DEN SATANISKA NATUREN

JDS-läran och Bibeln

Biblisk analys av de många oroväckande påståenden som trosrörelsen för fram.

Trosrörelsen påstår att Adam och Eva förlorade sin gudomliga natur vid syndafallet och istället blev uppfyllda av satans natur. I detta kapitel ska vi titta närmare på detta. Vi ska också titta närmare på påståendet om att Jesus iklädde sig satans natur när Han dog andligen.

I motsats till vad Trosrörelsen påstår, var Adam och Eva enbart människor på samma sätt som vi är. Deras natur blev inte utbytt mot satans vid syndafallet. Däremot blev deras natur förvrängd, men fortfarande säger Bibeln om människan att hon skapades till Guds avbild (1 Mos. 9:16; 1 Kor. 1:7; Jak. 3:9). Kalvin beskriver Guds avbild i människan som splittrad efter fallet. Den är som när man speglar sitt ansikte i en krossad spegel. Man kan fortfarande se en förvrängd bild av Guds härlighet i människan idag.

Kenneth. E. Hagin tror att ”andlig död betyder mer än att vara skild ifrån Gud. Det innebär också att ha satans natur….Jesus smakade döden, den andliga döden – för varenda människa.” (30) Hagin skriver också ”…när vi mottager det eviga livet innebär det att vi får Guds natur i oss, den andliga döden innebär att vi har satans natur.” (31) Betyder evigt liv att vi har Guds natur i oss? Betyder andlig död att vi har satans natur? Och var placerar vi den mänskliga naturen i allt detta? Vi vänder oss till Skriften för att få några ord vi kan lita på. Detta sade Paulus till dem som ansåg att han och Barnabas var gudar: ”I män, vad är det I gören? Också vi äro människor, av samma natur som I…” (Apg. 14:15). Här säger Paulus, en pånyttfödd man, att han var av samma natur (hade samma känslor och frestelser) som dessa opånyttfödda hedningar. Ingen satanisk eller gudomlig natur talas det om här. Enligt Paulus var de alla av samma natur – den mänskliga. Paulus sade att de inte skulle anse honom och Barnabas för gudar, de var ju alla av samma mänskliga natur. Det står också klart i Skriften att man avkläder sig den gamla människan när man blir född på nytt. Det står inte att man avkläder sig den sataniska naturen. Man ikläder sig inte heller gudomlig natur, utan man ikläder sig den nya människan. (Ef. 4:24; 2:10; 4:22). Lägg märke till att bägge dessa naturer är mänskliga naturer, den första är fallen, den senare är befriad.

Michael Moriarty, författare till boken ”The New Charismatics skriver:
”Även om människan är född i synd, eller född med en syndfull natur så finns det inga belägg för att hon är född med en satanisk natur. Inte heller är satans natur detsamma som den syndfulla naturen. Genom att säga att människor har satans natur, gör man dem till demoner som är fångade i mänskliga kroppar. Detta låter mer som scientologi än som kristendom. Människan föds med en syndfull korrupt natur, men trots det är hon ändå skapad till Guds avbild (1 Mos. 9:6; Jak. 3:9) och inte med satans natur…När Jesus sade till fariseerna i Joh. 8:44 att de hade djävulen till sin fader, så syftade Han på deras korrupta andlighet och etik och inte på något annat. Människan är född i synd, men är skapad till Guds avbild. Människan är inte en demonisk varelse som är iklädd mänsklig kropp. Läran om att människan har satans natur är totalt obiblisk och ett fantasifoster ifrån A. W. Kenyon. Den finns inte i Skriften.” (32)

Trosrörelsen använder 2 Kor. 5:21 för att bevisa att Jesus verkligen blev till synd på korset och genom detta iklädde Han sig satans natur. ”Den som icke visste av någon synd, honom har han för oss gjort till synd, på det att vi i honom må bliva rättfärdighet från Gud.” Det Hagin inte verkar inse är, att om Jesus hade iklätt sig satans natur hade Han också behövt en Frälsare. Hebreerbrevet 1:3 säger bl a detta: ”…sedan HAN hade utfört en rening från synderna…”. Hur skulle Han ha kunnat detta ifall Han själv bokstavligen blivit till synd? (se Hebr. 9:14).

Enligt Rom. 8:3 sände Fadern Jesus i syndig kötts gestalt, såsom en människa men utan synd. Han hade den mänskliga naturen förutan all dess syndfullhet. Albert Barnes kommenterar detta: ”Försoningsoffret kom liksom i syndig kötts gestalt, så att Han kunde bemöta synden på dess område för att förgöra det.” (33)

För att på rätt sätt förstå innebörden av 2 Kor. 5:21 behöver vi ta en titt på vad ordet synd betyder i detta sammanhang. Denna vers är ju central i Trosrörelsens lära om att Kristus tog på sig satans natur. Hank Hanegraaff hjälper oss med detta:

”…lärda män är eniga om att ordet synd i denna vers har en abstrakt betydelse. De är så gott som helt enade om att frasen ‘gjort till synd’ är en metonym (ett ord eller en fras som står istället för ett annat ord eller fras som hör ihop med ämnet) för ‘Kristus tog straffet på sig för vår synd’. Utredare T. J. Crawford hävdar att det inte finns några tvivel om att uttrycket är metonymt, eftersom det är en omöjlighet att Kristus eller någon annan person bokstavligen kan bli till synd.” (34)

Versen lär oss att Kristus blev bemött som om Han var en syndare. Precis som med lammet under det Gamla Förbundet så var synden tillräknad Kristus. Enligt Jes. 53: 4, 5 blev människans syndaskuld lagd på Kristus. Vår synd blev tillräknad Kristus och Hans rättfärdighet fick vi räkna oss tillgodo. Det levitiska begreppet om både ställföreträdandet och tillräknandet hjälper oss att bättre förstå den verkliga betydelsen av 2 Kor. 5:21. Anledningen till att Gud hade behag till Kristi offer var för att det var utan fläck, d v s utan synd. Den framstående kommentatorn Phillip E. Hughes skriver: ”Men Gud gjorde Honom till synd. Med det menas att Gud Fader gjorde sin oskyldige Son till föremål för sin vrede och dom, istället för oss . Resultatet av detta är att i Kristus på korset är världens synd dömd och borttagen. I denna sanning vilar hela rättfärdiggörelsens logik…Han slutar inte att vara rättfärdig för en enda minut, gjorde Han det så vore hela det radikala utbytandet – den rättfärdige för de orättfärdiga, 1 Petr. 3:18 – där vår synd är överförd på Honom och Hans rättfärdighet är överförd till oss, inte mer än en hallucination eller fantasi.” (35)

Gud bemötte Kristus som om Han var en syndare. På samma sätt bemöter Gud alla kristna, som om de aldrig har syndat. Om nu Kristus bokstavligen blivit synd, så hade Hans offer varit oacceptabelt inför Gud. Den engelska bibelöversättningen New International Version har en fotnot till 2 Kor. 5:21 där det står ‘eller blev ett syndoffer’. Michael Moriarty ger oss en ännu djupare insikt i ordet synd här:

”Den hebreiska termen för ‘synd’ och ‘syndoffer’ är en och densamma. Den hebreiska termen ‘hatt’t kan översättas med antingen ‘synd’ eller ‘syndoffer’ beroende på vilket sammanhang det står i. När hatt’t användes med syfte på det gammaltestamentliga djursubstituten (vilka fortsatte att vara heliga efter sin död) tolkade det judiska folket ordets betydelse som ‘syndoffer’. Detta gäller även den grekiska termen för synd – harmartia – i 2 Kor. 5:21. Aposteln Paulus, som var hebré ut i fingertopparna, hade helt klart syndoffer i tanken och inte bokstavlig synd, när han skrev detta….Syndoffret i det Gamla Testamentet förebildade inte något som blev till synd vid sin död som Hagin och andra karismatiker påstår att Kristus blev. Det var en förebild för judarna om ett felfritt offer för synden. Jesus blev inte ohelgad på korset. Han var ett heligt syndoffer som ”utgav sig själv för oss till en gåva och ett offer, Gud till en välbehaglig lukt.” ( Ef. 5:2). (36)

Trosrörelsens påståenden om Kristi syndfulla natur på korset är ett bevis för deras okunskap om att det levitiska ställföreträdande offret var en förebild av Kristi offer. Enligt det Gamla Testamentet var det ställföreträdande syndoffret tvunget att vara perfekt och utan fläck (3 Mos. 4:3, 28; 9:3; se också 5 Mos. 15:21). Enligt 3 Mos. 4:32 var det djur som blev utvalt till offer, ett felfritt lamm och i 4: 23 var det en felfri bock. Jämför det felfria lammet med Jesus som påskalammet i 1 Kor. 5:7. Den som förrättade offrandet skulle placera sin hand på djuret vilket symboliserade en överföring av synden till offerdjuret (3 Mos. 4:4, 24, 33, se också Jes.53:6 ”men Herren lät allas vår missgärning drabba honom” jämför Joh. 1:29). Sedan fick offerdjuret dö som en ställföreträdare (3 Mos. 17:11). Försoningen eller övertäckandet av synden var det som Gud såg istället för att se synden. Genom försoningen eller övertäckandet av synden, blev syndaren befriad ifrån sin synd. Om överförandet av synden till offerdjuret skulle ha gjort offret oheligt, så att det bokstavligen blev till synd, så skulle en helig Gud aldrig ha accepterat det. Syndoffret som skulle dödas kallades heligt, och var och en som kom vid det blev också helig (3 Mos. 6:25-27, 29). ”Offerdjuret blev inte till synd; synden var bara symboliskt lagt på det. Det var en ersättning för synden; ett heligt offrande som försonade för synden p g a sin felfrihet och att det var avskiljt åt Herren.”

Det fick inte finnas några fel på syndoffret!! Det var just för att Jesus var syndfri och helig som Gud accepterade Honom som offer. Det är omöjligt att Jesus skulle ha blivit till bokstavlig synd efterson Hebr. 9:14 säger oss att Jesus frambar sig själv som ”ett felfritt offer åt Gud”. 3 Mos. 6:25-29 visar oss klart att syndoffret var ”högheligt” inför Gud både för och efter sin död! 1 Petr. 1:19 beskriver Kristus som…ett felfritt lamm utan fläck. J. N. D. Kelly säger att ”felfritt (anomos) gör oss påminda om judarnas krav på att offret måste vara felfritt” och ‘utan fläck’ (aspilos) framhåller att i Kristi fall innebär felfriheten att Han var syndfri och heligt avskiljd.” (37)

Trosrörelsens jesus blev bokstavligen gjord till synd och iklädde sig bokstavligen satans natur. Hur kunde detta vara ett heligt offer till Gud (Ef. 5:2)? Kenneth Copeland har gjort detta korrekta påstående i en predikan: ”Guds Son gick till korset helt syndfri (38) Trots att Copeland gör detta fullkomligt sanna uttalande ger han sedan detta motsägande budskap på samma kassett ”Han accepterade satans natur i sin egen ande…” Det är uppenbart att Copeland tror att Jesus gick till korset syndfri, men att Han inte förblev så. Vad vi har här är en fullständigt horribel bild. En blandning av både satanisk och himmelsk natur i den evige Gudens Son. Detta är evangelium enligt Kenneth Copeland. Precis som med de gammaltestamentliga offren så var Jesus helig inför Gud både före och efter sin död. Det finns ingen tillstymmelse av något i Skriften som tyder på att det skulle vara tvärt om.

Om det fortfarande finns någon som tvivlar på att Jesus inte blev synd i bokstavlig mening, så kanske Jesaja 53:12 kan övertyga dig. Här säger Gud att Han ”… blev räknad bland överträdare, han som bar mångas synder och bad för överträdarna.” I Jes. 53:11 säger Gud om sin Son att ”han bär deras missgärningar” (se 1 Petr. 2:24). Jesus bar våra synder, Han blev inte våra synder. I vers 11 hänvisas också till Jesus som Guds rättfärdige tjänare.

Kenneth Copeland lägger till ännu en dimension till sin perversa teologi genom att hävda att Jesus blev en symbol för satan på korset! Copeland förklarar: ”Guds rättfärdige var tvungen att bli synd. Han accepterade satans natur i sin egen Ande. I det ögonblick som han gjorde det så utbrast han . Min Gud, Min Gud, varför har du övergivit Mig? Du vet inte vad som hände där på korset. Varför tror du att Mose på Guds direktiv upphöjde en orm istället för ett lamm på pålen? Det hade jag svårt att förstå. Jag sade, varför i hela världen ville du upphöja en orm där – symbolen för satan? Varför satte du inte ett lamm på pålen? Herren svarade: ”för att det var symbolen för satan som hängde på korset.” Han sade: ”I min egen ande accepterade jag den andliga döden och då släcktes ljuset.” (39)

Det enda ljus som förmodligen släckts måste ha varit det inom Copeland. Inte nog med att han undervisar denna hädiska lära, han säger även att det är Gud själv som har sagt detta! Man använder 2 Mos. 21:8, 9 som stöd för denna oheliga lära. Copeland jämför Jesu upphöjande på korset med Mose upphöjande av ormen på pålen i öknen, och gör det till ett bevis för att Jesus iklädde sig satans natur, eftersom ormen är en symbol för satan. Detta är ju en helt felaktig jämförelse. Det enda man kan se i denna bild av ormen i öknen, är på vilket sätt Jesus skulle dö, att Han skulle upphöjas på ett kors. Jesus sade att Han skulle upphöjas ifrån jorden och Skriften säger: ”med dessa ord gav Han till känna, på vad sätt Han skulle dö.” (Joh. 12:32, 33). I Joh. 3:14 talar Jesus med Nikodemus och gör en jämförelse mellan upplyftandet av ormen, vilken Nikodemus som judisk lärare var bekant med, och sin egen död. Moriarty förklarar:

”I fjärde Mosebok 21 kan vi läsa om de upproriska israeliterna som blev stungna till döds av ormarna. Mose bad till Gud för alla dem som vände om ifrån sin synd och Gud sade åt honom att göra en kopparorm och sätta den på en påle. Alla de som blivit bitna av en giftorm kunde titta upp på kopparormen och leva (4 Mos.21:5-9). Kopparormen hade ingen makt att hela utan var bara en påminnelse för dem om deras synd, och domen Gud sänt för att straffa den. Det var Guds frälsande nåd som gav befrielsen. Den var ett gensvar på de omvända israeliternas genuina tro. De trodde Guds Ord och Hans befallning, och dom blev helade. Genom att omvända sig ifrån sin synd och sätta tro till Guds specifika erbjudande om befrielse så upplevde israeliterna som om de föddes på nytt. Jesus använder detta exempel på befrielse för att åskådliggöra på vilket sätt människan får del av Guds erbjudande om andligt liv. Ormens upphöjande på en påle mitt i israeliternas läger, är en bild av hur Jesus skulle komma bli upphöjd på ett kors (Joh. 3:14, 15)….Nikodemus skulle ha blivit mycket förvirrad om han trott att Jesus talade om att Han snart skulle bli förenad med djävulen på korset. Rent analogt, om Jesus hade blivit en orm till sin natur såsom Copeland och hans följeslagare påstår, skulle det vara satan som kom med helande, ormen i 4 Mos. 21, och inte Gud. Helandet kom ju under det att människorna tittade på den upphöjda ormen.” (40)

Vi sak nu ta en titt på 1 Tim. 3:16. Det blir det sista bibelord vi tar upp av dem som lärarna inom Trosrörelsen använder som stöd för att Jesus tog på sig Satans natur. ”…Han som blev uppenbarad i köttet, rättfärdigad i anden…” Kenneth Copeland tror att dessa verser undervisar oss om följande ”I 1 Tim. 3:16 kan vi läsa att Gud var uppenbarad i köttet och rättfärdigad i anden. Nu är det ju så att man inte kan rättfärdiga någon i anden om han inte först varit orättfärdig. Guds rättfärdighet var tvunget att bli till synd.” (41)

Att Jesus blev rättfärdigad i anden betyder ingenting åt det håll som Copeland skriver. Det här skriftstället säger oss helt enkelt att Jesu påstående om att vara Guds Son blev rättfärdigat och bevisat av den helige Ande . En uppmärksammad auktoritet när det gäller det grekiska Nya Testamentet är Dr. Spiros Zodhiates. Han gör följande iakttagelser:

”Man måste se de två olika fraserna i 1 Tim. 3:16 tillsammans. Gud uppenbarades i köttet, det var Hans inkarnation. Efter det läser vi, rättfärdigad i Anden, vilket betyder att den helige Ande som kom över Honom, manifesterade att Jesus var den Han sade sig vara, nämligen Guds Son (Matt. 3:16, Rom. 1:4).”

Han visade också vem Han var genom sitt heliga liv och genom sin uppståndelse. The American Standard Bible säger att Han blev ”försvarad av Anden”. Teologen William Hendrickson, sammanfattar detta på ett utomordentligt sätt när han skriver:

”Alla såg inte Hans härlighet. Han var föraktad och förskjuten av människor” (Jes. 53:3). Hans fiender förnekade det Han påstod och de kastade ut Honom (Hebr. 13:12). Men Anden var Hans försvarare och Hans rättfärdighet, och sanningen i Hans påståenden blev stadfästa fullt ut.”

Alla läror som på något sätt rövar ifrån Kristi eviga rättfärdighet är anti-kristlig. Varje sann troende måste fly alla sådana läror.

Noter

30. K. Hagin, The Name of Jesus, Tulsa, OK: K. Hagin Ministries, 1981. S. 31.

31. 31. K. Hagin, Redeemed, Tulsa, OK, Faith Library, 1966, s. 29.

32. M. Moriarty. Op.cit. s. 361.

33. A. Barnes, Notes on the New Testament, Kregel, 1962, s. 603.

34. H. Hanegraaff, op.cit. s. 159.

35. P. E. Hughes, Paul’s Second Epistle to the Corinthians, från ”the New International Commentary on the New Testament series, ed. N. B. Stonehouse, Eerdmans, 1962, s. 213-14.

36. M. Moriarty, op, cit. S. 362.

37. J. N. D. Kelly, A Commentary on the Epistle of Peter and Jude, Baker, 1981, s. 74-75.

38. K. Copeland, ljudkassett #00-0303, op.cit.

39. K. Copeland, ljudkassett, ibid, 1990, s. B.

40. M. Moriarty, op,cit. S. 364.

41. K. Copeland, ljudkassett #00-0303, op.cit, sid. B.

Gå till innehållsförteckning

https://www.karlektillsanningen.se