VARFÖR EN KLASSISK SYN PÅ BIBELN?

Det finns flera orsaker till att jag förkunnar en konservativ bibelsyn. Den första, och den mest subjektiva, är min egen personliga erfarenhet. Jag har, ända sedan jag blev personligt troende kristen, läst och respekterat Bibeln som Guds ord, och utgått från att det som står där stämmer. Orsaken är naturligtvis att jag faktiskt sett det stämma! Jag lever i gemenskap med Gud genom den helige Ande (1 Joh 1:3, Ef 2:22), jag är adopterad av Gud (Rom 8:15 enligt grundtexten), och genom Jesu död och uppståndelse har jag fått del av syndernas förlåtelse och det eviga livet (Rom 4:25, Kol 1:15). Jag har upplevt hur Gud har svarat på bön, och hur han har lett mig i olika ställningstaganden. Jag har märkt hur mitt kristna liv har mognat när jag levt efter Guds vilja, och hur det har stagnerat när jag vänt mig bort från honom. Allt detta beskrivs i Bibeln, och eftersom det stämmer, utgår jag från att det andra också stämmer.

Det skulle i och för sig kunna bortförklaras psykologiskt, om det inte var för att miljontals människor i alla tider och länder vittnat om samma sak. Människor som läser Bibeln i ödmjukhet inför Gud har alltid funnit att han talar till dem genom bibelordet, och då blir det sällan aktuellt att ifrågasätta det Gud säger i sitt ord. Det är i varje fall min och andras erfarenhet. Bibeln bekräftar sig själv när man tillåter den att göra det, och Gud själv bekräftar sitt ord på många sätt även i modern tid – t o m genom tecken och under, precis som Bibeln beskriver. Bibeln håller alltså när den prövas – förutsatt att man litar på det den säger.

Bibelns egen enhetlighet och struktur tyder också på att det ligger mer än bara mänskligt skarpsinne bakom. Se på alla kopplingar mellan Bibelns första och dess sista bok, skrivna med nästan 1500 års mellanrum! Hela historien täcks in, från den här världens skapelse till de nya himlar och den nya jord som ännu ligger i framtiden. Den röda tråden, människans uppror mot och försoning med Gud, löper genom hela Bibeln, oavsett vem som skrev och när det skrevs. Det är ganska osannolikt att ett fyrtiotal olika författare, utspridda under ca 1500 år, skulle kunna åstadkomma ett så sammanhållet dokument utan gudomlig hjälp.

Det borde egentligen räcka, för Bibeln talar i hög grad för sig själv, men låt oss ändå titta på några mer objektiva och logiska argument för en konservativ bibelsyn.

1) Bibeln är grunden för den kristna tron.

Alla religioner har någon form av skrivna urkunder, precis som varje politiskt parti har ett partiprogram. På något sätt måste man kunna visa objektivt vad den egna rörelsen står för; det är ju inte bara partiledaren som bestämmer vad partiet ska tycka. Situationen är densamma för kristen tro. Visserligen är det stor skillnad mellan kristendomen och andra religioner och partier, men även kyrkan består av människor, och där människor är inblandade finns alltid risk för personliga åsikter och subjektivism. Utan Bibeln vet vi inte vad vi tror eller varför, och resultatet blir någon form av privatreligiositet där det enda man vet är att det finns en Gud. Många människor tror faktiskt idag att ”kristendom” är samma sak som ”tron att det finns en Gud”. Men den tron är inte särskilt unik för den kristna kyrkan! Många tror på en gud – frågan är: vilken gud är det man tror på? Vi tror att Jesus har uppenbarat Gud för oss, och det är den avgörande skillnaden mellan kristen tro och vilken annan religion som helst. Men det skulle vi inte kunna veta något om, om vi inte hade Bibeln. Det är Bibeln som berättar om Jesus och vad han gjorde, och det är Bibeln som förklarar frälsningen och vad Jesu liv och död betyder för oss.

I vårt samhälle finns det idag starka religiösa strömningar, som inte erkänner grundläggande kristna läror om t ex synd och rättfärdighet. Hur ska vi kunna avgöra om de har rätt eller fel, om vi inte har ett ofelbart rättesnöre? Ibland försöker man argumentera utifrån humanitära, sociala, logiska eller känslomässiga argument – men hur långt räcker de, när vi inte ens är överens inom kyrkan? Alla nya riktningar som dyker upp i kristna sammanhang – hur prövar vi dem, om vi inte bygger på Bibeln? Hur ska du som läser detta kunna pröva vad jag säger, om allt ändå är en fråga om personlig smak?

Nu menar många att det faktiskt inte går att tala om sant och falskt på trons område. Det är i stället upplevelsens äkthet som är viktig: ”vi får inte sätta oss till doms över andras andliga erfarenheter”. På det viset får vi relativa sanningar: inget är sant i sig, och allt är sant för den som tror det. Men detta är en orimlighet. Hur skulle sanningen kunna vara beroende av om någon tror på den eller ej? I varje sakfråga finns ett sant, med verkligheten överensstämmande svar. åsikter kan variera, men sanningen är en. Den bibliska definitionen på sanning är ”det som stämmer med den faktiska verkligheten, det som kan/skulle kunna verifieras objektivt av vem som helst, och som håller att lita på”. Bibeln känner inga relativa sanningar; det som är sant är sant, oavsett vem som tror det. Det finns bara en verklighet, och det finns en knivskarp gräns mellan sanning och lögn. Men idag finns det visst bara en absolut sanning, nämligen att alla sanningar är relativa – vilket naturligtvis är en orimlig självmotsägelse.

Nej, det går inte att hävda att det inte finns någon absolut, självständig sanning; det är både absurt och obibliskt. Vi lär oss hemma och i skolan att tala sanning, och i domstolen är det vår medborgerliga skyldighet att vara så sanningsenliga som möjligt. Samhället bygger på att det finns en skillnad mellan sant och falskt, rätt och fel. I vardagslivet är det aldrig tal om några relativa sanningar; det finns ingen som lever som om allt var lika sant och riktigt!

Vi är ofta medvetna om ett behov av att avgränsa oss mot falska sekter och villfarelser. Men hur ska vi kunna göra det, om vi inte är överens inbördes om vad som är sant? Känsloargument håller inte, för starka känslor finns det i alla sammanhang, sanna och falska. Många hänvisar till att ”på deras frukt ska ni känna igen dem”, och jag instämmer i det kriteriet – men inte därför att det låter bra, utan för att det är hämtat från Bibeln (Matt 7:20)! Vi måste kunna lita på Bibeln för att kunna rättfärdiga vårt avståndstagande från olika former av falska läror.

NT varnar ofta för villoläror (t ex Rom 16:17, Gal 1:6-9, 1 Tim 4:6-7, 6:3ƒ5), och inskärper betydelsen av rätt lära. Man kan alltså tro fel, hur hemskt ett sådant påstående än låter i våra modernt toleranta öron. Att kristendom är en tro betyder inte att sanning och lögn har upphört att vara absoluta begrepp. Bibeln påpekar gång på gång att vår kristna tro inte bygger på känslor eller subjektiva upplevelser, även om sådana ingår i det kristna livet, utan att det handlar om verifierbara fakta, som inträffat en gång i historien och gäller alla och envar. När Paulus återger trons grunder för korinthierna (1 Kor 15:1-7), är det tydligt att det Paulus beskriver uppfattas som objektiva fakta, som kan kontrolleras hos de drygt femhundra bröder som sett det ske. Det är inga hallucinationer det handlar om! Texten skildrar den historiska grund kristendomen vilar på, och den kan inte väljas bort. Vår tro bygger på fakta, inte vackra teorier som man kan ha eller mista!

Ändå vill många inte acceptera— allt vad Bibeln säger— som objektiv sanning. I synnerhet lärorna om synd och dom anses vara oacceptabla idag, och även vissa beskrivningar av Guds handlande betraktas som omöjliga att förena med modernt tänkande. Så sätter man igång att rensa upp bland de kristna lärorna. Men vem ska egentligen bedöma vilka sanningar vi tror på? Är det vars och ens godtycke? Den idén förtjänar knappast att omfattas av tänkande människor. Är det vetenskapens landvinningar som ska avgöra, så att vi tror på det som vetenskapen ännu inte bortförklarat eller motbevisat? Resultatet blir en allt snävare kärna av ”religiös” sanning, som egentligen inte kan påverka särskilt mycket. Förresten är det inte alls klart vad som är ”vetenskap”: många nyandliga rörelser gör anspråk på att vara ”vetenskapliga”. Och vad händer den dag vetenskapen påstår sig ha funnit Gud? Är det människoord eller Guds ord som ska vara måttstocken då? Det man säger med det här resonemanget är ju att människor vet bättre än Gud – och detta utifrån en grundinställning som förnekar eller räknar bort det övernaturliga!

Nej, vi kan inte göra varken vetenskapen eller människors idéer till måttstock för vad i Bibeln som vi kan ta till oss. Antingen är hela Bibeln Guds ord och auktoritativ för vår tro, eller också svävar vår tro fritt, utan fast mark under fötterna. Följden blir att vi hamnar i privatreligiositet, där var och en bestämmer själv vad han/hon ska tro. Det passar kanske bra i vår toleranta tidsålder – men det är definitivt inte biblisk kristendom.

2) Bibeln lär oss skilja på gott och ont, rätt och fel, sanning och lögn.

De flesta människor erkänner att det finns något sådant som rätt och fel, även om det inte finns någon vedertagen norm för vad som är vad. Gott och ont uppfattas som tämligen absoluta termer; mycket få människor skulle säga att mord är något gott eller att semester är av ondo. Men vi vet att det inte räcker med att de flesta människor tycker si eller så. Det måste finnas en fastslagen norm, som gäller lika för alla. Det finns regler för alla sporter och för många andra former av mänskligt umgänge, och på högre nivå har vi Svea rikes lag, som slår fast vad som gäller för livet i Sverige. Men hur är det på det andliga och moraliska planet? Vem ska där få avgöra vad som är ont och gott, rätt och fel? Utan Bibeln är vi helt utlämnade till vårt eget förnuft och mänskligt godtycke, och ingetdera är särskilt tillförlitligt när det gäller moral eller andlighet. Vem kan avgöra om mina funderingar på området är mer sanna än någon annans?

De flesta kristna rörelser och grupper tror på Bibeln och hänvisar till den på olika sätt. Oavsett vilken uppfattning man har, brukar man vilja stödja den på Bibeln. Miljöaktivister och fredskämpar, abortmotståndare, missionsorganisationer och kristna homosexuella, alla använder bibliska tankar för att rättfärdiga sitt ställningstagande. Men alla väljer olika bitar, och frågan är: vad kan vi egentligen välja bort? Vilka kriterier utgår vi från? De som tar fasta på Guds kärlek, och menar att allt kan godkännas som sker i kärlek (vilket inte var vad Jesus sa!), utelämnar ofta de starka orden om Guds helighet som kräver rättfärdighet och ett rent liv. Ändå står båda sakerna i samma Bibel, ibland t o m i samma vers (Hos 12:6, 2 Tim 1:7, Jak 1:27)! De som betonar den kristnes frihet från lagen, glömmer ibland att det handlar om frihet från synd, inte frihet att synda (se Gal 5:13).

Vi såg ovan att kristendomens historiska bakgrund framhålls som objektiv sanning som inte kan ifrågasättas. På samma sätt anses moralreglerna vara giltiga för alla; Paulus uppmanar sina läsare att ”leva som ljusets barn” (Ef 5:9), och det förutsätts att det finns en skillnad mellan kristnas och ickekristnas etik och livsstil (Matt 5:14-16, 2 Kor 6:14ff, Ef 4:17-24, Kol 3:5-10, 1 Petr 4:3-4). Lika väl som man kan tro fel kan man också leva fel, varför NT ofta talar om moralregler och hur man som kristen ska leva ”för att behaga Gud” (1 Thess 4:1, se även t ex Apg 26:20, Ef 5:10, 2 Thess 3:6). Men var hämtar vi dessa normer? Ja, det enda vi har är ju Bibelns egen undervisning! Den är objektiv, gör anspråk på att gälla för alla, och ger klara och tydliga direktiv för kristen tro och kristet liv. Det finns bara en möjlighet för en kristen: Bibeln måste få vara rättesnöret när det gäller etik och livsstil, för det finns inget annat som duger.

3) Målet med det kristna livet är att vi ska lära känna Gud och bli mer lika Jesus (2 Kor 3:18).

Det här argumentet hänger ihop med ovanstående, men ger en lite annorlunda vinkling på det hela. Om vi ska kunna bli mer lika Gud, måste vi lära känna honom. Det förutsätter att vi umgås med Gud, för precis som med människor finns det inget bättre sätt att lära känna Gud än att ha gemenskap med honom. Men utan Bibeln skulle vi inte veta hur detta går till! Utan Bibeln skulle vi inte veta något om synden som skiljer oss från Gud (Rom 3:23), om Jesu blod som renar oss från synden (1 Joh 1:7), eller om den helige Ande som flyttar in i vårt liv när vi tar emot förlåtelsen och reningen (1 Kor 6:19). Vi skulle inte känna till bönens makt, och vi skulle inte veta hur vi ska leva för att behaga Gud. Bibeln är förutsättningen för att vi ska kunna komma in i gemenskap med Gud genom Anden.

Dessutom är Bibeln det enda objektiva vittnesbörd vi har om Gud. Som människor löper vi alltid risken att missta oss, att missförstå eller misstolka våra erfarenheter och upplevelser, och det stora antalet sekter och religioner visar hur lätt det är att gå vilse på det andliga området. Därför behöver vi Bibeln som måttstock: eftersom det finns sanning och lögn, även när det gäller Gud, måste vi jämföra vår tro och erfarenhet med Bibeln. Stämmer det överens, eller har vi fört in något som strider mot Bibelns lära? Om vi vill söka sanningen, måste vi utgå från det som Gud har uppenbarat om sig själv.

Det betyder inte att Bibeln är uttömmande när det gäller gudskunskap; Gud är mycket större än vad mänskliga ord någonsin kommer att kunna uttrycka. Det betyder inte heller att bibelläsning kan ersätta gemenskap med Gud i bön och tillbedjan. Och det betyder definitivt inte att Bibeln på något sätt skulle ta Guds plats, så att man tillber Bibeln i stället för Gud. Naturligtvis är det bara Skriftens upphovsman, den treenige Guden som är värd att tillbes; men om Gud har inspirerat Bibeln kan han också tala till oss genom den, så att vi lär oss mer om oss själva och om honom genom läsningen. Om vi inte hittar sanningen om Gud i Bibeln, lär vi inte göra det någon annanstans.

D. Hellsten

https://www.karlektillsanningen.se