ALL SANNING ÄR GUDS SANNING

Det är vad ”kristen” psykologi påstår

Psykologi gör anspråk på att vara utforskning av själen. Den har i själva verket blivit erkänd som själavård. Men är inte ”själavård” bibelns område? Gud är den Ende som kan ta hand om människans andliga problem, och han har faktiskt gjort det. Bibeln påstår att Gud har givit till den troende ”allt det som leder till liv och gudsfruktan” (2 Petr 1:3). Vi behöver inte hjälp från Freud m fl..

”Kristen” psykologi påstår att vi verkligen behöver sådan hjälp, att bibeln inte har alla de svar som vi behöver, att bön, omvändelse, att bli fylld med den helige Ande och andra bibliska botemedel inte räcker till, eftersom det finns psykologiska problem som kräver något mer. Verkar det inte lite konstigt, att Gud till synes har ingivit sådana som Freud, Jung, Maslow, Rogers m.fl. de sanningar, som var okända för apostlarna och profeterna och alla ledarna under hela församlingens historia? Nej, vi får lugnande försäkringar om att det inte är konstigt alls. Det som vi behöver förstå, är att ”All sanning är Guds sanning”. Detta tvivelaktiga uttryck dras fram närhelst frågan ställs, och accepteras utan vidare eftertanke.

Men frågan om vad som menas med sanning ställs sällan. Talar vi om vetenskapliga fakta angående hjärnan och kroppen, eller om Guds sanning angående själ och ande? Jesus sa: ”Ditt ord är sanning ” (Joh 17:17), inte en del av sanningen. Jesus sa: ”Sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke…Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda er fram till hela sanningen” (Joh 14:17; 16:13). Alltså är det sanningen Ande, som världen inte kan ta emot, som leder oss in i HELA sanningen. Hur kan då en Freud, Rogers, Maslow, Jung, m.fl. , ha någon sanning för troende? — Är de inte av världen, vilken Jesus säger inte kan ta emot sanningen, än mindre leda oss in i den? De kan inte veta något alls om sanningen!

Jesus sa också: ”Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar (inte om ni förblir i Freuds ord), och I skolen då förstå sanningen och sanningen ska göra eder fria” (Joh 8:31-32). Vilken utombiblisk ”sanning” gör någonsin någon fri? Man kan få vissa fakta om naturen från utombibliska källor, men INTE sanningen som gör en fri. E=MC2 är absolut en vetenskaplig ”sanning”, men den gör inte någon fri. Inkluderar Guds sanning också Freudianska uttalanden om tvingande neuroser eller Jungs sammanställning av arketyper? Eller är Guds sanning Rogers uppfattningar om mänsklig kärlek eller B.F. Skinners behaviorism ( att människans beteende kan förklaras från naturliga orsakssammanhang, övers. anm.)? Eller är Guds sanning: ”Jag är OK, du är OK”?

Paulus skrev: ”…ingen känner vad som är i Gud, utom Guds Ande”. Det är uppenbart från sammanhanget, att han inte talar om vetenskapliga upptäckter, som gjorts av ateister genom insikt i det naturliga väsendet eller det inre samvete, som Gud ger till alla människor. Paulus syftar inte på naturliga , utan på andliga sanningar, som han uttryckligen förklarar att Gud uppenbarar för sanna troende. Bibeln gör tydligt anspråk på att vara skriven för dem som tillhör Herren, och den sanning som den förmedlar kallas ”vad som hör Guds Ande till”. Vi får i tydliga ordalag försäkran om att ”en ’själisk’ (ofrälst) människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är för henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt” (1 Kor 2:14).

Hur kan då ”Guds sanning” delges till humanister, som har förkastat skapelsens och samvetets vittnesbörd? Är sådana personer verkligen Guds utvalda redskap att uppenbara hittills oupptäckta andliga sanningar till Kristi kropp? Om en människa inte blir född på nytt genom Guds Ande genom tro på Kristus, kan hon inte ens börja att förstå ”det som hör Gud till”, just p.g.a. det måste ”utgrundas på ett andligt sätt”.

Guds sanning, säger Paulus, förstås bara av den ”andliga människan”, som har blivit född av Guds Ande in i Guds familj. Det är bara sådana människor, förkunnar Paulus, som har ”Kristi sinne” (1 Kor 2:16). Till de ofrälsta sa Jesus: ”Den som är av Gud, han lyssnar till Guds ord; och det är därför att I icke ären av Gud, som I icke lyssnen därtill” (Joh 8:47). Ändå ber man oss att tro att en del av Guds sanning, som hittills inte varit känd för dem som tillhör Gud, och därför har Kristi sinne, nyligen har blivit upptäckt av dem som inte tillhör Gud, och att denna nya insikt borde införlivas av församlingen i dess förståelse av Guds ord! Innan vi accepterar sådana obibliska och ologiska teser, behöver vi bättre berättigande än påståendet: ”All sanning är Guds sanning”.

Eftersom det inte finns en standardiserad ”kristen” psykologi, bestämmer varje så kallad ”kristen” psykolog själv, vilka av de många åsikterna och metoderna inom psykologin som ska utgöra hans uppfattning om ”Guds sanning”. I och med detta ställs dödliga människors subjektiva iakttagelser och partiska uppfattningar på samma nivå som Guds inspirerade ord. Kanske tror de att det som har observerats i det naturliga väsendet genom människors begränsade sinnen fullt motsvarar Guds sanning. Bibeln innehåller endast Guds rena sanning. Allt annat är förvrängt av den mänskliga uppfattningens begränsningar. Vad annat som helst, som kan man kan upptäcka om Guds skapelse är bara partiell kunskap och partiell förståelse. Det kan inte jämställas med Guds sanning.

Psykologi gör anspråk på att behandla själen och anden (den hävdar att den faktiskt är en sinnets vetenskap), ett ämne om vilket Gud har talat slutgiltigt och om vilket han påstår sig ha delgivit oss i sitt ord — hela sanningen . Det finns inga delar i denna sanning som saknas i bibeln, och som lämnats i mörker för att bli upptäckt av gudlösa teoretiker, som driver omkring i den sekulariserade världen. Att påstå att så är fallet, är att motsäga bibelns klara vittnesbörd och församlingens konsekventa undervisning sedan begynnelsen, till dess att den alldeles nyligen fördes in i det sekulariserade samhället och därifrån in i kristenheten – en församling som klarade sig mycket bra utan psykologi, som stod emot den romerska arenan och inkvisitionen och lämnade en stämpel på segerrikt kristet liv och blodet från dess martyrer på historiens sidor.

Så snart som dörren öppnades för psykologins ”sanningar” att ge mer ljus åt bibeln, började en lömsk process. Om ”all sanning är Guds sanning”, och psykologin är en del av den sanningen, då måste den få åtminstone samma auktoritet som bibeln. Naturligtvis förnekar ”kristna” psykologer detta. I all uppriktighet försäkrar de oss, att ingen psykologisk teori kommer att accepteras som motsätter sig bibeln. Men i praktiken påtvingas ”psykologisk sanning” bibeln, och blir det nya system genom vilket bibeln tolkas.

Omärkbart, men oundvikligt uppnår psykologisk teori genom denna process auktoritet över bibeln och församlingen, och alla som inte är utbildade inom psykologins nya sanningar anses okvalificerade att ifrågasätta de nya tolkningarna. ”Kristna” universitet och seminarier utvecklar omfattande och växande psykologigrenar för att hålla jämna steg med ”rådande trender”. Ingen församlingsledning av aldrig så liten storlek är längre fullständig utan åtminstone en psykolog. Pastorer börjar tro, att de inte dugliga till att vägleda från bibeln, om inte de återvänder till seminariet för att skaffa sig en hög examen i psykologi. De duger till att predika eller att undervisa Guds ord, om de har en examen i teologi, men duger inte till att vägleda från Guds ord utan en examen i psykologi. Denna nya ordning accepteras nästan utan ifrågasättande, och de av oss som ifrågasätter den som obiblisk, anklagas för att orsaka splittring eller yttra oss i okunnighet, eftersom vi inte vet tillräckligt om psykologi.

Så kallad ”kristen” psykologi kan nästan beskrivas som en kult inom våra kyrkor. Den har sitt eget språk, en ändlös ny kategori av problem med vidhäftande benämningar, som inte finns i bibeln och som varit okända för församlingen under hela dess historia. Dessa främmande nya uttryck flyter nu ledigt från pastorernas läppar, pastorer som försöker vara ”relevanta” och vill ”kommunicera” med dagens termer.

Kortfattat har denna kult sitt eget evangelium, sina egna religiösa ritualer, som förrättas av dess egna prästklass, de ”kristna” psykologerna, som har fått auktoritet över dem som endast vägleder från Guds ord, men har ansetts okvalificerade att göra det, eftersom de ännu inte har blivit invigda i psykologins inre akademiska krets. Inte heller kan någon åbropa bibeln som ett medel att rätta denna nya prästklass, eftersom bara de har hand om nycklarna till en väsentlig del av ”Guds sanning”, som medför en ny tolkning av bibeln och en ny kristendom. Det är ett genialt mästerstycke från villfarelsens stora härskarande. Och allt utförs i Herrens namn och för det förment goda för hans församling.

Det kristna livet handlar inte om att vi gnisslar med tänderna och håller andan. Det är Kristus som lever sitt uppståndelseliv i dem som har förlitat sig på honom. Att påstå att psykoterapeutiska metoder, som nyligen upptäckts av Freud, m.fl ., nu är nödvändiga för att den kristne idag ska få erfara det överflödande livet i Kristus, är fördärvligt för själva den tro som förespråkarna för denna undervisning påstår att de försöker förhöja. Detta är den oundvikliga följden av att tolka bibeln på grundval av människors förutbestämda uppfattningar som kommer utifrån. Vi behöver hänsynslöst komma tillbaka till biblisk kristendom (Jer 17:9-10; 2 Tim 3:15-17; 2 Petr 1:3).

Dave Hunt / M & D Bobgan

https://www.karlektillsanningen.se