SOLA SCRIPTURA OCH TRADITION I DEN TIDIGA KYRKAN

Reformationen stod för att återupprätta idèen om Sola Scriptura, en princip som varit verksam i kyrkan alltsedan början av den apostoliska eran. I början talade apostlarna muntligen, men efter den apostoliska erans slut var all uppenbarelse som Gud bevarat till människan, begränsad till det skrivna Ordet. Sola Scriptura är läran om, och tron på att det bara finns en speciell uppenbarelse från Gud till människan idag, nämligen det skrivna Ordet i Bibeln, och att det är det enda vi behöver. Den är genom sin natur (inspirerad ifrån Gud) den slutliga auktoriteten för kyrkan. Detta betyder att det inte finns någon del av uppenbarelsen som är bevarad i den muntliga traditionen och skild ifrån Skriften.

Under 1500-talet, vid rådsförsamlingen i Trent deklarerade man å andra sidan att uppenbarelsen ifrån Gud inte bevarades enbart i Skriften. Den bevaras delvis i Skriften och delvis i den muntliga traditionen. Alltså är inte Skriften fullt tillräcklig. Detta var den romersk katolska syn som var rådande bland teologer över hela världen i århundraden efter rådsförsamlandet i Trent, och det är den syn som dominerar idag. Det är intressant att se att det är en pågående debatt idag ibland romerska katoliker, när det gäller traditionen. Man har ingen riktig klarhet i detta med traditionen. Några håller med Trent och andra inte. Men den syn som håller med Trent, strider emot och förkastar kyrkans tro och utövande under kyrkofädernas tid. Den tidiga kyrkan höll sig till principen om Sola Scriptura. Den trodde att all lära måste prövas mot Skriften och om den inte höll måttet så skulle den förkastas.

Från början av den efterapostoliska tiden med de apostoliska fädernas skrifter, hittar vi en hyllning till Skriften för sin positiva undervisning i läran och för sitt försvar emot villfarelser. De apostoliska fädernas skrifter bokstavligen genomsyras av Gamla och Nya testamentets anda. Skrifterna av apologeterna Justinus Martyren och Athenagoras, som levde under första halvan av 100-talet, genomsyras av samma anda. Man kan inte någonstans i dessa skrifter hitta en hyllning till traditionen som auktoritet fristående ifrån Skriften. Det är först när vi läser skrifter av Irenaeus och Tertullianus under senare halvan av 100-talet, som vi stöter på konceptet om apostolisk tradition som kyrkan bevarar muntligen. Ordet tradition betyder helt enkelt undervisning.

Men vad menar dessa fäder med att den apostoliska undervisningen, eller traditionen bevaras muntligen? Det dom menar är, att kyrkans biskop talar sanningen muntligen och den som är intresserad av att lära sig den apostoliska traditionen kan göra det genom att helt enkelt lyssna på någon ortodox biskops muntliga undervisning. Ireneaus och Tertullianus kontrollerade noga att biskoparnas muntliga undervisning var grundad i Skriften och kunde prövas mot det skrivna Ordet. Båda dessa fäder visar att den apostoliska traditionen som talas muntligen i kyrkorna är läromässigt till belåtenhet och tagen ifrån Skriften. I den apostoliska traditionen finns ingen lära som inte återfinns i Skriften.

I dessa fäders skrifter finner man ingen hänvisning till den muntliga traditionen som försvar för den s k apostoliska traditionen. För både Irenaeus och Tertullian är den apostoliska traditionen helt enkelt Skriften. Det var Irenaeus som sade att apostlarna började predika muntligen men att deras undervisning senare blev förvarad i, och begränsad till Skriften. Därför har Skriften allt sedan dess varit stöttepelaren och grunden för vår tro. Han sade:

”Vi har fått kunskap om frälsningsplanen ifrån dem som frambar evangelium till oss, och enbart ifrån dem. Detta gjorde de en bestämd tid inför folket och vid senare tid genom Guds vilja, har den blivit oss given genom Skriften, vilken är grunden och stöttepelaren för vår tro.” (Alexander Roberts & W.H Rambaugh Translators, The Writings of Irenaeus, Against Heresies (Edinburgh: T & T Clark, 1874), 3.1.1).

När traditionen hänvisade till muntlig framställning, såsom predikan och undervisning, såg man den först och främst som en muntlig presentation av bibliska sanningar, eller bibliska sanningar som är uttryckta som påbud.

Irenaeus och Tertullianus var tvungna att strida mot gnostikerna vilka var de första som lärde att de innehade en apostolisk muntlig tradition som var oberoende av Skriften. Dessa fäder förnekade ett sådant påstående och pekade på endast Skriften för undervisning och försvar av läran.

Kyrkohistorikern Ellen Flessman-Van Leer bekräftar detta faktum:

För Tertullianus är Skriften det enda medlet för att kunna värdera en lära efter dess innehåll…För Irenaeus är kyrkoläran aldrig helt traditionsenlig. Å andra sidan, tanken om att det kan finnas en del sanningar som endast överförts muntligen (viva voce) är ett gnostiskt tänkesätt…Om Irenaeus vill pröva en lära så går han till Skriften, för där har man tillträde till apostlarnas undervisning på ett objektivt sätt. Bevis både från traditionen och Skriften tjänar samma syfte: att identifiera kyrkans undervisning som den äkta apostoliska läran. Den första fastställer kyrkans lära som den apostoliska läran och den andra visar på vad den apostoliska läran är.” (Ellen Flessman-van Leer, Tradition and Scripture in the Early Church (Van Gorcum, 1953, ss. 184, 133, 144).

Bibeln var den yttersta auktoriteten för fäderna under deras tid. Bibeln var ensam tillräcklig och den slutgiltiga skiljedomaren i allt som har med läran att göra. JND Kelly har påpekat:

”Det klaraste beviset för vilket värde Skriften åtnjöt är det faktum att så gott som alla teologiska arbeten fäderna gjorde, vare sig de var polemiska eller konstruktiva, blev brukade efter hur mycket de hade kunnat utlägga Bibeln. Det togs alltid för givet att varje lära som skull bli accepterad först måste ha fastställt sin bibliska grund.” (Early Christian Doctrines (San Francisco: Harper & Row, 1978), s. 42-46).

Heiko Oberman gör dessa kommentarer när det gäller sambandet mellan Skriften och traditionen i den tidiga kyrkan:

”För den tidiga kyrkan var Skriften och traditionen inte två skilda saker: Kerygma (evangeliets budskap), Skriften och traditionen sammanföll helt och hållet. Kyrkan predikar kerygma och kerygma återfinner man i det skrivna ordet i de kanoniska böckerna. Man såg inte på traditionen som ett tillägg till kerygma i Skriften, utan som ett förmedlande av detsamma kerygma, i livet. Med andra ord så fanns allting i Skriften och på samma gång i den levande traditionen.” (The Harvest of Medieval Theology (Cambridge: Harvard University, 1963), s. 366).

Att fäderna verkligen till fullo trodde på Sola Scripturas princip ser man klart i Cyril av Jerusalems skrifter. Han var Jerusalems biskop under mitten av 300-talet. Han författade det som är känt som Catechetical Lectures. Detta arbete är en utförlig serie av föreläsningar om trons princip, som Cyril höll för människor som förbereddes för dopet. Det är en fullständig förklaring av kyrkans tro under hans dagar. Hans undervisning är noga grundad i Skriften. Man finner inte någonstans i hela denna serie av föreläsningar att han åberopar den apostoliska traditionen som är oberoende av Skriften. Han fastställer klart och tydligt till sina åhörare att om de finner något i hans undervisning som inte återfinns i Skriften så ska de förkasta detta. Detta visar oss att hans ställning som biskop var underordnat hans fasthållande vid Skriften när han undervisade.

Följande är ett utdrag ur en av hans föreläsningar när det gäller Skriftens slutgiltiga auktoritet:

”Detta sigill skall du alltid ha över ditt sinne; detta som sammanfattats och tagits in i era huvuden. Och om Herren ger, skall det föras vidare till vår kraft, med bevis ifrån Skriften. För när det gäller Trons mysterium så får vi inte framföra ens den minsta detalj, utan att gå till den heliga Skrift och låt inte antaganden eller luriga argument få dig vid sidan om Skriften. Tro inte ens mig utan att pröva mot Skriften. För denna frälsning som kommer genom vår Tro är inget påhitt utan bekräftad av Skriften.”

”Håll fast den tro som du har blivit lärd av kyrkan och som är bekräftad av Skriften. Alla kan inte löäsa Skriften och en del blir hindrade ifrån denna kunskap, några p g a att de är olärda, andra genom affärer. Men för att själen inte skall förgås för att den inte fått lärdom så sammanfattar vi i några få artiklar, hela läran om tron. … För närvarande så memorerar vi tron, bara lyssnar till orden och förväntar oss att när rätt tid är, så får vi bevis för varje del som den består av, ifrån den gudomliga Skriften. Trons artikel är inte sammansatt genom mänskligt godtycke, utan de mest viktiga punkterna ifrån hela Skriften utgör läran om tron. Liksom det lilla senapskornet bevarar många grenar i sig, så gör också tron. Med andra ord så innehåller tron hela kunskapen om gudaktighet som inrymmes i både Gamla och Nya testamentet. Därför mina bröder, håll de traditioner som ni nu tar emot, och skriv dem på era hjärtans tavlor.” (A Library of the Fathers of the Holy Catholic Church (Oxford: Parker, 1845), The Catechetical Lectures of S. Cyril 4.17-5.12).

Lägg märke till att Cyril säger till sina åhörare att de tar emot tradition och att han uppmanar dem att hålla den. Var kommer denna tradition ifrån? Det är uppenbart att den kommer ifrån Skriften. Undervisningen eller traditionen eller Guds uppenbarelse, vilket apostlarna hade fått mottaga och ge vidare till kyrkan, har man nu tillträde till enbart i Skriften. Det utmärkande är att Cyril av Jerusalem förmedlar trons helhet till dessa dopaspiranter utan att han en enda gång åberopar en muntlig tradition som stöd för sin undervisning. Hela tron är grundad enbart på Skriften. Denna princip är också formulerad av Gregory av Nyssa:

”Människor i allmänhet har olika åsikter när det gäller detta. Det finns lika många felaktigheter som det finns åsikter. Min åsikt är att om den hedniska filosofi som metodiskt tar itu med alla punkter, vore adekvat nog att utgå ifrån, så vore det överflödigt att lägga ännu en diskussion angående själen till dessa spekulationer. Men eftersom det fortsätter att spekuleras när det gäller själen och dess följder, var och en efter sitt tycke, så gör vi den Heliga Skrift till rättesnöre, regel och måttstock för varje lära. Vi måste fästa blicken på den och endast godkänna det som harmoniserar med innebörden av dess texter.” (Philip Schaff and Henry Wace, Nicene and Post-Nicene Fathers (Peabody: Hendrikson, 1995), Second Series: Volume V, Philosofical Works, On the Soul And the Resurrection, s. 439).

Basil den Store som var Caesareas biskop från år 370 till 379 e. Kr ger vittnesbörd för sin tro på Bibelns alltillräcklighet med dessa ord:

”När du har tillgång till den heliga Skrifts bistånd och råd, så har du inget behov av vare sig min hjälp eller någon annans för att kunna förstå vad ditt kall är. Du har den helige Andes ledning som är fullt tillräcklig för att leda dig rätt.” (Philip Schaff and Henry Wace, Nicene and Post-Nicene Fathers (Peabody: Hendrikson, 1995), Second Series: Volume VIII, Basil: Letters and Select Works, Letter CCLXXXIII, s. 312).

Dessa fäder får representera resten av fäderna. Cyprian, Origenes, Hippolytus, Athanasius, Firmilian, Augustinus är bara några få av fäderna som kan citeras som förespråkare för Sola Scriptura. Man kan lägga till Tertullianus, Irenaeus, Cyril och Gregory av Nyssa. Den tidiga kyrkan verkade med grund i principen om Sola Scriptura och det var denna historiska princip som reformatorerna försökte att återupprätta till kyrkan.

Fädernas utbredda användande av Skriften redan från början i den tidiga kyrkan, ser vi i följande fakta:

Irenaeus: Han kände Polycarp som var aposteln Johannes lärljunge. Han levde år 130 till 202 e. Kr. Han citerar ifrån 24 av de 27 böckerna i Nya Testamentet. Han gör över 1800 citat enbart ifrån Nya Testamentet.

Clemens av Alexandria: Han levde från år 150 till 215 e. Kr. Han citerade alla Nya Testamentets böcker förutom Philemon, Jakob och 2 Petr. Han gav 2400 citat ifrån Nya Testamentet.

Tertullianus: Han levde ifrån år 160 till 220 e. Kr. Han gjorde över 7200 nytestamentliga citat.

Origenes: Han levde år 185 till 254 e. Kr. Han efterträdde Clemens av Alexandria vid the Cathetical School i Alexandria. Han gjorde nästan 18000 nytestamentliga citat.

Vid slutet av 200-talet kunde man rekonstruera hela det Nya Testamentet med hjälp av kyrkofädernas skrifter. B. F. Westcott sammanfattar vilken ställning det Nya Testamentets skrifter hade i den tidiga kyrkan med dessa ord: ”De första hundra åren som det Nya Testamentets 27 böcker fanns, visar att allihop citerades som auktoritativa och ansågs tillhöra canon, av män som själv levde i slutet av den apostoliska tiden.” (B. F. Westcott, A General Survey of the History of the Canon of the New Testament (Cambridge: Macmillian, 1889).

Det är sant att den tidiga kyrkan höll traditionen för att vara en hänvisning till sedvänjorna inom församlingen, och att de oftast trodde att den hade förts vidare ifrån apostlarna även om den inte alltid gick att finna i Skriften. Men detta gällde rent praktiska saker och hade inte med själva läran om tron att göra. I olika delar av kyrkan hade man olika uppfattningar om hur traditionen var. Ett exempel på detta kan man finna ifrån tidigt 100-tal.

Då var det en kontrovers om när man skulle fira påsken. En del österländska kyrkor firade på en speciell dag, medan de i väst skiftade dagar. Men båda två menade att denna tradition hade förmedlats dem direkt ifrån apostlarna. Detta ledde ända upp till biskopen i Rom som menade, att de österländska fäderna skulle underordna sig de västerländska fäderna i sättet att fira påsk på. Detta vägrade de att göra eftersom de menade att de gjorde efter den apostoliska traditionen. Vem hade rätt?

Det finns ingen som vet säkert, om nu ens någon hade apostoliskt ursprung. Det är i alla fall intressant att en som förespråkade den österländska synen var Polycarp, som var aposteln Johannes lärljunge. Det finns andra exempel av denna sort i kyrkohistorien. För att en speciell kyrkofader menar att någon speciell företeelse har apostoliskt ursprung, är det ju inte nödvändigtvis så. Allt det betyder är att denna kyrkofader tror att det är så. Det finns inget sätt att kontrollera på, om det verkligen har apostoliskt ursprung. Basil den Store räknade upp en mängd utövanden som den tidiga kyrkan höll sig till, som påstods ha apostoliskt ursprung, men som ingen utövar idag. Det står helt klart att åberopande av den muntliga traditionen är meningslös.

Den romersk-katolska kyrkan menar sig inneha en muntlig apostolisk tradition som är oberoende av Skriften och bindande för människor. De åberopar Paulus uttalande i 2 Tess 2:15 för att rättfärdiga detta påstående. Paulus säger här att han förmedlar läran till kyrkan både muntligen och skriftligen. Rom hävdar med grunden i Paulus undervisning i detta avsnitt, att principen om Sola Scriptura är falsk, eftersom han för vidare undervisning till Tessalonikerna både muntligt och skriftligt. Det intressanta med detta åberopande är att romerska apologeter aldrig har dokumenterat vilken speciell lära som Paulus refererar till, och i såfall vilken lära som Rom bekänner sig inneha och binda människor i.

I alla skrifter som apologeter har gjort, från reformationen och upp till våra dagar, har ingen kunnat fastställa vilka läror som ingår i denna förmodade apostoliska tradition. Ifrån Francis De Sales till skrifter av Karl Keating och Robert Sungenis finner vi ingenting om detta. Sungenis är redaktör för ett nyligen utgivet försvar för den romersk-katolska läran om traditionen som heter ”Not By Scripture Alone”. Den är en definitiv vederläggelse av den protestantiska läran om Sola Scriptura. Den är på 627 sidor. Men inte på någon av dessa sidor har någon författare sammanställt lärorna som den apostoliska traditionen innehåller, vilken är bindande för alla människor.

Allt som sägs är att den finns och att den romersk-katolska kyrkan är innehavare av den. Vi är därför skyldiga att underordna oss denna kyrka eftersom den innehar fullheten av Guds uppenbarelse ifrån apostlarna. Men de kan inte tala om för oss vad det är. Anledningen är ju att den inte existerar. Om den är så viktig, varför nämner inte Cyril av Jerusalem den i sin Catechetical Lectures? Finns det någon som kan räkna upp vilka läror det är som Paulus hänvisar till i 2 Tess 2:15, vilka han säger sig muntligen framför till Tessalonikerna.

Den romersk-katolska auktoriteten på tradition, Yves Congar, har en intressant observation om uppenbarelsen under det Gamla Förbundet och hur dess natur är:

”Uppenbarelse innebär att Gud avslöjar sina mysterier för människan…de avslöjas genom skapade tecken som Gud garanterar inte kommer att leda oss fel, trots att de inte är fullkomliga. Dessa tecken är händelser, verkligheter, handlingar och ord. Men ytterst sett, i alla fall när det gäller det Gamla Förbundet så uppenbaras dessa händelser och handlingar enbart genom ord, skrivna ord i den heliga Skrift” (Yves Congar, Tradition och Traditions (New York: Macmillan, 1966), s. 238).

Yves Congar håller med om principen Sola Scriptura när det gäller det Gamla Förbundet. Den enda uppenbarelse vi har tillgång till ifrån den tiden är den heliga Skrift, även om det nu var så att profeterna ifrån början predikade och talade muntligen. Protestanter säger att denna samma princip gäller även för det Nya Förbundet. Om vi gör en parafras av det Congar sade blir det så här: Guds uppenbarelse under det Nya Förbundets tid känner vi till enbart genom ord, skrivna ord i den heliga Skrift. Den enda speciella uppenbarelsen ifrån Gud som människan har del av idag, är den som apostlarna fick och som finns nedtecknad i det Nya Testamentets skrifter. Under fädernas tid var det denna tro och praktik som kyrkan höll sig till. Detsamma höll sig reformatorerna till och försökte återupprätta kyrkan till, efter det läromässiga förfall som kommit genom traditionens dörr. Läran om en separat apostolisk uppenbarelse under namnet tradition, vilken förts vidare muntligen, har inte kommit ur den kristna kyrkan utan ur gnosticismen. Det här var gnostikernas försökt till att öka sin auktoritet genom att hävda att Skriften inte var tillräcklig. De menade att de innehade hela den apostoliska uppenbarelsen eftersom de inte bara hade den skrivna uppenbarelsen ifrån apostlarna i Skriften, utan även deras muntliga tradition och även nyckeln till att öppna upp och förstå den uppenbarelsen. På samma sätt som de tidiga fäderna förkastade denna lära genom att de enbart förlitade sig på, och åberopade det skrivna Ordet, så måste vi.

William Webster

https://www.karlektillsanningen.se