ELLER Förskingrandet av det heliga folket

Före Kristi inkarnation levde folkslagen i rent andligt mörker, eftersom Herrens nåd var nästan uteslutande begränsad till hans utvalda folk, Israel. Men sedan Jesu himmelsfärd har Satan inte kunnat utöva samma världsomfattande makt och inflytande, eftersom andlig prioritet har ägnats åt evangeliets utbredande över hela världen till alla länder. Detta var p.g.a. det storslagna faktum som korset medförde, som Satan upphörde att vara ”denna världens furste” (jmfr. Joh. 12:31). Men han har inte varit sen med att utforma en strategi för att uppväga förlusten av den auktoritet, som han ursprungligen utövade som inkräktare. För som en följd av sin begränsning, har Satan verkat genom att genomsyra världens politisk-ekonomiska och religiösa system, som symboliseras av de två vilddjuren i Uppenbarelseboken, kapitel 13, och vilket kommer att kulminera i Antikrists ankomst vid denna tidsålders slut. Bibeln förklarar uttryckligen angående Satan, att han i evangeliets tidsålder gav ”sin makt och sin tron och stor myndighet” till vilddjuret, som steg upp ur havet (symbol av ländernas oroliga politiska uppror, Upp. 13:2b; jmfr 13:12). Med andra ord, medan Satan har varit bunden, begränsad och hållits inspärrad, har han verkat i hemlighet genom ländernas världsregering, vilken i sin tur står för makten och auktoriteten bakom utvecklingen av antikristlig världsreligion, symboliserad av det andra vilddjuret (Upp. 13:11-12).

Detta tillstånd kommer att bestå till dess att tidsålderns slut närmar sig, den tid när Satan och demonerna tillsammans med honom, genom Guds försyn, kommer att ”släppas lös för en kort tid” från deras fängelse (Upp. 20:3, 7-10), för att på så sätt sporra till det slutliga uppenbarandet av Antikrist (2 Tess. 2:3-12; 1 Joh. 2:18). Denna onda hord kommer att dra fördel av den väl förberedda, universella, religiösa rörelsen (Upp. 13:1ff.) och den globala politiska sammansvärjningen (Upp. 13:1-8; 17:12-18), så att den ”laglöshetens hemlighet” som tidigare hållits tillbaka, kan komma till sin fullbordan och bli mogen för dom (Upp. 18; 20:7-10). Med andra ord, när väl en gång församlingens vittnesbörd har fullbordats och det fulltaliga antalet av de utvalda har blivit frälsta, kommer de ”världshärskare här i mörkret”, under deras ledare Satan, att släppas lösa från deras fängelse och tillåtas att nå målet för sin strävan. Såsom Johannes uttrycker det:

”Och när de (d.v.s. de två vittnena, symbol för församlingens budskap om evangelium) har fullgjort sitt vittnesbörd, skall vilddjuret som kommer upp från avgrunden strida mot dem och besegra och döda dem” (Upp. 11:7).

Det slutliga skenbara ”övervinnande” av de heliga, är en nödvändig och oundviklig utveckling som det är nödvändigt att Guds folk förstår, för att de inte ska lida av att ha blivit övergivna av Gud och börja vandra efter vad de ser, snarare än i tro. Det är p.g.a. detta som vi har fått några storslagna och dyrbara löften i bibeln. Detta ska vi nu gå in på.

I motsats till vad många kristna tror, framställer inte bibeln några bevis för att Kristi återkomst kommer att föregås av en gyllene tidsålder med världsvid väckelse eller en till största delen ”kristnad” värld, en illusion som ibland har kallats the ”latter-day glory of the saints” (de heligas glansdagar i yttersta tiden). Det är avgörande viktigt att vi förstår detta från ett bibliskt perspektiv, snarare än från mänskliga ordningar och traditioner, eftersom hela föreställningen om en framtida gyllene tidsålder på jorden, vilket vi senare ska visa, är grundläggande för judiska och gnostiska trosuppfattningar, snarare än för Guds ord. Många troende hävdar att bibelordet som säger att ”landet skall vara fullt av HERRENS kunskap, liksom vattnet täcker havet” (Jes. 11:9; jmfr. Hab. 2:14), syftar på en framtida kristnad värld före Herren Jesu Kristi andra ankomst och den yttersta domen. Men detta är att rycka en vers ur sitt sammanhang, där den tydligt syftar på det tillstånd som ska råda i en fullkomligt förnyad skapelse, efter Herrens återkomst. Såsom professor E.J. Young kommenterar dessa versar:

”När Messias hade fullbordat sitt messianska verk, förs frid in i människornas hjärtan, och i den mån som människor är trogna mot de fredsprinciper, som de har tagit emot av Messias, så tillvida uppnås de välsignelser som framställs häri. Detta tillstånd kommer emellertid inte att förverkligas fullt ut, förrän jorden är behärskad av kunskapen om Herren, och detta tillstånd kommer endast att uppnås i de nya himlar och den jord där rättfärdighet bor”.

Så låt oss igen betona denna punkt: Uppfattningen om att världen ska bli fullständigt (eller nästan fullständigt) kristnad föreJesu Kristi återkomst, har ingen grund i bibeln och framställer ett falskt hopp, genom vilket många kristna antingen kommer att bli nedslagna eller hysa drömmar som inte kan bli uppfyllda. I motsats till de profetiska system som tänks ut av människor, talar Guds ord om en helt annorlunda sanning; för det finns många ställen i både Gamla och Nya testamentet, som talar om att de heliga ska ”övervinnas” av ondskans andemakter på jorden. Profeten Daniel berättar för oss om tiden vid slutet av historien, som överensstämmer med med Satans ”korta tid” (Upp. 20:3), som varande den i vilken krig kommer att föras av en tyrann som hatar Gud (säkerligen Antikrist)

”mot de heliga och besegra dem, tills dess att den Gamle kom och domen föll till förmån för den Högstes heliga och tiden var inne då de heliga fick ta riket i besittning” (Dan. 7:21-22).

Fastän detta slag av förföljelse har inträffat vid flera tillfällen i församlingens tidsålder, är situationen här särskilt förenad med det som sker när Antikrist slutligen uppenbarar sig. Här sägs fienden till Jehova-Kristus hålla på att ”besegra” Guds folk vid tiden före Jesu Kristi återkomst, en hänvisning som tydligt strider mot alla uppfattningar om en värld som är inne i en världsvid väckelse. Bara för att betona detta utmärkande drag, ska vi lägga märke till att Daniel sedan tillägger att Antikrist

”skall tala mot den Högste, och ansätta den Högstes heliga . Han skall sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar, och de skall ges i hans hand under en tid och tider och en halv tid” (Dan 7:25). (betoning tillagd)

Sedan, i följande kapitel, beskrivs denna tidsperiod omedelbart före Herrens återkomst som en i vilken Antikrist ”skall fördärva … det heliga folket” (Dan. 8:24), och ”skall sätta sig upp mot furstarnas Furste”, d.v.s. Herren Jesus Kristus. Men detta tyranniska världssystem kommer att bli övernaturligt tillintetgjort av Herren, såsom bibeltexten så underbart uttrycker det ”krossas utan hjälp av människohand” (Dan. 8:25; jmfr 2 Tess. 2:8). Detta är ett eko av det sätt på vilket Goliat (en förebild av Antikrist) övernaturligt tillintetgjordes av lille David (en förebild av Kristus), ”utan svärd i sin hand” (1 Sam. 17:50). I det sista kapitlet av Daniels bok får profeten beskedet av en ängel, att församlingen långt ifrån kommer att få till stånd en kristnad värld, utan att det är bara ”när det heliga folkets makt är krossad ,som tidsålderns slut ska komma (Dan 12:7). På liknande sätt bekräftas just detta mönster gång på gång i Uppenbarelsebokens profetia, som visar att det kommer en tidpunkt när församlingens vittnesbörd i evangeliets tidsålder kommer att fullgöras och Satan kommer att bli fullständigt frigjord från sina tidigare restriktioner och ”strida mot (de heliga), och besegra och döda dem”, till den icke troende världens stora glädje (Upp. 11:7). På andra ställen, när aposteln beskriver höjdpunkten på det sataniska världssystemet under Antikrists regering, talar han om det faktum att ”åt honom (vilddjuret) gavs makt att strida mot de heliga och att besegra dem” (Upp. 13:7).

Det är tydligt att detta krig mot de heliga i verkligheten är ett krig mot Herren, mot bibelns transcendente Jehova och Herren Jesus Kristus. Och när det antikristliga världssystemet ger sig in på dess ”korta tid” under dess härskare, Satan, som för krig mot Guds Lamm, ska Herren ”besegra dem, tillsammans med de kallade, utvalda och troende, eftersom han är herrarnas Herre och konungarnas Konung” (se Upp. 17:12-14). Med det som många underlåter att inse, vilket är varför de ryggar tillbaka inför denna undervisning, är att i det ögonblick som Satan framträder för att uppnå det förtryck av de heliga och det herravälde över världens riken som han så mycket önskar, kommer i själva verket just det motsatta att vara sant. Detta är alltid det sätt på vilket Herren verkar: Han tillåter ondska att framträda för att ha herraväldet, men visar sedan sin överlägsenhet genom att omstörta den till sin ära. När Satan trädde fram för att få världens Frälsare tillintetgjord genom hans avrättning på korset, var detta i själva verket Guds överlägna seger, eftersom Jesu död på korset och hans påföljande uppståndelse säkerställde frälsning och evigt liv för alla de som ångrar sig och tror på honom. Så kommer också att vara fallet vid tidens slut. När Satan och hans efterföljare tror att de har uppnått det herravälde över världen som de eftersökt, kommer starka röster i himlen att ljuda: ”Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och han skall vara konung i evigheternas evigheter” (Upp. 11:15).

Guds stora mysterium är att historiens alla vinklar och vrår hela tiden, oavsett hur mörka eller onda de är, leder till det ögonblick när Herren Gud Allsmäktig kommer att inta sin stora makt och regering (Upp. 11:17). Denna gudomliga seger kunde ha verkställts och blivit synlig när som helst i tiden, om han så hade velat, men det har inte varit Guds sätt att verka. Precis på samma sätt som Jesus avstod från att nedkalla tolv legioner änglar, för att hjälpa honom att undvika att bli gripen i Getsemane örtagård (Matt. 26:53), så har den suveräne Skaparen låtit det ögonblick få anstå, när han så lätt kunde ha tillintetgjort Satan och intagit sin stora makt och regerat.Ondskans makt måste först komma till dess fulländning, för att bli mogen för dom, sedan kommer slutet och den punkt när ”tiden är ute” (Upp. 10:6-7). Men fram till den tidpunkten kommer de heliga att få utstå lidande, speciellt när tidens slut närmar sig.

Låt det ännu en en gång bli sagt: bibeln framställer inte en bild av en kristnad värld före Jesu andra ankomst. Tvärtom är det så genom hela tidsåldern att ”onda människor och bedragare skall göra framsteg – till det sämre. De bedrar och blir själva bedragna” (2 Tim. 3:13). Enligt Herren Jesus själv kommer det allmänna tillståndet på planeten, när han återkommer för att avsluta denna onda nuvarande tidsålder, att vara mycket likt det på Noas tid före floden (Luk. 17:26-27), och Sodoms tid just före naturkatastrofen som förstörde den staden (Luk. 17:28-30). Hur var förhållandena under Noas tid? Läs 1 Mos. 6:5, 11-12 för att ta reda på det. Hur var förhållandena i staden Sodom? Läs 1 Mos. 18:20-21. Bilden här, i båda exemplen, är en fullständigt syndig, obekymrad värd, som fortsätter med sina affärer utan att bry sig om att få veta andlig sanning. Med stor relevans gör prof. R.C.H. Lenski följande skarpsinniga iakttagelse i sin kommentar över Upp. 12:6:

”Den gamla judiska drömmen om ett stort judiskt herravälde över världens alla nationer, en dröm som ständigt återupplivas fram till denna dag, i tankarna hos alla dem som verkar för att göra Guds rike till en köttslig världsmakt och herravälde, är så gott som motsatsen till det som Johannes här får se angående församlingen. Ständigt här på jorden är den inte på tronen, utan på ett ställe i öknen, en liten hjord under korset. Men dagen för dess slutliga … ”återlösning”, ”förlossning” (Luk. 21:28; Rom. 8:23; Ef. 1:13-14), närmar sig snabbt”.

Det är mycket viktigt att de heliga inser dessa sanningar, annars kommer de att bli mycket nedslagna, när de får utstå lidanden från världen. Men den absoluta sanningen om en förtryckt församling på jorden beskrivs alltid i bibeln i ett sammanhang av andlig överlägsenhet och himmelsk härlighet. I världens ögon är församlingen svag, men med den troendes andliga syn (insikt) och i Guds ögon är den underbar, mäktig, och till sist segrande (jmfr. Jes. 43:1-7). Om vi lurar Herrens folk till att tro, att förloppet på den här planeten leder till en till största delen omvänd värld, vilken kommer att föregå Herren Jesu Kristi återkomst, då inskärper vi en allvarlig villfarelse, som bara kommer att hjälpa till med att skapa en falsk känsla av världslig säkerhet och självbelåtenhet. Låt oss därför vara helt tydliga om detta: snarare än att bibeln förespråkar att någon gyllene tidsålder ska framträda för församlingen omedelbart före Kristi återkomst, visar den på en köttslig, förödande period av avfall, falsk religion, falska profeter och lärare, ökad demonisk aktivitet och intensifierad förföljelse av troende som är trofasta. Prof. H.C. Leupold skriver i sin kommentar över Dan. 12:7, angående den osminkade sanningen om denna fullständiga ”tillintetgörelse av makt” inom församlingen före Kristi återkomst:

”Fastän detta verkar hårt, är det bara en av de nödvändiga ting, enligt vilka mänskligt högmod och egenvilja avfärdar Guds nåd, innan Guds nåderika avsikter kan fullkomnas. Konstigt nog är människan så inställd på att förtrösta på sig själv och beroende av sin egen kraft att hon, om inte den kraften reduceras till ett hjälplöst minimum, kommer att vägra att förtrösta fullkomligt på Herren Gud. Bara efter att vi blivit svaga, är vi kapabla att verkligen bli starka. Israel på GT:s tid var tvunget att bli försvagat till den sista tidens maktlöshet innan Frälsaren kunde komma. Så dess förtröstan på sig själv måste brytas ner innan Kristus kan återvända. Det är mycket viktigare att känna till detta, än att förutsäga i exakta årtal hur länge denna gamla världsordning ska fortsätta”.

Den djupa sanning som finns innerst inne i alla dessa verser i Daniel och Uppenbarelseboken får sitt eko i det storslagna uttalandet av aposteln att ”vi lever här i tro, utan att se” (2 Kor. 5:7). Bibeln uppenbarar, oavsett hur händelser kan verka vara i motsats till detta, att de förtryckta heliga genom hela denna tidsåldern är välsignade ”med all den himmelska världens andliga välsignelse i Kristus” (Ef. 1:3; 2:6). Lägg märke till att bibeln säger ”i den himmelska världen”; för det är inte i jordiska uttryckssätt som de heliga tar emot sina främsta välsignelser. Om man inte förstår dessa fakta tydligt, kommer man att leva antingen i drömmar eller i förtvivlan, snarare än i biblisk verklighet. ”Livets krona” uppbärs av en enkel tro och förtröstan, snarare än av våra synliga bevis, tills vi kommer till härligheten (se Upp. 2.10). Fastän vi i världen verkligen kommer att få utstå vedermöda, kan vi ”vara vid gott mod”, eftersom Herren Jesus Kristus försäkrar oss om att han har ”övervunnit världen” (Joh. 16:33). De heliga i de två första århundradena var smärtsamt och intensivt medvetna om allt detta; och när slutet på denna tidsålder närmar sig, kommer de troende åter att vara tvungna att uppbåda denna styrka i Herren, när de ställs inför den omfattande förföljelse som oundvikligen kommer att uppstå, och vilken de oundvikligen kommer att få ta del av.

”Jag hävdar att den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår… Vem kan skilja oss från Kristi kärlek? Nöd eller ångest, förföljelse eller hunger, nakenhet, fara eller svärd? Det står ju skrivet: För din skull dödas vi hela dagen, vi räknas som slaktfår . Men i allt detta vinner vi en överväldigande seger genom honom som har älskat oss. Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken änglar eller furstar, varken något som nu är eller något som skall komma, varken makter, höjd eller djup eller något annat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom. 8:18, 35-38).

Alan Morrison