Läran om människan: Är människan en ande som bor i en kropp?

Den grundläggande villfarelsen bakom Kenyons doktrin om identifiering, är dess felaktiga uppfattning om människan och syndafallet. Människan är inte en andevarelse som har en själ och bara råkar bo i en kropp, som lärarna inom trosrörelsen hävdar. Istället är människan en fullständig varelse av ande, själ och kropp (1 Tess 5:23). Den hebreiska uppfattningen av människan är holistisk, den framställer människan som en organisk helhet, snarare än bara summan av dess delar. I den hebreiska antropologin är koppen i varje del lika betydelsefull för ens personliga identitet som anden. När Gud skapade människan, formade han henne av stoft från marken och blåste in livsande i hennes näsborrar och som en följd av detta blev människan en nephesh haya, ”en levande varelse” (1 Mos 2:7) – ett uttryck ”som inte bara hör till själen bara, utan till hela människan som en levande varelse”. Människan är inte bara ”stoft i vinden”, men inte heller är hon bara ”Guds andedräkt”. Ditt ”verkliga jag” är hela du: stoft och andedräkt, kropp och ande. I motsats till uppfattningen om människan inom trosrörelsen, är inte ”andemänniskan” ditt ”verkliga jag”. Den extrema tredelningen i trosrörelsens lära om människan, vilken kännetecknas av att människans ”verkliga inre jag” i grunden är gudomligt, och som uteslutande tillhör hennes ande, i radikal motsättning till hennes kropp och själ som omdanats genom demoniska krafter, är långt mer kännetecknande för gnostisk mytologi än den judiskt-kristna uppfattningen om människan.

Medförde syndafallet att människans natur blev satanisk?

Doktrinerna i trosrörelsens teologi om människans syndafall är hopplöst förvrängda genom dess syn på människan själv. Kenyons och Hagins undervisning att den fallna mänskligheten uppfylldes med den ”sataniska naturen” och blev en ”ny satanisk skapelse” är fullständigt oförsvarbar. För det första tillskriver den alldeles för mycket makt åt Satan, som inte har någon egen skapande kraft och som själv är en skapad varelse. Satan kan verkligen behärska människor på en individuell basis, men det finns ingen anledning att tro, att han har makt att förändra människans natur på en universellt plan. Bara Gud har makten att skapa och återskapa.

Dessutom skapade Gud människan med en helt egen natur. Människan härleder inte sin natur från vilken gudom det vara må, som äger ”rättigheterna” till henne vid varje givet tillfälle. Människans natur är till ”Guds avbild” (imago Dei ), men är en utpräglat mänsklig natur. Att bli skapad till Guds ”avbild” och ”att vara honom lik” är att återspegla Guds härlighet och, i ett begränsat avseende, hans egenskaper, men det är inte att vara en gud. Föreställningen om imago Dei har obestridligen medfört en stor förekomst av tolkningar, och det borde finnas en frihet i hur man uppfattar detta. För syftet med vår avhandling kan imago Dei definieras som den andliga, psykologiska och ja, även fysiska förvaltningen över skapelsen i Guds namn. Denna definition skiljer sig från den inom trosrörelsens teologi, i det att den bevarar en tydlig och bestående skillnad mellan den gudomliga naturen och den mänskliga naturen. Imago Dei gör människan lik Gud, men den gör henne inte till en gud.

Inte heller omdanade Adams syndafall människan till en Satans skapelse. Även efter redogörelsen i Första Moseboken om syndafallet, beskrivs människan som en skapelse till Guds avbild. P.g.a. att den avbilden finns kvar förbjuds mord (1 Mos 9:6). Imago Dei skadades av Adams synd, men blev inte utrotad. För att använda Jean Calvins bild blev Guds avbild efter syndafallet söndersplittrad, men liksom återspeglingen av ens ansikte i en sprucken spegel, kan förvrängda bilder av Guds härlighet fortfarande ses inom den den fallna människan. Om Guds avbild blev fullständigt förstörd eller behärskad av Satan, skulle ingen skillnad finnas mellan människan och djuren. Människan skulle upphöra att vara människa och inte längre kunna hållas moraliskt ansvarig inför Gud eller låta sig påverkas av honom till frälsning. I Kristus Jesus är den söndersplittrade spegeln lagad och människan är återigen ”Guds avbild och återspeglar hans härlighet” (1 Kor 11:7). ”Återställandet av imago Dei , den nya skapelsen av den ursprungliga avbilden av Gud i människan, är identisk med Guds gåva i Jesus Kristus som tagits emot i tro”. (jmfr Rom 8:28; 2 Kor 3:18; Ef 4:24; Kol 3:10).

Förgudning: Är den troende en inkarnation av Gud?

I motsats till trosrörelsens teologi och de metafysiska kulterna, är frälsning inte förgudning. I den bibliska uppfattningen om frälsningen är den fallna människan inte satanisk, och den återupprättade människan är inte en gud. I bibeln är frälsningen den process genom vilken människan, genom tro på Kristus Jesus, blir återupprättad till allt det som Adam blev skapad till att vara . Kristus är motsatsen till Adam, återupprättaren av Guds avbild. Människan är verkligen ”en ny skapelse i Kristus” (2 Kor 5:17), men betoningen i denna vers är på Kristus: skapelsen förblir en skapelse. Den ”nya människan” som har ”blivit skapad i Kristus Jesus” (Ef 2:10) är fortfarande en människa. Paulus uppmaningar att ”avlägga den gamla människan” (Ef 4:22) och ”ikläda den nya människan” (Ef 4:24) syftar båda på utpräglat mänskliga naturer: den förra fallen och den andra återlöst. Det som vi ”avlägger” är inte en satanisk natur, och det som vi ”ikläder oss”är inte en gudomlig natur. Trosrörelsens doktrin om förgudning kan bara rättfärdigas genom att åberopa de metafysiska kulterna, inte genom att åberopa bibeln.

Försoning: Offrades Kristus till Satan?

P.g.a. dess betoning på Satan som ”denna världens gud”, skadar Kenyons doktrin om identifiering särskilt det som vissa teologer hänvisar till som sidan ”mot Gud” i försoningen, vilket är dess viktigaste innebörd. Det underliggande antagandet i identifieringen är att Satan äger människan genom ”laglig rätt” och att en lösen måste betalas till honom, om människan ska kunna bli återlöst. Kenyons uppfattning är alltså en syn på försoningen ”mot Satan”. Kristi andliga död uppfattas som Satans kostnad för försoningen. Detta är inte en ny uppfattning och är känd i teologin som en ”lösenteori” i försoningen.

Den viktigaste inriktningen på varje doktrin om försoning borde vara på det faktum att Kristi död är ett offer till Gud . Den rättfärdige och helige Guden är den part som måste tillfredsställas genom försoning, inte Satan. Paulus försäkrar efesierna att ”Kristus älskade eder och utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt” (Ef 5:2). På ett annat ställe skriver Paulus: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare mellan Gud och människor: en människa, Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla” (1 Tim 2:5-6). Som medlaren var Kristi ”lösen” till Gud, inte till Satan.

Denna uppfattning av försoningen ”mot Gud” förnekar inte att Satan utövar en verklig makt i världen. Inte heller förnekar den att en viktig del av Kristi uppgift var att omintetgöra Satans makt. Satan kallas ”denna världens gud” (2 Kor 4:4) och ”denna världens furste” (Joh 14:30). ”Hela världen är i den ondes våld” (1 Joh 5:19). Kristus kom för att göra om intet hans gärningar (1 Joh 3:8). Det i vilket Kenyon gör sig skyldig till villfarelse, är inte att han hävdar verkligheten i Satans makt, utan påståendet att han äger den genom ”laglig rätt”. Om det var sant, skulle Satan ha rätt till försoning. Satans makt är emellertid en makt som han har tagit. Han stal den. Han upprätthåller den genom anklagelse (Upp 12:10), genom villfarelse (2 Kor 4:4; Upp 12:9), genom syndens slaveri (2 Tim 2:26), genom fruktan för döden (Hebr 2:15) och genom dödens våld (Hebr 2:14; Rom 5:17). För att utöva sin stulna makt använder Satan Guds lag för sina egna onda avsikter, men han har ingen laglig rätt till att äga världen. Gud är inte skyldig Satan en lösen. Gud är inte skyldig Satan någonting! (Ingenting, d.v.s. utom evigt straff i helvetet).

Kristus omintetgjorde inte Satans makt genom att betala en lösen till honom, utan genom att fullborda Guds lag, vilken Satan använde för att fördöma människan inför Gud. Han bröt djävulens makt när han befriade oss från ”syndens och dödens lag” (Rom 8:2; jmfr Kol 2:14, 15). De två främsta krafterna i Satans herravälde, synden och döden, har sin grund i lagen. ”Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen” (1Kor 15:56). Millard Erickson skriver:

”Det var inte betalningen av en lösen till Satan som tillförsäkrade hans nederlag och Guds seger, utan att Kristus tog vår plats för att befria oss från lagens förbannelse. Genom att bära straffet för vår synd och sålunda en gång för alla tillfredställa alla lagens rättvisa krav, tillintetgjorde Kristus Satans herravälde över oss med dess rötter – makten att föra oss under lagens förbannelse och fördömelse. Kristi död var alltså verkligen Guds seger över ondskans makter, men endast därför att det var ett ställföreträdande offer”.

Läran om Kristus: Blev Jesus syndig/satanisk?

En falsk slutsats inom trosrörelsens teologi är dess uppfattning att Kristus återlöste människan från synd genom att bli syndig. För att stödja denna uppfattning, citerar lärarna inom trosrörelsen om och om igen (och feltolkar) 2 Kor 5:21: ” Den som inte visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud”. Detta bibelord uppfattas innebära att Jesus inte återlöste människans synd genom att dö på korset, utan genom att anta mänsklig natur, vilken enligt trosrörelsens människosyn, är satanisk. Men denna tolkning förbigår det faktum att sammanhanget i 2 Kor 5:21 tydligt visar Guds återlösande verk i den kroppsliga korsfästelsen av Jesus (2 Kor 5:14-19), inte någon påstådd andlig omdaning av hans natur till synd. Gud var den som huvudsakligen var verksam i försoningen, inte djävulen. Dessutom gjorde Gud Kristus till synd i ”den juridiska (d.v.s. rättsliga) betydelsen av ordet” enbart. Som betalning för vår synd ”handlar” Gud ”med den syndfrie Kristus som om han var en syndare” genom att utlämna honom till döden på korset. Enligt Leon Morris kan inte ”alla verbala trollkonster i världen få ’gjord till synd’ att innebära ’tog på sig mänsklig natur’”. Att bli ”gjord till synd” syftar på den rättsliga beskaffenheten av Kristi ställföreträdande verk på korset, inte hans omdaning till en djävul.

Lärarnas inom trosrörelsen uppfattning att Jesus blev syndig, visar på en total missuppfattning av Gamla Testamentets tanke på ställföreträdande offer. Det levitiska konceptet om ställföreträdande, vilket är bakgrunden till Kristi försoning, var baserat på slaktoffrets fullkomlighet och helighet. Offerdjuren som utvaldes för syndaoffret skulle vara en ”felfri” ungtjur (3 Mos 4:3), en ”felfri” bock (3 Mos 4:23) och ett ”felfritt” lamm (3 Mos 4:32). Den person som förde fram dessa heliga offer skulle lägga sin hand på djuren för att symbolisera överföringen av sin synd och skuld (3 Mos 4:4, 24, 33). Denna överföring av synd var symbolisk, inte bokstavlig. Kenyons doktrin om identifiering skulle hävda att i det ögonblick överföringen av synd skedde, blev dessa djur oheliga, att de blev synd. Sanningen var exakt den motsatta. I det ögonblick överföringen skedde, blev offret heligt för Herren. Alla som rörde vid eller åt av syndaoffret blev också heliga (3 Mos 6:25-27, 29). Det offrade djuret blev inte synd, det tillräknades symboliskt synd. Det var insatt i stället för synd, ett heligt offer som försonade för synd i kraft av dess fullkomlighet och helgelse till Herren.

Dessa levitiska koncept på ställföreträdande och tillräknande är bakgrunden till 2 Kor 5:21. Jesus blev inte bokstavligen gjord till synd, synd tillräknades honom symboliskt. Bibeln undervisar tydligt att Jesu offer var ett lämpligt ställföreträdande offer, eftersom det var ett syndfritt offer. Petrus skildrar levitiska beskrivningar, när han skriver att vi är ”lösköpta med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck (1 Petr 1:19). Hebréerbrevets författare gör på samma sätt, när han förklarar att Kristus ”har framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud” (Hebr 9:14). Här finns åter, som i 1 Petr 1:19, en hänvisning till det levitiska kravet på ett kroppsligt fullkomligt offer (jmfr 2 Mos 29:1). Hebréerbrevets författare visar här på att ”det som krävdes till det yttre i det levitiska offren, blev fullkomligt tillfredställt genom Kristus”. Doktrinen om identifiering motsäger det faktum att Kristus ”framburit sig själv såsom ett felfritt offer åt Gud” och att han som ett syndoffer var ”höghelig för Herren”. Om han inte var det, blev hans offer för synd inte godkänt av Gud.

Försoning: Måste Jesus dö andligen?

Ett annat stort problem med Kenyons uppfattning om försoningen, är åsikten att Jesus måste dö andligen för att försona synden. Bibeln försvarar inte på något sätt påståendet att Jesus dog två gånger på korset, först andligen och sedan kroppsligen. Lärarna inom trosrörelsen baserar sina påståenden för Jesu ”dubbla död” uteslutande på Jesaja 53:9: ”Och bland de ogudaktiga fick han sin grav – bland de rika kom han först, när han var död”. När Kenyon tolkar denna vers som syftande på Kristus, framhåller han att det hebreiska ordet för död i denna vers är i plural, varav följer att Jesus dog två gånger.

Problemen med denna teori om dubbel död är både många och stora. Dess största brist är att den är baserad på ett enda ord i en enda bibeltext. Som en bibellärare har framhållit: Varje doktrin som kan göra anspråk på bara ett bibelställe som bevis, kan antagligen inte göra anspråk på något alls! Detta axiom gäller helt klart för teorin om dubbel död, som är beroende av en feltolkning av dess enda bibelställe som bevis. Det är ingen tillfällighet, att det inte finns någon betydande engelsk version av bibeln som översätter det hebreiska ”dödar” i Jes 53:9 med plural i engelskan. (Inte heller i svenska biblar, övers. anm.). Att göra så skulle gå emot en av de mest grundläggande reglerna i den hebreiska grammatiken. Substantiv i plural är extremt vanliga i de hebreiska bibeltexterna. De används inte bara för att ange antalsmässig plural, utan också för att betona en speciell innebörd av substantivet. I hebreiskan uttrycker substantiv i plural majestät, hög rang, framstående egenskap, betydelse och styrka. I Jes 53:9 är ”dödar” en plural av styrka, som används av författaren för att visa på att den död som omtalades var en speciellt våldsam död. Den innebär inte att Messias dog två dödar mer än att konungen av Tyrus dog två dödar.

Även om Jes 53:9 är en messiansk hänvisning till Jesus, stämmer inte teorin om den dubbla döden med fakta om hans död, som de återges i evangelierna. Omedelbart före sin död överlämnade Jesus sin ande i Faderns händer (Luk 23:46). I dödsögonblicket ropade han med hög röst, böjde sitt huvud och ”gav upp andan” (Matt 27:50; Joh 19:30). Det ögonblick som han gav upp andan sammanföll med hans fysiska kropps död. Alltså ”dog” inte Jesus ”andligen före han dog fysiskt”. Dessutom, om Jesus omedelbart fördes till helvetet, som lärarna inom trosrörelsen påstår, varför sa han då till rövaren på korset ”idag skall du vara med mig i paradiset” (Luk 23:43)? Fastän vi inte vet exakt ”vad som hände från korset till tronen”, utvisar ovanstående bibelställen en sak som inte hände. Jesus fördes inte till helvetet av djävulen efter sin död. Alltså faller det korthus om Jesu dubbla död, som lärarna inom trosrörelsen ställt upp till marken.

Och med det faller den mest uppenbara heretiska aspekten av identifiering: förnekandet av försoning genom fysisk död. Fastän betydelsen av Jesu blod verkar vara så grundläggande i evangeliet så att det inte kan ifrågasättas, undervisar trosrörelsens doktriner på ett listigt sätt men ändå uppenbart, att Kristi fysiska död enbart inte kan försona. Bibeln undervisar emellertid tydligt motsatsen. Jesus besegrade Satan på korset genom fysisk död, inte i helvetet genom ”andlig död” (vilken inte ens existerar åtskild från fysisk död när allt kommer omkring). För Paulus ägde Kristi seger över och förnedring av de demoniska krafterna rum på korset, när han befriade människan från lagen: ”Han har nämligen utplånat den handskrift, som genom sina stadgar anklagade oss och låg oss i vägen; den har han skaffat undan genom att nagla den fast vid korset . Han har avväpnat andevärldens furstar och väldigheter och låtit dem bliva till skam inför alla, i det han i honom har triumferat över dem ” (Kol 2:13-15). Jesus befriade inte människan från lagen på ett sätt och från ”andevärldens furstar och väldigheter” på ett annat sätt. Människan blev befriad från båda på korset.

Dessutom var det inte Jesu ”andliga lidanden”, ”andliga död” och ”andliga uppståndelse” som besegrade Satan. Försoningen har sin grund i det faktum att Jesus led i köttet och dog i köttet . Petrus förklarar att ”Kristus har lidit till köttet” (1 Petr. 4:1) och att ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä” (1 Petr 2:24). Hebréerbrevets författare undervisar att ”då nu barnen hade blivit delaktiga av kött och blod, blev ock han på ett liknande sätt delaktig därav, för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen ” (Hebr 2:14). Naturen av Satans nederlag som beskrivs i detta sammanhang tycks vara överväldigande tydlig. I inkarnationen tog Kristus del av Guds barns ”kött och blod”. I sin död på korset utgjöt Kristus sitt blod och led i sitt kött och besegrade därigenom döden och ”honom som hade döden i sitt våld, det är djävulen”.

Alla de bibliska författarna försäkrar, att det är Jesu fysiska död som försonar synden och återlöser människan från döden. Det är tydligt genom bruket av ”blod” i bibeln, att det är en symbol på fysisk liv som dödas, särskilt våldsam offerdöd. Kristi försoning var en fysisk handling som innebar att hans blod utgjöts vid den kroppsliga korsfästelsen. Hebreerbrevets författare, t.ex, undervisar att hela den levitiska ordningen uttrycks i påståendet att ”utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse” (Hebr 9:22). Med de levitiska offren i åtanke talar Petrus om för sina läsare att de är återlösta ”med Kristi dyra blod, såsom med blodet av ett felfritt lamm utan fläck” (1 Petr 1:19). På samma sätt syftar Lukas på troende som ”Guds församling som han har vunnit med sitt eget blod” (Apg 20:28). Paulus förklarar att ”I honom hava vi förlossning genom hans blod, förlåtelse för våra synder” (Ef 1:7). Johannes försäkrar oss att Kristus ”har löst oss från våra synder med sitt blod” (Upp 1:5). Genom att hänvisa till blodet, pekar alla dessa bibelns vittnen på det faktum att Kristi försoning var en offentlig fysisk handling.

D.R. McConnell

https://www.karlektillsanningen.se/