VÄGEN TILLBAKA TILL ROM

EVANGELIKALISM, DEN KARISMATISKA RÖRELSEN OCH VÄGEN TILLBAKA TILL ROM

På 1600-talet återupptäcktes Bibelns objektiva budskap om rättfärdiggörelsen genom nåd. Människors medvetande blev genom gudomlig kraft intaget av detta, och historien ändrade riktning. Den protestantiska rörelsen grundades på ett återupprättande av Bibelns företräde, suveränitet och tillräklighet; och på att rättfärdiggörelsen är av nåd allena.

Reformationen återkom inte helt till den renhet i tro och gärning som fanns i den apostoliska kyrkan. Reformatorerna höll ju inte alltid med varandra. Det var inte enhet i varje sak. Kyrkan bröt inte helt med alla felaktigheter ifrån de mörka åren. Men trots all oenighet så var reformatorerna helt eniga när det gällde vikten av Skriften, och rättfärdiggörelsen genom tron allena, dess objektivitet och att det är det centrala i den kristna tron.

Den syndiga människan har en tendens att röra sig ifrån det objektiva evangeliet mot religiös subjektivitet. Man ändrar sitt fokus ifrån Kristus till kristna upplevelser. Det var det som hände i det stora avfallet, i den tidiga kyrkan. Samma fenomen har nu skett i den protestantiska rörelsen.

SEKTERNAS FELAKTIGHETER

Redan innan reformatorerna gått ur tiden började olika sekter växa upp inom den protestantiska rörelsen. Dessa bröt med grundförsamlingen. Sekterna menade att Luther började bra genom att lyfta fram rättfärdiggörelsen genom tron allena. Men de hade känslan av att Luther bara kommit halvvägs och att de måste gå vidare, högre och djupare.

Men Luther såg att dessa felade när det gällde vad rättfärdiggörelsen genom tron allena betydde. Och enligt vad Luther då förstod så betydde det att man felade i allt annat också. ”Den som går ifrån artikeln om rättfärdiggörelsen känner inte Gud och är en avgudadyrkare” skrev Luther. ”För när denna artikel tas bort så återstår inget annat än fel, hyckleri, gudlöshet och avgudadyrkan även om det ser ut att vara högsta sanning, tillbedjan av Gud, helighet o s v”. (What Luther Says, St:Louis: Concordia Publishing House, 1059, vol II s. 702-704).

Dessa sekterister förnekade inte rättfärdiggörelsen som ett inledande steg i det kristna livet. Felet de gjorde var att de relegerade rättfärdiggörelsen till något, genom vilket den troende kan starta påväg mot något högre. Samma fel som gjorts många gånger tidigare. För dem var inte längre rättfärdiggörelsen genom nåd allena det centrala. De fokuserade inte på Kristi verk, utan på sitt eget – från det objektiva till det subjektiva.

Under reformatorernas tid höll munzenriterna och anabaptisterna Andens gåvor och verk högt. Deras rop var ”Anden!”. På det svarade Luther ”Jag följer inte deras ande”. Dessa var 1600-talets karismatiker. Sedan kom Oslander. Han var först en efterföljare och medarbetare till Luther. Men han bröt med reformationen som menade att rättfärdiggörelsen är tillräknad oss och gjord utanför oss. Han började lära ut att den troende är rättfärdigad genom Kristi verk i oss. Både Luther och Calvin såg att Oslanders lära i princip var ett återvändande till den romersk-katolska läran om rättfärdiggörelsen. En del sekter försökte gå bortom rättfärdiggörelsen genom tron för att söka ett tillstånd av absolut syndlöshet, redan i detta jordeliv. Reformatorerna såg att även detta egentligen var romersk.katolsk perfektionism bara med en annan klädnad.

Efter reformernas tid gick den protestantiska rörelsen genom en period som är känd som protestantisk ortodoxi. Man stod emot villfarelser genom att noga studera den protestantiska tron. I Tyskland uppstod pietismen som en motreaktion mot den hycklande, bekännande ortodoxa Lutherska kyrkan. Men pietismen lade tyngdpunkten vid upplevelsen istället för på det objektiva evangeliet. Mycket av den tyska pietismen återupptog andan av den romersk-katolska mysticismen och omvandlade den till en sentimental kristen hängivelse.

WESLEYANISMEN

På 1800-talet fick England bevittna en storslagen rörelse, vilken också var en reaktion på den formalistiska engelska kyrkan. Sanningen om rättfärdiggörelsen genom nåd hade mer eller mindre gått förlorad i kyrkan. Detta var de rävjagande prästernas tid, vilka älskade sina hundar mer än sin hjord. Men det fanns också en växande arbetarklass, vilka inte berörts av den likgiltiga kyrkan. John Wesley var en av 1800-talets mest framstående män. Den effekt han hade på hela det nationella livet i England (speciellt då på arbetarklassen), var så storslaget, att en del menar att hans arbete räddade England från en revolution, liknande den i Frankrike.

John Wesley trodde på en rättfärdiggörelse genom tron. Han hade blivit djupt påverkad av moravisk pietism och av en del stora romersk katolska mystiker. Men Wesleys vikt vid helighet var metodiströrelsens svaghet. Tillsammans med rättfärdiggörelsen genom Kristi blod lade Wesley tyngdpunkten på den helige Andes förnyande kraft. Han menade att den förändrade livet till en sann lydnad av Guds lag. Wesley menade att ingen själ kunde hålla kvar rättfärdiggörelsens välsignelse.

Wesley utvecklade en lära om fullständig helgelse, också kallad en andra välsignelse eller metodistisk perfektion. Han menade att den troende efter rättfärdiggörelsen och en helgelseprocess, kunde genom tron ta emot någon sorts andra välsignelse. Denna skulle fullständigt rena själen från all inneboende synd. Då skulle den helt igenom helgade troende ha möjligheten, att inte känna något annat än perfekt kärlek. Han kallade denna upplevelse för en ännu högre frälsning, ofantligt större än den som gjorde honom rättfärdig (Plain acount s.7). Wesley och hans predikanter bad sina åhörare att söka denna andra välsignelse med all flit. Det gjorde de, och bevisade det genom att leva i ärlig (och ibland förtvivlad) gudfruktighet.

Enligt Paulus och Luther var rättfärdiggörelsen genom tron hela evangeliets sanning. Men i wesleyanismen riskerade det centrala och ensamt tillräckliga i rättfärdiggörelsen genom tron, bli underordnat helgelsen. Man måste i alla fall till Wesleys eviga fördel säga att, trots att han predikade det för andra, så ända fram till sin död bekände han rakt, att han inte nått fram till sin berömda andra välsignelse. Han var för ödmjuk och ärlig för att bekänna något annat, än att han fortfarande kände synden starkt inom sig. Det är få män som så kunde bemästra den inneboende synden som han gjorde.

Olyckligtvis var inte alla Wesleys efterföljare lika ödmjuka som honom. Problemet började när vissa bekände att de nått fram till den andra välsignelsen av fullständig helgelse. Några var predikanter, och dessa föll snart för frestelsen att tro att de var större än Wesley. Metodistväckelsen var därför förpestad av fanatism. Problemet kom inte upp till ytan så länge som alla metodister sökte perfektionism. Det kokade över när några bekände sig ha nått det.

Detta måste också sägas till Wesleys fördel: Det mesta av hans arbete handlade om att nå de ofrälsta med evangelium. Detta gjorde att han var tvungen att spendera mest tid och energi till att predika rättfärdiggörelsen genom tron till syndare. Detta var en stor förutbestämd välsignelse, för det höll evangelisten i bättre balans. Samma sak kan man inte säga om alla Wesleys andliga barn.

DET AMERIKANSKA VÄCKELSEBUDSKAPET OCH HELIGHETSRÖRELSEN

Den amerikanska protestantismen under 1700-talet och början av 1800-talet, hade ärvt mycket av metodisternas religiösa nit. Amerika utvecklade sin egen stil och typ av väckelse. En typ som passade det nationella temperamentet. Den blev omedvetet uppblandad av gränstraktsandan. Livet vid gränserna var ohövligt, rått och spännande. En del av gränsbefolkningen såg mycket lite av kyrkor och predikanter förutom en gång om året, vid ett väckelsemöte i ett stort tält. Liksom kalvarna blev uppsamlade för att märkas en gång om året, hade ungdomen behov av att samlas in till frälsning, en gång om året. De äldre fick en upplyftning vid de årliga väckelsemötena. Vinson Synan sade mycket träffande: ”De som besökte dessa kampanjmöten förväntade sig att de skulle vara lika kraftfulla som livet omkring dem . Vana som de var att ‘jaga björn och slåss mot indianer’ tog de emot sin religion mycket förväntansfullt och färgstarkt.” (Vinson Synan, The Holiness-Pentecostal Movement in the Unitet States s.25)

Ibland var den religiösa niten följd av stora känslomässiga utsvävningar såsom ”gudfruktig hysteri”, fallande, ryckningar, ”heligt skratt”, skällande som hundar, och ”vilda danser, liksom David utförde framför Herrens ark”.

Charles Finney var på 1800-talet en så framstående evangelist att år 1850 var väckelsen, Charles Finney-stil, nästan Amerikas nationalreligion. Finneys systematiska teologi (fortfarande mycket uppskattad inom pingströrelsen), är mycket kritisk emot Luther och Calvin när det gäller läran om rättfärdiggörelsen genom tro, med en tillräknad rättfärdighet. Finney lägger tyngdpunkten på helgelsen, och Guds verk genom den mänskliga upplevelsen. Att lägga vikten på detta är varken bibliskt eller reformatoriskt. Hans lära ledde människor in i en mycket känslomässig krisupplevelse, och ett sökande efter att vara helig i gärning, så att man accepteras av Gud.

Det som dominerade i dessa väckelseinfluenser var att finna Gud på ett mycket dramatiskt och känslomässigt sätt, genom en upplevelse på insidan, i hjärtat. Det var mycket litet som riktade sig mot att man är accepterad av Gud genom tron, med en rättfärdighet som inte är vår egen, utan något helt utanför oss i Jesus Kristus. Amerikanska väckelser var mycket mer subjektiva än objektiva, mycket mer upplevelsecentrerade än evangelie-centrerade.

I mitten av förra århundradet upplevde metodiströrelsen (vilken då var den största kyrkan i USA) ett märkligt återuppväckt intresse för läran om den andra välsignelsen. Under hela 1840-talet var det en flod av perfektionistiska läror inom metodiströrelsen. Ledande pastorer, biskopar och teologer ledde rörelsen och gav den ett respektabelt anseende. Denna utveckling svämmade över till andra protestantiska rörelser, och år 1869 blev den känd som ”helighetsrörelsen”. Oberoende ”helighets”-skrifter poppade upp över hela landet. Rörelsen spred sig till England och fick fäste i den kända Keswick-rörelsen.

Huvudtemat som blev populärt i helighetsrörelsen var det segerrika ande-fyllda livet. Fokuseringen var inte på rättfärdiggörelsen eller ens på omvändelsen. Det handlade om att nå en mäktig helighetsupplevelse, en fullständig helighet som följde på omvändelsen. Boardman, Inskip, A. B Simpson, R. A Torrey och Andrew Murray var några av de mest kända skribenterna och ledarna i rörelsen. Hannah W. Smiths bok ”The Christian’s Secret of a Happy Life” uttrycker mycket bra den längtan som drev ”helighets-människorna”. Helighetsrörelsens böcker känner man oftast igen på att titlarna handlar om upplevelser istället för evangelium. Böckerna bygger sig ofta kring Romarbrevet 7 och 8 ”Gå ur Rom 7 och in i Rom 8″ (detta strider emot vad reformatorerna lärde).

Den objektiva naturen av rättfärdiggörelsen och förlåtelsen upphörde att vara det centrala i helighetsrörelsen. De är nedvärderade, ja t o m förnedrade, i det att man är helt upptagen av religiösa upplevelser och perfektionism. Helighetsrörelsen gick på grund på subjektivitetens klippa, och är därför mer i harmoni med katolicismen än med Bibelns lära. På 1890-talet tog metodiströrelsen ett skriftligt avstånd ifrån helighetsrörelsen. Till följd av detta grundades 23 helighetssamfund mellan år 1890 och 1900.

PINGSTRÖRELSEN

Mot slutet av 1800-talet började många inom helighetsrörelsen att tala om, och söka ”dopet i eld”. En gren inom helighetsrörelsen kallades för ”Eld-döptas helighetsförsamling” (Fire-Baptized Holiness Church). Den startade 1895 och leddes av Benjamin Irwin. De som tog emot elden började ofta att skrika, falla i trance och tala i tungor (rotväska). Detta ”eld-dop” sågs som ett mirakulöst besök av Anden, vilket följde den fullständiga helgelsen. De mer konservativa lärarna inom helighetsrörelsen förnekade denna tredje välsignelse i eld. De ansåg att den andra välsignelsen, och det speciella andedopet handlade om samma sak.

Men de radikala förespråkarna för ”elden” fortsatte att gå i kollisionskurs inom rörelsen med sina eldiga predikningar och skrifter, t ex Live Coals of Fire (publicerades år 1899). Den här skriften talade om ”blodet som renar, den helige Ande som uppfyller, elden som eldar upp och dynamiten som exploderar”. Det är ju inte svårt att föreställa sig vilka underliga manifestationer som följde när man kom till explosionsfasen av de religiösa höjderna. Resultatet av denna religiösa trend var att 1900-talets pingströrelse började. Den startade hos Charles Parham i Topeka, Kansas år 1900.

Dr. Frederick Dale Bruner skriver: ”Ur den världsvida helighetsrörelsen föddes pingströrelsen.” Pingströrelsens historiker, Charles Conn noterar att ”pingströrelsen är en förlängning av helighetsrörelsen som fanns under senare delen av 1800-talet” (Frederick Dale Bruner, A Theology of the Holy Spirit). Den romersk-katolska författaren och förespråkaren för kyrkosammanslutning, Kilian McDonnell säger: ”John Wesley var fader till mycket av 1800-talets religiösa nit. Ett av hans barn var helighetsrörelsen, vilken i sin tur gav upphov till 1900-talets pingströrelse.” (Kilian McDonnell, The Classical Pentecostal Movement. Vol 1 nr 11.).
Inom pingströrelsen började man framhålla att ”tungotalet” var beviset för att man var döpt i den helige ande. Tungotalets betydelse orsakade splittring mellan helighets- och pingströrelsen, trots att den grundläggande teologin hos de båda rörelserna fortfarande var densamma. Pingstläran är helt klart resultatet av en subjektiv väckelselära. Det är amerikansk väckelserörelse i sin mest utvecklade form. De typer av väckelser som verkar i USA behöver inte nödvändigtvis vara pingstväckelser eller karismatiska, men de går i den riktningen, eftersom vikten läggs vid sökande av religiösa upplevelserna.

TRENDEN GÅR MOT ROM

I mer än 400 år nu har det funnits influenser inom protestantismen, som försökt fräta bort den objektiva synen av reformationens lära, om rättfärdiggörelsen genom tro. Man har drivits tillbaka mot Rom. För några år sedan gjorde den katolska författaren Louis Bouyer en observation: Den protestantiska väckelsen återkallar de bästa delarna av den katolska traditionen.

Vi ser i varje protestantiskt land att människor som fått sin religion genom denna väckelserörelse, har fått en mer eller mindre fullständig katolsk religion.

De nutida väckelsernas mest värdefulla och bestående resultat, visar alla en slående likhet med återupptäckt av katolicism.

Den instinktiva orienteringen av väckelserna mot katolicismen borde föra med sig en försoning emellan den protestantiska rörelsen och kyrkan.

(Louis Bouyer, The Spirit and Forms of Protestantism s. 186, 188, 189, 197).

Bouyer avslutar sin appeal till sina medkatoliker med att säga, att de ska förbereda sig för återvändandet av de ”avskiljda syskonen”, som kommer att ske med hjälp av de nutida väckelserna. Det faktum att många i väckelsen ser sig själva som anti-katoliker spelar ingen roll. Som Bouyer säger, att de ser bara inte hur deras tro helt harmoniserar med katolicismen. Om någon är intresserad av hur Rom ser på den mest populära väckelseevangelisten i USA i dag, så borde han läsa The Catholic Digest ifrån 1972 i juli.

För några år sedan uppmärksammade Paul Tillich att vi har nått slutet på protestantismens tid:

Den sorts protestantism som utvecklats i Amerika är inte så mycket ett uttryck för reformationen, utan har mer att göra med de sk evangeliska radikala. Vi har de Lutherska och Calvinistiska grupperna, och de är starka. Men de har till en förvånansvärd grad, anpassat sig till den amerikanska protestantismens klimat. Det klimatet har inte orsakats av dem, utan av sektrörelser. När jag kom till Amerika för 20 år sedan (1933), var reformationsteologin nästan okänd vid Union Theological Seminary i New York. Detta p g a de olika traditionerna, och att den protestantiska traditionen gått tillbaka närmare den icke-reformerta traditionen. Luthers konflikt med de evangeliska radikalerna är speciellt viktig för Amerikas protestanter. Den nuvarande kristendomen i Amerika kommer inte direkt ur reformationens läror, utan indirekt via de evangeliska radikalerna. (Paul Tillich, A History of Christian Thought).

De senaste tjugo åren har mer än rättfärdigat det Bouyer och Tillich observerat. Den historiska dragningen mot Rom har blivit som den plats i Niagarafallet där båtsmannen inte längre kan vända, utan dras med vattnet mot fallet. Dragningen har accelererat till ett race, och evangelikala och karismatiker återkommer till Rom i en alltmer ökande ström.

DEN MODERNA PINGSTRÖRELSEN (KARISMATISKA RÖRELSEN)

Mellan 1900 och 1960 växte pingströrelsen vidare i utkanten av protestantismen. Ändå hade den år 1960 nått hela världen och fått ca 8 millioner anhängare. Vid den tiden började män som t ex Henry Van Dusen att kalla rörelsen för kristendomens ”tredje kraft”.

Omkring år 1960 skedde en märklig förändring. Pingströrelsen började hoppa över samfundsgränserna och nå de flesta protestantiska kyrkor. John Sherrill säger i sin bok ”Att tala med andra tungor” att ”murarna rasade”. Snart var det tusentals av episkopaler, metodister, lutheraner, baptister, presbyterianer och andra protestantiska pingstvänner. Den gränsöverskridande fasen av rörelsen blev känd som den moderna pingst -, eller karismatiska rörelsen. Det var inte längre ett separat samfund, utan en upplevelse som gick över alla andra upplevelser i olika samfund. Människor i de olika samfunden såg sig själva ha mer gemensamt med andra karismatiker i andra samfund, än med de inom samma samfund som inte var karismatiker. Många var helt övertygade om att detta var början till den största väckelsen som världen någonsin skådat.

Mot slutet av 60-talet tog den moderna pingströrelsen ytterligare två förunderliga steg framåt. Den trängde in i den nya ungdomskulten och blev känd som Jesusrörelsen (det uppskattades att omkring 90 % av Jesusfolket, som de kallades, hade någon form av pingstupplevelse). Många som varit i drogmissbruk blev nu höga på Jesus istället. Sedan, som kronan på verket trädde den moderna pingströrelsen in i den romersk katolska kyrkan. Året var 1967. Efter en blygsam start på Duquesne och Notre Dame universiteten, så sprids den nu med fart i den romersk-katolska kyrkan. Den uppbackas av kardinaler, biskopar, tusentals präster och nunnor, och av självaste påven. Eftersom romerska katoliker nu tar emot exakt samma pingstupplevelse som finns inom protestantismen, så måste de gamla pingstvännerna ompröva sin attityd emot den romersk-katolska kyrkan. Den klassiska pingströrelsen med sin anti-påve attityd får nu ändra sin ställning, eftersom pingst nu kommit till Rom.

Pingstläran introducerades från början för katolikerna av protestantiska pingstvänner, men trots detta så möter den mindre motstånd i katolska kretsar än inom protestantismen. Faktum är, som många katolska författare skriver, så är pingstläran mera hemma i den katolska kyrkan. Detta p g a att de så stark håller fram de subjektiva upplevelserna, och detta harmoniserar helt med lära och tradition inom katolska kyrkan. Så här säger benidictinermunken Edward O’Connor vid Notre Dame universitetet:

Trots att pingströrelsen har en protestantisk bakgrund, så är den inte typiskt protestantisk i sin tro, attityd och praktik. Man kan inte se att pingströrelsen kommer att föra in någon protestantisk påverkan i den katolska kyrkan.

Katoliker som har accepterat pingstläran andligen har funnit att den till fullo stämmer överens med deras egen tradition. De upplever inte att de lånar något ifrån en främmande religion, utan ser det mer som en naturlig utvecklig av sin egen.

Det verkar som om pingstupplevelsen bekräftar värdet och innehållet av vår tradition.

Vidare verkar det som om läran som utvecklas i pingstkyrkor idag, går igenom liknande stadier som när den klassiska läran tog form under medeltiden. (Edward O’Connor, The Pentecostal Movement in the Catholic Church s. 23, 32, 28, 183, 191, 193, 194).

Den moderna pingströrelsen gör ju heller ingenting för att få bort den romersk katolska tron i sina kyrkor och i traditionen. Den traditionella andakten i kyrkan har fått större betydelse. En del människor har kommit tillbaka till ett kontinuerligt bruk av sakrament för att göra bättring, detta genom upplevelsen av Andedopet. Andra har upplevt en plats för hängivenhet till Maria i sina liv, istället för att tidigare ha varit likgiltiga för henne eller t o m emot henne. Ett av de mest slående följderna av den helige Andes verk har varit att uppliva en hänförelse till den Verkliga Närvaron i nattvarden (eucharist). (Samma som ovan s.14, 15).

DEN KARISMATISKA RÖRELSEN OCH ROM

70-talet förde oss till en stor ekumenisk fas i väckelsen och till den karismatiska rörelsen. Den 1 februari 1972 skrev tidningen Christianity Today såhär:

Pingströrelsen verkar vara en stor bidragande orsak till den väckelse som pågår runt om i världen idag. Den här rörelsen, som startade för flera årtionden sedan, var från början en ekumenisk rörelse i grund och botten. En modern pingströrelse har nyligen uppenbarat sig, och den inkluderar även tusentals katoliker. En ny Andens era har startat. Den karismatiska upplevelsen tar kristna långt bortom tungotalet Vi ser ljus vid horisonten. En evangelisk renässans börjar synas längs med den kristna huvudleden, från sekterna i utkanten till den katolska församlingen. Detta ser ut att vara den mest strategiska tiden i hela kyrkohistorien.
Majnummret av tidskriften ”New Covenant (en katolsk karismatisk skrift) beskriver hur katoliker och protestanter samlas till en stor karismatisk sammankomst. Den proklamerar att den karismatiska rörelsen hoppas kunna hela såren ifrån 1600-talet. Henry Van Dusen från Union Theological Seminary säger:

Närvaron av den karismatiska (pingströrelsen) rörelsen ibland oss sägs verka fram en ny tid i kristendomens utveckling. Den nya pingströrelsen kommer att ses av framtida historiker som en ”sann reformation” (till skillnad ifrån den under 1600-talet). Den kommer föda fram en ”tredje kraft” i den kristna världen (Protestant-Catholic-Pentecostal s.19).

Denna sammanslagning är inte byggd på objektiv sanning, utan på subjektiva upplevelser. Dagens kristenhet håller på att drunkna i en flod av religiös subjektivitet. Karismatisk litteratur (här inkluderar vi all denna subjektiva väckelselära) invaderar oss på samma sätt som Egyptiska grodor (Upp 16:13, 14). Aldrig någonsin har en så stor mängd litteratur varit så i avsaknad av evangelium. Det finns knappast en enda objektiv tanke i dessa böcker. Alltihop är en återvändo till sentimental, medeltida mysticism. Det faktum att motståndet ifrån protestantiskt håll emot denna karismatiska rörelse försvinner mer och mer, visar hur långt de protestantiska kyrkorna har sjunkit. T o m ordet protestant har blivit ett smutsigt ord. Det anses nu oanständigt inom de evangeliska kretsarna att kritisera katolicismen.

EN PROFETISK UPPFYLLELSE

Miljontals människor gläds över att församlingarna har väckts av väckelsens eld. Detta är inget annat än profetisk uppfyllelse.
En gång i tiden såg generellt sett alla protestanter, att vilddjuret som såg ut som en Leopard i Upp 13, var en symbol för påvedömet, vilket dominerat det europeiska samhället under ca 1000 år. Utrustade med den objektiva sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron, gav reformationen ”syndens människa” ett ”dödligt sår”. Genom att bryta sönder de katolska tankefästena, så satte de folk fria ifrån påvens herravälde (se Upp 13:3). Men profetian i Uppenbarelseboken talar om att den medeltida kyrkans makt ska återuppstå till att dominera och lägga under sig människors samveten igen. Upp 13:13, 14;

”Och det gör stora tecken, så att det till och med låter eld i människornas åsyn falla ned från himmelen på jorden. Och genom de tecken, som det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, förvillar det jordens inbyggare; det förmår genom sitt tal jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret, det som var sårat med svärd, men åter kom till liv.”

”Eld från himmelen i människornas åsyn” är verkligen en träffande klar bild av dagens protestanter, som fångats upp i elden från den falska väckelsen och den karismatiska rörelsen. Eld är favoritsymbolen inom den karismatiska väckelsen – det är också den symbol som Gud använder, när Han beskriver denna rörelse, eftersom den är ett falskt utgjutande av den helige Ande. Det är ”eld från himmelen i människornas åsyn”. ”Och det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret, det vars dödssår blev läkt.” (Upp13:12).

De sista dagarna ska utmärkas genom en stor religiös förvillelse. Genom att verka under skenet av ”eld ifrån himmelen” (sk. dopet i den helige Ande) kommer ”onda andar” att ”gå ut till konungarna i hela världen för att samla dem till striden på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” (Upp 16:14 se också 2 Tess 2:8-12).

Det anses ju redan nu som hädelse om man talar emot det övernaturliga skeendet inom den karismatiska rörelsen. En uppblåst ande, självsäkerhet och arrogant intolerans har ofta kännetecknat de som ”har anden”. Genom att vara helt upptagna av den inneboende upplevelsen, leds skaror tillbaka till den mörka medeltidens religiösa filosofi. Vaticanen vet vad som sker, och vad som skall komma. Många protestanter är helt paralyserade. Liksom Melanchthon, när han inte visste om han skulle tala eller ej emot de andliga fanatiker, vilka kom till Wittenberg, under tiden då Luther var gömd i Wartburgsborgen. Det var detta som gjorde att den store reformatorn kom ut ur sitt gömställe och riskerade sitt liv därmed. De ande-fyllda ledarna ropade ”Anden, Anden” under samtal med Luther. Men reformatorn var knappast imponerad. ”Jag ska slå din ande på nosen” dundrade han. Han såg att den stora sanningen om rättfärdiggörelsen genom tron blev undertryckt, genom dessa ”tyska profeter”, som han kallade dem.
Vi är nu i en tid då 1600-talets kamp måste tas upp igen. Denna gång kommer konflikten vara mer avskiljande, och den är slutgiltig. De gamla samfundsgränserna är inga skiljelinjer, utan en omgruppering kommer att ske i den religiösa världen. På den ena sidan kommer det att finnas en stor samling av romerska katoliker, pseudo-protestanter och pingstvänner, i vilket som kommer att se ut som en stor rörelse som ska frälsa hela världen. På den andra sidan kommer det finnas renhet och kraft. Evangeliet kommer att triumfera. Även om antikrist kanske kommer att se ut som segrare för ett tag, så är hans dom säker.

J.Robbins

https://www.karlektillsanningen.se