ROMERSK KATOLICISM
ÄR DEN EN KULT?
För många kristna är den Romersk Katolska Kyrkan något gåtfullt – ett mystiskt kyrkligt system med lagar, ritualer och religiösa ordningar. Under årtionden har det förekommit arga fördömanden från romerska katoliker mot protestantismen för den söndring som skapades av reformationen, och från protestanter mot romersk katolicism för dess teologiska villfarelse och dess anspråk att vara den enda sanna kyrkan.
Från denna polemik har kommit anklagelser att romersk katolicism inte är sant kristen, utan de facto är den största och äldsta ”kristna” kulten i världen.
Christian Research Institute, grundat av den framlidne Dr. Walter Martin, anses av många som den främsta auktoriteten på kulter och det ockulta. De uppfattas också som experter på vad som konstituerar biblisk teologi. CRI har framställt handlingar där man tagit ställning i fråga om romersk katolicism, där man inriktar sig på vissa av de doktriner, som man inte håller med om. Man har emellertid underlåtit att uttrycka uppfattningen att romersk katolicism är en kult. De är i själva verket orubbliga i sitt försvar av romersk katolicism som en renlärig kristen religion. I detta avseende har de kommit i motsatsställning till andra som insisterar på att romersk katolicism uppfyller kriterierna för en kult.
Ingen kunnig icke-katolik skulle bestrida att det finns problem med vissa romersk katolska doktriner och tolkningar av bibeln. Men i vilken grad utgör romersk katolicism en fara för den bibliska sanningens renhet? Är detta en beklagansvärd kults undervisning, utövanden och liturgi? Eller är de sant kristna, som skiljer sig bara i fråga om smärre tolkningar och tillämpningar? För att besvara dessa frågor, är det nödvändigt att definiera vad som konstituerar en kult.
VAD ÄR EN KULT?
Ordet ”kult” betecknar vare sig gott eller ont. Webster’s New Collegiate Dictionary definierar en kult som ”ett system av religiösa trosuppfattningar och ritualer; också : dess skara av anhängare”.
Baserat på denna ganska enkla definition kan varje församlingskropp klassifieras som en kult. Men det finns en annan definition som anförs av Webster’s , vilken är mer passande för användandet av ordet, när det brukas av teologer och sociologer: ”en religion som anses oortodox eller falsk; också : dess skara av anhängare” och ”stor tillgivenhet till en person, uppfattning eller sak”.
Men även denna definition är otillräcklig i ljuset av rådande trender inom kristet tänkande. Det finns en vittomfattande skillnad mellan de sociologiska och teologiska ståndpunkterna.
Vad vi är angelägna om är den teologiska definitionen. Också här är ett av problemen som vi har idag, att flera fixpunkter har framträtt, från vilka man definierar en kult. T.ex. har Christian Research Institute fastställt som sin fixpunkt vad man kallar ”ortodoxi”. Det är kyrkans eller kyrkornas historiska ståndpunkt från apostlarnas tid till den nuvarande tiden. Denna inkluderar de tidiga kyrkofäderna inom den Romersk Katolska Kyrkan. På denna grundval anser C.R.I. (liksom andra kultbevakande grupper) romersk katolicism som ortodox, men i villfarelse angående viss undervisning. Dr. Martins ursprungliga utvärdering inkluderar emellertid romersk katolicism:
…en kult kan också definieras som en grupp människor, som samlas kring en speciell person eller en persons tolkning av bibeln. Till exempel är Jehovas Vittnen, till största delen, efterföljare till Charles T. Russels och J.F. Rutherfords tolkningar. Dagens Christian Scientist är en lärjunge till Mary Baker Eddy och hennes tolkningar av bibeln. Mormonerna håller sig till, enligt vad de själva medger, de tolkningar som man finner i Joseph Smiths och Bringham Youngs skrifter. Det är möjligt att fortsätta att citera många andra, inklusive Unity School of Christianity, som följer Charles och Myrtle Filmores teologi. Från en teologisk ståndpunkt innehåller kulterna inte några få avvikelser från historisk kristendom. Ändå fortsätter de paradoxalt att påstå att de är berättigade att klassificeras som kristna. (1)
Grundvalen för att bestämma vad som konstituerar en kult, måste sträcka sig bortom angivna doktrinella ståndpunkter. Om vi använder Dr. Martins ursprungliga prövning: ”en grupp människor som samlas kring en speciell person eller persons tolkning av bibeln”, blir vi inte lurade till att tänka, bara för att en organisation ger ut en doktrinell förklaring i överensstämmelse med ”ortodoxi”, att den organisationen är sant kristen.
Även om en organisation kan sägas ha blivit instiftad av Gud, finns inga garantier för att Gud kommer att fortsätta att sanktionera den, om den inte fortsätter i den anda och syfte, i vilken han instiftade den. Och om inte dess kriterium för att grundlägga sanningen är Guds rena Ord rätt utdelat, motverkar dess existens den kristna tron. Lägg till detta varje liturgi eller utövande, som är i motsats till Ordets ande, och du har bildandet av en kult i teologiskt hänseende.
Ron Enroth, författare till The Lure of the Cults and New Religions , och professor i sociologi i Westmont College i Santa Barbara, Kalifornien, citerar Brooks Alexander, en av grundarna till Spiritual Counterfeits Project, som har fastslagit kriterierna för att avgöra vad som konstituerar en kult från ett biblisk teologiskt perspektiv. Dessa är tvåfaldiga:
1. En falsk eller otillräcklig grund för frälsning . Aposteln Paulus visade på ett kännetecken, som är absolut grundläggande för vår förståelse av sanningen, när han sa: ”Ty av nåden ären I frälsta genom tro – och det icke av eder själva, Guds gåva är det – icke av gärningar, för att ingen skall berömma sig” (Ef 2:8-9). Eftersom den centrala doktrinen i biblisk kristendom är Kristi offerdöd för vår synd, tenderar all kultisk avvikelse att bedra oss angående Kristi fullbordade verk och betona vikten av att förtjäna andligt godkännande inför Gud genom vår egna religiösa gärning som en grund för frälsning .
2. En falsk auktoritetsgrund . Biblisk kristendom tar per definition bibeln som dess mätsticka på det sanna, det falska, det nödvändiga, det tillåtna, det förbjudna och det ovidkommande. Kulter, å andra sidan, tar vanligtvis sin tillflykt till utombibliska urkunder eller samtida ”uppenbarelse” som den väsentliga grunden för sin teologi (t. ex. mormoner). Medan vissa kultgrupper har inställningen att man accepterar bibelns auktoritet, aktar man i själva verket på gruppens eller ledarens nya tolkning av bibeln som normgivande (t.ex. Jehovas Vittnen, The Way International) (2) (betoning Enroths).
Enroth och Alexander gör skillnad mellan sociologisk förståelse om vad som konstituerar en kult, och teologisk förståelse. Den sociologiska uppfattningen är att allt som är normgivande för en angiven kultur är inte en kult. Allt som inte är normgivande är en kult. Den bibliskt teologiska uppfattningen är att de grupper som håller fast vid bibeln som grund för all teologi och utövande är normgivande. De grupper som anför andra kriterier som likställda eller överordnade bibeln, inklusive falska och/eller exklusiva tolkningar av bibeln, är kulter.
Från en sociologisk ståndpunkt är inte romersk katolicism en kult. Men hur är det angående den biblisk teologiska ståndpunkten? För att få ett säkert svar på denna fråga, kommer vi att citera nästan uteslutande från urkunder från det andra Vatikankonciliet. Detta på grund av missuppfattningen att den Romersk Katolska Kyrkan inte är den samma som den var tidigare, och att den har infört reformer genom andra Vatikankonciliet, som tillåter att evangelisk kristendom söker enhet med påvedömet. Fatän den har mjukat upp sin inställning avseende dess närmanden mot icke-katoliker, kommer vi att se att den fortfarande omfattar avgörande doktriner och utövanden, som omöjliggör enhet mellan sanna kristna med kunskap att förstå de oöverstigliga barriärer som rests upp av den Romerska Kyrkan själv.
GRUNDEN FÖR FRÄLSNING
Den Romersk Katolska kyrkan hävdar att frälsning sker av nåd genom Kristi utgjutna blod på korset. Men hur sann är deras försäkran om den väsentliga doktrinen i praktiken och annan undervisning?
Historiskt sett har romersk katolicism vidhållit att Jesus bara öppnade vägen för frälsning. Men för att gå in i denna frälsning måste man leva i lydnad för påvedömets auktoritet. Dessutom erbjuder kyrkan andra medel för att säkerställa frälsningen, eftersom Jesu ombesörjande av frälsningen inte är fullständig.
Det är endast genom den Romersk Katolska Kyrkan som frälsning i dess fulla betydelse kan erhållas:
För det är endast genom Kristi Katolska Kyrka, som är den allmänneliga hjälpen för frälsning, som fullheten i frälsningens medel kan erhållas. Det var enbart till det apostoliska kollegiet, för vilket Petrus var ledare, som vi tror att vår Herre anförtrodde alla det nya förbundets välsignelser, för att upprätta den enda Kristi kropp på jorden i vilken alla de skall fullt införlivas, som på något sätt tillhör Guds folk. (3)
BIKT
Angående ämnet frälsning och försoningen för synder, fastslog Andra Vatikankonciliet:
Därför kungör Kyrkan de goda nyheterna om frälsning för dem som inte tror, så att alla människor kan lära känna den ende sanne Guden och Jesus Kristus som han har sänt och vända om från sina vägar, genom att bikta sig. (4)
Det fullständiga borttagandet och, som det kallas, gottgörelsen av synder kräver två saker. För det första måste vänskapen med Gud återupprättas. Bot måste göras för kränkandet av hans vishet och godhet. Detta görs genom en uppriktig sinnesändring. För det andra måste alla de personliga och sociala värden såväl som de som är allmänna, som synden har reducerat, till fullo återställas. Detta görs på två sätt. Det första är genom att man frivilligt gottgör, vilket innebär bestraffning. Det andra är att man accepterar de bestraffningar Guds rättvisa och allra heligaste visdom har förordnat. Från denna skiner hans härlighets helighet och glans ut över världen…
Doktrinen om skärselden visar tydligt, att även när syndens skuld har borttagits, kan straffet för den eller följderna av den finnas kvar för att bli försonad eller renad. Ofta är det så. Faktum är att deras själar ”som dog i Guds kärlek och hade ångrat sig, men som inte med lämplig bikt för deras synder och underlåtenhet hade gottgjort detta”, blir renade efter döden med straff som bestämts för att rentvå deras skuld. (5)
AVLATSBREV
Ett medel för att få frälsning från straffet för sina synder, är det som den Romerska kyrkan kallar avlatsbrev. Dessa kan köpas för pengar eller genom bothandlingar, kärleksgärningar, eller andra pietistiska sätt. Begreppet avlatsbrev är baserat på uppfattningen att ens goda gärningar förtjänar Guds nåd. Eftersom Kristi offer var otillräckligt för den fulla betalningen för syndens straff, kan fromhetshandlingar och gåvor till den Romerska Kyrkan brukas som delbetalning för ens synder. Verkan av en avlat beror på det värde som tillräknas det av kyrkan.T.ex. kan man betala för att få en mässa läst för en anhörig som man tror finns i skärselden. Mässan kommer att svara för att en visst antal dagar blir utplånade från hans straff i skärselden.
”Användandet av avlatsbrev utbredde sig gradvis. Det blev en mycket tydlig beståndsdel i kyrkans historia, när påvarna påbjöd att vissa gärningar som var lämpliga för att främja kyrkans allmänna goda ’kunde ersätta alla botövningar’ och att de trogna som var ’uppriktigt ledsna och hade bekänt sina synder’ och gjort sådana gärningar, blev ’av allsmäktig Guds nåd och… genom att förlita sig på hans apostlars förtjänster och auktoritet’ och ’genom förtjänsten i fullheten av den apostoliska kraften’, förlänade ’inte bara full och överfödande förlåtelse, utan den mest fullständigt möjliga förlåtelsen för deras synder”.
För Guds enfödde Son… har vunnit en skatt för den kämpande kyrkan… han har betrott den åt den välsignade Petrus, han som har nycklarna till himmelen, och till hans efterföljare, som är Kristi ställföreträdare på jorden, så att de kan fördela den till de trogna för deras frälsning. De kan tillämpa den med barmhärtighet av skäliga orsaker till alla som har ångrat och bekänt sina synder. Ibland kan de efterskänka fullständigt, och vid andra tillfällen endast delvis, det temporära straffet som ska betalas för synd på ett generellt så väl som ett speciellt sätt (så som de bedömer det vara lämpligt i Herrens ögon). Den Välsignade Gudsmoderns och de utvaldas förtjänster… är kända för att föröka denna skatt”. (5)
Fastän man erkänner att avlatsbrev har blivit missbrukade, tillskriver den Romerska kyrkan det missbruket till ”det förgångna”, som om inga sådana missbruk förekommer idag. Men själva innebörden av avlatsbrev är en smädelse mot trons renhet. För att göra det ännu värre, fördömer den Romerska Kyrkan dem som motsätter sig tanken på avlatsbrev:
(Den Romersk Katolska Kyrkan) ”undervisar och befaller att bruket av avlatsbrev – ett bruk som är i högsta grad välgörande för kristna och godkänt av de Heliga Kyrkomötenas bemyndigande – skall finnas kvar i kyrkan; och den fördömer med bannlysning (förbannelse av kyrkans bemyndigande) de som säger att avlatsbrev är värdelösa eller att Kyrkan inte har makten att bevilja dem”. (7)
Den Romersk Katolska Kyrkan säger att endast den kan förläna denna väsentliga välsignelse för fullkomlig frälsning, och dömer sedan till helvetet de som inte samtycker – egentligen alla icke-katoliker.
Det var ursprungligen Martin Luthers förståelse av att frälsningen är av nåd och hans motstånd mot det onda bruket att sälja avlatsbrev, som tände gnistan till reformationen. Medan han försökte stanna kvar i den Romerska Kyrkan och reformera den, blev han till sist bannlyst för sin åsikt, liksom de andra reformatorerna.
Gensvaret från romersk katolicism till reformationen blev ett förhärdande av det påvliga hjärtat, vilket resulterade i massbannlysningar, tortyr och andra våldsamma medel för att krossa motståndet mot påvens auktoritet. Motreformationen gav upphovet till Jesu Riddarorden – Jesuiterna – som ett medel för att snoka upp och tillintetgöra dem som försökte följa frihetens väg från Roms tyranniska grepp om deras själar. Sålunda följde en av de blodigaste perioderna i Kyrkans historia, vilken bevittnade otaliga martyrer för Kristus genom påvedömet. Med hela dess inställning att vinna de icke-katolska kristna idag, har den Romersk Katolska Kyrkan aldrig framställt en ursäkt för att den mördade våra bröder som är våra förfäder. Detta kapitel i dess historia förbigås i verkligheten av Vatikanen.
NATTVARDENS SAKRAMENT OCH MÄSSAN
Romersk katolicism förkunnar att återlösningen fullbordas i nattvardens sakrament:
”För den är liturgin genom vilket, speciellt i det gudomliga nattvardsoffret, ’återlösningens verk fullbordas’”. (8)
I den romersk katolska tron är nattvardens sakrament förkroppsligandet av Kristus i det romersk katolska nattvardsbordets bröd. Brödet är bokstavligen hans kropp, och vinet är bokstavligen hans blod. För icke-katoliker kan detta vara förvirrande. Men Vatikan II – dokumenten uttyder den grad i vilken denna bokstavlighet omfattas genom dess bekräftelse av Kyrkomötets i Trent dekret om nattvardens sakrament, att brödet skall tillbedjas som Gud. Är inte avgudadyrkan tecknet på en kult?
”Det ska inte finnas något tvivel i sinnet hos någon, om ’att alla de trogna bör visa detta allra heligaste sakrament den tillbedjan, som är tillbörligt den sanne Guden, och som alltid har varit den Katolska Kyrkans sedvänja. Inte ska det heller tillbedjas i någon grad mindre, eftersom det instiftades av Kristus att ätas’”. (9)
Den Romerska Kyrkan vidhåller att Kristi offer inte var tillräckligt i sig själv för att ta bort straffet för våra synder, utan att vi måste bidraga till hans offer genom bikt och genom tillämpningen av den romersk katolska mässan som ett fortgående offer:
”Därför sker mässan, Herrens nattvard, vid samma tillfälle och oskiljaktigt; ett offer i vilket korsets offer sker beständigt”. (10)
Kristi egen association till det som han gjorde vid den sista måltiden med det han skulle göra på långfredagen, har blivit Kyrkans egen norm för att innerligt förena de två. Offret på altaret är alltså inte bara en tom åminnelse av Golgata, utan en sann och egentlig offerhandling, genom vilken Kristus översteprästen genom ett oblodigt offer frambär sig själv som ett i högsta grad behagligt offer för den evige Fadern, liksom han gjorde på korset. ”Det är ett och samma offer. Det är samma person som frambär det genom hans prästerskap, som då offrade sig själv på korset. Bara sättet på vilket offret sker är annorlunda”…
Det som är värt att betona, är att det som gör mässan till ett offer, är att Kristus är en levande mänsklig varelse med mänsklig vilja, och fortfarande kan offra (därför präst) och bli förorättad (därför offer), sannerligen i lika hög grad idag som det som ägde rum på korset. (11)
Hebréerbrevets författare förkunnade:
”Men sedan denne (Jesus) har framburit ett enda offer för synderna, sitter han för beständigt på Guds högra sida och väntar nu allenast på att ”hans fiender skola bliva honom lagda till en fotapall”. Ty med ett enda offer har han för beständigt fullkomnat dem som bliva helgade… Deras synder och deras orättfärdiga gärningar skall jag aldrig mer komma ihåg. men där förlåtelse för dessa är given, där behöves icke mer något offer för synd ” (Hebr 10:12-18).
Bibeln är klar över att Jesu offer på korset var tillräckligt för att inte bara ta bort skulden, utan också straffet för våra synder. Hela syftet med hans offrande var att bära vårt straff:
”Men det var våra krankheter han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höllo honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelser skull och slagen för våra missgärningars skull; näpsten var lagd på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår bliva vi helade. Vi gingo alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba honom (Jes 53:4-6).
Tuktan (eller straffet) som försonade oss med Gud (skaffade fred med honom) lades på Jesus på korset. Det finns inte ett enda bibelord som talar om straff för våra synder om vi dör i Kristus. Som värst kommer vi att lida av förlusten av belöning för vår underlåtenhet att frambringa frukt i våra liv efter vår förmåga. Men alla bibelställen om straff syftar på icke troende enbart. För den troende är att komma bort från kroppen, att vara i Kristi närvaro (2 Kor 5:8).
Gör detta oss mer benägna att synda och inta en övermodig inställning om vår ställning i Kristus? Just raka motsatsen. När de som har Guds Ande tänker på det fruktansvärda priset som betalades för vår återlösning, avskyr vi våra synder ännu mer. Om vi misslyckas är det, som Paulus sa, följden av synden som bor i våra dödliga kroppar. Men vårt inre – vår inställning – är ett hat mot synden.
Den Katolska Kyrkans historia bevisar på ett avgörande sätt, att dess medel för frälsning inte är genom nåd, utan genom gärningar för dess egna lagar. Detta bestämmer i sig själv, att den blir bedömd som en kult. Den var en av de ”godkända religionerna” under den hedniske härskaren Konstantin – den första stora kulten som bröt med apostlarnas sanna undervisning.
GRUNDEN FÖR AUKTORITET
Kanske är det mest övertygande argumentet som framställs mot kulterna av sanna troende på Kristus Jesus, att bibeln är den enda auktoriteten för all trosuppfattning och tillämpning för dem som är i Kristus. Den första angreppsvägen mot en kults teologi, leder den som undersöker igenom den kultens grundläggande trosuppfattningar. Även de kulter som bekräftar bibelns giltighet som den enda auktoriteten, lägger till sina egna auktoriteter till den. Och det är det som de, som undersöker kulter betonar som ett av de tydliga tecknen på en kult.
Som andra kulter undervisar den Romersk Katolska Kyrkan, att bibeln är Guds inspirerade ord, och att det är grunden för att fastställa sanning, doktriner och tillämpning. Men den har också andra kriterier, som den påstår är jämställd med bibeln: tradition och magisteriet (kyrkans undervisande auktoritet).
Fastän man försäkrar, vilket alla villfarande ”kristna” kulter gör, att bibeln är den främsta källan för all uppenbarelse, påstår den Romersk Katolska Kyrkan i praktiken och i all dess undervisning, att dess tolkning av bibeln är den enda gällande grunden på vilken all sanning ligger och på vilken dess övriga auktoritet vilar.
”Helig tradition och helig skrift är alltså tätt sammanbundna och står i förbindelse med varandra. För de båda, som flödar ut från samma gudomliga källa, rör sig mot samma mål. Helig skrift är Guds tal som det är nedskrivet under den helige Andes andedräkt. Och traditionen överför fullständigt Guds ord, som har anförtrotts apostlarna av Kristus Herren och den helige Ande. Den överför det till apostlarnas efterföljare (påven och den Romersk Katolska Kyrkans biskopar), så att de, upplysta av sanningens Ande, kan bevara, utlägga och sprida det vida omkring genom sin förkunnelse. Alltså sker det att Kyrkan inte hämtar sin visshet om alla uppenbarade sanningar från de heliga Skrifterna enbart. Sålunda måste både bibeln och traditionen accepteras och hållas i ära med samma känsla av tillgivenhet och vördnad…
Men uppgiften att ge en trovärdig tolkning av Guds Ord, antingen i dess nedskrivna form eller i form av tradition, har anförtrotts Kyrkans samtida undervisningsämbete enbart. Dess auktoritet i denna sak utövas i Jesu Kristi namn. Ändå står inte detta magisterium över Guds Ord, utan är dess tjänare. Det undervisar endast det som överlämnats till det. På den gudomliga befallningen och med hjälp av den helige Ande lyssnar det på denna tillgivet, skyddar det med hängivenhet och utlägger det samvetsgrant. Allt det som det framställer som varande gudomligt uppenbarat, är hämtat från denna enda trosförklaring.
Det är därför uppenbart, att helig tradition, helig Skrift och Kyrkans Magisterium efter Guds överlägset visa ordnande, är så förbundna och förenade att en av dem inte kan äga bestånd utan de andra . Verkande tillsammans, var och en under den enda helige Andes verksamhet, bidrar de alla eftertryckligt till själars frälsning”. (12) (vår betoning)
Dessutom förklarar den Romerska Kyrkan öppet, att dess syn på bibeln skiljer sig från andra kristnas:
”Men när kristna som är separerade från oss, fastställer de heliga böckernas gudomliga auktoritet, tänker de annorlunda än vi – olika människor på olika sätt – om sambandet mellan bibeln och Kyrkan. För i Kyrkan har, enligt den katolska tron, dess trovärdiga undervisningsämbete en speciell ställning i att utlägga och förkunna Guds nedskrivna Ord. (13)
Det åligger biskoparna, ”vilka de apostoliska doktrinerna tillhör”, att på ett lämpligt sätt undervisa de trogna som anförtrotts dem om det rätta bruket av de gudomliga böckerna, särskilt om det Nya testamentet och speciellt om evangelierna. De gör detta genom att ge dem tolkningar av de heliga texterna, vilka är försedda med nödvändiga och verkligt avpassade förklaringar. Alltså kan Kyrkans barn på ett säkert sätt och nyttigt sätt bekanta sig själva med de heliga Skrifterna och bli fördjupade i deras anda.
Dessutom ska upplagor av helig Skrift, försedda med passande noter, ställas i ordning för även icke-kristna att användas och avpassas för deras omständigheter. Dessa ska på ett förståndigt sätt spridas, antingen av själars herdar eller av kristna av alla klasser”. (14)
Ropet från reformationen var ”sola scriptura!” – yrkandet på att bibeln enbart är den slutliga auktoriteten för alla troende. Den helige Andes upplysning är ett skydd mot religiös tyranni.
Men för den Romersk Katolska Kyrkan är inte bibeln i sig själv tillräcklig för att förse med allt som är nödvändigt ”till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, för att en gudsmänniska kan bliva fullt färdig, väl skickad till allt gott verk” (2 Tim 3:16-17) utan den Romerska Kyrkans tolkning. Är inte detta det som Walter Martin fastställde som ett av de främsta kriterierna för att bestämma om en grupp är en kult?
EXKLUSIVITET
Ett annat tecken på en kult är dess exklusivitet och dess yrkande på att enbart den har auktoriteten som Guds enda sanna kyrka. I stället för att erkänna att den sanna kyrkan består av individer som är förbundna med Gud Fader genom tro på Herren Jesus Kristus, ser en kult på själva organisationen – d.v.s. hierarkiska uppbyggnaden – som Kyrkan. Detta är sant om den Romerska Kyrkan.
Den Romersk Katolska Kyrkan medger idag, att Guds nåd är verksam i icke-katolska kristna. Vi omnämns som ”separerade bröder”, som den Romerska Kyrkan genom dess ekumeniska rörelse, hoppas föra till gemenskap under dess auktoritet. Om vi inte vinns för denna rörelse mot ”enhet”, förblir vi utanför Kyrkans nåd och välvilja, oavsett hur mycket vi lever i Guds nåd.
”Biskopar ska nu visa kärleksfullt hänsynstagande i sina relationer med de separerade bröderna och ska mana de trogna att också visa all godhet och barmhärtighet mot dem genom att understödja ekumenik, som den uppfattas av Kyrkan”. (15)
Nyckeluttrycket i detta uttalande är ”som den uppfattas av Kyrkan”. Detta röjer den kultiska tankegången som ser Kyrkan som ett särskilt väsen, skilt från den gemensamma kroppen av alla sanna troende. Hur den Romerska Kyrkan uppfattar ekumenik, blir uppenbart i innehållet i Andra Vatikankonciliets dokument:
”Uttrycket ’ekumenisk rörelse’ visar på de initiativ och den verksamhet som understöds och organiseras, enligt Kyrkans olika behov och när möjlighet erbjuds, för att befrämja kristen enhet”. (16)
För påvedömet är syftet med den ekumeniska rörelsen att möta behoven inom Vatikanens kyrkliga ordning under förevändning att befrämja kristen enhet. Men på vilka villkor ska enheten förverkligas?
”Det heliga Kyrkorådet manar de trogna att avhålla sig från all tanklös eller obetänksam nit, eftersom detta kan orsaka skada för verkliga framsteg mot enhet. Deras ekumeniska verksamhet kan inte vara annan än fullständigt och uppriktigt katolsk, d.v.s. trogen de sanningar som vi har tagit emot från apostlarna och fäderna, och i samstämmighet med den tro som den Katolska Kyrkan alltid har bekänt, och på samma gång syftar mot den fullhet i vilken vår Herre vill att hans kropp ska växa med tiden”. (17)
Genom den ekumeniska rörelsen försöker den Romersk Katolska Kyrkan undergräva reformationen och föra alla inom kristenheten in under påvedömets auktoritet. Medan den understöder ”dialog” med icke-katolska kristna, är dess inställning orubblig: Det kommer inte att bli enhet utan underkastelse till ”moderkyrkan”.
Detta inrättar påven som den centrala symbolen för tron på samma sätt som apostlarna inom andra kulter inrättas. Fastän de medger att Jesus Kristus är den centrala symbolen för den tro till vilken de håller sig till, kan inte någon sann gemenskap med honom finnas åtskild från prästväldets uttalade maktbud. Påvedömets kult är i sig själv tillräcklig anledning för att inse att den Romerska Kyrkan är en kult. Framhävandet av tillbedjan, det pråliga uppvisandet av bara en människa som om han var en gud, främjandet av avgudisk tillbedjan genom att buga sig ned och kyssa hans ring, kravet på att han tilltalas som Hans helighet Påven (eller Fadern) för alla kristna, kan inte annat än bekräfta för varje kristen – för att nu inte nämna kult-bevakare – att romersk katolicism är en kult.
SAMMANFATTNING
Det finns andra bevis för att romersk katolicism är kultisk, alltför många för att nämnas här. En betydelsefull synpunkt: varje religiös grupp som hotar med förbannelse och/eller uteslutning för någon del av dess medlemmar för att de äter, dricker, gifter sig eller underlåter att delta i religiösa riter är en kult.
Som en f.d. romersk katolik kan jag vittna om det slaveri jag levde i, rädd för att jag skulle göra eller inte göra någonting för att förlora mitt hopp om frälsning. Jag var tvungen att lita på Maria för min frälsning mer än på Jesus. Jag bar medaljer som kyrkan sa till mig skulle försäkra mig om Marias garanti för frälsning, om jag dog medan jag bar dem. Jag tände ljus framför bildstoder och kysste deras fötter, i hopp om att helgonet de representerade skulle bevilja mina böner. För mina synder biktade jag mig, som föreskrevs av prästen. Mitt hopp stod till kyrkan, inte enbart till Kristus.
Ändå tvivlar jag inte på att Guds Ande är verksam bland romerska katoliker för att föra vissa till kunskap om sanningen. Många försöker, liksom Martin Luther och andra reformatorer, naivt att åstadkomma förändringar. Andra omfattar en enkel tro, omedvetna om innebörden i kyrkans trossystem.
Precis som det finns sanna troende i de protestantiska kyrkorna, av vilka många är lika avfälliga som den Romersk Katolska Kyrkan i dess hierarkiska uppbyggnad och trossystem, så tror jag att det finns sanna troende bland romerska katoliker som en dag kommer att inse den frihet i Kristus som är deras.
Albert James Dager
Noter
1. Walter Martin, The Kingdom of the Cults (Minneapolis: Bethany House, 1982), sid 11.
2. Ronald Enroth, The Lure of the Cults & New Religions : Why They Attract & What We Can Do (Downers Grove, IL,: Inter Varsity Press, 1987), sid 21.
3. Vatican II : The Conciliar and Post Conciliar Documents , Austin Flannery, O.P., utg. (Northport, NY: Costello Publishing Co., 1975), sid 456.
4. Ibid., sid 6.
5. Ibid., sid 64
6. Ibid., sid 70
7. Ibid., sid 71
8. Ibid., sid 1
9. Ibid., sid 104.
10. Ibid., sid 102
11. John A. Hardon, S.J., The Catholic Catechism (New York: Doubleday & Co., Inc., 1975), sid 465-466.
12. Vatican II , sid 755-756
13. Ibid., sid 468
14. Ibid., sid 764-765
15. Ibid., sid 573
16. Ibid., sid 457
17. Ibid., sid 470
http://www.karlektillsanningen.se