VAD I HELA VÄRLDEN HÄNDE MED OMVÄNDELSEN?

Vad hände med omvändelsen? Man hör knappast ordet nämnas i de flesta kyrkor nu för tiden – t.o.m. i baptist-, pingst- eller evangeliska kretsar. Pastorer i vår tid manar sällan sina församlingar att sörja över synden – att sörja och vara förkrossad för att man sårar och kränker Kristus genom sin ondska.

I stället är budskapet vi hör från många talarstolar idag: ”Bara tro, ta emot Kristus, och du kommer att bli frälst.” Bibelstället som används för att försvara detta budskap är Apostlagärningarna 16:30-31.

I detta avsnitt hölls aposteln Paulus i fängelse, när plötsligt jorden skakade och alla celldörrarna öppnades. Fångvaktaren trodde direkt att alla fångarna hade flytt, vilket innebar att han hade avrättning att vänta. I förtvivlan drog han sin svärd och skulle döda sig själv, när Paulus och Silas stoppade honom och försäkrade att ingen hade lyckats fly.

När han såg detta, föll mannen ner inför apostlarna och ropade: ”Ni herrar, vad skall jag göra för att bli frälst?” De svarade: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst, du och din familj” (Apg. 16:30-31).

När vi läser detta avsnitt, är det viktigt att komma ihåg att fångvaktaren var på gränsen till att begå självmord med svärdet i sin hand. Han var redan vid omvändelsens avgörande ögonblick – på sina knän, förkrossad och darrande inför apostlarna. Hans hjärta var därför sant förberett för att ta emot Jesus i sann tro.

I Markus evangelium säger Kristus till sina apostlar: ”Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd” (Mark. 16:16). Det är uppenbart av det som Jesus säger här, att man finner frälsning genom att bara ta emot honom och bli döpt.

Men Jesus inleder sitt påstående med denna befallning: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen” (vers 15). Han säger i själva verket, att innan människor kan tro på honom, måste evangeliet bli predikat för dem.

Och vilket är detta evangelium som Jesus syftar på? Det är det evangelium Jesus själv predikade – omvändelsens evangelium!

Betänk detta – vilket var det första budskapet Jesus framförde, efter att han trädde fram efter frestelsen i öknen? Bibeln säger: ”Från den tiden började Jesus predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nu här’” (Matt. 4:17).

Jesus kallade människor att omvända sig före han ens kallade dem att tro! Markus skriver: ”… kom Jesus till Galileen och predikade Guds evangelium. Han sade: ’Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!’” (Mark. 1:14-15). Kristus predikade: Omvänd er först – och tro.”

På ett annat ställe säger Jesus om sitt uppdrag: ”… Ty jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare till omvändelse (King James Version, även Reformationsbibeln – KTS-anm.). Och han sa till galiléerna: ”Nej, säger jag er, men om ni inte omvänder er, kommer ni alla att gå under på samma sätt” (Luk. 13:3). Jesu evangelium handlade bara om omvändelse!

Johannes Döparen predikade också omvändelse, för att förbereda Israel på Kristi ankomst.

Johannes budskap till judarna var enkelt och rakt på sak: ”Vid den tiden trädde Johannes Döparen fram och predikade i Judeens öken och sade: ’Omvänd er, ty himmelriket är nära’” (Matt. 3:1-2).

Människor kom från alla håll för att höra Johannes predika. Och han sa till dem med all önskvärd tydlighet: ”Messias kommer snart att träda fram mitt ibland er – så det är bäst att ni förbereder er för att möta honom! Ni kanske tycker att det är spännande att han kommer. Men jag försäkrar er, att era hjärtan inte är förberedda – eftersom ni fortfarande håller fast vid era synder!”

”På utsidan verkar ni rena och heliga. Men på insidan är ni fulla av döda människors ben! Ni är ett släkte av huggormars avföda, utan någon som helst gudsfruktan. Ännu har ni ingen uppfattning om att ni ens är syndare. Jag varnar er – ni måste ta itu med er synd innan ni kan tro på Frälsaren och följa honom. Så omvänd er, vänd er bort från er synd – och lev på ett sätt som återspeglar sann förvandling!”

Vilket evangelium predikade Petrus till folkskarorna på pingstdagen? Bibeln säger oss att när folket hörde aposteln vittna ”… högg det till i hjärtat på dem, och de frågade … ’bröder, vad skall vi göra?’ Petrus svarade dem: ’Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva’”(Apg. 2:37-38).

Petrus sa inte till dessa människor att ”bara tro och bli frälsta.” Han bad dem inte att bara avgöra sig, att lägga sin röst på Jesus. Nej – han sa till dem att omvända sig orubbligt, och sedan bli döpta i lydnad för Kristus!

Vilket evangelium predikade Paulus till de hedniska atenarna på Areopagen? Ha sa till dem synnerligen rakt på sak: ”… Gud… befaller människorna att de alla och överallt skall omvända sig” (Apg. 17:30).

Dessa grekiska intellektuella hade inget problem med att tro på Gud. Man kan faktiskt säga att själva deras nöje var ”att tro”. De trodde på många gudar – först den ena, sedan den andra. Närhelst någon visade sig och predikade en gud på ett övertygande sätt, trodde de på den. Så de trodde – men de gjorde det medan de levde i synd. Enkel tro var inte nog!

Paulus sa till dessa människor: ”Nej, nej – så är det inte med Kristus! Jesus kan inte bara läggas till er lista på gudar. Ni kan tro på dem allesammans, men ni kan inte bara göra det med Jesus. Han kom för att frälsa er från era synder. Och han befaller alla sina efterföljare att omvända sig och bli renade!”

Senare predikade Paulus samma evangelium om omvändelse till konung Agrippa: ”… blev jag inte olydig mot den himmelska synen, utan jag har predikat först i Damaskus och i Jerusalem och hela Judeen och sedan ute bland hedningarna, att de skall ångra sig och omvända sig till Gud och göra sådana gärningar som hör till omvändelsen” (Apg. 26:19-20).

Paulus säger: ”Överallt där jag har varit, har jag predikat omvändelse. Och sann omvändelse visar sig genom dess gärningar!

Dessa avsnitt gör det klart för oss, att den apostoliska församlingen oförskräckt predikade samma evangelium som Johannes och Jesus predikade: ”Omvänd er så att era synder blir förlåtna!”

Vad innebär det att omvända sig?

En del kristna tror att omvändelse innebär att bara ”ändra sig” och gå i motsatt riktning. Men bibeln förklarar för oss att omvändelse är mycket mer än detta.

En gång hörde jag en man säga: ”Jag är så glad att jag kan nytestamentlig grekiska. Den översätter ordet ’att vända om’ med innebörden ’ att göra sinnesändring.’”

Nej – denna man kan inte sin grekiska! Den fullständiga, bokstavliga innebörden av ordet ”vända om” är ”att känna ånger och självförebråelse för sina synder mot Gud, att bli förkrossad, ledsen, att vilja ändra inriktning.” Skillnaden i betydelser här grundar sig på ordet ”vilja”. Sann omvändelse innebär en längtan till förändring!

Dessutom, att bara vara ledsen utgör inte omvändelse. Snarare leder sann sorg till omvändelse. Paulus förklarar att ”en sorg efter Guds vilja för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död” (2 Kor. 7:10).

Paulus talar här om en sorg som man inte ångrar – en som är äkta, som ”sticker till” i den ångerfulla människans liv. Detta slag av gudfruktig sorg medför självklart en omvändelse som innebär ett hat till synden, en rättfärdig fruktan för Gud och längtan att gottgöra all orättfärdighet.

Det borde alltså inte förvåna oss, att Paulus predikade omvändelse till troende människor. Han framförde ett kraftfullt budskap om omvändelse till de kristna i Korint. De troende i Korint hade blivit rikligen välsignade av Gud, när de suttit vid foten av ordets mäktiga lärare. Ändå förblev deras församling full av synd.

Först betygade Paulus för korintierna: ”Vad som kännetecknar en apostel har blivit utfört hos er med all uthållighet, genom tecken, under och kraftgärningar” (2 Kor. 12:12). Men sedan säger Paulus till dem mycket rakt på sak: ”Jag är rädd att jag vid min ankomst skall finna er annorlunda än jag skulle önska…” (vers 20).

Vad var det Paulus var rädd för? Det var helt enkelt detta: ”Ja, jag är rädd att min Gud skall förödmjuka mig inför er när jag kommer tillbaka, och att jag måste sörja över många som tidigare levde i synd och inte har ångrat den orenhet, otukt och lösaktighet som de har bedrivit” (vers 21).

Denna ömsinta herde älskade de kompromissande heliga i Korint. Men han visste att de nogsamt hade fått lära sig att en livsföring i grov synd var fel. Och han sa till dem: ”När jag kommer för att besöka er, kommer ni att få se mig hänga med huvudet i sorg. Tårarna kommer att rinna från mina ögon, och min röst kommer att sörja i klagande ton.”

”Om jag ser att ni fortsätter att ge efter för orenhet, otukt och lusta, kommer jag att bli fullständigt förkrossad – eftersom evangeliet inte har verkat i ert hjärta. Ni har inte omvänt er från er synd. Och jag kommer att mana er högljutt att omvända er!”

Dessa ord från Paulus får mig att skämmas!

När jag läser Paulus ord, får jag undersöka min egen tjänst, och jag måste ställa frågan: ”Har jag beskurit det evangelium som Jesus predikade – evangeliet om omvändelse? Har jag i själva verket klippt i bibeln och tagit bort den höga kostnaden för att följa Kristus? Har jag sänkt hans norm genom att säga till människor: ’Bara tro och bli frälst’?”

När jag ser på församlingen idag, undrar jag: Betonat vi evangelikaler en ”gudfruktig sorg” som bevis på sann omvändelse? Eller leder vi massor av förhärdade människor in i en falsk frid? Undervisar vi dem på ett felaktigt sätt att allt som Gud fordrar av dem är att säga: ”Jag tror på dig, Jesus”?

Har vi skurit bort sann överbevisning om synd? Har vi skyndat på och erbjudit frälsning till dem som i själva verket inte har omvänt sig – som inte har sörjt över sina överträdelser, som inte har sett hur oerhört syndiga deras synder är, som har sökt sig till tron, så att de bara kan gömma sina lustar bakom den?

Vi hör ständigt fruktansvärda överdrifter om antalet människor, som kommit till Jesus genom olika ministries. Kristna rapporterar att massor av människor blev frälsta när de predikade i fängelser, skolor, hade möten hos stammar. De säger: ”Alla på platsen gav sina hjärtan till Jesus. När jag slutade predika, kom alla fram för att bli frälsta.”

Nej – det är en tragisk överdrift! Det som alltför ofta händer, är att alla bara upprepar en bön. De bara ber det, som man har sagt att de ska bedja – och få av dem fattar vad de säger. Sedan går de flesta tillbaka till sina hedniska levnadssätt!

Sådana människor erfar aldrig ett djupt verk av den helige Ande. Som en följd av detta omvänder de sig aldrig, sörjer aldrig över sina synder – och tror aldrig uppriktigt. Tragiskt nog, har vi lovat dem något som Jesus själv aldrig lovade – frälsning utan omvändelse!

Jag tror att församlingen t.o.m. har tagit bort känslan av överbevisning. Tänk på det – du ser knappast någonsin tårar på kinderna på dem som blir frälsta längre. Naturligtvis vet jag att tårar inte frälser någon. Men Gud har gjort oss alla mänskliga, med mycket äkta känslor. Och varje syndare på väg till helvetet som har blivit berörd av den helige Ande, känner givetvis en djup sorg över de sätt på vilka han har bedrövat Herren.

Aposteln Petrus kände detta slag av gudfruktig sorg, när han förnekade att han kände Jesus. Plötsligt översvämmades han av åminnelsen av det som Jesus hade sagt till honom: ”Då kom Petrus ihåg det som Jesus hade sagt till honom: ’Innan tuppen hinner gala två gånger, skall du tre gånger förneka mig’. Och han brast i gråt”. (Mark. 14:72).

När Petrus erinrade sig dessa ord, blev han överväldigad av känslor. Och plötsligt sprang han genom Jerusalem tårdränkt: ”Jag har bedragit Herren!”

Mina älskade, vi kan helt enkelt inte arbeta fram detta slag av omvändelse i vårt eget kött. Bara den helige Ande kan uppenbara för oss hur vi, liksom Petrus, också har sårat vår älskade Frälsare. Och den uppenbarelsen borde fylla oss med djup sorg!

Jag håller inte med om allt av de puritanska författarnas doktriner, men jag älskar deras betoning på helgelse. Dessa gudfruktiga förkunnare kallade sina predikningar ”djupplöjningar.” De trodde att de inte kunde predika evangelium om sann tro, förrän grogrunden i hjärtat på dem som lyssnade hade blivit djupt plöjd.

Puritanerna försäkrade sig följaktligen om att deras förkunnelse gick djupt, och bröt upp hela den obrukade grunden i deras åhörares hjärtan. Deras predikningar medförde äkta omvändelse i deras församlingar. Och detta, i sin tur, frambringade med åren, starka, mogna, trovärdiga kristna.

Idag handlar emellertid det mesta av förkunnelsen bara om att så ut, utan någon plöjning. Jag hör mycket få predikningar nuförtiden som gräver upp djupare än matjordsskiktet. Djupplöjning riktar inte bara in sig på det onda i synden, den gräver sig ner till själva orsaken till det onda. Mycket av den förkunnelse som vi hör idag fokuserar på botemedlet , medan den förbigår det onda. Den kommer med en medicin utan att ordna med en operation!

Beklagligt nog får vi människor att tro att de har blivit botade från synden, när de aldrig visste om att de var sjuka. Vi klär på dem rättfärdighetens dräkt, när de aldrig visste om att de var nakna. Vi manar dem att tro på Kristus, när de inte ens känner till sitt behov av att tro. Sådana människor tänker till sist: ”Det kan inte skada att lägga till Jesus till mitt liv.”

C.H. Spurgeon, den kraftfulle engelske predikanten, sa följande om behovet av omvändelse:

”Jag tror att den där bedrövade ångern fortfarande existerar, även om jag inte har hört mycket om den på den senaste tiden. Människor verkar skynda in i tron mycket snabbt nuförtiden… Jag hoppas att min gamle vän omvändelsen inte är död. Jag är vilt förälskad i omvändelsen. Den verkar vara tvillingsyster till tron.”

”Jag känner själv inte till mycket om tro som inte får tårarna att rinna. Jag vet att jag kom till Kristus genom ett tårdränkt kors… När jag kom till Golgata genom tro, var det med mycket gråtande och ödmjuk bön, när jag bekände mina överträdelser och bad om att finna frälsning i Jesus, och bara i Jesus.”

När Times Square Church grundades, predikade vi pastorer lagen under de första åren.

Varför predikade vi lagen så länge i vår kyrka? Vi gjorde det för att många i vår församling kallade sig själva kristna – men deras liv återspeglade inte det!

Under de första åren kom många fram till altaret vid slutet av varje gudstjänst. De upprepade en bön av pastorn och ”tog emot frälsning genom tro.” Men de flesta av dessa människor kände aldrig någon överbevisning om sin synd. De fick inte erfara gudfruktig sorg – och därför visade sig ingen sann omvändelse i deras liv.

Förment ångerfulla teaterskådespelare bekände Kristus på söndagen, men återvände till sina hädiska föreställningar under veckan. Homosexuella bad om frälsning, men hängav sig ändå åt sin syndiga livsföring. Andra bekände Jesus vid vårt altare, men fortsatte ändå med sina utomäktenskapliga affärer, otukt och drogmissbruk.

Det är därför som vi dundrade överbevisning från vår talarstol! Den helige Ande ledde vårt pastorsteam till att avslöja all synd, upproriskhet och olydnad mot hans ord. Vi predikade helvetet så hett, att människor reste sig upp och lämnade våra gudstjänster. Och vi predikade himlen så verkligt, att de som kompromissade darrade för den skräckinjagande realismen i Kristi helighet.

Vårt predikande av lagen var absolut nödvändigt vid den tiden. Den är Guds spegel som avslöjar varje gömd, hemlig sak. Och den gjorde att människorna i vår församling blev medvetna om hur oerhört syndig synden är.

Även om några människor sprang ut, sprang andra fram i sann ånger. En av dessa var en skådespelare med djup röst som heter David Davis. Han överlämnade sig helt till Jesus i sann omvändelse. Och idag leder han och hans fru en växande församling i Israel, där de har predikat Kristus i nästan tio år.

Även om omvändelsens sanna verk uppfyllde sitt syfte i vår församling, ledde den helige Ande oss sedan till att predika nådens härlighet. Vi undervisade om det Nya förbundet, om makt över synden genom den helige Ande, om att vandra i tro. Kortfattat, vi började att bygga upp de troende.

Genom hela den erfarenheten upptäckte vi också farorna med att predika enbart lagen och att först och främst fokusera på synden. Om människor får en ständig diet av detta budskap endast, börjar de förlora hoppet och vältrar sig i förtvivlan och tänker: ”Jag når aldrig upp till detta.” De vänder sig hela tiden inåt, snarare än att se på korset som sitt hopp.

Men när en församling är Herrens, kan den förlita sig på att Guds Ande ger lagens budskap närhelst det är nödvändigt. Om Jesus ser att hans folk förfaller till ”easy believism” (”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro” – KTS-anm.), kommer han återigen med lagens piska över dem, med all barmhärtighet och nåd.

Ni förstår, omvändelse är inte något som man erfar bara en gång. Den är inte någon orkan som slår till en gång och sedan är borta för alltid. Inte heller erfar vi omvändelse bara i ett krisläge och sedan bara talar om den under resten av våra liv. Nej – sorg över synden borde vara vår ständige lärare!

Spurgeon betygade: ”Jag erkänner villigt att jag har en mycket större sorg för synden idag, än vad jag hade när jag kom till Frälsaren för mer än trettio år sedan. Jag hatar synden mer intensivt nu, än vad jag gjorde när jag blev överbevisad. Det finns vissa saker som jag inte visste var synd då, som jag vet är synd nu. Jag har en mycket starkare medvetenhet om hur avskyvärt mitt eget hjärta är nu, än när jag första gången kom till Kristus…”

”Sorg över synden är ett oupphörligt regn, en ljuvlig, mild dusch, som för en verkligt frälst människa varar hela hennes liv… Hon är alltid bedrövad över att hon har syndat… Hon slutar aldrig att sörja förrän all synd är borta.”

Jesus sa något till församlingen i Efesus som får mig att bäva!

Ni kanske kommer ihåg de sju församlingarna som Johannes nämner om i Uppenbarelseboken 2. Bland dem är församlingen i Efesus – en församling som Jesus berömmer starkt.

Jag tycker om att tänka att vår församling i Times Square är som församlingen i Efesus. Den gruppen av troende var verksamma i en av världens mest befolkade städer och gav aldrig upp mitt i all avskyvärd ondska. Människorna levde uppoffrande, hatade synden och vägrade att acceptera falsk lära. De förblev starka i tron, älskade Gud av hela sitt hjärta oavsett vilka frestelser Satan utsatte dem för.

Men Kristus visste att något inte stämde hos dessa människor. Och han älskade denna församling så mycket – den var ett sådant klart skinande ljus för hedningarna – att han inte tänkte sitta passivt och låta den dö. Därför sa han till efesierna: ”Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek” (Upp. 2:4).

Jesus sa: ”Er glöd håller på att dö! Kärleken till mig som en gång var drivfjädern bakom er trofasthet håller på att mattas av. Ni bar en gång min börda för de förlorade – men nu är ni nöjda med att bara sitta och lyssna på predikningar. Ni har blivit fullständigt upptagna med era egna angelägenheter och ni bryr er inte om mina. Ni har fallit långt bort varifrån ni en gång befann er!”

Jesus säger sedan till dem: ”Tänk därför på på varifrån du har fallit…” (vers 5). Han säger: ”Tänk efter! Ni brukade längta efter att komma till mitt hus, att vara tillsammans med mina heliga, att bära min börda. Men nu är en timma på söndag morgon mycket för er!”

Så kära kristne – brinner du fortfarande för Jesus? Är du lika passionerat förälskad i honom, som när du kom till tro? Eller har du förlorat intresset för hans angelägenheter och glömt bort all tjänst? Har du för mycket annat på gång i ditt liv? Om det är så, säger Herren till dig: ”Jag har något emot dig. Du har övergett din första kärlek!”

Lyssna på det som Jesus säger till oss på denna punkten: ”…omvänd dig och gör dina första gärningar…” (samma vers). Han säger: ”Sörj över din växande likgiltighet. Var förkrossad – ta det allvarligt. Låt sedan din sorg leda dig tillbaka till där du var, när du först älskade mig!”

Kristus ger oss sedan ett besked, som låter oss förstå att det är bäst att vi tar oss i akt. Han säger: ”…annars… ” (samma vers). Han redogör direkt för konsekvenserna: ”…jag skall komma över dig och flytta din ljusstake…” (samma vers).

Jesus säger här, att om vi inte omvänder oss, ska han ta bort hela den andliga auktoritet som vi har fått. Detta innefattar vår påverkan på vår stad, vårt samhälle, vår omgivning, de som finns inom vår intressesfär. Allt inflytande som vi har, kommer att tas ifrån oss, säger han: ”Om ni inte omvänder er!”

Just nu stänger kyrkor över hela världen sina dörrar. Deras ljus håller bokstavligen på att släckas – därför att det är den dom de ådrar sig, för att de vägrar att omvända sig! Gud sa att de skulle förlora sin urskillningsförmåga, sina andliga välsignelser, sina tillgångar, själva hans närvaro. Nu är de döda, livlösa, med enbart minnen av hans tidigare välsignelser.

Jag predikade i många sådana kyrkor för trettio år sedan. Då var de fyllda med hängivna troende. Idag sitter knappast ett dussin människor i deras bänkrader. Snart kommer de att reduceras till ingenting och deras dörrar kommer att stängas för gott. Gud har skrivit ”I-Kabod” över deras dörrar – vilket betyder ”Herrens Ande är borta!”

Men, mina älskade, Gud ger precis samma budskap till varje kristen individuellt. Han säger: ”Om du vägrar att omvända dig – om du lever kvar i din likgiltighet – kommer jag att flytta din ljusstake. Du kommer inte längre att ha något inflytande över din familj, dina medarbetare – någon alls!”

Detta är exakt det som hände med församlingen i Efesus. Gud väntade tålmodigt – i över 1.000 år, faktiskt – på att den församlingen skulle omvända sig. Men till sist var tiden inne, när deras avfällighet var mer än han kunde stå ut med.

Historikern Gibbon skriver: ”Den högsta ljusstaken i Efesus utsläcktes. De barbariska härskarna från Jonien och Lydien förtrampade kvarlevorna av kristendomen. Nu åkallar de muhammedanska moskéerna Muhammeds gud. Endast kyrkan i Filadelfia står upprest.”

Men när vi läser dessa ord, ska vi inte vara rädda. Jesus avslutar sin varning till oss på detta sätt: ”…Åt den som segrar skall jag ge att äta av livets träd, som står i Guds paradis.” (Upp. 2:7).

Kära troende, Jesus är det trädet! Han säger till oss: ”Om ni omvänder er, ska jag ge er förblivande liv från själva mitt väsen. Och så länge som ni fortsätter att älska mig, ska jag låta övernaturligt liv flöda i er. Detta liv kommer att uppenbaras i er insikt, er kärlek till människor, era goda gärningar för mitt rike!”

Detta är den egenskap som kännetecknar varje kristen som i sanning älskar Jesus. En sådan troende är full av liv – och alla runt omkring honom märker det!

Jesus lovar att din gudfruktiga sorg, ditt ångerfulla hjärta och din förnyade kärlek till honom, kommer att föra dig till liv. Så bed till honom just nu: ”Herre, ge mig ett sant ångerfullt hjärta. Låt mig åter få bli den jag var, när jag först älskade dig. Men för mig denna gången längre, djupare in i dig, än jag någonsin varit tidigare!”

När du omvänder dig, kommer Guds Ande att ge dig en ny uppenbarelse av Kristi härlighet. Och han kommer att låta alla runt omkring dig märka det!

                                                                                                                                                                                              David Wilkerson

https://www.karlektillsanningen.se