DEN STORA VEDERMÖDAN – FRAMTIDA ELLER FULLBORDAD? – DEL 1

March 3, 2022April 22, 2022 by zlqpu

Studium av Matteus kap 24

Del 1

Det var ett chockerande uttalande som Jesus riktade till lärjungarna. När de lämnade templet i Jerusalem, lade vissa märke till det praktfulla templet och hur utmärkta dess stenar var. Men Jesus sa att den tid skulle komma när inte sten skulle lämnas på sten och att allt skulle bli nedbrutet! Uttalandet väckte frågor hos lärjungarna. När de satt på Olivberget, frågade de Jesus när detta skulle ske och vilket tecken som skulle ges, när detta skulle inträffa. Som svar på dessa frågor talade Jesus om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd, farsot, ”förödelsens styggelse” och stor vedermöda.

Kristna som omfattar den futuristiska tolkningen tillämpar verserna om bedragare, krig, jordbävningar, hungersnöd och farsot på vår tid – som saker som leder till den tid av vedermöda, som de tror kommer att vara de sista sju åren av denna tidsålder (efter uppryckandet). Förödelsens styggelse anses vara en bild av Antikrist (eller Antikrist själv), som skall föras in i det allra heligaste i ett återuppbyggt judiskt tempel i Jerusalem. När detta inträffar kommer, enligt denna ståndpunkt, judarna att fly upp i bergen, eftersom den stora vedermödan då kommer.

Tolkningen att den stora vedermödan fullbordats står för, å andra sidan, att bedragarna, krigen, hungersnöden och farsoter var saker som Jesus sa snart skulle ske – saker som inträffade före templets förstörelse. Förödelsens styggelse var, om man jämför parallella beskrivningar, hedningarnas arméer som omgav Jerusalem för att orsaka dess förödelse. Lärjungarna aktade på Jesu varning genom att fly från Jerusalem och Judeen. Vad Jesus kallade den ”stora vedermödan” avsåg domen, som föll över den judiska nationen och som resulterade i Jerusalems och templets förstörelse år 70 e.Kr.

Uppenbarligen är de två tolkningarna – den futuristiska och den fullbordade – helt åtskilda. Utan tvivel finns det fina kristna på båda sidor. Men vi har en känsla av att många har accepterat den futuristiska synen, endast därför att de inte har blivit fullt medvetna om den historiska uppfyllelsen. Profetian finns nedtecknad i Matteus 24, Markus 13 och Lukas 21. För att få hela bilden, bör den som vill studera detta noggrant läsa alla tre redogörelserna. Ibland är en detalj, som inte är helt förklarad i en redogörelse, förklarad i en annan.

Uttalandet som Jesus gjorde om att templet skulle förstöras, är nedtecknat i alla tre redogörelserna (Matt 24:1-2; Mark 13:1-2; Luk 21:5-6): Förvisso skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.

”Säg oss när detta skall ske”? frågade lärjungarna, ”och vad som bliver tecknet till att tiden är inne, då allt detta skall gå i fullbordan”? Som tillägg till frågorna om templets förstörelse nedtecknade Matteus (men endast Matteus) frågan: ”Vad bliver tecknet till din tillkommelse och tidens ände”? Vi tror att Jesus besvarade alla dessa frågor. Icke desto mindre var den primära frågan – nedtecknad av alla författarna – om templets förstörelse: ”När skall detta ske”?

BEDRAGARE

Först varnade Jesus för bedragare (Matt 24:4-5; Mark 13:5-6; Luk 21:8):

Se till att ingen förvillar eder. Ty många skola komma under mitt namn och säga: ”Jag är Messias och skola förvilla många”.

Alla tre redogörelserna varnar för bedragare, men Lukas redogörelse klargör när dessa saker skulle hända: ”Tiden är nära. Men följen dem icke”. Detta var inte något som skulle äga rum hundratals eller tusentals år senare! Jesus varnade sina lärjungar för något som skulle inträffa under deras tid!

Förvillade ”många” bedragare ”många” människor på den tiden? Ja! Enligt historikern Josefus övertalade en viss bedragare som hette Theudas, tolv år efter vår Frälsares död, en massa människor att följa honom till floden Jordan, som enligt honom skulle dela sig så att de kunde passera. Vid Felix tid (han är omnämnd i Apostlagärningarna) var Judarnas land fyllt med bedragare som Felix måste döda varje dag – ett uttalande som tyder på att det fanns många av dem! En egyptier som ”gjorde anspråk på att vara en profet” samlade 30.000 människor och påstod att han skulle visa ”hur Jerusalems murar skulle falla ner på hans befallning”.

En annan bedragare var Simon trollkarlen, som fick folk att tro att han var Guds stora kraft (se Apg 8). Enligt Irenaeus påstod han sig vara Guds son och änglarnas skapare. Justinus omtalar hur han reste till Rom och blev hälsad som en gud p.g.a. sina magiska krafter.

Origenes talar om en speciell undergörare, Dositheus, som påstod att han var den Kristus som Mose förebådade. En annan bedragare vid denna tid var Barchochebas som påstod sig slunga ut eldslågor. Barjesus, omnämnd i Apg 13:6, var en trollkarl och falsk profet. Detta är exempel på bedragare, om vilka historien berättar att de var ”ett stort antal”, och om vilka Jesus hade profeterat att de skulle vara ”många”.

KRIG OCH RYKTEN OM KRIG

Vidare sa Jesus (24:6-7; Mark 13:7; Luk 21:9-10):

Och I skolen få höra krigslarm och rykten om krig; sen då till att, att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är icke änden inne. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike.

När Jesus gav denna profetia, verkar det som om det romerska kejsardömet upplevde allmän fred inom sina gränser. Men Jesus sa, att de skulle få höra krigslarm och oroligheter. Och så blev det! Inom kort blev kejsardömet fyllt med stridigheter, uppror och krig.

Före Jerusalems fall dog fyra kejsare våldsam död inom 18 månader. Enligt historikern Suetonius ”körde Nero en dolk i halsen”. Galba blev översprungen av män på hästar. En soldat högg av hans huvud och ”körde ner sin tumme i munnen” och bar omkring den fasansfulla trofén. Otho ”stack sig själv” i bröstet. Vitellus dödades genom långsam tortyr och ”drogs sedan med en krok ut i Tibern”. När han skrev om denna period, använde den romerske historikern Tacitus uttryck som ”oroligheter i Afrika”, ”uppror i Gallien”, ”spänt läge bland partierna”, ”kriget i Britannien” och ” krig i Armenien”.

Judarna fick uppleva oroliga tider. I Seleucien blev 50.000 judar dödade. Det blev uppror mot dem i Alexandria. I slaget mellan judarna och syrierna i Caesarea blev 20.000 dödade. Under denna period gav Caligula order om att hans staty skulle ställas i templet i Jerusalem. Judarna vägrade och levde i ständig skräck för att kejsarens arméer skulle skickas till Palestina. Skräcken var så verklig, att vissa av dem inte ens brydde sig om att plöja sina åkrar.

Men fastän krig och oroligheter skulle komma, sa Jesus till sina lärjungar: ”Sen då till att I icke förloren besinningen, ty sådant måste komma, men därmed är ännu icke tiden inne”. Predikningar hålls ibland om bedragare, krig, rykten om krig och annat som nämns i inledningen av Matteus 24, som om dessa var tecken på Jesu snara återkomst! Som ung predikant, när jag inte visste bättre, gjorde jag samma sak. Men i stället för att dessa saker skulle vara tecken på tidens ände, sa Jesus: ”Änden är ännu icke inne”! Krig och oroligheter är av allmän karaktär, och kan som sådana inte vara bestämda tecken på tidens slut.

Något annat som bör läggas märke till är detta: ordet ”ände” här är inte samma grekiska ord, som används i uttrycket ”tidens ände” (se fotnot). Med hänsyn taget till sammanhanget, har Barnes utan tvivel rätt när han säger att slutet här är ”slutet på den judiska statshushållningen: Jerusalems förstöring”.

HUNGERSNÖD, FARSOTER, JORDBÄVNINGAR

Tre av evangeliernas författare återger också Jesu ord angående ”hungersnöd, farsoter och jordbävningar på den ena orten efter den andra” (Matt 24.7; Mark 13:8; Luk 21:11).

Bibeln berättar om hungersnöd ”över hela världen…på Klaudius tid” (Apg 11:28). Judeen blev särskilt hårt drabbat. ”Då bestämde lärjungarna, att de, var och en efter sin förmåga, skulle sända något till understöd åt de bröder, som bodde i Judeen” (vers 29), genom en insamling till mat åt de heliga där (1 Kor 16:1-5; Rom 15:25-28). Historiker som Suetonius nämner om hungersnöd under dessa år. Tacitus talar om att ”skörden slagit fel, vilket resulterat i hungersnöd”. Eusebius nämner om hungersnöd under sin tid i Rom, Judeen och Grekland.

Jämte hungersnöd nämnde Jesus farsot; dvs. plågor, sjukdomsspridning, epidemier. Hungersnöd och farsot går naturligtvis hand i hand. Suetonius beskrev farsot i Rom under Neros dagar, som var så allvarlig att ”under en höst dog inte mindre än 30.000 personer”. Josephus återger att farsot rasade i Babylonien år 40 e.Kr. Tacitus berättar om farsot i Italien år 66 e.Kr.

Under denna period skulle också, enligt Jesus, jordbävningar äga rum på många platser. Tacitus nämner om jordbävningar i Rom, att ”flera jordbävningar inträffade, genom vilka många hus rasade samman” och att ”tolv folkrika städer i Asien föll i ruiner p.g.a. en jordbävning”. Seneca skrev år 58 e.Kr.: ”Så ofta städer i Asien och Achaea har fallit genom en förödande stöt! Så många städer som har blivit uppslukade i Syrien! Så många i Makedonien! Så ofta Cypern har blivit förstört genom denna olycka! Så ofta Pafos har lagts i ruiner! Nyheter har ofta nått oss om förstörelse av hela städer på en gång”. Han nämner om jordbävningen i Campania under Neros regering. År 60 e.Kr. blev Hierapolus, Colosse och Laodicea förstörda. Pompeii blev till stor del skadat genom jordbävning år 63 e.Kr. Jordbävningar uppstod på Kreta, i Apamea, Smyrna, Miletus, Chios, Samos och Judeén.

FÖRFÖLJELSE MOT LÄRJUNGARNA

Jesus varnade för att lärjungarna skulle få utstå lidande, bli hatade, fängslas, bli slagna, dödas och bli förda inför makthavare och regenter för hans namns skull. Samtidigt skulle de få vishet att tala, så att deras fiender inte skulle kunna säga emot eller göra motstånd mot dem (Matt 24:9; Mark 13:9-13; Luk 21:12-17). Att sådana förföljelser drabbade Kristi efterföljare på den tiden är välkänt. De mötte ”svår förföljelse” (Apg 8:1) och blev ”fängslade och gisslade överallt i synagogorna” (Apg 22:19). När de blev uppmanade att besvara anklagelserna, fick de vishet så att deras förföljare inte kunde stå emot (Apg 6:9-10). De blev hatade och en del blev dödade (Apg 7:59; 12:2).

Dessutom avslöjade Jesus att ”många falska profeter skola uppstå och förvilla många” (Matt 24:11). Petrus, som var en av de närvarande lärjungarna när Jesus profeterade detta, skrev senare om ”falska profeter” som hade framträtt och att ”många” följde deras ondskefulla väg (2 Petr 2). Johannes, som också hörde Jesus profetera detta, återgav uppfyllelsen: ”Många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh 4:1). Paulus talade om ”falska apostlar, oredliga arbetare” (2 Kor 11:13). Hymeneus och Filetus undervisade falska läror och förvände tron hos somliga (2 Tim 2:17-18). När Paulus skrev till Titus, fanns det ”många…bedragare…som bedraga hela hus genom att för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror” (Titus 1:10-11).

Sanningens källor blev grumlade genom bedrägeri, falska profeter, ondska och kärleken hos många kallnade. ”Men den som är ståndaktig (i dessa förhållanden) intill änden, han skall bliva frälst” (Matt 24:13) – både nu och i framtiden. Vi uppfattar ”änden” här generellt, därför att i motsats till hur ordet används i verserna 6 och 14, har denna hänsyftningen ingen bestämd artikel i den grekiska texten.

EVANGELIUM SKA PREDIKAS FÖR ALLA FOLK

”Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan (inte förrän då) skall änden komma” (Matt 24.14). Om vi inte rycker denna versen ur sitt sammanhang, betyder den ”ände” som avses här Jerusalems ände eller förstörelse. Det var denna fråga som Jesus besvarade i verserna före, och verserna som följer talar fortfarande om Jerusalem och Judeen. Jerusalem skulle förstöras, men ”först” skulle evangeliet predikas för alla folk (Mark 13:10).

Det var en mäktig profetia. Föreställ er händelsen. Här på Olivberget talade Jesus dessa ord till oansenliga män. Vem hade kunnat ana att deras namn skulle bli kända över hela världen, och att t.o.m i vår tid – nästan 2.000 år senare – skulle det sanningens utsäde som de sådde fortfarande vara fruktbärande? Vem hade kunnat ana att deras budskap skulle sprida sig bortom det närmaste området? En sådant omfattande predikouppgift till alla folk tycktes nästan omöjlig att genomföra. Men den fullföljdes, och på ett mycket verkligt sätt predikades evangeliet till alla folk före Jerusalems förstöring år 70 e.Kr.!

Det började på pingstdagen. Närvarande i Jerusalem var ”fromma män från allehanda folk under himmelen” (Apg 2:5) som hörde evangeliet predikas av Petrus. Tre tusen blev omvända och många av dessa återvände otvivelaktigt till sina olika länder och delade med sig av evangeliet. Senare när förföljelse bröt ut mot församlingen i Jerusalem, blev de troende kringspridda och ”gingo omkring och förkunnade evangeli ord” i trakterna av Judeen och Samarien (Apg 8:1.4). Filippus förde budskapet till Samarien med stora resultat som följd och blev senare ledd till en hög ämbetsman från Etiopien som blev härligt omvänd. Det antas att denne man förde budskapet till Afrika och att många andra blev omvända p.g.a. hans inflytelserika vittnesbörd.

Petrus förde budskapet till hedningarna vid Kornelius hus, en händelse som blev en vändpunkt i församlingens missionssträvanden (Apg 10,11). Missionsarbetet ökade snabbt. Budskapet spreds till Rom. Vid Neros tid hade de kristnas antal stigit så kraftigt att det uppväckte regeringens avundsjuka. Berättelsen om den stora branden i Rom år 64 e.Kr. – för vilken de kristna orättvist beskylldes – är välkänd. När han skriver till de kristna i Rom, inleder Paulus sitt brev genom att säga: ”I hela världen talar man om er tro” (Rom 1:8). Hans avslutande ord i detta brev talar om att evangeliet blivit ”kungjort bland alla hedningar” (eng. all nations)(Rom 16:26).

Uppenbarligen omfattade detta även avlägsna England. Newton säger: ”Det är absolut säkert att kristendomen planterades i detta land under apostlarnas tid, före Jerusalems förstörelse”. Eusebius och också Theodoret förklarar för oss att apostlarna predikade evangeliet i hela världen, och att några av dem ”korsade oceanen och anlände till de Britanniska öarna”. Vi den tid då Paulus skrev sitt kolosserna, kunde han säga: ”Evangeliet …har kommit till eder, likasom det ock är att finna i hela världen…det evangelium som ni har hört och som har blivit predikat bland allt skapat under himmelen (Kol 1:6, 23). Vid år 70 hade evangeliet gått ut i världen som ett vittnesbörd. Guds budskap till människan var inte längre begränsat till en nation eller ras

FÖRÖDELSENS STYGGELSE

När Jesus talade om att templet skulle förstöras, frågade lärjungarna: ”När skall detta ske? och VAD bliver TECKNET till att tiden är inne, då detta kommer att ske?” (Luk 21:7).Som vi har sett, talade Jesus om saker av allmän natur som skulle hända först. Nu nämner han ett speciellt tecken. När de såg ”förödelsens styggelse” skulle de veta att stadens förstörelse var ”nära”. När de såg detta skulle de fly snabbt bort till bergen.

Matteus: ”När I nu fån se förödelsens styggelse, om vilken är talat genom profeten Daniel, stå på helig plats – den som läser detta han give akt därpå – då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” (Matt 24.15-16).

Markus: ”Men när I fån se ‘förödelsens styggelse’ stå, där han icke borde stå – den som läser detta, han give akt därpå – då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” (Mark 13:14).

Lukas: ”Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen…Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” (Luk 21:20-24).

Lägg nu märke till, steg för steg, den information som finns i dessa parallella redogörelser.

1. Där Matteus och Markus återger: ”När i fån se förödelsens (eng. desolation) styggelse…då må de som äro i Judeen fly bort till bergen”, säger Lukas: ”När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse (eng. desolation) är nära. Då må de som äro i Judeen fly bort till bergen” Vad som alltså skulle bli ödelagt (förött) var Jerusalem.

Vi lägger också märke till att denna ”ödeläggelse” var den som omtalats av profeten Daniel. I Daniel kap 9 finner vi avsnittet i vilket Daniel talade om denna förödelse: ”Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra” (Dan 9:26). En jämförelse av de parallella redogörelserna, hänvisningen till Daniels profetia, och det faktum att Jesus svarade på frågor om Jerusalems förstörelse – allt visar på, att det som skulle bli ödelagt var Jerusalem.

2. Om vi ser igen på de parallella redogörelserna, ser vi att det som Matteus och Markus hänvisar till som ”styggelsen” som skulle ödelägga Jerusalem, visar Lukas i klarspråk skulle åstadkommas genom arméer -hednaarméer: ” Men när I fån se Jerusalem omringas av krigshärar, då skolen I veta, att dess ödeläggelse är nära…Jerusalem skall bliva förtrampat av hedningarna” (Luk 21:20-24).

”Styggelse” är ett ord som hänvisar till något som är speciellt förhatligt eller avskyvärt. Detta passar absolut in på de känslor det judiska folket skulle ha mot de avgudadyrkande hedningarna, inriktade på förödelse mot deras stad.

3.Matteus redogörelse säger att styggelsen ( hednaarmén) skulle ”stå på helig plats” och den tillägger följande ord: ”Den som läser detta, han give akt därpå”. Markus redogörelse inkluderar, p.g.a. även den återges i ett något förtäckt språk, orden: ”Den som läser detta, han give akt därpå”. Men, Lukas redogörelse av samma avsnitt återges i klarspråk: ”När I fån se Jerusalem omringas av krigshärar…” Lukas ger förklaringen; och detta bör nogsamt observeras, han inkluderar inte frasen: ”Den som läser detta, han give akt därpå”.

Genom att jämföra skrift med skrift ser vi att termen ”helig plats” (Matt 24:15) syftar på Jerusalem. Denna användningen av ordet är inte olämplig, därför att detta avsnitt är baserat på vad David talade, och David syftade på Jerusalem som det ”heliga berget” och den ”heliga staden” som skulle bli ”ödelagd” (Daniel 9:16,24-27). Även efter det att Jesus blivit avvisad där, var Jerusalem fortfarande allmänt omnämnd som den heliga staden (Matt 27:53).

Ordet som översätts med ”plats” i uttrycket ”helig plats” i Matteus redogörelse är topos (Strong’s Concordance, nummer 5117). Det betyder helt enkelt läge, plats – ord som begränsning och topografi kan härledas från det. Det används i sådana skriftställen som ”en öde plats”, ”uttorkade platser” etc. Det är inte samma term som används för att beskriva det allra heligaste i templet.

Det som kallas helig plats förklaras av Lukas som området som skulle bli ockuperat av arméer, som skulle omringa Jerusalem. Matthew Henry Commentary uttrycker det på ett bra sätt: ”Jerusalem var den heliga staden, Kanaan det heliga landet, Morias berg som låg vid Jerusalem var, ansåg man, på ett speciellt sätt helig mark; på den kringliggande marken runt Jerusalem hade den romerska armén slagit läger, den var styggelsen som förödde(ödelade).

Dessa hedniska arméer skulle ”omringa” staden (Lukas); de skulle ”stå” där (Matteus). Ordet stå tyder på rebelliskhet eller fiendskap, som följande exempel visar: ”en fräck och arglistig konung…skall uppstå” (Daniel 8:23,25). ”En väldig konung skall uppstå, och han skall härska med stor makt” (11:3). En annan ”skall stiga upp på hans plats och draga mot Nordlandskonungens här och tränga in i hans fäste” (vers 7). ”En annan skall uppstå…och på hans plats skall uppstå en föraktlig man” (v20-21). En kung ”skall uppbjuda sin kraft …och komma med en stor här; dock skall han icke kunna hålla stånd” (vers 25). Detta uttryckssätt från Daniels bok väger tungt eftersom Matteus 24:15 helt klart är grundat på det som ”är talat genom profeten Daniel”.

Enligt Jesus var Jerusalem bestämt till förödelse. Men några dagar efter det att Jesus nämnde om dessa saker, gav han sina lärjungar uppdraget att vänta i just denna stad – för att beklädas med kraft från höjden. De skulle bli vittnen för honom i hela världen, inklusive Jerusalem, där deras verksamhet skulle börja (Apg 1:8); (Lukas 24:29). Men om staden skulle förstöras, hur skulle det gå för de lärjungar som skulle vara där som vittnen? Skulle de förgöras med de andra – med dem som förkastade Kristus och ropade: ”Korsfäst honom, korsfäst honom”? Eller skulle det finnas en utväg? Enligt bibeln skulle deras vittnande i den staden fortsätta till en viss tidpunkt – endast tills de såg ett visst tecken – och sedan skulle de fly!

Som bekant förstördes staden Jerusalem och templet av romerska arméer år 70 e.Kr. Men före detta hände, i lydnad för den varning som Jesus hade givit, flydde alla kristna och undkom sålunda förödelsen. Redogörelsen för vad som hände är verkligen häpnadsväckande!

År 65 e.Kr. tog Flavius, den värste av Caesars prokuratorer, kontroll över Judeen och förargade judarna till uppror – ett allt för omfattande uppror för honom att klara av. Följaktligen tog en annan man, Cestius Gallus, över. Han marscherade med sina arméer in i Palestina, lade ett antal städer under sig och ryckte fram mot Jerusalem. Efter att ha slagit läger under tre dagar började han ett fientligt anfall.

När lärjungarna såg Jerusalem omringat av arméer, visste de att nu var dess ödeläggelse nära – i överensstämmelse med Kristi ord. Detta var tecknet till att fly! Men hur skulle de kunna fly när staden var omringad? Detta hade inte förklarats i profetian. Men lägg märke till vad som hände

EN FLYKTVÄG

När Cestius var på väg att nästan inta staden drog han, som Josefus sa ”utan någon orsak i världen”, tillbaka sina trupper och retirerade! Judarna som var inställda på att öppna portarna och ge upp, fylldes nu med mod när de förföljde den retirerande armén och vållade den stor förödelse. I samband med denna reträtt uppstod en kortvarig tidsperiod, innan arméerna kunde återvända med förstärkningar och förstöra staden. Under denna period fanns det tid för dem som trodde på Kristus att fly.

Det som hände sammanfattas på ett bra sätt av Thomas Newton: Vi lär från kyrkohistorien, att i denna kritiska situationen lämnade alla som trodde på Kristus Jerusalem, och förflyttade sig till Pella och andra platser bortom floden Jordan; så att de alla på ett förunderligt sätt undkom den allmänna förstörelse som drabbade deras landsmän; och vi läser inte någonstans, att så mycket som en enda av dem förgicks vid Jerusalems förstörelse.

Adam Clarke skrev: ”Det är mycket anmärkningsvärt, att inte någon enskild kristen förgicks vid Jerusalems förstörelse, fastän det fanns många där när Cestius Gallus belägrade staden”. Det var sannerligen en förunderlig räddning! Vilken bekräftelse av vår Herres ord! Vilken underbar uppfyllelse av profetian!

Efter det att Cestius Gallus hade dragit tillbaka sina trupper, beordrade Nero Vespanianus att ta över. Han i sin tur beordrade sin son Titus att bege sig till Alexandria för att mobilisera den femte och tionde legionen, som skulle betvinga Judeen. Men ett krisläge i Rom förorsakade Vespanianus att återvända dit (där han blev välkomnad som den nye kejsaren år 70 e.Kr). Under tiden lämnades uppgiften att inta Jerusalem åt Titus, som orsakade dess förödelse.

På det ställe där Matteus och Markus använder det något förtäckta uttrycket ”förödelsens styggelse”, visar Lukas (i klarspråk) detta vara hedniska arméer, som omringade Jerusalem för att ödelägga det. Denna tolkning är starkt byggd på bibeln. Med den blir evangeliernas redogörelser styrkta, inte motsägelsefulla. Tolkningen är bekräftad av historien. Den ger ära åt Kristus, därför att den tydligt visar hur hans ord uppfylldes och hur man fäste avseende vid hans varning – och gav en storslagen räddning och välsignelse åt de kristna vid den tiden!

DEN FUTURISTISKA TOLKNINGEN

Efter att ha framställt vad vi tror vara den exakta och enda uppfyllelsen av vår Herres ord, ska vi ta en titt på den nu populära ” framtida” tolkningen – att ”förödelsens styggelse” kommer att vara en avgud, placerad i det allra heligaste i ett återuppbyggt judiskt tempel. Som en bok uttrycker det: ”Judarna – som kommer att ha… återuppbyggt Herodes tempel och vara förenade med Antikrist – kommer att få besök av den Falske Profeten, som kommer att föra en avbild av Antikrist till Jerusalem och köra in den i templet….När denna avbild av Antikrist förs in i det judiska templet, kommer detta att vara tecknet som Jesus talade om i Matteus 24, förödelsens styggelse”. En annan påstår: ”Denna avbild kommer att placeras i det judiska templet i Jerusalem och är den ”förödelsens styggelse”, som Herren syftade på i sitt tal på Olivberget” – ”en avgud placerad i det allra heligaste i templet under Antikrists välde”.

Fastän det finns fina Gudsmän som tror detta – och vi vill inte på något sätt förringa deras tjänst – vill vi ändå peka på, vad vi upplever är allvarliga invändningar mot deras uppfattning.

1. Att placera en avgud i det allra heligaste är något som fienden inte skulle kunna göra, förrän den tid var inne, när templet skulle vara i fiendens händer. Eftersom det storslagna templet skulle bli det sista som överlämnades till en fiende i krig, skulle staden vid denna tidpunkten redan ha blivit intagen. Det skulle antagligen vara för sent för kristna att fly då! Ett effektivt tecken för att varna kristna till flykt skulle behöva komma före intagandet av staden, inte efteråt!

2. Profetian antyder att ”styggelsen” skulle förstöra Jerusalem och templet – den skulle orsaka förödelse. Detta är exakt vad de romerska arméerna åstadkom. Men med undervisningen om att ”styggelse” ska vara en avgud, som ställs upp i templet, uppstår motsägelse. Hur kan styggelsen vara en avgud som ställs i templet, när templet skulle förstöras genom styggelsen? Avgudar är styggelser naturligtvis, men de är inte förödelser!

3. ”Styggelsen” som skulle ödelägga skulle vara något som skulle kunna ses av invånarna i Judeen och Jerusalem. ”När I nu fån se styggelsen”, d.v.s. ”när I fån se Jerusalem omringat av krigshärar”, då, ”må de som äro i Judeén fly bort till bergen”. Det är tydligt att Jesus inte talade om en avgud i det allra heligaste, därför att en sådan kunde inte ses av invånarna i Jerusalem och Judeen. Endast översteprästen gick in i det allra heligaste. Ingen av de vanliga judarna vågade gå in dit.

Den futuristiska tolkningen angående förödelsens styggelse kräver ett återuppbyggt tempel i Jerusalem. Vissa ställer de facto fram detta som ett bevis för att templet kommer att bli uppbyggt. Tankegången är ungefär som följer: Eftersom ”förödelsens styggelse” kommer att involvera det inre heliga rummet i templet ”är det det säkert att templet kommer att återuppbyggas. Profetian kräver det”. Vi ser inte något sådant krav, för vilket tempel var det frågan om i Matteus 24 och parallella redogörelser? Talade Jesus om templet på sin tid eller ett återuppbyggt tempel 2.000 år senare?

Det är uppenbart att Jesus talade om templet på hans tid; han talade om stenarna som det bestod av, bad lärjungarna att se på det och besvarade frågor angående det! Ska vi anta, att han i själva verket inte talade om det templet utan om ett annat tempel, som skulle byggas 2.000 år senare? Vi tror att svaret är uppenbart.

Frågan är inte om det judiska folket kommer att bygga ett tempel i Jerusalem. Poängen är att Jesus talade om templet på hans tid och att det var det templet som skulle förstöras av hednaarméer – en profetia som uppfylldes år 70 e.Kr.

Lärjungarna frågade om när templet skulle förstöras och vilket tecken som skulle ges som varning. ”Och Jesus svarade…” – han berättade för dem när, han gav dem ett tecken – som vi har sett. Men de som tror att profetian i Matteus 24 hänvisar till ett framtida tempel kan inte visa en enda vers i detta kapitel där Jesus besvarade dessa frågor!

Undervisningen om att förödelsens styggelse är något i framtiden, kräver inte endast ett framtida annat tempel, utan ett sådant tempel framställs – i stället för att bli förstört – som en plats där Antikrist kommer att ställa upp en avgud för tillbedjan. Om så är fallet, skulle detta vara ett tempel som är möjligt att bevara – en helgedom för falsk religion – inte ett förstört tempel. Profetian i Matteus 24 och parallella redogörelser nämner aldrig om ett framtida tempel.

R. Woodrow

https://www.karlektillsanningen.se