BLODSOFFRET TILL FÖRSONING
JDS-läran och Bibeln
Biblisk analys av de många oroväckande påståenden som trosrörelsen för fram.
Kristi kors är den mest centrala läran i den kristna tron. Det var där Jesu försoning för människan fullbordades, vilket Jesus bevisar med egna ord i Joh. 19:30, ”det är fullbordat”. Paulus skriver i Kol. 1:20: ”…sedan Han genom blodet på Hans kors hade berett frid.” ”Det är främst denna lära som regelbundet blir attackerad av icke-kristna sekter och falska religioner. Men idag kommer inte dessa massiva attacker enbart ifrån fienden utanför kyrkan, utan har även börjat komma inifrån det som kallas kristendom.” (10)
Trosrörelsen är en av dessa fiender som kommit fram och som presenterar en annan syn på vad som hände på korset. Kenneth Copeland fastslår eftertryckligt i en inspelad predikan som heter, ”Vad hände mellan korset och tronen?”:” …om det enbart hade varit en kroppslig död så hade det inte fungerat.” Konsekvensen av detta är att Copeland undervisar om att frälsningen inte fullbordades på korset utan i helvetet! (Mer om detta senare).
Trosrörelsen har en metafysisk syn på frälsningen. Den förandligar försoningen och gör människan gudomlig. Frälsningens fullbordan lokaliseras till helvetet istället för till korset. På så sätt tar de bort kraften att försona synd ifrån Jesu fysiska död, fast Bibeln säger att enbart Kristi blod kan försona synd (3 Mos 17:11; Hebr 10:10). Den kristna trons mest centrala lära har tagits bort.
Det finns många teorier om hur försoningen utfördes, men här är vi bara intresserade av Trosrörelsens syn och varför den är en falsk lära. De flesta kristna skulle hålla med om att våra synder blev fullständigt försonade genom Jesu fysiska död på korset. Trosrörelsen har andra idéer. I detta kapitel skall vi hålla oss till deras tro efter Kenneth Copelands påstående ”Eftersom Han (Jesus) blev gjord till synd, blev Han tvungen att ta syndens straff. Han blev tvungen att dö andligen, vilket förde Honom till de fördömdas plats innan Han kunde förlossa oss.” (11) Han säger också, ”..När Hans blod blev utgjutet så försonade det inte. Det tog bort den handskrift med förordningar som stod emot oss.” (12)
Den teologi som Trosrörelsen håller sig till var känd för den tidiga kyrkan såsom ”Djävulens lösen-teorin”, De tidiga kyrkofäderna som höll sig till denna teori trodde att människan p g a synd tillhörde satan. För att kunna rädda människan så offrade Gud sin Son Jesus som en lösensumma till djävulen. Detta står i skarp kontrast till Bibelns undervisning om att Kristus offrade sig själv för oss, som ett offer till Gud och inte till satan (Ef 5:2; 1 Kor 5:7; Hebr 10:12). Teorin om att Kristus är en lösensumma som betalats till djävulen, har inte sitt ursprung i Trosrörelsen. Den teorin talade Origen om redan år 230 e. Kr. Gregory av Nyssa betonade denna teori ännu mer. Det var år 370 e. Kr. Men teorin om en lösen till djävulen mötte alltid starkt motstånd och förnekades bl. a av Athanasius 370 e. Kr och Gregory av Nazianzum år 390 e. Kr. Den blev aldrig accepterad av kyrkan som helhet.
”Djävulens lösen-teori” försvann så småningom p g a brist på intelligent support. Anselm (1033-1109) var en teolog på 1000-talet och han utsatte läran för kritik i sin bok ”Cur deus Homo? (Varför blev Gud människa?).
En annan historisk teori om försoningen är ”Exempel-teorin”. Man kan dra paralleller mellan den och Trosrörelsen, i alla fall bitvis. Socinianerna var de som förde fram den teorin. Socinianismen var en rörelse som fanns under 1500-talet. Dess grundare var Faustus Socinus. Han blev senare Unitarianismens ledare. Socinianerna förnekade Treenigheten, Kristi Gudom, och att människan är fallen och de menade även att Kristi död på korset inte försonade människans synd.
Tvåhundra år senare kom en annan grupp fram som förnekade Kristi blods kraft i försoningen. Detta var Swedenborgianismen som grundats av Emanuel Swedenborg (1688-1772). De förkastade också läran om Treenigheten. Att Kristus dog som vår ställföreträdare på korset ses som en ”styggelse” och ett ”mänskligt påfund”. Man menar istället att Kristi död var ett ”klimax på ett tjänande liv” och inte en ”betalning med blod”. En mer sentida grupp som förvillat sig bort ifrån den bibliska undervisningen om att försoningen för vår synd fullbordades genom Kristi död på korset, är Sjundedags adventisterna. De undervisar om att försoningen är ett pågående verk! Ellen G. White som är gruppens ‘profetissa’ säger så här om Kristi dyra blod: ”Kristi blod skulle befria den omvände syndaren ifrån lagens fördömelse, inte upphäva synden. Blodet ska stå i helgedomen fram till den slutliga försoningen.” (13) Efesierbrevet 1:7 försäkrar syndaren om att hans synd har upphävts: ”I Honom hava vi förlossning genom Hans blod, förlåtelse för våra synder…” (se också Rom. 8:1).
Mary Baker Eddy, grundaren av Kristen Vetenskap, trodde att Kristi utgjutna blod var overksamt mot synden. Hon skrev i sin ‘gudomligt’ inspirerade bok ”Science and Health with Key to the Scriptures”: ”Jesu materiella blod var inte mer verksamt som rening ifrån synd när det blev utgjutet på det förbannade träet, än då det rann i Hans ådror.” Hon förnekade även behovet av ett fysiskt offer och menade att det är ett ‘hedniskt begrepp’.
De kristna som vet vad Bibeln lär ser snabbt att dessa påståenden är hädiska, och direkta attacker emot giltigheten av Kristi fysiska död som försoning för vår synd. Du kanske redan har lagt märke till ett visst släktskap mellan Copelands undervisning och en del av det vi nu nämnt. Vi ämnar på dessa sidor att med klara fakta bevisa, att Trosrörelsen är lika villfarande ifrån den bibliska läran om försoningen som alla de andra rörelser vi nämnt. Copeland och andra ”trosförkunnare” menar att Kristi blod har en viktig del i försoningen, men att det inte är Kristi fysiska död ENBART som fullbordar försoningen.
E. W. Kenyon som grundat de flesta av Trosrörelsens läror, menar att Kristi utgjutna blod inte påverkar synden alls! Kenyon fastslår att Jesu fysiska död aldrig kunde utrota synd och sjukdom eftersom de har ett andligt ursprung. Han deklarerar också, liksom Kenneth Copeland, att Jesu fysiska död bara var början på Hans försonande verk, och inte fullbordan på det: (14)
Låt oss nu vända oss till Skriften och se vad den har att lära oss när det gäller korset och försoningen. Paulus sade: ”Men vad mig angår, så vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi kors…” (Gal. 6:14). Paulus hade inte sin berömmelse i någon myt om Kristi andliga död och han talade aldrig heller om att försoningen fullbordades i helvetet. Paulus riktade uppmärksamheten mot korset när han talade om sin berömmelse. Och det är i detta kors som kyrkan i alla tider har haft sin berömmelse. Det har med rätta blivit sagt att kyrkans rötter är i korset – i försoningen (se 1 Kor. 1:18).
I Upp. 1:5 beskrivs den renande och helgande kraften i Jesu utgjutna blod: ”…Honom som älskar oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod.” I Upp. 7:14 står det: ”Dessa äro de som komma ur den stora bedrövelsen och som hava tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” Det sätt på vilket ordet blod används i Bibeln bevisar att det är synonymt med uppgivandet av fysiskt liv genom död. Leon Morris förklarar:
” Av de 362 gånger som det hebreiska ordet för blod (dam) använts i G. T så hänvisar 103 st till blodsoffer och 103 st till brutal fysisk död av olika slag. I N. T används det grekiska ordet för blod (haima) 98 gånger. Av dessa hänvisar 25 st till brutal fysisk död, 12 st hänvisar till djuroffer och 37 st hänvisar till Kristi fysiska död.” (15) (se 1 Petr. 1:18; Hebr. 10:19, 20; Apg. 20:28; Ef. 1:7).
Alltså måste vi förstå att när Bibeln talar om Kristi död så talar den om Hans fysiska död. När Copeland talar om att Kristi fysiska död inte är tillräckligt som försoning för människans synd så tar han bort betydelsen av blodets kraft till att fullkomligt frälsa. Han förminskar även dess roll i Guds frälsningsplan. Att Kristi utgjutna blod försäkrar oss om syndernas förlåtelse är möjligt p g a att det blev blod utgjutet vid en våldsam offerdöd i vårt ställe (Rom. 5:8-9; 8:32; Ef. 5:2; Gal. 3:13; 1 Tess. 5:10; jämför Jes. 53). Många skriftställen som hänvisar till Jesus som Guds Lamm (Mark. 1:4; Luk. 1:77, Joh. 1:29) känner vi igen ifrån offerväsendet i det Gamla Testamentet där man bl a frambar lamm som syndoffer (3 Mos. 4:32, 33). Det är ett välkänt faktum att där det inte utgjuts blod finns ingen förlåtelse.
”Ty allt kötts själ är i blodet, och jag har givit eder det till altaret, till att bringa försoning för edra själar.” (3 Mos. 17:11, se också Hebr. 9:22). Det blir svårt att hitta ett klarare uttalande som stödjer det faktum att ordet blod i Bibeln handlar om fysisk död. I det Gamla Testamentet var det ett djurs fysiska död som försonade människans synd. Hebr. 9:14 säger oss att om det var så på den tiden ”huru mycket mer skall icke Kristi blod…rena våra samveten från döda gärningar….?”Med andra ord: Hur mycket mer bör icke Kristi fysiska död försona människans synd?
Offren under det Gamla Förbundet var bara en skuggbild av det Sanna offret som skulle komma. Det var främst för att försona för synd som det gammaltestamentliga offersystemet sattes i bruk. Blodet ifrån offren fördes fram inför Gud (Hebr. 9:6, 7; Hebr. 9:12) och var nödvändiga för att stilla Guds vrede. Det hebreiska ordet Kippur (blidka, gottgöra), betecknar övertäckande av synden eller syndaren genom en gottgörelse. Offrets blod placerades mellan människan och Gud och blev på så vis en sköld emot Guds vrede. På samma sätt var det med blodet på dörrposterna som skyddade de som var i huset emot dödsängeln i 2 Mosebok 12.
När vi läser Hebr. 4 så ser vi att djuroffren i sig själva inte hade något som kunde bringa försoning. Försoningen var möjlig enbar för att Gud valt detta sätt (3 Mos. 17:11). På vilket sätt som det gammaltestamentliga offersystemet var en skuggbild av Jesu offer i Nya Testamentet ska vi ta upp mer detaljerat i ett senare kapitel.
I det Gamla Förbundet offersystem krävdes det att djur dog en fysisk död för att bringa försoning ifrån synden. Det är det vi vill visa på när vi tar upp saker som rör det gammaltestamentliga offersystemet. Numera behövs det förstås inga djuroffer eftersom vi har Jesu fysiska död, det sanna och enda offer genom vilket människans synd kan bli försonad. Jesus sa själv detta när Han vid den sista måltiden deklarerade, ”..ty detta är mitt blod, förbundsblodet, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.” (Matt. 26:28). Lägg märke till att Han inte säger ”…detta är min ande…”. Återigen, med blodet menar Han här sin fysiska död. Jesus lyfter här fram att det är genom Hans död på korset som människans synd kommer att bli förlåten.
Kristi fysiska död på korset åstadkom att en universell förlåtelse blev möjlig. ”Det är fullbordat” utropade Jesus på korset. Försoningen var fullbordad. Uppståndelsen som följde var ett bevis på Guds bifall till Kristi försoningsverk på korset. Det finns många skriftställen som bevisar detta fakta. Här kommer några av dem: Mark. 8:31; 9:31; 10:32; Joh. 10:11-17; Apig. 17:1-3; 20-28; Rom. 8:1-3; 1 Kor. 6:9-11; 2 Kor. 5:14, 15; Gal. 3:13; 1 Petr. 3:18; 1 Joh. 1:7; 2:1-3.
Man kan ju försöka föreställa sig vad de heliga i Upp. 5 och 12 skulle säga om de hörde vad trosförkunnarna sade om att Kristi blod ensamt, inte räcker för att försona människans synd. Dessa som ropade så högt överkom satan genom Lammets blod, vilket tyder på Kristi försonande offerdöd. De var friköpta genom Kristi utgjutna blod (Hans fysiska död)) och p g a detta kunde de vinna seger.
”De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord…” (Upp.12:11)
Vi ska nu ta och titta på Trosrörelsens ”lösen-teori” som Copeland och Trosrörelsen så starkt håller fast vid. Den innebär att Kristi påstådda andliga död var priset till satan som Gud betalade för att få köpa tillbaka mänskligheten. D. R McConnell skriver klart och tydligt vem Jesus var ett offer till:
”Alla doktriner bör rikta sig mot att Kristi död var ett offer till Gud. Den rättfärdige och helige Gud är den av parterna som måste bli tillfredsställd genom försoningen och inte satan. Paulus skriver till efesierna: ”…Kristus älskade eder och utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt.” (Ef. 5:2). På ett annat ställe skriver Paulus: ”Ty en enda är Gud, och en enda är medlare emellan Gud och människor: en människa Kristus Jesus, han som gav sig själv till lösen för alla…” (1 Tim. 2:5,6). Som medlare var Kristi lösen till Gud och inte till satan. (16)
Det är bara tre verser i Nya Testamentet som talar om ett ‘lösen’, 1 Tim. 2:6, Matt 20:28 och Mark. 10:45 (se 3 Mos. 5:14 – 7:1-7); 4 Mos. 5:5-8; Jes. 53:10). Bokstavligen så betyder ordet lösen, ett medel genom vilket man löser. Bibeln undervisar oss om att den lösen som skulle befria människan ifrån synd och död, var en syndfri mans offerdöd. Endast Gud kommen i köttet kunde uppfylla denna roll. Jesus gav sitt liv som en lösen för många. Han dog i syndares ställe och Gud accepterade Hans smärtfulla död i stället för syndares.
I Skriften är denna lösen oftare beskriven som försoningen (se Rom. 5:11; 11:25; 2 Kor. 5:18;19). Ordet försoning (atonement) är endast nämnt en enda gång i det Nya Testamentet (Rom. 5:11), oftast är betydelsen att en lösen eller offer har verkat fram en försoning mellan Gud och människan. Det talas aldrig om en lösen som betalats ut till satan. Skriften talar ju faktiskt inte om till vem denna lösen betalats ut, den säger bara att Kristus blev en lösen för många. Men i Efesierbrevet 5:2 kan vi läsa att Kristus…..utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt…..
Gud har aldrig varit skyldig satan en lösen. Faktum är att Gud aldrig har varit skyldig satan någonting, förutom att kasta ner honom i den brinnande sjön. Millard Erickson skriver:
”Det var inte betalningen av en lösen till satan som gjorde hans nederlag säkert, utan det var att Kristus tog vår plats för att frigöra oss ifrån lagens förbannelse. Genom att Kristus tog straffet för vår synd på sig och på så vis uppfyllde lagens rättvisa krav, så omintetgjorde Han satans kontroll över oss ända ned till roten – kraften att föra oss in under lagens förbannelse och fördömelse.” (17)
Korset har en central plats i det Nya Testamentet, för det är där som Kristus försonade människans synd. Det var altaret på vilket Hans kropp blev slaktad. Det var Messias fysiska död på korset som en gång för alla fullbordade försoningen för människans synd (Hebr. 9:26; 10:10).
Ef. 2:13 förkunnar: ”Nu däremot, då I ären i Kristus Jesus, haven I som förut voren fjärran, kommit nära i och genom Kristi blod.” Vi kan nu med frimodighet komma inför den levande Guden genom Kristi utgjutna blod, som står för Kristi kroppsliga död, vilket enligt Bibeln, ensamt är tillräckligt för att bringa försoning för vår synd (se Hebr. 10:19; 1 Joh. 1:7; Upp. 1:5).
Kenneth Copeland skrev ett brev i novembernumret ’93 av sin tidskrift ”The Believer’s Voice of Victory”. Han riktade sig till sina ‘partners’ i ett uppenbart försök att dämpa eventuella tvivel hos sina efterföljare, när det gäller hans syn på Kristi blod. Som huvudrubrik hade han skrivit ”Tron på Jesu blod kräver att man vördar blodet!”. Copeland säger stolt att ..”Jag tror på blodet för att försäkra mig om min frälsning och förlåtelse.” Detta uttalande stämmer inte överens med andra uttalanden ifrån honom, t ex ”…när blodet utgjutits så bringade det inte försoning…” och, ”Om det bara varit en kroppslig död så hade det inte funkat” (dessa uttalande är dokumenterade tidigare). Vid närmare efterforskningar kring Copelands uttalande om att tro på blodet för att försäkra sig om sin frälsning, visar det sig att i detta inkluderas Kristi andliga död. Dessa två kan inte skiljas åt enligt trosrörelsens läror. Mycket av det som kommer ifrån lärare inom Trosrörelsen låter som evangelium, men vid en närmare titt så finner man att det är ett annat evangelium.
På en kassettinspelad predikan hör man Copeland glädjefullt säga ”Du är fri, du är fri. Du är frigjord genom Jesu blod”. (18) Men frågar man efter fler detaljer kring detta så visar det sig att blodet bara är en del av Guds frälsningspaket. Språket är detsamma men betydelsen är en annan.
Kenneth Hagin har också gjort motsägelsefulla uttalanden när det gäller försoningen genom blodet. I sitt häfte ”The Precious Blood of Jesus” verkar Hagin inta en ortodox position. Men han missar att informera läsaren om sådan framstående trosförkunnelse som Kristi andliga död och att Han tog på sig satans natur. Dessa saker som är en så viktig del av Trosrörelsens syn på försoningen. Hagin har ofta undervisat om blodet och öppet förnekat fullkomligheten av Kristi fysiska död. I ett brev ifrån den 23 april, 1986 skrev Hagin att, ”eftersom Jesus blev gjord till synd med vår synd så var Han tvungen att betala syndens skuld….Detta kan ju naturligtvis inte enbart gälla Hans fysiska död, för då skulle varje syndare efter döden kunna säga sig ha betalat skulden för sin synd.” Hur skulle en syndares död kunna betala syndens skuld? Om det skulle vara så, varför behövde då Jesus komma hela vägen från himmelen och göra något som, enligt Hagin, varenda en av oss kan göra?
”Jesu, Hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh. 1:7) Blodsförsoningen är, enligt Skriften, kriteriet för den kristna tron, och den som fördunklar dess roll går in på mycket farlig mark (Gal. 1:9, 10). Som en avslutning på detta kapitel skriver Hank Hanegraaff denna varning till alla som är farligt ute:
”Jag kan inte nog betona hur avgörande (crucial) försoningen är för historisk kristendom. Det är intressant att ordet ‘crucial’ kommer ifrån det latinska ordet ‘crux’ eller ‘cross’ vilket betyder kors. Så när jag säger att försoningen är kristendomens crux, så säger jag egentligen att såsom korset står i historiens centrum, så står också vår förståelse för försoningen i centrum för vår tro. Att förvanska läran om försoningen är den närmaste vägen ifrån kristendom in i sekternas rike – och för vissa människor, in i den ockulta världen.” (19)
Noter
10. M. Moriarty, The New Charismatics, Zondervan, 1992, s. 358.
11. K. Copeland, (Från ett brev som sänts till dem som hade frågor angående hans syn på Kristi påstådda andliga död och Kristi försoningsverk, 12/3 1979 – vid frågor kontakta Christian Research Institute.)
12. K. Copeland, ibid.
13. E. G. White, Patriarch and Prophets, s. 357.
14. E. W. Kenyon, What Happened From the Cross to the Throne?, Lynnwood, W. A.; Kenyon’s Gospel Publishing Society 12th edition, 1969, s. 50.
15. L. Morris, The Apostles Preaching of the Cross, Grand Rapids: Eerdmans, 1980, ss.112-133.
16. D. R. McConnell, op.cit, s. 125.
17. M. Erickson, Christian Theology, 2:822, Baker, 1983.
18. K. Copeland, ljudkassett #00-030, op.cit.
19. H. Hanegraaff, Christianity in Crisis, Harvest House, 1993, s. 152.
https://www.karlektillsanningen.se