Kan man tro på något som man inte håller för sant? Är trosbekännelsen något som läses upp utan tanke på sanning i innehållet? Kan man tro på vad som helst eller på ingenting och ändå kalla sig kristen?

Ärkebiskop K G Hammar låter oss då och då få del av sin vishet, t. ex. i Göteborgs-Posten den 13 jan. 2003. Han förklarar att det mesta som alltid varit grundläggande för kristen tro egentligen handlar om poesi, myter och legender. Det som för bara några decennier sedan hölls för sant och historiskt riktigt inom kyrkan är nu vidöppet för diskussion. ”Det är ett livslångt äventyr att tolka bibeln”, säger ärkebiskopen, som också besvarar frågan om Gud bara finns i människan, så att han skulle dö om alla människor gjorde det: ”Det är en spännande fråga om huruvida Gud är beroende av oss, för att så att säga realiseras fullt ut som Gud”. Vidare meddelar Svenska kyrkan genom teologie doktor Kajsa Ahlstrand att modern mission inte är att frälsa. En tanke som vinner ökande tilltro är att det räcker med kristen närvaro (presence evangelism).

Inom frikyrkligheten finns en viss andlig eftersläpning, men trenden går otvivelaktigt åt samma håll. Man verkar vara rädda för namnet Jesus, Guds rike, hans rättfärdighet och kanske framför allt för korset, det utgjutna blodet och frälsningens evangelium. Över huvud taget saknas biblisk substans i förkunnelsen. Det handlar allt mindre om frälsningen i Jesus Kristus och allt mer om sociala insatser. Framför allt vill man inte av taktiska skäl stöta bort de förfinade människorna i vår tid genom att avslöja hur deras Skapare ser på dem, att de ”är främmande för Gud och genom sitt sinnelag och genom sina onda gärningar hans fiender ” (1).

Den andlighet som ligger i tiden får naturligtvis inte på något sätt störa ett pågående självförverkligande, utan erbjuds som ett vackert dukat smörgåsbord med mysticism, djupmeditation med rätt anpassade sittställningar och andningstekniker, Taize, ökenfäder, kristna discon, nyandlighet via tredje vågens apostlar och profeter, elitistisk gnosticism i form av gudomliga tilltal där tron inte längre har något innehåll, utan är en personlig upplevelse, ett ”möte”, en känsla, en stämning – något diffust och ogripbart eller sanslösa egotrippar med åtföljande självförgudning genom det hetaste trendstuket, när det flashiga folket intar estraden och tar emot applåderna, uppbackade av ett multum av spotligths, rökmaskiner och högtalare. Övertygelsen är stark om att bara Jesu namn nämns, så kan man ta till vilka metoder som helst.

I Galaterbrevet berättar Paulus om apostlamötet i Jerusalem där han framlade det evangelium som han predikade bland hedningarna och där ”falska bröder hade nästlat sig in för att spionera på den frihet vi har i Kristus Jesus och göra oss till slavar”. Falsk andlighet och falska läror har sedan dess återkommit hela tiden under församlingens 2000-åriga historia och vi kommer att se detta accentueras ju närmare vi kommer Jesu återkomst. Paulus sätt att ta itu med problemet borde få varningssignalerna att börja ringa hos oss, som lever i denna tid med extrem andlig förvirring. Vad har han då att säga oss, vad förmanar oss till, vad vill han från djupet av sitt hjärta pränta in i våra sinnen och hjärtan? Lyssna mycket noga: ”Men inte ens ett ögonblick gav vi vika för dem och underkastade oss. Vi ville att evangeliets sanning skulle bevaras hos er ” (2).

Men att inte ge vika eller underkasta sig har ett pris. Endast den som själv varit utsatt för den ondska och det förtal som kan komma från ledare inom dagens kristenhet, vet hur detta påverkar den som vågar ta upp och belysa den katastrofkurs mot vilken de nuvarande andliga trenderna är inriktade. Utfrysning, avståndstaganden och lidande får den personen vänja sig att leva med (= man kan ha det roligare i livet mänskligt sett, tro mig!).

Utan att akta på Jesu liknelse om de två husbyggarna, värnar det religiösa ledarskapet så om det man själv byggt upp, satsat mycket tid och pengar på och som man uppfattar som Guds verk i vår tid, att man är redo att ta till stora artilleriet för att på olika sätt knäcka den som har invändningar, bl. a. genom att stämpla personer som trospoliser, bespottare och villolärare.

Ironiskt nog är villoläror en köttets gärning som dessa personer bemödar sig om att sky som pesten, genom att inte vara ”som de flesta, som för egen vinning förfalskar Guds ord” (3). För att överleva i ett sådant läge är det en klar fördel att behålla sin eventuella humor, men framför allt gäller det att som Paulus ”inte rikta blicken mot det synliga, utan mot det osynliga”(4) och glädja sig över att man i alla fall har det gemensamt med honom att ”man kallar oss villolärare, men vi talar sanning” (5).

Initiativtagaren till denna hemsida, Kärlek till Sanningen, har under flera år fått möta denna oförståelse, denna hårdhet och kärlekslöshet från ledningen för en viss församling. Bland medlemmarna finns dock många underbara människor, kärleksfulla, varma och omtänksamma. Ingen skugga må falla över dem.

På annat sätt förhåller det sig med den policy som församlingens ledning driver mot någon som ifrågasätter det som förkunnas på dess möten, där namnet Jesus förs in i diverse nyandligheter inom tredje vågen och ”gammal ohederlig” trosundervisning, typ Livets Ord. Det är också denna typ av böcker som säljs vid församlingens bokbord. Här är det inte fråga om att den helige Ande genom en bibelbaserad predikan skapar tro i människors hjärtan, utan ett uppövande av den egna trosförmågan, att man tänker rätt och talar rätt, vilket sägs garantera personlig hälsa till både kropp och själ samt ett överflöd på det ekonomiska området. Snabba klipp utlovas alltså för den som vill satsa några slantar på den religiösa vinstmaskinen. Men denna undervisning är absolut inte kristen, utan är en del av det omfattande New Age-utbud som Antikrists ande utformat för att fånga in och vilseleda sökande människor i vår tid.

Trots att initiativtagaren till Kärlek till Sanningen inte har någon anknytning till församlingen och inte nämnt den vid namn, anser sig ledningen under hösten 2002 ha rätten att offentligt och med bibelord som grund brännmärka, stämpla och i strid med Jesu ord döma ut Jan Johansson, som via Internet vänt sig mot ovanstående religiösa bedrägeri. Detta är naturligtvis ingenting annat än kvalificerad ynkedom. Ledningen för församlingen agerar i detta läge precis som en religiös sekt brukar göra, när man upplever ett hot utifrån: Snabbt tar man fram storsläggan för att tillintetgöra den som vågar öppna munnen. Dessutom river man alla broar till den som har invändningar, genom att injaga rädsla hos de egna anhängarna. Just detta att ha invändningar eller att ”kritisera”, har medlemmarna i församlingen fått lära sig är det farligaste man kan hålla på med, eftersom man då råkar ur för Guds straffdomar.

Trots den tilltagande andliga förvirring som New Age i alla dess olika former orsakar i människors sinnen, inser fortfarande de flesta vanliga, vettiga människor att teorierna om ”positivt tänkande” och ”positiv bekännelse” inte håller vad de lovar och att de inte är förankrade i verkligheten, därför att det mänskliga livet inte fungerar på det sättet. Vad som är ännu allvarligare är att de befinns vara i motsats till Guds rikes principer. Förkunnelsen inom ”trosrörelsen” är ju hämtad från de amerikanska kulterna Christian Science och New Thought. Det finns bland många människor en sedan länge uppdämd vrede över församlingens förkunnelse om garanterat gudomligt helande genom tro. Det allvarliga är att man, genom att blanda samman Jesu namn med New Age-doktriner, riskerar att effektivt bränna marken för Guds rikes utbredning.

När en församlingsledning känner sig så hotad av en enskild människa utanför församlingen att man helt tappar besinningen, är denna överreaktion ett tecken på att något i grunden är allvarligt fel. Men en öppen dörr för samtal skulle kunna vädra ut i en osund och förljugen miljö. Dessa samtal om trosrörelsen har till och från förts i tidningen Nya Dagen. För församlingsmedlemmarnas egen skull, vill man hoppas att dessa samtal ska få föras även deras lilla krets .

I dagens förvirrade läge där många andligt längtande människor blir förledda av hycklare och lögnare, kan vi dra en del lärdomar av följande mycket viktiga bibelord: ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (6).

Nyandliga församlingar drivs alltför ofta av utpräglade maktmänniskor, (jfr. Paulus uttryck”dessa väldiga apostlar” – 2 Kor 11:5), som i sitt högmod inte på något sätt är villiga att lyssna till varningar och invändningar från personer som från deras höga andliga position ”inte förstår det som Gud gör idag”. Självklart är denna öppenhet för progressiv uppenbarelse är ett måste, om man ska platsa i dessa sammanhang. Men det här är oerhört avslöjande, eftersom just detta är ett säkert kännetecken på en religiös sekt eller kult beroende på hur man definierar dessa.

Det finns en oerhört fräckhet hos dessa ledare i att bara kapa de historiska banden rätt av och samtidigt ge sken av att man står för klassisk, biblisk kristendom. Samtidigt som man uppträder hätskt mot sina kritiker ”bedrar man godtrogna människor med milda ord och vackert tal”. Man ljuger i strid mot sanningen när man anklagar andra för att vålla splittring, dessa som inte säger ja och amen till deras religiösa bedrägeri. Paulus uppmanar oss att ”ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i”. Det är alltså de som inte förkunnar bibelns lära som vållar splittring!! Som vanligt vrider och vänder Satan på sanningen för att människor ska bli bedragna. Men när människor mer och mer lyssnar på lögnpredikanter som är brännmärkta i sina samveten, kommer man till en gräns ”när Gud sänder en kraftig villfarelse över dem så att de tror på lögnen” (7). Du som läser detta, tag varning! Vi kan inte ostraffat hur länge som helst ta lätt på den villfarelse som breder ut sig inom ”kristenheten”.

Dessa förkunnare är charmerande och positiva i sin framtoning och gör starkt intryck på människor. Men de tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk. Jesus själv sa att ”i sitt inre är de rovlystna vargar” (8). Paulus använde samma uttryck när han profeterade om vad som skulle hända med Guds församling: ”Jag vet att när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona jorden (9).

Men en sann herde både när och beskyddar sin hjord. Pastor David Wilkerson inser att en Guds herde måste avslöja och ta itu med orättfärdigheten inom kristenheten. Han har namngivit flera av dagens religiösa bedragare och har även sänt ut varningsbrev till alla församlingar i New York-området inför en förestående kampanj med ”Guds bartender”, Rodney Howard-Browne, för några år sedan. Wilkerson uttrycker sig så här: ”Jag ska rädda min hjord från käftarna på dessa människor”. Vi ska alltså se upp för de religiösa ledare som kan bli oss till fall och Paulus uppmanar oss att vi ska vända oss bort från dem.

När ett samtal förts så här långt i ovanstående ämne, brukar ofta frågan om kärlek bli aktuell. Osäkerhet brukar fortfarande finnas om ändå inte Jesu bud att vi ska älska varandra, innebär att vi ska underordna oss och bejaka alla ledare, profeter och apostlar inom kristenheten. Vad innebär då kristen kärlek? Om man med kärlek menar de band som finns mellan personer som bekänner sig till en anpassad light-version av kristen tro, ett kraftlöst, av människor initierat ”evangelium” utan konturer eller innehåll, eller en falsk variant där avsaknaden av bedömning, andlig urskiljning och Kristi lära snarast är ett plus, hamnar man mycket långt från bibelns beskrivning av kärlek.

Nya testamentets framställning handlar först och främst om en person som har lovat att ”den kärlek som du (Fadern) har älskat mig med skall vara i dem och jag i dem” (10). Det som han och apostlarna har uppenbarat för oss i bibeln är den enda vägledning vi har i denna fråga, om vi i sanning har tagit emot honom som vår Herre och Frälsare. För att bevara denna dyrbara kärlek som Fadern älskade Sonen med, den kärlek som finns utgjuten i hjärtat på varje Guds barn (11), och för att vi ska vara medvetna om att listiga försök ständigt görs för att åtskilja Jesu kärlek från hans lära, har han uppmanat oss att vara vaksamma ”för de falska profeterna som kommer till er klädda som får”.Vi bedrar oss själva om vi tror att vi kan skilja Jesu kärlek från hans lära . Men vi har blivit påverkade av ett andligt gift. Dagens inriktning på andlighet utan lära hade inte varit möjlig utan det gnostiska inflytandet.

Gnosticismen är en andlighet som växte fram parallellt med den kristna församlingen och har sedan dess följt henne som en ständig skugga genom historien. Människan kan här bli lika andlig som Gud, och befrielsen från det lägre materiella till det högre andliga sker genom olika former av klättring. För gnostikerna finns inga läromässiga gränser. ”Frikopplad från bibelns etiska och läromässiga gränsdragningar har så den perfekta andligheten för klättrare skapats: ingen kan tala om för dig vad du ska tro eller hur du ska leva. Du skapar din egen värld!” (12) Den logiska konsekvensen blir en andlighet som kan anpassa sig till vilken livsföring som helst: ”Gott och ont, säger de, är bara en fråga om personliga åsikter… Inget är ont i sig själv” (13) Undra på att gnosticismen är så gångbar i dagens samhälle, att det ibland talas om den som den nya världsreligionen.

Här är vi idag. Andligheten i Sverige år 2003 är till största delen gnostisk ,och församlingarna inom kristenheten är starkt påverkade . Vi har hamnat i den prekära situationen att lärofrågor inte längre får tillmätas någon betydelse och absolut inte får skilja människor åt. Omvändelse verkar också höra till förfluten tid. Gränserna mellan en kristen och icke kristen har suddats ut allt mer. Ingen speciell kristen livsstil är längre skönjbar. Visserligen bör man fortfarande inom kristenheten på något sätt ”tro på Jesus”, men vad man sedan tror spelar ingen roll. ”Det spelar ingen roll vad du tror, bara du är med i församlingen”, som en församlingsledare nyligen uttryckte saken.

Den lokala församlingen har mer och mer fått en romersk katolsk funktion, så att frälsningen tycks finnas i själva församlingen och inte i den som unikt utlovar oss frälsning, Jesus Kristus. Församlingarna har med en mjuk förkunnelse rivit kyrkväggarna, men har istället byggt upp sociala klubbar, där frälsningens allvarliga budskap antingen har perverterats av tredje vågens nyandlighet eller har reducerats till religiöst svammel genom att man förment erbjuder en andlighet som möter ”människors behov i vår tid”.

Men detta är inte sant på något sätt. Det andliga behovet hos människor år 2003 är exakt det samma som det varit under tidigare generationer. Det enda andliga behovet vi har är en återupprättad personlig gemenskap med vår Skapare. Denna gemenskap finns också tillgänglig på det villkor som förkunnats under århundradena tillbaka, nämligen genom Kristi utgjutna blod på korset där försoning bringats mellan Gud och människa, mellan vilka tidigare fiendskap rådde . (14) Vilka är vi att påstå att något har förändrats? Högmodiga dårskap! Vi lever naturligtvis inte i större uppenbarelse i vår tid än våra kristna bröder och systrar gjorde för t.ex. 100 år sedan, hur mycket de falska profeterna i vår tid än hävdar denna lögn. Sanningen är tvärtom att ett exempellöst avfall har inträtt i Sverige sedan den tiden. Det finns en obruten linje under 2000 år tillbaka till Jesus Kristus som är oerhört viktig att försvara. Hans och apostlarnas undervisning är gällande till Jesu personliga återkomst.

Kristna syskon, låt oss bevara denna undervisning, låt den bli dyrbar för oss, låt oss fördjupa oss i den, låt den föra oss samman, låt den få oss att älska varandra av hjärtat i Kristus Jesus. För endast i Jesus Kristus, i hans och apostlarnas undervisning om Guds rike, hans rättfärdighet, hans rike och hans evangelium finns räddningen för en förlorad mänsklighet. Låt oss gemensamt värna om den dyrbara skatt som har blivit oss given, den för vilken vi är villiga att inte förverkliga oss själva efter denna världens sätt, den för vilken vi är villiga att utstå lidande, bli förtalade, att bli kallade villolärare, när vi vill visa att vi är Guds tjänare ”under ära och vanära, med gott rykte och dåligt rykte”(15). Häri finns den sanna andliga gemenskapen, häri finns den sanna kärleken.

Jan Johansson

Noter

1. Kol. 1:21
2. Gal. 2:5
3. 2 Kor. 2:17
4. 2 Kor. 4:18
5. 2 Kor 6:8
6. Rom. 16:17-18
7. 2 Tess. 2:11
8. Matt 7:15
9. Apg. 20:29
10. Joh. 17:26
11 Rom. 5:5
12. Magnus Malm: Fotspår i glastrappan, sid. 26.
13. Ireneus: ”Adversus Haereses” (”Mot heretikerna”), förkortad version i Robert M Grant, ”Irenaeus of Lyons”, Routledge, London 1997, sid. 88.
14. Rom. 5:10
15. 2 Kor. 6:8