissning och angelägenhet. Det kommer ofta från pastorer som känner sig otillräckliga att ta hand om det som de nu uppfattar vara psykologiska problem – en ny kategori som var okänd för Jesus eller apostlarna. Församlingen har omedvetet öppnat dörrarna för just den fiende som kan förstöra många liv. Efter sina år av undersökning varnar Zilbergeld för att ”en av de mest bestående och betydelsefulla följderna av psykologisk själavård är ett begär efter mer psykologisk själavård… (och) det är inte längre ovanligt att möta människor som söker efter… en terapeut som ska lösa problem som har orsakats i en tidigare terapi”. Han fortsätter med att förklara varför professionell hjälp inte är svaret:

”Det finns absolut inga bevis för att professionella terapeuter har någon speciell kunskap om hur man ska förändra ett beteende, eller att de uppnår bättre resultat – med vilken typ av klient eller problem som helst – än de som har liten eller ingen formell utbildning. Med andra ord kan de flesta människor få samma hjälp från vänner, närstående eller andra, som de får från terapeuter.
För det andra är människor, som vi har sett, inte alls lätta att förändra”. (29)

Sådana undersökningsresultat skulle uppmuntra dem som håller på med kristen själavård, att förlita sig på Guds Ord, den helige Andes ledning och Kristi kärlek som uttrycks i och genom dem, i stället för på ”professionella” metoder. Och den vanlige kristne skulle uppmuntras att få veta, att den tid man tar i kärlek och medlidande för att lyssna klart på någon och sedan hjälpa på enkla sätt är effektiv. Bibeln och inte psykologi har svaret på livets problem.

De flesta kristna psykologer som är uppriktigt överlåtna åt Kristus och att hjälpa andra bekräftar bibelns tillräcklighet. Men i praktiken förnekar de att bibeln har all den vägledning som behövs för det kristna livet. Freud och Jung och en massa andra humanister måste också rådfrågas. Den kunskap som man får från dessa ogudaktiga källor och som är maskerade i bibliskt språk, blir den nya ”sanningen” som ingen utan en examen i psykologi, oavsett hur andlig eller mogen i tron han är, möjligtvis kan bestrida. Efter 19 århundraden upptäckte man att pastorn och hans kår och andligt sinnade äldste var inkompetenta att uppfylla behovet av ett nytt slags själavård, som erfordrar psykologiska specialister som hittills varit okänd i församlingen.

Det finns olika grader av villfarelse bland kristna psykologer, av vilka många har mycket att erbjuda. Men i den grad de förlitar sig på psykologins falska teorier och utövanden, antingen som en ersättning för eller tillägg till de lösningar som ställs fram i bibeln, leder de människor vilse. Helt klart innebär accepterandet av ”sanning”, som är en blandning av bibeln och psykologi, att Guds Ord inte längre är den slutliga auktoriteten. Detta faktum ställer upp ett stort hinder på vägen tillbaka till biblisk kristendom.

TILLBAKA TILL GUDS ORD

En dag måste var och en av oss stå ensam framför Gud och få stå till svars för sig själv. Fastän rådet från en andligt sinnad pastor och kristen själavårdare kan vara ovärderligt, kan ingen av oss fritaga oss själva från personligt moraliskt ansvar för våra egna handlingar, genom att säga att vi tog råd från vår pastor eller någon stor församlingsledare eller kristen psykolog. Bibeln förkunnar uttryckligt att: ”Herren är min herde”. Allt som står i denna eller någon annan bok, oavsett av vem den är skriven, måste kollas upp mot bibeln. Undervisningen som Gud gav genom Jesaja är fortfarande tillämplig:

”Till Guds undervisning, till vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem” (inget ljus i dem, eng. övers.) (Jes 8:20).

Hur kan vi veta om någon (och det gäller denna författare) talar i enlighet med Guds ord, om vi inte själva grundligt känner till bibeln? Det kan vi inte. Så enkelt är det. Det finns inget sätt att kringgå detta faktum. Så om inte något annat är begripligt, låt det stå klart att denna bok huvudsakligen är en uppmaning till varje läsare att själv återvända till bibeln.

Inte heller finns det något som kan ersätta att man lever ut Ordet. Vi kommer inte att fullt ut förstå bibeln, förrän vi har överlåtit oss själva till att lyda den genom att praktisera Guds sanningar i våra dagliga liv, vad än det kostar. Gud har sagt: ”Mina tankar är inte era tankar”, men i stället för att vara glada för att hans tankar är så högt över våra, försöker vi ofta omtolka hans Ord för att få det att överensstämma med våra önskningar. Naturligtvis görs det med bedyranden om vår kärlek till honom och kanske med handklappning och segerrop, men det finns en ihålig klang som avslöjar frånvaron av Någon som vi påstår är närvarande. Om han vore i sanning mitt ibland oss i kraft, som vi skryter om att han är, skulle nöjesatmosfären snabbt förvändas till helig vördnad och bävan. Sann tillbedjan och lovsång – vilket verkligen kan innebära yttre känslomässiga yttringar – kommer från hjärtan som först har bävat vid Guds ord och hyser vördnad för honom. Carl Henry har sagt:

”Den evangeliska rörelsen har alltför mycket mattat ner sin Gudsfruktan. Den uppträder ibland jublande som om den höll Lejonet av Juda stam i svansen och som om Kristus tjänade oss, i stället för att vi tjänade honom”. (30)

Det är tragiskt att Kristus är så illa framställd för världen av vissa av dem som påstår att de talar och verkar för honom. Alltför ofta framställs kristendomen som ett bättre sätt att uppnå samma ärelystnad som världen strävar efter. Vilken skam att en sådan ytlig kristendom tycks tillfredsställa så många som sjunger så kraftfullt om korset!

Kristendomen är långt mer underbar än vad de flesta av oss har en aning om – alltför underbar faktiskt, för att vara så enkel som många skulle vilja att den var. Utan att de visste något om att de påstods vara ”accepterade” och ”ovillkorligt älskade”, levde de kristna på Paulus tid segerrikt utan psykoterapi trots svåra prövningar och förföljelser. ”Den kristne inser att det är Gud som ordnar omständigheterna”, skrev Chambers. ”Följaktligen finns inget klagande, utan en hänsynslös kapitulation för Jesus” (31) Tänk över dessa väckande ord som Paulus skrev under den helige Andes inspiration för att uppmuntra församlingen i Korint i dess kamp mot hedendomen:

”Som medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta…
Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand…

Gå inte som omaka par i ok med dem som inte tror. Vad har väl rättfärdighet med orättfärdighet att göra? Eller vad har ljus gemensamt med mörker?…
Vad kan ett Guds tempel ha för gemenskap med avgudarna? Vi är den levande Gudens tempel, ty Gud har sagt: Jag skall bo hos dem och vandra med dem , och jag skall vara deras Gud, och de skall vara mitt folk .

Därför säger Herren: Gå ut från dem och skilj er från dem och rör inte vid något orent . Då skall jag ta emot er , och jag skall vara er Fader , och ni skall vara mina söner och döttrar , säger Herren, den Allsmäktige (2 Kor 6:1-18).

Dave Hunt
Noter

1. Schuller: Self-Esteem , sid 21-22.
2. Ibid., sid 27.
3. Thomas Szatsz: The Myth of Psychoterapy (Doubleday, 1978), sid xxiv.
4. Lawrence le Shan, How To Meditate (Boston, 1974), sid 150-51.
5. Los Angeles Times , Del V, 18 dec 1985, sid 16.
6. Ibid.
7. Time , 23 dec 1985, sid 59.
8. Ibid.
9. Ibid.
10. Ibid.
11. John Leo: ”A Madness in Their Method”, i Time , 30 sept 1985, sid 78.
12.Time , 23 dec 1985, sid 59.
13. Los Angeles Times , op. cit., sid 17.
14. A.W. Tozer: Who Put Jesus on the Cross? (Christian Publications, 1975), sid 124-25).
15. Elisabeth Elliot, en artikel i Christian Life , april 1986, sid 26-29.
16. Martin and Deidre Bobgan: The Psychological Way/The Spiritual Way (Bethany, 1978), sid 173.
17. Henrietta C. Mears: What The Bible Is All About (Gospel Light, 1966, Special Edition for Billy Graham Evangelistic Association), sid 89.
18. Lloyd-Jones: ”Wisdom”, i Banner of Truth , op. cit., sid 12.
19. Chambers: Utmost , sid 305.
20. Law: Spirit , sid 20-21.
21. Bernie Zilbergeld: ”The Myths of Psychiatry”, i Discover , maj 1983, sid 66,71.
22. Chambers: Utmost , sid 305.
23. C.S. Lewis: Dod in The Dock (Eerdmans, 1970), sid 99.
24. Geoffrey T. Bull: When Iron Gates Yield (London: Hodder and Stoughton, 1955).
25. Chambers: Utmost , sid 240.
26. Lloyd-Jones: ”Wisdom”, i Banner , sid 8.
27. Richard S. Taylor: ”Misrepresenting God’s Love”, i Message of the Cross , mars-april 1985, sid 25.
28. Boice: Foundations , sid 25.
29. Zilbergeld: Discover , op. cit., sid 74.
30. Carl Henry: Cornerstone , op. cit.
31. Chambers: Utmost , sid 165.

https://www.karlektillsanningen.se/