EVANGELIET I VÅR TID – GODA NYHETER ELLER DÅLIGA?

En undersökning av frågeställningarna

Easy-believism = Frälsande tro innebär att förstå fakta och att i huvudet ge sitt tysta medgivande. Denna teologi skiljer tro från lärjungaskap och nåd från lydnad. Den undervisar att man kan ta emot Jesus som sin Frälsare utan att man tar emot honom som sin Herre. ”Det är lätt att bli frälst, det är bara att tro”. Observera att välgrundade dispensationella särdrag ingenting har att göra med easy-believism.

Lordship salvation = ”Frälsning under Jesu herravälde”. Det finns inte två slags kristna, även om det finns kristna vid varje upptänkligt stadium av framåtskridande mot det mål som vi alla är på väg mot och till vilket vi alla ska komma fram. En människa kan bli född på nytt utan att uttryckligen beräkna kostnaden för att följa Jesus, men ingen kan bli frälst som beräknar kostnaden och är ovillig att betala den. Frälsningsvisshet kan inte sökas i våra gärningar, men vi får visshet av att vi förnimmer Andens verk i oss.

Dispensationalism = En ordning för att förstå Guds plan genom tidsåldrarna. Dess huvudsakliga undervisning kan föras samman i två huvudområden: profetians område och församlingens område. Dess främsta engagemang inom profetisk undervisning har att göra med profetiorna angående nationen Israel; de flesta av dessa anser de fortfarande vara framtida. När det gäller församlingen, gör de den till en enhet som är skild från nationen Israel och tror att det finns två särskilda planer för de två grupperna.

Lyssna till den typiska framställningen av evangeliet i vår tid. Du kommer att höra att man enträget vädjar till syndare med sådana uttryck som ”ta emot Jesus Kristus som din personlige Frälsare”; ”be Jesus komma in i ditt hjärta”; bjud in Kristus i ditt liv”; eller ”välj Kristus”. Du kan bli så van vid att höra dessa uttryck, att du kommer att bli överraskad av att få veta, att inget av dem är baserad på biblisk terminologi. De är följden av ett urvattnat evangelium. Det är inte evangeliet enligt Jesus.

Det evangelium som Jesus förkunnade var en kallelse till lärjungaskap, en kallelse till att följa honom i ödmjuk lydnad, inte bara en vädjan att avgöra sig eller be en bön. Jesu budskap befriade människor från syndens slaveri, medan det konfronterade och fördömde hyckleri. Det var ett erbjudande om evigt liv och förlåtelse för för ångerfulla syndare, men på samma gång var det en skarp tillrättavisning till människor som var religiösa till det yttre, vars liv saknade sann rättfärdighet. Det gjorde syndare medvetna om att de måste vända sig från synden och ta emot Guds rättfärdighet. Det var i varje avseende goda nyheter, och ändå var det allt annat än easy-believism.

Vår Herres ord om evigt liv följdes undantagslöst av varningar till dem som skulle kunna frestas till att ta lätt på frälsningen. Han undervisade att kostnaden för att följa honom är hög, att vägen är smal och att få finner den. Han sa att många som kallar honom Herre, kommer att utestängas från att komma in i himmelriket (jfr. Matt. 7:13-23).

Dagens förkunnelse bryr sig i stort sett inte om dessa varningar. Den rådande uppfattningen om vad som utgör frälsande tro fortsätter att breda ut sig och bli allt mer ytlig, medan framställningen av Kristus i förkunnandet och vittnandet blir otydlig. Alla som gör anspråk på att vara kristna kan finna evangelikaler som är villiga att godta en trosbekännelse, vare sig personens sätt att leva visar några bevis på överlåtelse till Kristus eller inte. För några år sedan rapporterade landets media om spektaklet med en notorisk pornograf som påstod att han var ”född på nytt” och ändå fortsatte att publicera det värsta sortens smutslitteratur. En välkänd person inom idrotten bekände sin tro på Kristus och blev döpt i en ceremoni som gjordes mycket reklam för, och sedan efter några veckor blev han anklagad och senare fälld för våldtäkt. En annan kändis som påstår sig vara kristen är känd för sin utsvävande livsstil. Det som oroar mig angående allt detta, är att många kristna insisterar på att sådana människor verkligen är födda på nytt och borde tas emot av den övriga församlingen som sanna troende.

Avfallet från Jesu evangelium

En del av den evangelikala rörelsen framställer t.o.m. doktrinen att omvändelse till Kristus ”inte innebär någon andlig överlåtelse över huvud taget”. (1) De som har denna uppfattning om evangeliet undervisar att bibeln utlovar frälsning till alla som helt enkelt tror på fakta om Kristus och gör anspråk på evigt liv. Det behövs inte att man vänder sig från synden, ingen förändring i livsstilen som följd, ingen överlåtelse – inte ens en villighet att underkasta sig Kristi herravälde. (2) Sådana saker, säger de, innebär mänskliga gärningar, vilket fördärvar nåden och har ingenting att göra med tron.

Sidoeffekten av ett sådant tänkande är en bristfällig doktrin om frälsningen. Det är rättfärdiggörelse utan helgelse, och dess påverkan på församlingen har blivit katastrofal. Gemenskapen av bekännande troende är befolkad med människor som har godtagit ett system som uppmuntrar till ytlig och fruktlös tro. Många tror uppriktigt att de är frälsta, men deras liv är fullständigt tomma på all bekräftande frukt.

Jesus gav denna allvarsamma varning: ”Inte skall var och en som säger ´Herre, Herre´ till mig komma in i himmelriket, utan den som gör min himmelske Faders vilja . Många skall säga till mig på den dagen: Herre, Herre, har vi inte profeterat med hjälp av ditt namn och med hjälp av ditt namn drivit ut onda andar och med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag säga till dem sanningen: Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig ni laglösa ” (Matt. 7:21-22, betoning tillagd). Tydligen kan ingen tidigare upplevelse – inte ens att profetera, att driva ut onda andar ses som bevis på frälsning, utom ett liv i lydnad.

Vår Herre talade inte om en isolerad grupp med marginella efterföljare. Det kommer att bli många på den dagen som kommer att stå framför honom, och alldeles lamslagna få erfara att de inte kommer med i riket. Jag är rädd för att massor av människor som nu fyller bänkarna i huvudströmmen av den evangelikala rörelsen kommer att vara bland dem som avvisas, eftersom de inte gjorde Faderns vilja.

Kristna i vår tid har inrättats till att tro att p.g.a. att de läste en bön, skrev på en markerad linje, gick fram i en mittgång, eller gjorde någon annan erfarenhet, är frälsta och aldrig ska ifrågasätta sin frälsning. Jag har varit med på seminarier i evangelisationsträning där rådgivare skulle säga till ”omvända”, att varje tivel på deras frälsning är satanisk och ska avvisas. Det är en allmänt utbredd missuppfattning att alla som ifrågasätter om han eller hon är frälst bestrider integriteten i Guds ord.

Vilket vilseledande tänkande detta är! Bibeln uppmuntrar oss att pröva oss själva för att avgöra om vi lever i tron (2 Kor. 13:5). Petrus skrev: ”Var desto ivrigare, mina bröder, att göra er kallelse och utkorelse fast” (2 Petr. 1:10). Det är rätt att pröva våra liv och utvärdera den frukt vi bär, för ”ett träd känner man igen på frukten” (”varje träd känner man igen på dess egen frukt”, eng. övers.) (Luk. 6:44).

Bibeln undervisar tydligt att beviset på Guds verk i ett liv ofrånkomligen resulterar i ett förändrat sätt att leva (1 Joh. 3:10). Tron som inte får ett rättfärdigt liv som följd är död och kan inte frälsa (Jak. 2:14-17). (3) Bekännande kristna som fullständigt saknar den sanna rättfärdighetens frukt, kommer inte att finna någon biblisk grund för frälsningsvisshet (1 Joh. 2:4).

Sann frälsning är inte bara rättfärdiggörelse. Den kan inte isoleras från pånyttfödelse, helgelse och slutligen förhärligande. Frälsning är Guds verk genom vilket vi ”formas efter hans Sons bild” (Rom. 8:29; jfr. 13:11). Äkta visshet kommer av att se den helige Andes omvandlande verk i ens liv, inte av att hänga fast vid minnet av någon upplevelse.

En historisk bakgrund

Vid ett studium av Jesu evangelium kan vi inte först och främst bry oss om akademiska teologiska system eller speciella teologers uppfattning om en bestämd doktrin. Ändå måste vi, när vi försöker förstå frågeställningarna, se på hur dagens syn på evangeliet har utvecklats.

Före detta århundrade (=1800-talet, KTS-anm.), skulle ingen seriös teolog ha hyst uppfattningen att det är möjligt att bli frälst och ändå inte se något resultat av pånyttfödelsen i ens livstil eller beteende. 1918 publicerade Lewis Sperry Chafer He
That Is Spiritual , och framförde uppfattningen att 1 Korintierbrevet 2:15-3:3 talar om två klasser av kristna: köttsliga och andliga. Chafer skrev: ”Den ’köttslige’ kristne … kännetecknas av en ’vandring’ som är på samma plan som den ’naturliga’ (ofrälsta) människan”. (4) Det var en främmande uppfattning för de flesta kristna i Dr. Chafers generation, (5) men den har blivit en central förutsättning för en stor del av församlingen idag. Dr. Chafers doktrin om andlighet, tillsammans med en del av hans övriga undevisning, har blivit grunden för ett helt nytt sätt att se på evangeliet. Det är därför väsentligt att bemöta det som han undervisade.

Dr. Chafers dikotomi mellan köttsliga och andliga kristna uppfattades av Dr. B.B. Warfield som ett eko av ”dravlet från lärarna inom Higher Life”, (6) som undervisade att ett segerrikt liv på ett högre plan var tillgängligt för kristna som kunde gripa tag i det genom tro. Denna uppfattning om två klasser av troende var otvivelaktigt en olycklig följd av Chafers förkärlek för dispensationalistiska särdrag. Det är ett klassiskt exempel på hur dispensationalismens lärometod kan drivas för långt.

Dr. Chafer var en tidig och vältaligt språkrör för dispensationalismen, och hans undervisning bidrog till att dra upp linjerna för mycket inom rörelsen. Han var en högt begåvad man, med både ett skarpt analytiskt sinne och förmågan att kommunicera tydligt. Den systematiska lärometoden inom traditionell dispensationalism är delvis hans arv.

Det finns emellertid en tendens för dispensationalister att förivra sig till att dela upp sanningen i olika fack till den punkten att de gör obibliska differentieringar. En nästan tvångsmässig längtan att kategorisera och kontrastera har fått olika dispensationella uttolkare att dra hårda linjer mellan frälsning och lärjungaskap, församlingen och riket, Kristi förkunnelse och det apostoliska budskapet, tro och omvändelse, och lagens tidsålder och nådens tidsålder.

Särskilt uppdelningen mellan lagens tidsålder och nådens tidsålder har förstört dispensationell teologi och bidragit till förvirring angående doktrinen om frälsning. Självfallet finns det en viktig skillnad mellan lag och nåd. Men det är fel att fastslå, som Chafer uppenbarligen gjorde, att lag och evangelium utesluter varandra i Guds plan för varje tid. (7) I själva verket är både lag och evangelium viktiga beståndsdelar i Guds plan för varje tidsålder. Mest avgörande är denna sanning: Frälsningen har alltid varit av nåd genom tro, inte genom laggärningar (Gal. 2:16). Uppenbarligen blev de heliga i Gamla testamentet, som kom före eller var under Mose lag, frälsta av nåd genom tro (Rom. 4:3, 6:8, 16). Lika uppenbart har de heliga i Nya testamentet en lag att uppfylla (Gal. 6:2: 1 Kor. 7:19; 9:21). Detta är inte ”vårdslös sammanblandning” (8) av lag och evangelium som Chafer menade. Det är grundläggande biblisk sanning.

Chafers uppfattning om om hela bibeln var färgad av hans önskan att bibehålla en absolut skillnad mellan de två tidsåldrarna med ”bara lag” (den mosaiska tiden och det tusenåriga riket) och tidsåldern med ”bara nåd” (församlingens tidsålder), som han såg inskjuten emellan dem. (9) Han skrev, t. ex., att bergspredikan var en del av ”rikets evangelium”, ”Kungens programförklaring”. (10) Han trodde att dess syfte var att förkunna ”det väsentliga karaktärsdraget i det (tusenåriga) riket”. Han bedömde att den var lag, inte nåd, och drog slutsatsen att den inte syftade på varken frälsning eller nåd. ”Ett sådant fullständigt utelämnande av varje hänvisning till något grunddrag i den nuvarande nådens tidsålder, är ett faktum som borde noggrant vägas in”, skrev han. (11)

Andra dispensationella författare lyfte fram dessa tankar, och fortsatte med att i mer utryckliga ord slå fast det som Chafer bara antydde: att bergspredikan ”inte har någon tillämpning för den kristne, utan endast för dem som är under lagen, och därför måste tillämpas på en annan tidsålder än denna”. (12) Denna beklagliga bibeltolkning tillämpas allmänt i olika grad på mycket av vår Herres undervisning på jorden, och försvagar evangeliernas budskap. (13)

Det är inte att undra på att det evangeliska budskapet, som utvecklas ur ett sådant system skarpt skiljer sig från evangeliet enligt Jesus. Om vi utgår från förutsättningen att mycket av Kristi budskap var avsett för en annan tid, varför ska då vårt evangelium vara det samma som det han förkunnade?

Men det är en farlig och ohållbar förutsättning. Jesus kom inte för att förkunna ett budskap som skulle vara ogiltigt tills vedermödan eller tusenårsriket. Han kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat (Luk. 19:10). Han kom för att världen skulle bli frälst genom honom (Joh. 3:17). Han förkunnade det frälsande evangeliet, inte bara en programförklaring för någon framtida tidsålder. Hans evangelium är det enda budskapet som vi ska förkunna.

Att felaktigt dela ordet

Låt oss se lite mer ingående på den dispensationella tendensen att göra omotiverade motsättningar mellan besläktade och parallella sanningar. Det är viktigt att vi grundligt tecknar konturerna mellan väsentligen särskilda bibliska axiom (2 Tim. 2:15). Men det är också möjligt att bli överförtjust. En ohämmad entusiasm hos vissa dispensationalister att uppdela, har medfört en mängd olyckliga belastningar på evangeliet.

Jesus är t. ex. både Frälsare och Herre (Luk. 2:11), och ingen sann troende skulle någonsin ifrågasätta det. ”Frälsare” och ”Herre” är skilda ämbeten, men vi måste akta oss för att inte åtskilja dem på ett sådant sätt att vi delar Kristus (jfr. 1 Kor. 1:13). Inte desto mindre framställer högljudda språkrör från det dispensationella lägret undervisningen, att det är möjligt att avvisa Kristus som Herre och ändå ta emot honom som Frälsare.

Det finns faktiskt de som vill få oss att tro att det normala för att bli frälst, är att acceptera Jesus som Frälsare utan att underordna sig honom som Herre. De gör det ofattbara påståendet att all annan undervisning är detsamma som ett falskt evangelium ”eftersom det på ett listigt sätt lägger till gärningar till det tydliga och enkla villkoret som framstölls i Guds ord” (14) De har gett uppfattningen som de motsätter sig namnet ”lordship salvation”.

Lordship salvation är, definierat av en som rubricerar det som villfarelse, ”uppfattningen att en person för att bli frälst måste förlita sig på Jesus Kristus som sin Frälsare från synd och också måste överlåta sig till Kristus som Herre över sitt liv, och underkasta sig hans suveräna auktoritet” (15)

Det är häpnadsväckande att någon kan beteckna den sanningen som obiblisk eller som villfarelse, men en växande kör av röster upprepar anklagelsen. Undermeningen är att om man erkänner Kristi herravälde, är detta en mänsklig gärning. Den missuppfattningen backas upp av en massa litteratur som talar om människor ”som gör Jesus till Herre i sina liv”. (16)

Vi gör inte Kristus till Herre; han är Herre! De som inte vill ta emot honom som Herre är skyldiga till att ha förkastat honom. ”Tro” som förkastar hans suveräna auktoritet är i själva verket otro. Omvänt, att erkänna hans herravälde är inte mer en mänsklig gärning än omvändelse (jfr. 2 Tim. 2:25) eller själva tron (jfr. Ef. 2:8-9). Överlåtelsen till Kristus är faktiskt en viktig aspekt av en gudomligt skapad frälsande tro, inte något som läggs till tron.

De två tydligaste uttalandena om frälsningens väg i hela bibeln betonar båda Jesu herravälde: ”Tro på Herren Jesus så blir du frälst” (Apg. 16:31); och ”Om du därför med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, skall du bli frälst” (Rom. 10:9). Petrus predikan vid pingsten slutade med detta tillkännagivande: ”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias ” (Apg. 2:36, betoning tillagd). Inget löfte om frälsning sträcker sig till dem som vägrar att ansluta sig till Kristi herravälde. Det finns alltså ingen frälsning utom ”lordship” salvation. (17)

Motståndare till lordship salvation har gått mycket långt för att hävda att ”Herre” i dessa versar inte betyder ”härskare”, utan är en hänsyftning på hans gudom. (18) Även om det påståendet medges, bekräftar det bara att de som kommer till Kristus för frälsning måste erkänna att han är Gud. Slutsatserna av detta är ännu mer fordrande, än om ”Herre” bara betydde ”härskare”!

Faktum är att ”Herre” verkligen betyder ”Gud” i alla de versarna. Mer exakt betydet det ”Gud som regerar” (19) och det bara stärker argumenten för lordship salvation. Ingen som kommer för att bli frälst med äkta tro och uppriktigt tror att Jesus är den evige, allsmäktige Guden, kommer avsiktligt att förkasta hans auktoritet. Sann tro är inte läpparnas bekännelse. Vår Herre själv uttalade fördömelse över dem som tillbad honom med sina läppar, men inte med sina liv (Matt. 15:7-9). Han blir inte någons Frälsare förrän den personen tar emot honom för den han är – allas Herre (Apg. 10:36).

A.W. Tozer sa:

”Herren kommer inte att frälsa dem som han inte kan härska över. Han åtskiljer inte sina ämbeten. Du kan inte tro på en halv Kristus. Vi tar emot honom för vad han är – den smorde Frälsaren och Herren som är konungarnas Konung och alla herrars Herre! Han skulle inte vara den han är, om han frälste oss och kallade oss och utvalde oss utan villkoret att han också kan leda och styra våra liv”. (20)

Tro och sant lärjungaskap

De som undervisar att lydnad och underkastelse inte hör till frälsande tro, tvingas att göra en bestämd men obiblisk skillnad mellan frälsning och lärjungaskap. Denna dikotomi inför, liksom den med köttsliga/andliga kristna, två klasser av kristna: troende endast och sanna lärjungar. De flesta som har denna uppfattning förkastar avsikten i praktiskt taget alla återgivna kallelser från Jesus i evangelierna, och påstår att dessa gäller lärjungaskap, inte frälsning. (21) En författare säger om denna uppfattning: ”Ingen skillnad är mer väsentlig i teologin, mer grundläggande för en rätt förståelse av Nya testamentet, eller mer relevant för varje troendes liv och vittnesbörd” (22)

Tvärtom har inget särskiljande gjort så mycket för att undergräva auktoriteten i Jesu budskap. Ska vi tro att när Jesus talade till folkskarorna om att förneka sig själv (Luk. 14:26), att bära sitt kors (v. 27), och att försaka allt och följa honom (v. 33), hade hans ord ingen mening över huvud taget för de ofrälsta i folkmassan? Hur kan detta vara sant om någon som sa att han inte kom för att kalla rättfärdiga, utan syndare? (Matt. 9:13).

James M. Boice skriver i sin bok Christ’s Call to Discipleship (Kristi kallelse till lärjungaskap) med insikt om dikotomin mellan frälsning/lärjungaskap, som han öppenhjärtligt beskriver som ”bristfällig teologi”:

”Denna teologi skiljer tro från lärjungaskap och nåd från lydnad. Den undervisar att man kan ta emot Jesus som sin Frälsare utan att man tar emot honom som sin Herre.

Detta är ett vanligt fel i tider med medgång. I dagar med umbäranden, speciellt förföljelse, beräknar de som är på gång att bli kristna lärjungaskapets kostnad grundligt, innan de tar på sig Nazaréens kors. Förkunnare bedrar dem inte med falska löften om ett lätt liv eller eftergivenhet med synder. Men i goda tider verkar inte kostnaden så hög, och människor lägger beslag på Kristi namn utan att gå igenom den radikala livsförvandling som sann omvändelse medför”. (23)

Kallelsen till Golgata måste erkännas för vad den är: en kallelse till lärjungaskap under Jesu Kristi herravälde. Att gensvara till den kallelsen är att bli en troende. Allting mindre är helt enkelt otro. (24)

Evangeliet enligt Jesus utesluter uttryckligen och otvetydigt easy-believism. Att tillämpa alla av vår Herres besvärliga krav bara på en högre klass av kristna, trubbar av kraften i hela hans budskap. Det ger rum för en billig och meningslös tro – en tro som absolut inte har någon inverkan på det köttsliga syndalivet. Det är inte frälsande tro.

Av nåd genom tro

Frälsning är enbart av nåd genom tro (Ef. 2:8). Den sanningen är den bibliska vattendelaren för allt som vi undervisar. Men den betyder ingenting om vi börjar med en missuppfattning om nåden eller en felaktig definition av tro.

Guds nåd är inte ett statiskt utmärkande drag, genom vilket han passivt godtar förhärdade, obotfärdiga syndare. Nåden förändrar inte en människas ställning inför Gud och likväl lämnar hans karaktär oberörd. Sann nåd innefattar inte, som Chafer hävdade ”den kristnes frihet att göra precis som han väljer” (25) Sann nåd, enligt bibeln, undervisar oss ”att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är” (Titus 2:12). Nåd är Guds kraft att uppfylla våra plikter i Nya förbundet (jfr. 1 Kor. 7:19), hur inkonsekvent vi än lyder ibland. Uppbenbarligen ger inte nåden tillåtelse att leva i köttet; den förser med kraft till att leva i Anden.

Tron, liksom nåden, är inte statisk. Frälsande tro är mer än att bara förstå fakta och att i huvudet ge sitt tysta medgivande. Den är oskiljaktig från omvändelse, överlåtelse och en övernaturlig längtan att lyda. Inget av dessa gensvar kan mer klassifieras som enbart en mänsklig gärning, än att tro i sig bara är ett mänskligt bemödande.

Missförståelse av denna avgörande sak är kärnan i villfarelsen hos dem som förkastar lordship salvation. De tar för givet att tron måste vara oförenlig med gärningar, p.g.a. att bibeln kontrasterar tro och gärningar. De ställer tro i motsats till underkastelse, överlåtelse, eller att vända sig från synd, och de kategoriserar all frälsningens frukt som mänskliga gärningar. De snubblar över de dubbla sanningarna att frälsningen är en gåva och ändå kostar allt.

Dessa uppfattningar är paradoxala, men de utesluter inte varandra. Samma dissonans kan uppfattas i Jesu egna ord: ”Jag skall ge er vila”, följt av ”ta på er mitt ok” (Matt. 11:28-29). Den vila vi går in i genom tro är inte en vila av inaktivitet.

Frälsningen är en gåva, men den tillägnas genom en tro som går längre än att bara förstå och samtycka till sanningen. De onda andarna har denna slags ”tro” (Jakob 2:19). Sanna troende kännetecknas av tro som avvisar ett liv i synd, eftersom den dras till Frälsarens nåd. När de dragits till Kristus, dras de bort från allt annat. Jesus beskrev äkta troende som ”fattiga i anden” (Matt.5:3). De är som den ångerfulle publikanen, så förkrossad att han inte ens kunde lyfta blicken mot himlen. Han kunde bara slå sig för bröstet och be: ”Gud var nådig mot mig, syndare! ” (Luk. 18:13).

Denne mans desperata bön är en av de tydligaste bilderna av äkta, av Gud åstadkommen ånger i hela bibeln. Hans bön var inte på något sätt en mänsklig gärning eller försök att förtjäna rättfärdighet. Tvärtom framställde den hans totala uppgivande av förtröstan på religiösa gärningar. Som för att bevisa detta, stod han ”långt borta” från den bedjande fariséen. Han förstod att det enda sättet på vilket han någonsin kunde bli frälst, var Guds barmhärtiga nåd. På den grunden, när han först kommit till slutet av sig själv, tog han emot frälsning som en gåva. Jesus sa att den mannen ”gick hem rättfärdig” (v. 14).

Vår Herres avsikt med att återge den redogörelsen, var att visa att ånger och onvändelse är själva kärnpunkten i frälsande tro. Det grekiska ordet för omvändelse, metanoia , betyder bokstavligen ”att tänka efter”. Det innebär en sinnesändring, och vissa som motsätter sig lordship salvation har försökt att begränsa dess betydelse till det. (26) Men en definition av omvändelse kan inte härledas enbart från det grekiska ordets etymologi.

Ånger och omvändelse som Jesus beskrev den i denna händelse, innebär att man inser sin totala syndighet och att man vänder sig från jaget och synden till Gud (jfr. 1 Tess. 1:9). Fjärran från att vara en mänsklig gärning, är den en ofrånkomlig följd av Guds verk i ett människohjärta. Och den framställer alltid slutet på varje mänskligt försök att förtjäna Guds ynnest. Den är mycket mer än bara en sinnesändring – den innebär en fullständig förvandling av hjärtat, inställningen, intressen och inriktning. Den är en förvandling i ordets alla bemärkelser.

Bibeln känns inte vid ”omvändelse” som saknar denna radikala förändring av inriktningen (Luk. 3:7-8). En sann troende kan inte förbli upprorisk – eller ens likgiltig. Äkta tro kommer ofrånkomligen att framkalla lydnad i någon grad. Bibeln jämställer faktiskt ofta tro med lydnad (Joh. 3:36; Rom. 1.5; 16:26; 2 Tess 1:8). (27) ”I tron lydde Abraham (den sanna trons Fader)” (Hebr. 11:8). Detta är kärnan i budskapet i Hebreerbrevet 11, den stora avhandlingen om tro.

Tro och gärningar är inte oförenliga. Jesus kallar t.o.m. handlingen att tro en gärning (Joh. 6:29) – inte helt och hållet en mänsklig gärning, utan ett nåderikt verk av Gud i oss. Han för oss till tro, och gör det sedan möjligt för oss att tro till lydnad (jfr. Rom. 16:26).

Det är exakt här som den grundläggande åtskillnaden måste göras. Frälsning genom tro utesluter inte gärningar per se. Den gör slut på gärningar som är följden av mänskliga ansträngningar enbart (Ef. 2:8). Den upphäver alla försök att förtjäna Guds ynnest genom våra gärningar (v. 9). Men den hindrar inte Guds förutbestämda syfte att vår vandring ska kännetecknas av goda gärningar (v. 10).

Vi måste först och främst komma ihåg att frälsningen är ett suveränt verk av Gud. Bibliskt sett definieras den av vad den medför, inte av vad man gör för att få den. Gärningar är inte nödvändiga för att förtjäna frälsning. Men sann frälsning som åstadkoms av Gud, underlåter inte att frambringa de goda gärningar som är dess frukt (jfr. Matt. 7:17). Ingen aspekt av frälsningen förtjänas av mänskliga gärningar, utan är helt Guds verk (Titus 3:5-7). Alltså kan inte frälsningen vara bristfällig i något avseende. ”Ty hans verk är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall vandra i dem” (Ef. 2:10). Som en del av hans frälsningsverk, kommer Gud att frambringa ånger, tro, helgelse, överlåtelse, lydnad och slutligen förhärligande. Eftersom han inte är beroende av mänskliga insatser för att frambringa dessa faktorer, kan inte en erfarenhet som saknar någon av dem vara Guds frälsningsverk.

Om vi verkligen är födda av Gud, har vi en tro som inte misslyckas med att övervinna världen (1 Joh. 5:4). Vi kan synda (1 Joh. 2:1) – vi kommer att synda – men helgelseprocessen kan aldrig avstanna helt. Gud håller på att verka i oss (Fil. 2:13), och han kommer att fortsätta att fullkomna oss till Kristi dag (Fil. 1:6); 1 Tess. 5:23-24).

John F. MacArthur, Jr.

Noter

1. Zane C. Hodges, The Gospel Under Siege (Dallas: Redención Viva, 1981), 14
2. Charles C. Ryrie, Balancing the Christian Life (Chicago: Moody Press, 1969, 169-70.
3. Jakob ställer den retoriska frågan: ”Mina bröder, vad hjälper det om någon påstår sig ha tro men saknar gärningar? Kan väl en sådan tro frälsa någon?” (Jakob 2:14). En gren av nutidens teologi verkar säga ja. Jfr. Hodges, The Gospel Under Siege , 19-33. Ändå verkar Jakobs budskap uppenbart. T.o.m. de onda andarna har tro nog att begripa grundläggande fakta (v. 19), men det är inte frälsande tro. ”Tron utan gärningar är död” (värdelös, eng. övers.) (v. 20) och ”tron utan gärningar är död” (v. 26) Om vi sammanställer dessa tre versar, måste vi dra slutsatsen att detta är en beskrivning av tro utan effekt, inte tro som en gång var levande, men som nu har dött.
4. Lewis Sperry Chafer, He That Is Spiritual , rev. utg. (Grand Rapids: Zondervan, 1967), 21.
5. De som har fått undervisning i dispensationell teologi, kanske blir förvånade när de får veta att Chafers bok var extremt kontroversiell, när den först gavs ut. I en skarp recension förklarade sig B.B. Warfield vara oenig med Chafers grundläggande antagande. Medan han inte förnekade den uppenbara sanningen, att kristna kan uppträda köttsligt, motsatte sig Warfield kraftigt klassificeringen av köttslighet som ett särskilt tillstånd i det andliga livet. Warfield gör en del ypperliga anmärkningar:

”Denna undervisning är omöjlig att särskilja från vad som vanligtvis menas med doktrinen om en ”andra välsignelse”, ”ett andra nådesverk”, ”det högre livet”…
Det som finns kvar av köttet i den kristne utgör inte hans kännemärke. Han är i Anden och vandrar, om än med haltande steg, genom Anden; och det är till alla kristna, inte till vissa, som det storslagna löftet är givet: ”Synden skall inte vara herre över er”, och den storslagna förvissningen tillfogas: ”Ty ni står inte under lagen utan under nåden”. Den som tror på Jesus Kristus är under nåden, och hela hans inriktning, i dess förlopp och i dess avslutning, är i lika grad ledd av nåden, och därför att han är förutbestämd till att formas efter Guds Sons bild, håller han förvisso på att formas till den bilden, och Gud själv ordnar så att han inte bara blir kallad och rättfärdiggjord utan också förhärligad. Man kan finna kristna i varje stadium av denna process, för det är en process som alla måste gå igenom; men man finner inte någon som inte i Guds egen goda tid och på hans sätt går genom varje stadium av den. Det finns inte två slags kristna, även om det finns kristna vid varje upptänkligt stadium av framåtskridande mot det mål, som vi alla är på väg mot och till vilket vi alla ska komma fram”. (Benjamin B. Warfield, recension i The Princeton Thoelogical Review (April 1919, 322-27).
6. Ibid., 322.
7. Chafer skrev:

”Beträffande kännetecknet på den gudomliga regeringsmakten, representerar både tidsåldern före korset och den tidsålder som följer på Kristi återkomst utövandet av bara lag, medan perioden mellan de två tidsåldrarna representerar utövandet av bara nåd. Det är därför absolut nödvändigt, att det inte ska finnas någon vårdslös sammanblandning av dessa storslagna grunddrag som kännetecknar tidsåldrarna, för annars förlorar man de viktigaste åtskillnaderna i de olika förhållandena mellan Gud och människan, och erkännandet av den verkliga innebörden i Kristi död och hans återkomst fördunklas. (Lewis Sperry Chafer, Grace (Grand Rapids: Zondervan, 1922), 124.
8. Ibid. Det är värt att lägga märke till att New Scofield Reference Bible fäster mycket mer vikt betydelsen av lagen och dess verksamhet i nådens tidsålder än Chafer gjorde. (New York: Oxford, 1967), 3, 1254.
9. Chafer, Grace , 124.
10. Ibid., 138.
11. Ibid., 139. Jämför detta med Luthers uttalande att ”bergspredikan är inte lag, utan evangelium”. Citerat i John R.W. Stott, Christian Counter-Culture (Downers Grove, Ill.: InterVarsity, 1978), 37.
12. Clarence Larkin, Dispensational Truth (Philadelphia: Larkin, 1918), 87. Larkin, vars böcker och undervisningsplanscher fortfarande trycks och används av många dispensationalister, framhöll också uttrycket ”Komme ditt rike” i Herrens bön som bevis för att bönen endast syftade ”på dem som kommer att leva i ’vedermödans tid’”. Hans slutsats är omotiverad. Riket ska också komma för dem som lever idag, före vedermödan.
13. Det bör påpekas att många dispensationalister tar illa vid sig av kritiken att de hänskjuter bergspredikan och annan undervisning av Jesus till en framtida tidsålder. De flesta dispensationalister säger att de ser tillämpningar av bergspredikan på församlingens tidsålder, men går ändå inte så långt som till att säga att dess grundläggande budskap är för kristna. Även Ryrie, som skrev ett lidelsefullt motanfall för denna sak, går inte så långt att han anammar bergspredikan som sanning för denna tid. Efter ett utförligt försvar av den traditionella uppfattningen om bergspredikan, drar Ryrie slutsatsen att den inte kan tillämpas ”i första hand och fullt ut … på den troende i denna tidsålder” (Ryrie, Dispensationalism Today , 109). Ändå finns praktiskt taget varje detalj i bergspredikan upprepad i breven.
14. Livingstone Blauvelt, Jr., ”Does the Bible Teach Lordship Salvation?” Bibliotheca Sacra (januari-mars 1986), 37.
15. Ibid.
16. Ibid., 38
17. Jag tycker inte om uttrycket ”lordship salvation”. Det myntades av dem som vill avlägsna uppfattningen om att underkasta sig Kristus från kallelsen till frälsande tro, och det innebär att Jesu herravälde är ett felaktigt tillägg till evangeliet. Som vi ska se, är likväl ”lordship salvation” helt enkelt biblisk och historisk evangelisk soteriologi. Jag använder uttrycket i denna bok endast för diskussionens skull.
18. Ibid., 38-41. Se också G. Michael Cocoris, Lordship Salvation – Is It biblical? (Dallas: Redención Viva, 1983), 13-15.
19. En rätt förståelse av varje biblisk term beror på etymologi, sammanhang och historia. Etymologiskt kommer kurios från den grekiska roten som betyder ”herravälde, myndighet eller makt”. Kontextuellt, om man tar Petrus användning av kurios i Apg. 2:36, är det viktigt att lägga märke till att versarna 34-35 citerar från Psalm 110, en messiansk psalm om herravälde och myndighet (”Härska mitt ibland dina fiender”, Ps. 110:2). Petrus sa inte endast att ”Gud har gjort honom till … Gud”; han bekräftade Jesu rätt till herravälde. Historiskt sett vände sig Petrus predikan till judarnas roll när de korsfäste deras Messias. (v. 23). Vid rättegången mot Jesus inför Pilatus och den judiska mobben, gällde saken uppenbarligen hans konungadöme, som nämns åtminstone ett dussin gånger i Joh. 18:33-19:22. Uppenbarligen kan en noggrant utförd exeges av Apg. 2:36 bara leda till en slutsats: Jesus är den gudomlige konungen som regerar mitt ibland vänner och fiender. När han alltså har identifierat Kristus som Herre över alla, framställer Petrus sin evangeliska appell. Lägg noga märke till att Paulus predikade Jesus på exakt samma sätt (2 Kor. 4:3-5). Jesus är vår suveräne Herre, och vi är hans tjänare.
20. A.W. Tozer: I call It heresy! (Harrisburg, Pa.: Christian Publications, 1974), 18-19.
21.Hodges, Gospel Under Siege , 35-45; Cocoris, Lordship Salvation – Is It Biblical? 15-16; Blauvelt: ”Does the Bible Teach Lordship Salvation?”, 41.
22. Charles C. Ryrie i förordet till Zane C. Hodges, The Hungry Inherit (Portland: Multnomah, 1980), 7.
23. James M. Boice, Christ´s Call to Discipleship (Chicago: Moody Press, 1986), 14.
24. Jesu storslagna missionsbefallning i Matteus 28:18-20 talar inte om att göra troende till skillnad från lärjungar. ”Gör lärjungar … döp dem” innebär att varje ny troende är en lärjunge, för alla kristna ska döpas (Apg. 2:38), inte bara de som går vidare till en viss djupare nivå av överlåtelse.
25. Chafer, Grace , 345. Chafer skulle vara den sista personen till att uppmuntra till ett kristet liv i laglöshet. Ändå gjorde han, p.g.a. sin extrema betoning på ”bara nåd”, uttalanden med en besynnerlig antinomisk (mot lagen – KTS-anm.) anstrykning, som kan ha medfört intryck som han inte ville förmedla.
26. Cocoris, Lordship Salvation – Is It Biblical? , 11. Ryrie hävdar också att omvändelse är ”en sinnesändring om Jesus Kristus så att man tror på och tar emot honom som personlig Frälsare från synd”. Omvändelse, enligt denna definition, har ingenting att göra med ens inställning till synden, och resulterar inte nödvändigtvis i någon förändring av livsstilen. Den är bara ett kristologiskt fokus. Ryrie, Balancing the Christian Life , 175-76.
27. De som förkastar uppfattningen om lordship salvation, påstår ofta att bibelställen som Romarbrevet 1:5 (”trons lydnad”) tyder på att själva tron är den enda lydnad som krävs i frälsningen. Genom att tro på Sonen, lyder vi Faderns vilja (Joh. 6:29). Detta är ”trons lydnad”, säger de; det är lydnad vid ett enda tillfälle för Fadern, inte varaktig lydnad för Kristi bud. Men lydnad för Kristi auktoritet är tydligt påbjuden av bibelställen som Joh. 3:36 (”Den som inte lyder Sonen skall inte se livet, utan Guds vrede blir kvar över honom”) och Hebreerbrevet 5:9 (”Kristus blev upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom”).

https://www.karlektillsanningen.se