RELATIV MORAL

Strax före sin korsfästelse gav Jesus en glimt av den tid som skulle komma efter hans död och uppståndelse. Framförallt beskrev han den situation som skall komma att råda när slutet på historien nalkas, tiden innan han själv kommer tillbaka.

Vad hade då Jesus att förtälja? Jerusalem, framför allt templet, skulle komma att förstöras. Vidare skulle budskapet om Jesus komma att predikas för alla folk. När så har skett närmar sig tidens slut. Den situation som då skall uppstå, ter sig i förstone full av motsägelser. Det religiösa intresset blir stort, men de flesta tycks samtidigt ha lämnat den kristna tro, som en gång predikats för dem.

Många profeter kommer att träda fram med nya läror och uppenbarelser. Men de som är kvar av Jesu lärjungar, måste samtidigt räkna med förföljelse. Det mesta av religiositeten blir tydligen inte kristendom, trots att denna spridits över världen.

Blev det som Jesus sade? Vi kan konstatera att templet förstördes redan 40 år senare. Tron på Jesus spreds först i Mellanöstern, Nordafrika och nuvarande Turkiet. I dessa områden har kristendomen alltså både kommit och gått. Där råder numera islam som kom in på 600-talet och snabbt fick en dominerande ställning. I Europa, dit kristendomen sedan kom, finns den kvar men mest som en marginaliserad rest. Den filosofiska sekulariseringen har tagit över hos oss. På frammarsch är kristen tro i Sydamerika, delar av Fjärran Östern och Afrika.

Förhandlingsbar moral

När kristendomen lämnar ett folk, skall ett underligt tillstånd komma i stället. Jesus säger att ”när laglösheten ökar kommer kärleken att kallna hos de flesta”. Jesus talar om en sorts morallöshet, som skall utbreda sig i den efterkristna kulturen. Vi kan se detta hos oss, genom att all moral har blivit relativ. Vi har inga fasta grundvalar för moralen utan allt kan omprövas. Den som argumenterar skickligast eller klagar mest högljutt, kan räkna med att få sin livsstil godkänd och skyddad.

Hur kom vi till denna situation rent historiskt? Hur gick det till? Vem sade vad? Vi kan börja med Jean Jacques Rousseau, som i mitten av 1700-talet förde fram tanken att människan är god i sig själv. Det faktum att hon svarar för all ondska, beror enligt honom på att hon blivit förstörd av kulturen, som kräver all slags förkonstling av henne. Han påstås ha formulerat fältropet: ”Låt oss återvända till naturen”. Detta uttryck finns inte i någon av hans skrifter, men det kan användas som en sammanfattning av hans budskap. Det Rousseau utgick ifrån var den tidens socitetsliv i det dekadanta Paris. Man kan förstå honom på ett sätt. Problemet var bara att han själv var så dekadant, att han knappast var trovärdig i sin slutsats. För att styrka sin hypotes skrev han en bok om barnuppfostran, där han uppfostrar en tänkt son vid namn Emile. Samtidigt ska man veta att han fick fem barn med sin sambo Thérèse Levasseur. Samtliga dessa tvang han att lämna till ett barnhem för hittebarn, där de sannolikt gick en tidig död till mötes.

Tanken att människan är god nog, om man bara inte fördärvar henne, slog stadig rot i kulturen. Kyrkan hade stått för den tidigare uppfattningen att människan bär på en ondska som är så stor, att bara Gud själv kan frälsa henne. Att den nya åskådningen fick ett sådant genomslag, berodde säkert på att kyrkan hade gjort sin egen ståndpunkt oklar genom religionskrig och häxprocesser. Dessutom hade de förtryckande kungarna utgett sig för att regera i kraft av Guds nåd. Och att det inte alltid var en nåd att ha sådana kungar över sig, hade samme Rousseau också framhållit i sin bok ”Om samhällsfördraget”. Gud verkade alltså inte kunna frälsa från den mänskliga ondskan i någon större grad. Det kunde därför vara dags för nya och fräscha idéer.

Revolutionens frö

Effekten av Rousseaus nya tanke blev i bokstavlig mening omstörtande. Varje samhälle måste ta som sin främsta uppgift att hålla ondskan stången. Därför behövs alltid en uppfattning om var ondskan har sin rot. Nu fick vi en helt ny ”plats” för ondskan. Den satt inte i hjärtat som någon sorts medfödd belastning, utan den satt i samhället. Goda människor föddes till en ond värld och blev succesivt fördärvade av att leva i denna onda värld. I viss mån är detta en biblisk syn, ty Guds rike tillkommer barnen. Men ondskan kommer inte utifrån utan inifrån (Matt 15:10-20). Resultatet blev emellertid, att ingen längre behövde säga: ”Jag bär på skuld”. Snarare kunde alla se sig omkring och fråga: ”Vem har gjort mig sådan jag är?” Felet blev alltid någon annans, också för det onda man själv hade gjort.

Rousseaus syn fick på lite längre sikt ännu en konsekvens. Han menade att man med rätt vald uppfostran, kunde hjälpa barnet att bibehålla sina naturliga – och goda – egenskaper upp i vuxen ålder. Ondskan blev därför i fortsättningen inte ett andligt och religiöst problem, utan en fråga om pedagogik och politik. Den kunde reformeras bort genom att barnen fick en lämplig miljö att växa upp i. Rousseaus bidrag till den franska revolutionen har diskuterats väldeliga. Antagligen betydde han mycket. Hans aska grävdes 1794 upp av revolutionens män och gavs en hedersbegravning i Pantheon i Paris. Därvid hyllades han av officianten med orden: ”Det är Rousseau vi har att tacka för den hälsobringande förbättring som har omvandlat vår moral och våra seder, lagar, känslor och vanor”.

Med andra ord hedrades han av revolutionens män, som om han gjort revolutionen möjlig. Och om han hjälpte till att flytta all skuld från det egna hjärtat och ut i omgivningen, så måste revolution som medel för att förbättra världen bli en naturlig konsekvens. Dessvärre måste vi säga, att både synen på ondskan och medlet för att åtgärda densamma, blev oförändrade kvar i vår kultur även sedan den första franska revolutionen förklingat.

Om vi ska ta synen på ondskans plats, så fick denna en kraftig knuff framåt genom psykoanalysens fader, Sigmund Freud. Han var i mångt och mycket en lärjunge till Rousseau, även om denne inte figurerar i hans skrifter. Människan föds som ett oskrivet blad och präglas genom uppväxten, enligt Freud. Särskilt olycklig ansåg denne att präglingen på det sexuella området skulle vara. Den sades förkväva det naturliga driftlivet och skapa neuroser. En av Freuds böcker – som angrep all religion, inte minst kristendom och judendom – hette typiskt nog ”Vi vantrivs i kulturen”. En viktig kvarleva av Freuds syn är att sexualiteten inte får styras i kulturens namn.

En annan arvtagare till Rousseau var Karl Marx, som förde den revolutionära traditionen vidare. Hans evangelium om utrotning av kapitalisterna, hade på ett sätt varit omöjlig utan en vägröjare av Rousseaus kaliber. Man kan på ett makabert sätt se spöket av Rousseau, när marxisten Pol Pot tog makten i Kambodja och hans röda khmerer med våld jagade ut alla människor ur städerna, även sjuka och döende, för att de skulle rasera allt det gamla och bygga något nytt från grunden. Man räknar med att cirka tre miljoner människor dog genom nackskott, svaghet, svält och epidemier. Antagligen skulle Rousseau själv ha blivit förskräckt, om han under sin livstid kunnat ana vad hans nya synsätt skulle föra med sig. Han kunde i lugn och ro lansera sina tankar, för att göra sig själv fri från ansvaret för sina fem barn.

Syndernas förlåtelse

Vi kan nu känna igen mycket av den moderna kyrkans situation. Vårt glada budskap består i att du kan få dina synder förlåtna. Detta budskap har en underlig förmåga att falla platt till marken i vår kultur. Det förutsätter nämligen en gammaldags syn på skuld och ansvar, som vi inte längre har kvar. Ondskan är något jag inte kan rå för, den är en svaghet som drabbar mig genom det jag råkat uppleva och som jag inte hade någon kontroll över. Att förebygga den är politikernas sak, inte min. Ondskan är inte längre en religiös fråga, utan en politisk. Den är inte en kraft i vårt inre, utan ett uttryck för vanmakt. Här ligger en stor förklaring till New Age, som lovar människorna kraft, där kristendomen erbjuder rening.

Bland kristna ser vi det nya sättet att hantera skuld, men med omvänt förtecken. Eftersom vi lever i en kultur där man alltid skyller ifrån sig, gör vi det till en superdygd att alltid lägga all skuld på oss själva. Här finns en rot till mycken kristen självfördömelse.

Sven Reichmann

https://www.karlektillsanningen.se