INBJUDNINGEN att gå fram för att bekänna Kristus offentligt efter predikans avslutning har blivit en viktig del av tillbedjan i många kyrkor, speciellt i USA. Den är mindre vanlig i England.

I inledningen av denna artikel vill författaren bekräfta sin respekt för evangeliets förkunnare som ger noggranna och ansvarsfulla inbjudningar. (Dessa bröder är själva oroade över de grova känslomässiga manipulationer som förekommer i många ytliga kyrkor). Men det finns många orsaker till att detta bruk bör förkastas, även när det utförs mera måttfullt. Följande sidor framställer argument som visar farorna med offentliga inbjudningar.

1. Inbjudningen finns inte i bibeln

Den tydligaste varningen är det faktum att inbjudningar är en mänsklig teknik. Ingenstans i bibeln påbjuder Herren oss att göra något som ens liknar detta. Herren Jesus Kristus, vårt perfekta föredöme, bjöd aldrig till “avgörelser” eller till offentliga bekännelser av det slag som vi ser idag och inte heller apostlarna utverkade ett sådant system. Vad det beträffar, gjorde inte heller någon känd förkunnare av korset detta genom hela församlingens historia, förrän under 1800 – talet. Försök att spåra inbjudningssystemet längre tillbaka än denna tidpunkt har varit helt utan framgång.

Att kalla fram till avgöranden var fullständigt okänt för sådana storheter som Wycliffe, reformatorerna, puritanerna och sådana väckelsepredikanter som bröderna Wesley, Whitefield och Spurgeon.

De olika bibeltexterna som används som stöd för tekniken att vädja till människor, har ingenting alls att göra med att man går fram på ett offentligt möte. Versar som “var och en som bekänner mig inför människorna, honom skall ock jag kännas vid inför min Fader, som är i himmelen”, syftar helt klart på den troendes vittnesbörd om Kristus i det dagliga livet, inte en offentlig handling vid slutet av en evangelisk predikan. Var och en som ser objektivt på alla de textsammanhang som vanligtvis används för att rättfärdiga “inbjudningar”, måste hålla med om att dessa bibelställen är frampressade ur sin rimliga betydelse. Vissa förespråkare för metoden erkänner öppet att man inte kan finna den i Nya Testamentet och det är en tanke att begrunda.

2. Inbjudningen verkar ge sökaren “avgörande” makt för frälsning

Uppmaningen till att gå fram i gången ger oundvikligen sökaren uppfattningen att han äger den avgörande makten att agera i sin frälsning. Den försäkrar honom att han kan göra det . Omvändelse finns när han ber om det. Maningen att göra en omedelbar, offentlig bekännelse övertygar honom om att det är helt upp till honom, att han kan göra slag i saken angående hans egen frälsning direkt och att den allsmäktige Guden ska samtycka och svara omedelbart.

Men det är säkert inte riktigt att ge detta intryck till en sökare, eftersom endast Gud känner hans hjärtas sanna inställning när han ger sitt gensvar. Bara Herren vet om han är äkta och hur uppriktig hans ånger och tro är. Frälsningens gåva finns endast hos honom som genomsöker våra hjärtan.

Endast Herren vet om en person har blivit överbevisad på ett äkta sätt, eller om han mest har blivit känslomässigt påverkad, och vi vågar inte ge intrycket att en mänsklig handling kommer att avgöra frälsningen.

3. Inbjudningen prövar eller ifrågasätter aldrig en människas tillvägagångssätt

Om vi ser vidare på föregående punkt, visar inbjudningen eftertryckligt för sökaren, att hans gensvar är helt riktigt och gällande. Det behövs ingen prövning, inga tvivel eller någon osäkerhet. Men sanningen är att Gud ifrågasätter attityden hos dem som beslutar sig. Detta är orsaken till att de flesta kristna säger att när de först sökte frälsning, måste de ångra sig två eller tre gånger innan de fick bevis på att Gud hade hört och besvarat deras böner. Hos de flesta troende fanns en period när man fick rannsaka sitt hjärta, innan man visste att Gud hade tagit bort deras synder och givit dem den välsignelse som den nya naturen är. Jesus Kristus öppnar aldrig dörren till andlig erfarenhet förrän den helige Ande har fört den överbevisade sökaren till förtröstan på Kristi försoningsdöd allena.

Inbjudningen stimulerar “den frivilliga andan” hos personer som kan vara ganska uppriktiga, men som saknar behovet eller övetygelse på djupet. Herren Jesus Kristus prövade noga och granskade sökare – t.ex. den rike unge mannen och även de tre männen i Lukas 9:57-62 – han tog inte emot dem på deras egna villkor, när deras förståelse fortfarande var förmörkad. Inbjudningningen passar däremot ytlig ånger och bristfällig förvissning. Dagen efter det att man “gått fram”, kan många personer inte klart säga varför de gjorde så.

Gud kan ta emot en person som närmar sig honom med bara tre ord, som i fallet med den döende ogärningsmannen som sa: “Herre tänk på mig”. Herren såg in i hans hjärta och visste att han var uppriktig. En annan person kan närma sig Herren med många vackra ord, men med allvarliga brister i sin ånger, så att Gud får låta denne sökare vänta vid dörren. Kanske förstår han ännu inte tillräckligt av frälsningens väg, eller är inte ännu förberedd på att överlämna sig till Herrens auktoritet. Kanske tror han endast delvis på nåden och förlitar sig ännu på sina egna gärningar.

Systemet har fört in många människor i evangeliska församlingar, som tror att de har omvänt sig, när de i verkligheten inte har överlämnat sig åt Kristi herravälde över deras liv. De hänger sig fortfarande åt världsliga lockelser.

Vår uppgift är att övertyga människor att komma till Kristus i uppriktighet. Syndaren måste gå till Herren som ser in i deras hjärtan. Han känner till den sökande själens villighet. Syndaren ska alltid uppmanas att ångra sig i sitt hjärta och att förlita sig på Kristi verk och att överlämna sig till den store Sökaren av hjärtan. Han ska inte uppmanas att “gripa tag” eller “göra anspråk på”; ännu mindre att ersätta en hjärteangelägenhet med en offentlig handling.

4. Inbjudningen ger falsk visshet

Om vi utvecklar samma tankegång, ger inbjudningen sökaren en absolut bekräftelse på att omvändelsen har ägt rum och detta är oerhört skadligt. Hundratusentals människor har under de senaste 150 åren blivit försäkrade om att de är omvända, trots avsaknaden av verkliga bevis. Tusentals häften och traktater, utgivna av förespråkarna för inbjudningen ger samma försäkran. De förklarar för läsarna att, eftersom de har tagit emot Kristus, har Gud definitivt frälst deras själar och de är Guds barn, antingen de känner något eller inte.

Sanningen är att när en syndare blir omvänd, bestyrker Gud det inträffade med att ge ge vederkvickelse och förvissning i själen och ett helt nytt liv med nya motiv, önskningar, karaktär och styrka. Sådana förändringar är mycket tydliga och bevisar för åskådaren, att sökaren nu är född på nytt.

Falsk försäkran kan vara en mycket grym gärning, eftersom den ytlige sökaren går vidare lycklig och nöjd och inte inser att han fortfarande är ofrälst. Han behöver absolut bli behandlad som en sökare fortfarande, men han anser inte sig själv vara det. När allt kommer omkring har han faktiskt gått fram i gången och det har ordnat det hela och hans rådgivare har bekräftat detta.

5. Inbjudningssystemet planerades från början för att passa en teologi som betonade den fria viljan i högsta grad.

Det är ett historisk faktum. att inbjudningen började på allvar med den amerikanske evangelisten Charles Finney (1792 – 1975). Någon gång efter 1830 införde han en “botbänk” längst fram på sina möten och började utveckla det moderna sättet att vädja till åhörarna. Han lade sig till med ett pragmatiskt tillvägagångssätt inom själavinnandet utan att blygas. Hans principer var inte “vad säger bibeln?”, utan istället “hur kan jag få maximalt antal människor att avgöra sig?”.

Finney trodde att om människor bara kunde övertgas om att välja Kristus, med vilka medel som helst , kunde de bli frälsta. Han trodde att systemet med offentliga inbjudningar innehöll en oerhörd känslomässig potential och han utvecklade detta med maximal effekt. Han accepterade inte att sådana påtryckningar skulle fungera som ersättning för det genuina överbevisande verket av den helige Ande och drog slutsatsen att ett avgörande för Kristus tillsammans med en offentlig bekännelse skulle bli den kritiska, avgörande faktorn i omvändelsen.

Många förkunnare som använder sig av Finneys system, håller inte med om hans (manipulerande) uppfattning om den fria viljan när det gäller omvändelsen, men de borde allvarligt tänka igenom det faktum att metoden framställdes och skräddarsyddes för att passa hans teologi och praxis.

6. Inbjudningen räknar inte med hur lätt falska avgöranden kan ske.

Skall Kristi sändebud bygga en gensvarsmetod på en så ostabil förmögenhet som viljan? I Joh 4:48 undervisade Herren om att många “avgör sig” på ett felaktigt sätt p.g.a. de blivit hänförda av den yttre materiella kraften i andliga skeenden. Han sa: “Om I icke sen tecken och under, så tron I icke”. Viljan är mycket mottaglig för intryck.

Det bibliska sättet är att rikta övertygelsen till det rationella tänkandet och på det sättet nödga syndare att vända sig till frälsaren. Inbjudningen – som en känslomässig höjdpunkt på predikan – kräver ett gensvar från viljan och inte från förståndet, det innersta av själen. Den förra är inte den egentliga och legitima organet för tanke och gensvar och utan tankens inriktning är den benägen att handla förhastat och olydigt.

Det är så lätt att framkalla handlingar från viljan, speciellt genom utvecklandet av känslomässiga påtryckningar , men när sådana metoder används i predikande av evangelium, framkallar de stengrunds-hörare, där plantorna växer plötsligt, men inte har någon rot.

7. Inbjudningen antyder en brist i tilliten på Guds kraft

Varför ska predikanter vara så måna om att “fånga in bytet” genom att få människor att avgöra sig och till att göra offentliga bekännelser innan de lämnar mötet? Varför måste de insistera på att veta “direkt” vad det andliga resultatet av deras predikan har blivit? När det gäller vissa evangelister, är det tveklöst p.g.a. de har ett “kommersiellt” behov av framgångsstatistik för att främja sin tjänst. Men varför ska predikanter med bättre motiv vara så ivriga att få se omvändelsens resultat fullbordat?

Kan det vara så att det inom oss finns en impuls kvar, som litar endast på det vi kan se? Har vi inte tro att förtrösta på att den helige Ande kan fortsätta sitt verk i en syndares hjärta efter det att han lämnat ett evangeliskt möte? Många predikanter säger att de måste smida medan järnet är varmt, men detta antyder att omvändelsen är helt och hållet ett mänskligt verk, utan inblandning av Guds Ande.

Ta fallet med troende som har har tagit med en ofrälst vän till en församling, där en utomordentlig, övertygande evangelisk förkunnelse fanns. Efter en tid blev de bekymrade över att deras vän, fastän han blev mycket påverkad, inte gjorde något tydligt gensvar. Det råkade finnas en församling i deras stad, där predikanten kallade fram åhörarna och de trodde att inbjudningen skulle få deras vän in i en “kris”.

I mångas hjärtan döljer sig en benägenhet att tänka att det finns något vi kan göra för att underlätta en själs omvändelse. Vissa kan bara inte lämna detta till den helige Ande. När evangeliet en gång har framställts korrekt och övertygande, och när syndare har blivit manade att göra sinnesändring och tro, måste den helige Ande göra sitt eget verk i åhörarnas hjärtan, och vi ska inte inkräkta på hans suveräna territorium. Vi ska inte göra det som inbjudningen försöker göra och ta över syndarens gensvar. Bunyans evangelist (i Pilgrims resa) ropade: “Ser ni det skinande ljuset”? Men inbjudningssystemet tar tag i sökaren och för honom genom porten in i Guds rike.

8. Inbjudningen för med sig tusentals cyniska f.d.kristna

En av konsekvenserna med inbjudningsystemet har blivit de hundratusentals “f.d. kristna” eller “misslyckade beslut” det har fört med sig sedan dess början på 1800 – talet. Detta handlar om de otaliga människor som gick gången fram utan sann tro och ånger. Det är säkert så, att dessa klart överträffar i antal de som gensvarat på ett äkta sätt ( därför att, om inte så vore fallet, skulle församlingar som har inbjudningar bli överfyllda). De som “faller av” bringar oundvikligen evangeliet i vanrykte. Vi möter människor som en gång gensvarade på en inbjudan och idag säger: “Jag var kristen en gång i tiden . Jag avgjorde mig för Kristus, jag blev omvänd, jag prövade det och det fanns ingenting att hämta”.

Vi hör omvända unga människor berätta om föraktet från icke troende föräldrar, som flera år tidigare gick fram på ett evangeliskt möte. “Du kommer att växa ifrån det”!, säger de. “Det är en upplevelse som passerar förbi. Vi vet , vi har gått igenom det. Omvändelse är ingenting annat än en känslomässig upplevelse, som religiösa fundamentalister håller på med. De fyller sina fickor genom att plundra lättrörda människor”.

Under gångna århundraden – innan inbjudningssystemet tänktes ut – hade predikan av evangeliet en livslång allvarlig effekt även på dem som inte blev omvända. Dessa blev aldrig förledda till att göra känslomässiga avgöranden eller ge intrycket av att de var omvända – motsatsen gällde.

De gick fram mellan bänkraderna

Idag finns det massvis med oomvända människor, som vid någon tidpunkt har gått gången fram som gensvar på en uppmaning att komma, och som kategoriskt har försäkrats att de blev frälsta. Numera har evangeliet ingen allvarlig eller utmanande påverkan på deras samveten. De är cyniska och “har varit med om allt”. De har kommit fram till att omvändelse är en myt.

Låt oss lägga till detta de hundratusentals namnkristna , som håller fast vid den falska övertygelsen att de är omvända, eftersom de en gång gav gensvar på en inbjudning. Många har gått med i församlingar, endast för att förstöra dem. Eftersom de är världsliga människor i hjärtat, har de fört in sin världsliga smak i församlingarna. Inbjudningssystemet har alltså inte bara spridit villfarelse, utan fört med sig trä, hö och strå in i församlingarna och även in i verksamheten och seminarierna, detta till stor skada för Kristi församlingar.

Systemet att kalla fram människor – summering

Inbjudningssystemet utformades som en form av manipulation, inte en sann vädjan till tanken och samvetet. Det är därför ovist att använda det som en höjdpunkt inom evangelisk förkunnelse. Att predika genom vädjanden och övertygelse till förlorade själar, är vår stora förmån och plikt, men vi måste göra det på samma sätt som apostlarna. Vi måste uppmana män och kvinnor till att omvända sig och tro. Vi måste vädja till dem att gå till Herren ; att vända sig till Honom , att be, att söka och knacka på för att bli mottagna i himmelriket. Detta är något helt annat än att bjuda in dem för att de ska “fatta ett beslut ikväll att ta emot Kristus” och gå gången fram och genom detta gripa tag i frälsningen.

Endast Herren, som ser in i varje hjärta, märker hur äkta en sökare är, om han sörjer över sin synd, om han slutat att hoppas på sin egen rättfärdighet, om han förtröstar endast på Golgata och längtar efter försoning och liv. Om så är fallet, kommer Gud att leda honom till förvissning om förlåtelse och omvändelse.

En syndares gensvar till evangeliet skall vara personligt bekräftat mellan honom själv och Herren, eftersom det är ett exklusivt personligt och andligt möte och inte har någonting att göra med en offentlig handling. För dessa orsakers skull uppmanar vi Herrens budbärare att noga tänka igenom tillvägagångssättet att kalla fram människor till en offentlig bekännelse genom inbjudning.

Peter Masters