RELIGIONENS FÖRBANNELSE

Antalet kyrkobesök togs upp i Rapport på TV för en tid sedan. I USA ökar dessa och i Sverige söker sig allt färre till gudstjänster än tidigare. Ökningen i USA har sin grund i kyrkor som är uppbyggda enligt företagsmodellen och man utlovar personlig framgång för dem som bevistar dessa tillställningar. Vad ska man som kristen tycka om detta?

Frågan är vilket som är värst. Om det är tillåtet att göra en analys av läget inom svensk kristenhet verkar det vara USA, eftersom stora delar av Svenska kyrkan ju sedan länge har avsagt sig allt ansvar för människans frälsning och numera sysslar med andra saker. Hur är läget i frikyrkorna? En viss eftersläpning kan väl här fortfarande skönjas i vårt land, och visst finns det förkunnare och enskilda personer som fortfarande står upp för en biblisk människosyn och därigenom behovet av ett frälsande evangelium, men mycket handlar i båda schatteringarna om stilla musikgudstjänster eller underhållning av häftigare slag, mysticism, feministlobbyism, humanism, nyandlighet eller någon psykologiserande röra. I många fall verkar det inte som att det skulle vara bra för någon sant andligt hungrande människa, kristen eller icke-kristen, att uppsöka dessa inrättningar i nuläget.

För många är kyrkan fortfarande en trygghetsfaktor i tillvaron. Givetvis känner sig religiöst lagda personer sig mer hemma här än i idrottsgemenskapen eller hembygdsföreningen. Men religion är människans fåfänga försök att ställa in sig hos Gud och är en återvändsgränd enligt bibeln. Präktighet och självrättfärdighet kommer aldrig att behaga himmelens Gud. Människan befinner sig under Guds fruktansvärda vrede och dom, vilket är en grundläggande biblisk tanke som få kyrkor numera vågar förkunna. Kristendom är ingen religion utan uppenbarelse om vem Gud är och att han sänt sin Son till försoning för våra synder. ”Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare” (Rom. 5:8). Den troendes synd har blivit övertäckt genom Kristi utgjutna blod och han har nu gemenskap med den helige Guden. Det är Kristi försoningsoffer och uppståndelse som är det unika i sann andlighet, och därför blir all falsk religion till sist en förbannelse, medan budskapet om Guds rike är de goda nyheterna om välsignelse både i denna tidsåldern och den tillkommande. Detta för oss till den smärtsamma men berättigade frågan som måste få ställas: Hur mycket av förkunnelsen i dagens kyrkor har med Guds rike att göra?

Guds rike är det centrala i Jesu undervisning, och en aspekt av detta mångfacetterade ämne handlar om hur man vinner tillträde till detta rike. Jesu budskap var ett evangelium om nåd och han gav sina lärjungar i uppdrag att förkunna omvändelse och syndernas förlåtelse i hans namn. Bara om ett Guds nådesverk äger rum i den självrättfärdiga människan, kan hon därför förstå det som Jesus säger i Matt. 18:3: ”Om ni inte omvänder er och blir som barn kommer ni inte in i himmelriket” (Guds rike). Johannes döparen verkar helt ha missat innebörden av begreppet charmkurs, men han sökte en villighet till ödmjukhet, när han vände sig till fariseer och sadduceer som ville döpas av honom och sa: ”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen?” Aposteln Paulus, som genomgående förkunnade evangelium om Guds nåd, beskriver utan skönmålning självrättfärdiga och religiösa människor i Romarbrevets andra kapitel, där vi får ta del av den råa, osminkade verkligheten. Den dagen kommer, säger han, ”då Gud dömer det som är fördolt hos människorna, allt enligt det evangelium som jag predikar på Jesu Kristi uppdrag” (vers 16).

Guds rättfärdiga dom kommer att uppenbaras och på den dagen hjälper inte his holiness Dalai Lamas vishetsord eller någon annan variant av dagens utbud av religionssurrogat på den religiösa marknaden. Inget religionsutövande överhuvudtaget kan då rädda människan, utan endast originalversionen av den bibliska uppenbarelsen som kan sammanfattas i en enda person, Jesus Kristus, vår Herre och Frälsare. Dessvärre är det alltför sällan som en kyrkobesökare får ta del av denna i Sverige 2005, där olika bibeltexter förklaras vara kulturellt tidsbundna och icke gällande för vår tid. Församlingarna är noga med att inte bygga upp murar och tonar ner betydelsen av omvändelse, vilket medför att ingen uppdelning mellan kristen och icke-kristen betonas. Förkunnelsen inriktas mer på ett ”positivt” erbjudande om vad Jesus vill göra för alla människor här i tiden, och inte den eviga härlighet som trons upphovsman och fullkomnare lovar dem som har sin blick fäst på honom.

Om inte prästerna och pastorerna i alltför stor utsträckning förfallit till att predika kyrkan som frälsningsinstitution enligt katolsk modell (”om du går i kyrkan så kommer det att gå dig väl när du dör”) eller något naturromantiskt flum = vi ska alla mötas i Astrid Lindgrens eviga sommarland Nangijala, så har man i många fall har sålt sig själva till att bli ekumeniskt nollade mähän, utan salt i förruttnelsen och med en förkunnelse, som ofta är ett ”politiskt korrekt” religiöst sövande svammel utan någon biblisk substans överhuvudtaget. Det som genom psykologins intrång (”du ska älska dig själv som du är”) snart blivit tabu att tala om är människans syndafördärv och det säger sig självt, att det då inte finns något behov av ett frigörande och frälsande evangelium. Frågan om Jesu återkomst och evigheten förträngs alltmer och det ursprungliga evangeliet ersätts ofta av ett försåtligt lightsubstitut för att budskapet ska passa den postmoderna ”upplysta” människan.

Kyrkorna tenderar alltmer att bli gnostiska samlingsplatser där vi genom introvert fokusering kan finna ”kristus” inom oss själva, (men för den människa som inte erfarit evangelium som Guds kraft till frälsning finns han definitivt inte där), eller trendkänsliga getton med hög mysfaktor, där vi avskilda från omvärlden kan fullborda vår egotripp för att uppnå självförverkligande, eller få uppleva veckans kick genom att kräla på golvet som ormar i någon karismatisk stollighet, så att vi känner oss ännu bättre än tidigare och kan förbli lika självrättfärdiga som vi alltid varit, utan att behöva gå till botten med oss själva. En sak är säker: Detta handlar inte Jesu Kristi evangelium och om ingen ändring sker, kommer snart hela det bibliska arvet att gå förlorat för en uppväxande generation.

Men den människa som slutat att förtrösta på sin egen godhet och kommit ner från sina höga hästar kan bara känna tacksamhet. Det är först i detta läge av förkrosselse som ljuset kan bryta fram och det nya livet kan börja spira. Gud själv har då börjat en djupplöjning för att bereda myllan för den sådd i våra hjärtan som leder till evigt liv, och när den helige Ande börjar sitt pånyttfödelseverk, föds en längtan i vårt inre efter den härlighet som inte är av denna världen, med en insikt om att det är Guds godhet som för oss till omvändelse.

Kulturell förfining av den mänskliga naturen är en myt. Människan har samma potential till råondska som hon alltid haft, och det är ju bara att öppna ögonen och se vad denna har medfört i den gudlöshet som råder och i historien bakåt. I Guds ögon är det bättre, att alla kyrkobyggnader där religionens förbannelse råder och sanningen om människans självrättfärdighet och uppror mot hennes skapare inte förkunnas, fick jämnas med marken för att aldrig någonsin återuppstå. Människan lever i fiendskap mot Gud och behöver personligen få erfara den kärlek som finns i försoningen med honom. Kyrkorna håller på att kastrera sig själva genom att förklara begreppet klassisk kristendom som icke-existerande. Evangelium om Guds kärlek, hans underbara nåd, Kristi försoningsoffer, omvändelse och syndernas förlåtelse måste åter bli det centrala. Finns det någon som vill se en förändring?

Jan Johansson

https://www.karlektillsanningen.se