VÅR TIDS RELIGION OCH EVANGELIET

Den moderna pingströrelsen har sitt ursprung i den amerikanska ”holiness-rörelsen.” Den framträdde här i landet (alltså USA, övers. anm) år 1900. En av dess ledare benämner den ”den största livfulla rörelsen i den kristna kyrkans historia.” Rörelsens främsta kännetecken är den starka betoningen av en erfarenhet som ofta kallas dopet i den helige Ande. Detta dops kännemärke är vanligtvis — om än inte alltid — ett extatiskt tal som pingstvännerna kallar ”tungotalets gåva.” Denna gåva anses vara tecknet på att man blivit andedöpt.

Fram till 1960 var pingströrelsen en rörelse vid sidan om de stora protestantiska kyrkorna. Den var mycket sekteristisk och ansågs av de andra kyrkorna vara en splittrande och ”konstig” form av religiös fanatism. Omkring 1960 hände något nytt med pingstväckelsen. Den började sprida sig över samfundsgränserna. Den extatiska erfarenheten av tungotal fanns nu också bland baptister, episkopaler, lutheraner och presbyterianer missionsvänner, metodister, osv. Ja, knappast någon protestantisk kyrka klarade sig undan pingstinvasionen. Denna nya icke samfundsbundna pingströrelsen blev känd som den karismatiska rörelsen.

Karimatiska rörelsen

Den gamla (”klassiska”) pingströrelsen hade betraktats som en sekt, men den nya pingströrelsen verkade vara gemenskapsfrämjande och icke-sekteristisk. Man visade en helt ny öppenhet mot andra kyrkor och rev ner samfundsgränserna. Alla hade nu tillgång till pingstupplevelsen, liberala likaväl som konservativa kristna.

När den karismatiska rörelsen kom fram i Los Angeles i början av 1960-talet, uttalade sig en pingstpredikant: ”Vi brukade vara de ledande när det gäller erfarenheter av andedopet men inte nu längre när Anden besöker de stora historiska och protestantiska kyrkorna. Jag känner en präst i den episkopala kyrkan här i staden, han är så liberal att han varken tror på jungfrufödseln eller uppståndelsen. Ändå blev han nyligen döpt i den helige Ande och har nu en underbar kraft i sin tjänst.”

Det spelar tydligen ingen roll var man befinner sig på det teologiska spektrat när det gäller att få del av pingsterfarenheten. ”Den helige Andes gåva” är din oavsett samfund eller lära. Den allra senaste ”Andens gåva” är okontrollerbart ”skratt i Anden.”

Katolicismen

Alltsedan 1969 har den romersk katolska kyrkan blivit öppet karismatisk. Den karismatiska rörelsen verkar vara den första faktor som på mer än 400 år förmått överbrygga gapet mellan katolicism och protestantism. Enligt Dr Henry van Dusen och många andra har den möjlighet att hela såren från 1500-talet (Reformationen). I Latin-Amerika upphör den bittra rivaliteten mellan pingstvänner och katoliker. Och över hela världen kommer protestantiska och katolska pingstvänner samman för att sjunga ”Vi är ett i Anden.”

Sedan 1967 har Rom visat stor öppenhet mot den karismatiska rörelsen. Tusentals präster och nunnor omfattar nu den karismatiska erfarenheten. 1970 kom mer än 20.000 katolska pingstvänner till Notre Dame universitetet för den sjunde karismatiska förnyelsekonferensen. Kardinal Suenens från Belgien var en av huvudtalarna. Han kom för att ge sitt entusiastiska godkännande till den karismatiska rörelsen i den katolska kyrkan. Han sade:”Den karismatiska förnyelsen får stora ekumeniska konsekvenser…Den för också med sig många viktiga genombrott på ett underbart sätt. Den blir en betydande drivkraft för kristen enhet. Kristna från olika kyrkor behöver erfara att de hör till samma familj, att de är bröder och det händer nu i den karismatiska förnyelsen.”

I mars 1973 talade kardinalen vid den presbyterianska karismatiska konferensen: ”Vår enhet måste ske snabbt eftersom den helige Ande leder den, Gud önskar den och eftersom världen är i desperat behov av synlig enhet…Jag kan se hur ledarna för olika kristna kyrkor kommer samman…Låt oss komma hem igen och med hemma menar jag ‘den övre salen’ Pingst.” Kardinalen stod inför presbyterianerna, hand i hand med två av deras ledare, Jim Armstrong och Rodman Williams, och sjöng ”Vi är ett i Anden.”

Rom har blivit alltmer öppet mot ”evangelikalerna.” En katolsk tidskrift publicerade i juli 1972 en stor artikel som berömde Billy Graham. Den jesuitiske författaren skrev: ”Billy Graham är renlärig. Jag har inte läst något av honom som strider mot katolsk tro.” På en del platser uppmanas de katolska prästerna att sätta sig in i den evangeliska terminologin, t ex ”att bli frälst” eller ”födas på nytt.”

Ny-Evangelikalismen

Ny-evangelikalismen uppstod för 50 år sen som ett försök att skilja sig från en del fundamentalistiska separatister. Ny-evangelikalerna (som inte är mer evangelikala än vad de ny-ortodoxa är ortodoxa) kände en stor längtan efter gemenskap med andra ”evangelikala” över samfundsgränserna.

Under de senaste 25 åren har den ny-evangelikala rörelsen blivit alltmer öppen och positiv till den karismatiska rörelsen och den katolska kyrkan. Den ny-evangelikala tidskriften Christianity Today är ett exempel på de alltmer varmare relationerna mellan ny-evangelikalerna och pingstvännerna. Till en början var denna tidskrift avgjort negativ till pingströrelsen och katolicismen. Nu är inställningen till de båda rörelserna mycket välvillig.

Redan 1972 sa Christianity Today: ”Pingströrelsen tycks vara den rörelse som bidrar allra mest till den världsvida kristna väckelsen…En ny Andens epok har börjat…En ny evangelikal renässans breder ut sig längs det kristna huvudstråket från sekterna till katolska kyrkan.” Den 16:e september 1973 skriver Clark H Pinnock: ”Den nya pingstväckelsen tycks vara äkta, ett resultat av att Guds Ande förnyar sin kyrka…Min själ gläder sig över att se hur skaror av människor låter Anden verka fritt bland dem.”

Ny-evangelikalerna öppnar famnen även för katolicismen. Man visar stor optimism inför de förändringar som tycks ske i den katolska kyrkan. Många försöker läka de sår som Reformationen åstadkom.

En trefaldig förening

Den karismatiska rörelsen är öppen mot katolikerna och ny-evangelikalerna. Samma öppenhet visar katolicismen mot pingstvänner och ny-evangelikaler. Dessa vill inte vara sämre utan visar stor öppenhet mot pingstvänner och katoliker. Denna trio får allt starkare gemenskap med varandra. Det finns en teologisk förklaring till detta. Var och en av dessa rörelser betonar den inre upplevelsen. Den förenade faktorn är att såväl katolicismen som ny-evangelikalismen och pingströrelsen sätter den religiösa upplevelsen i centrum. I Christian Herald (1972-09) vittnade en presbyteriansk kvinna om hur det är att tala i tungor. Hon skrev: ”All glädje jag upplevt i mitt liv smälte samman i ett enda extatiskt ögonblick — allt roligt från min barndom, min första träff, stunden då mannen jag ville ha friade till mig, den fysiska kärlekens lycka…Jag tycktes inte gå utan svävade fram.”

Den som känner till något om den medeltida doktrinen om gratia infusa vet att den mystiska inre upplevelsen av ingjuten nåd intar en central plats i den katolska fromheten. Karismatiken har mottagits med stort gillande av den katolska kyrkan, eftersom pingstväckelsen, enligt kyrkans teologer, ”mycket väl harmonierar med kyrkans klassiska andliga teologi.” (Edward O’Connor, The Pentecostal Movement in the Catholic Church). Rom som har avvisat den bibliska läran om frälsning genom tillräknad rättfärdighet, trivs mycket bra i de kretsar som sätter den inre upplevelsen främst.

Eftersom ny-evangelikalerna inte vill vara sämre än protestantiska eller katolska pingstvänner sprider man nu det glada budskapet om underbara, inre upplevelser. Nu är inte detta något nytt inom den ny-evangelikala rörelsen. Rörelsen har under åratal betonat dramatiska upplevelser ”i hjärtat.”

Ny-evangelikaler har oftast haft mycket mer att säga om den subjektiva upplevelsen av omvändelse än om Kristi underbara frälsningsverk. Grupper som Campus Crusade for Christ och Inter Varsity sätter hjärtats inre upplevelser i centrum: ”Den fantastiska upptäckten av ett andefyllt liv” och framväxandet av en ”strålande kristen personlighet.” Det finns alltså ingen stor teologisk skillnad mellan katolicismen, den karismatiska rörelsen och ny-evangelikalismen. Alla tre koncentrerar sig i sitt budskap på den troendes inre upplevelser. Denna strävan efter en dramatisk, tillfredsställande inre upplevelse är den allt uppslukande passionen hos vår tids religion.

Det Nya Testamentet

Apostlarnas liv och strävan står i skarp kontrast till vår tids religion och dess huvudsakliga inriktning. Apostlarna förändrade världen genom att predika det historiska evangeliet, inte genom att springa runt och berätta för människor om alla sina fantastiska religiösa upplevelser.

Kan du tänka dig aposteln Petrus ställa sig upp på Pingstdagen och förkunna: ”Vänner, jag vill berätta för er om den underbara upplevelse vi hade i morse när vi döptes i den helige Ande. En underbar känsla av frid genomsköljde hela min varelse…”?

Kan du föreställa dig en av Mariorna ge sitt glödande vittnesbörd: ”Jag vill tala om för er hur fantastiskt det är att tala i tungor. All glädje i mitt liv sammansmälte till ett enda extatiskt ögonblick , allt roligt under barndomen, förväntan inför min första träff, lyckan över fullbordad fysisk kärlek…”? Otänkbart! Hädiskt!

Den heliga Skrift konstaterar klart och tydligt: Verkligt andefyllda människor var så helt upptagna med budskapet om sin korsfäste, uppståndne och uppstigne Herre att de knappast alls hänvisade till sina egna upplevelser. Naturligtvis var deras upplevelser äkta, men de utgjorde inte själva budskapet.

Bland Nya Testamentets författare är Lukas den som oftast berättar att människor blev ”uppfyllda av den helige Ande.” När Sackarias fylldes med helig Ande (Luk 1:67) öppnade han sin mun och förkunnade Guds frälsningsverk. När de bedjande lärjungarna ”alla fylldes med den helige Ande”, tillägger Lukas mycket tydligt: ”och de förkunnade frimodigt Guds ord… och de frambar med stor kraft vittnesbördet om att Herren Jesus hade uppstått.” (Apg 4:31,33) Anden fick dem att förkunna evangelium, inte upplevelsen.

Detta slår fast den livsavgörande skillnaden mellan den helige Andes upplysning och religiös mystik. När den helige Ande utgjutes blir någonting sagt. Det finns ett klart och förståeligt budskap. I mystiken känner man något. Anden vittnar om det objektiva budskapet om frälsningen i Kristus, mystiken om en obeskrivbar subjektiv händelse och känsla.

Evangeliets beskaffenhet (karaktär)

Vi har redan sagt att evangeliet var det centrala för apostlarna dvs de goda nyheterna om Kristi liv, död och uppståndelse. Evangeliet är historiskt och objektivt. När människor tror evangelium och blir helt upptagna med Guds underbara verk för dem i Jesus Kristus, ger detta dem naturligtvis en helt ny erfarenhet. Evangeliet förvandlar dem radikalt. Det pånyttföder och helgar dem. Det är en konsekvens av evangeliet men det är inte själva evangeliet och de troende blir inte frälsta på grund av sina erfarenheter. Det är ett stort svek när man tar evangeliets konsekvenser och gör dem till evangelium. Det är som att använda sig av Guds nåd för att stjäla hans härlighet. Det är värsta sortens kätteri att låta upplevelser ta evangeliets plats.

Om inte evangelium får inta första plats, finns det ingen plats alls för det. Det största bekymret för Paulus var människor och församlingar som ville underordna evangeliet sina egna religiösa upplevelser. Se på församlingarna i Korinth, Galatien och Kolossai. Vad var problemet i Korinth? Några Korinthier blev så upptagna med sina andliga gåvor att de glömde evangeliet. Paulus måste därför skriva till dem: ”Bröder, jag vill påminna er om evangeliet som jag förkunnade, som ni också tog emot, på vars grund ni står och genom vilket ni blir räddade. Jag vill påminna er om orden i min förkunnelse — den håller ni väl fast vid, annars var det bortkastat att ni kom till tro. Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: Att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna.” (1 Kor 15:1-4)

Det är inte så svårt att rekonstruera det som hände i Korinth, Galatien och Kolossai och upptäcka att de troende där mötte samma frestelser som vi. Falska lärare kom dit och sa: ”Paulus gav er evangeliet. Bra! — för det behövs för att börja det kristna livet. Nu måste ni gå vidare och sträcka er mot ett högre plan. Vi har med oss till er hemligheten om detta djupare liv, det fullständiga evangeliet och den rätta vägen till ett segerrikt liv.”

Detta är den största villoläran i den nytestamentliga kyrkan och i kyrkan seklerna igenom: Att degradera evangeliet till något som endast är betydelsefullt vid det kristna livets början och att de troende sedan förväntas gå vidare till högre ting.

Luther hade samma idéer att kämpa mot. Hans tids svärmare medgav att Luther började bra genom att förkunna rättfärdiggörelse genom tro på Guds verk i Jesus Kristus. Men, likt vår tids karismatiker ansåg de att den store reformatorn hade stora brister i undervisningen om den helige Andes verk i människors liv. Svärmarna ville nå längre än till rättfärdiggörelsen av nåd och ropade: ”Anden, Anden!” Guds verk i människors hjärtan stod i centrum för deras intresse men så som andra som sätter detta i centrum, kunde de inte skåda längre än till sina egna ”andliga navlar.” Luther förstod kätteriets mentalitet när han beskrev hur människor hela tiden ville lägga evangeliet bakom sig: ”Man kan inte hela tiden hålla på med samma sak utan man måste gå vidare och utvecklas (säger sekterna). Kära människor, nu har ni hört samma sak under en lång tid, ni måste nå högre.” När andefyllda fanatiker förebrådde Luther svarade han: ”Jag slår er ande på nosen.”

Förhållandet evangeliet och den helige Ande

Kyrkohistorien har tydligt visat att inget hotar evangeliets särställning så allvarligt som det allt uppslukande intresset för den inre erfarenheten. Det är därför ytterst viktigt att vi rätt förstår den helige Andes roll vid människors frälsning. Därför måste vi ställa oss följande livsviktiga fråga: Vilket är förhållandet mellan Kristi verk och den helige Andes verk idag?

Svaret ges klart och tydligt i följande ord från Herren: ”Men när han kommer, sanningens Ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.” (Joh 16:13-14) Såsom Kristus kom till världen för att uppenbara Fadern (Joh 1:18; 14:9), på samma sätt kommer den helige Ande för att uppenbara Kristi underbara verk.

Paulus betygar: ”Vi förkunnar, som det står i skriften, vad inget öga sett och inget öra hört och vad ingen människa har anat, det som Gud har berett åt dem som älskar honom. Och för oss har Gud uppenbarat det genom den helige Ande, ty det är Anden som utforskar allt, också djupen hos Gud…Och vi har inte fått världens ande utan Anden som kommer från Gud, för att vi skall veta vilka gåvor Gud har gett oss.” (1 Kor 2:9,10,12)

Ingen skulle kunna förstå innebörden i Kristi verk utan den helige Andes hjälp, Anden som kommer till oss (pga av Kristi verk) med den gudomliga maktens fullhet. Ingenting mindre än Pingsten behövs för att förstå vad Kristus har gjort för oss. Detta faktum dokumenteras klart och tydligt i Nya Testamentet. Inget evangelium blev predikat innan Pingsten. Varför? Det var vid Pingst som Kristi verkliga betydelse blev uppenbar för lärjungarna. Det var Pingsten som gav lärjungarna denna insikt om Kristi person och verk. Inte förrän Pingsten kom insåg de helt och fullt att de faktiskt hade levt tillsammans med härlighetens Herre.

Genom Andens gåva överväldigades de av inkarnationens under, och det var det enda de kunde tala om. Även vi behöver den helige Ande för att förstå det lärjungarna förstod. Då skall vi förstå att inget större finns än detta:

Gud själv kom till denna planet i sin Son. Det var himmelens och jordens skapare som föddes och lades i krubban. Det var härlighetens Herre som låg lindad där. Han som ägde all världens boskap hade ingen plats att vila sitt huvud. Det var allas domare som arresterades vid midnatt av syndiga människor och ställdes inför korrumperade domstolar, där han blev misshandlad, bespottad och sargad av syndare. Allas domare blev dömd av alla. Den ondskefulla hopen dömde honom till döden — inte en värdig död utan en grym och skändlig död avsedd för uslingar. Himlen betraktade honom som en syndare. Gud lade våra synder på honom och gav honom det straff vi förtjänar. Kristus bar våra synder och tog vårt straff, han tillfredsställde Faderns krav på rättvisa. Sedan uppstod han från de döda, triumferade över döden och steg upp till härligheten. När vi betraktar Guds väldiga frälsningsverk i Jesus Kristus, ger den helige Ande oss tro då vi hör budskapet om Kristus. (Rom 10:17)

Jean Calvin säger: ”Den helige Andes främsta uppgift är att väcka tro.” Kristus blev vår man. Han tog vår mänskliga natur på sin gudomliga. Han blev vår representant. Genom Adams olydnad blev vi alla syndare. Genom tron på Kristus blir hans rättfärdighet vår rättfärdighet. Vår synd blev hans synd. Han straffas — vi räddas.

De goda nyheterna innebär inte bara att han levde, dog och uppstod igen för vår skull utan vi, såsom troende, representerades av Kristus när han levde, dog, uppstod och återvände till härligheten. Genom tillräknandets och ställföreträdandets nåd, levde Guds folk ett felfritt liv i Jesus Kristus för 2000 år sedan.

Vår syndfullhet straffades, dödades och begravdes i Josefs grav. Och när Kristus uppstod och for upp till härligheten, uppstod vi med honom och fick sätta oss vid Faderns högra sida tillsammans med honom. (Ef. 2:5-6) I Kristus renade Gud oss, fullkomnade oss och förde oss till härlighetens tron. De goda nyheterna innebär att vi blivit tvättade rena i Jesus Kristus och fått fullkomlig gemenskap med Gud.

De goda nyheterna säger inte: ”Ha tålamod, Gud är inte klar med mig än,” utan de säger att Guds verk i oss är fullbordat i Jesus Kristus, ty i honom har ni nått er fullhet.” (Koloss 2:10) Kristus är vår rättfärdighet. Andens främsta uppgift är att väcka tro på dessa sanningar. Kristen tro är inte tron på våra upplevelser — det är inte tron på vår överlåtelse och hängivenhet — det är inte tron på vår tro. Det är tron på Kristi person och verk.

När Paulus’ presentation av evangeliet till romarna når sin höjdpunkt utmanar han prövningar, nöd och ångest, förföljelse, svält, nakenhet, fara, död, liv, änglar, andemakter, nutid eller framtid. Kan något av allt detta döma honom eller skilja honom från Guds kärlek i Kristus Jesus? Inget! Vad gav Paulus en sådan tillförsikt? Hans andefyllda liv? Tänker han på sin nya födelse, sitt dop, sin andefyllda tjänst eller sina mänsklig upplevelser som missionär? Nej! ”Vem kan då fälla? Kristus är den som har dött och därtill den som har uppväckts och sitter på Guds högra sida och vädjar för oss.” (Rom 8:34) Grunden för apostelns tillförsikt är helt och hållet objektiv — nämligen det historiska evangeliet.

Sammanfattning

Dagens religion saknar det nytestamentliga vittnesbördet om den helige Andes verk. I motsats till apostlarna och reformatorerna har inte vår tids religiösa personligheter Kristi person och verk i centrum utan de koncentrerar sitt intresse på den inre, religiösa upplevelsen. Varhelst Anden är utgjuten finner du män och kvinnor som sätter evangeliet högst av allt. Kristus vår representant, Kristus vår ställföreträdare, Kristus vår garant för ett bättre förbund, Kristus vår översteprästerliga förebedjare på Guds högra sida, Kristus som genom historien leder allt fram mot sin återkomst i härlighet. Där Guds folk alltså har Kristus och hans verk i centrum, där och endast där finns den helige Andes vittnesbörd.

John Robbins

https://www.karlektillsanningen.se