ÄLSKA…SOM DIG SJÄLV?
”Men”, frågar du, ”hur kan kristna så blint acceptera dogmer om självkänsla? Det som vi har sett så här långt verkar förödande för teorin. Och till råga på allt, finns inte ett uns av bevis från bibeln för att stödja den”.
Jo, du har helt rätt. Men kristna som propagerar för denna undervisning gör tafatta försök för att hitta principer för självkänsla och utövande av den i bibeln. Medan de erkänner att det var de icke troende psykologerna som visade vägen, har de gjort alla möjliga försök för att skrapa fram något stöd från bibeln. Bibeln genomsöks och verser vrängs för att ge teorin någon slags skriftenlig tilltro. Men bibeln används inte för att upptäcka det som Gud har att säga eller det som man ska tro. Istället var uppfattningen redan klar och togs till bibeln, när den bibliska undersökningen började.
Detta tillvägagångssätt är alltid farligt. Ändå har det varit vanligt förekommande hos kristna som är psykologer: En hednisk princip antas och sedan påstås bibeln stödja det.
Först var det Freuds uppfattning om identiteten som antogs närma sig bibelns undervisning om arvssynd. Sedan sades Jung vara ”nära” kristendomen, eftersom han gjorde religiösa uttalanden då och då. (Att hans tänkande obestridligen är baserat på sådana ”religiösa” uppfattningar som finns i den tibetanska Book of the Dead nämndes sällan). Vidare ville man gärna likna Carl Rogers uppfattningar om lyssnande och godkännande med bibliska uppfattningar (fastän redogörelser i Ordspråksboken 18 och på andra ställen strider mot Rogers tänkande och utövningar på båda områdena). Sedan jämställdes Skinners behaviorism med bibelns påståenden om belöning och straff (utan att man brydde sig om att de senare är beroende av Guds eviga plan om belöning och straff, och därför är av ett helt annat slag). Nu påstås, som den senaste trenden, dogmer om det egna värdet vara lika eller identiska med bibliska doktriner.
Denna förkärlek för att ”finna” de senaste psykologiska uppfattningarna i bibeln är farlig av flera orsaker:
1. De utombibliska uppfattningarna ges biblisk auktoritet i många kristnas ögon. För att besvara frågan med vilken detta kapitel inleddes, är orsaken till att så många kristna börjat acceptera psykologiska uppfattningar, att dessa uppfattningar får en biblisk utläggning och stöds av avsnitt i bibeln, som har förvridits ur sitt sammanhang och tagits i bruk på ett sätt som de aldrig var avsedda att göra. Tyvärr blir många kristna lurade till att tro att bibeln verkligen undervisar sådana saker.
2. Gud framställs på ett oriktigt sätt. Detta är naturligtvis det farligaste av allt. Att kristna psykologer (av vilka mycket få tar sig tid för att bli kunniga i seriös bibeltolkning) kan bruka den levande Gudens Ord på ett sådant nonchalant sätt som de ibland gör, och att okritiska kristna så gärna accepterar deras tolkningar, är skrämmande. Bibelställen förvrängs och missbrukas med vårdslöshet. Bibelställena fås att säga det som den som tolkar vill att de ska säga och bibeln formas, som om den vore gjord av vax, för att passa den senaste trenden. Det finns en bestämd brist på vördnad för Gud själv, som är påtaglig i detta förfaringssätt.
3. Varje metod som ämnar lösa mänskliga problem åtskilda från bibeln och den helige Andes kraft (som alla hedniska metoder, inklusive principen om det egna värdet, gör), fördöms automatiskt av bibeln själv. Varken Adler eller Maslow bekände sig vara kristna. Inte heller vilar deras metoder på något sätt på frälsningens budskap. Kärlek, glädje, frid o.s.v. avhandlas som om de inte vore den helige Andes frukt, utan bara resultatet av rätt uppfattning om det egna jaget, vilket alla kan få bibeln förutan eller den helige Andes verk i ens inre.
Av dessa orsaker måste principen om det egna värdet med dess påstådda överensstämmelse med bibeln avvisas. Den kommer inte från bibeln. Kristna tog hjälp av bibeln långt efter det att metoden utvecklades av andra, som inte hade någon avsikt att basera sin metod på Guds Ord. Varje likhet mellan biblisk undervisning och den med sitt ursprung i undervisning om det egna värdet är antingen påhittad eller ett sammanträffande.
Men eftersom kristna har försökt att presentera detta obibliska substitut för Guds sätt att hjälpa människor som bibliska fakta, måste vi ta en rejäl titt på de viktigaste bibelställena som har pressats för att stödja det. Det finns tre bibelställen: 1) Matteus 22:36-40, 2) Romarbrevet 6/Kolosserbrevet 3 och Jakob 3:9.
”Mästare, vilket är det yppersta budet i lagen?” Då svarade han honom: ”’Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd’. Detta är det yppersta och förnämsta budet. Därnäst kommer ett som är detta likt: ’Du skall älska din nästa såsom dig själv’. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna” (Matt 22:36-40).
Tillsammans med dessa versar, ska vi också se på parallellstället i Lukas 10:25-37.
För syftet med vårt samtal är den viktigaste versen Matteus 22:39b: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”. Detta är antagligen den vers som mest citeras av förespråkarna för undervisningen om det egna värdet och självkänslan. Trobisch t.ex. kallar den en ”befallning att älska sig själv”, (1) och säger:
”Kärlek till sig själv är alltså förutsättningen för och kännetecknet på hur vi uppför oss mot vår nästa”. (2)
Det är ett förvånansvärt uttalande! Trobisch försäkrar att Jesus inte bara befallde oss att älska oss själva, utan att vi inte kan älska vår nästa på ett rätt sätt, om vi inte först lär oss att älska oss själva, eftersom kännetecknet, eller måttet, på vilket vi förmår att älska vår nästa, är hur vi älskar oss själva!
Han har dumdristigheten att säga: ”Detta (den moderna psykologins upptäckt att människan måste få kärlek till sig själv) sprider nytt ljus på det bud som Jesus betonade högst i betydelse näst efter att älska Gud”. Med andra ord har Trobisch uppfattningen, att förrän nutidens psykologer upptäckte sanningen på annat håll, låg detta viktiga bibliska bud – i fråga om denna mycket viktiga nya synpunkt – begravt och var inte känt fullt ut! Under nästan 2000 år var församlingen i mörker!
Verkligheten är att bibelversen inte alls påstår detta. Betänk fakta. För det första finns inget bud här (eller någon annanstans i bibeln) att älska sig själv. Kommer det som en överraskning för dig? Om man lyssnar på ledarna inom rörelsen för självkänsla, skulle man tro att bibeln inte innehöll mycket annat. Men faktum är att det inte finns något bud här eller någon annastans i bibeln att älska sig själv.
Kristus gjorde fullständigt klart att han talade om två, och bara två, bud. I versarna 39 och 40 talar han om det ”andra ” budet och ”dessa två bud”. Det finns inget tredje bud. Hela bibeln kan göras beroende av två ben: Älska Gud, älska din nästa. Ändå gör ”självkänslomänniskorna” tre bud av Kristi två! Det finns absolut ingen ursäkt för att behandla bibeln på detta sätt.
Som om inte sådan förvrängning av tydlig biblisk undervisning vore nog, fortsätter de med att göra de två första buden beroende av det som man tror ”tredje”
Enligt Adler/Maslow-hierarkin måste behov på lägre nivå bli tillfredsställda, före det att behov på högre nivå kan bli det. Detta innebär att behov på nivå 4 (självkänsla) måste uppfyllas innan behov på nivå 5 (självförverkligande) kan bli det. Eller, för att använda uttryck i versen som pressas in Adler/Maslow-systemet, man kan inte älska sin nästa (en verksamhet på nivå 5), förrän man först lär sig att älska sig sig själv (en verksamhet på nivå 4). Det är därför som Trobisch hävdar: ”Kärlek till sig själv är alltså förutsättningen” för att älska sin nästa. Han fortsätter att säga:
”Man kan inte älska sin nästa, man kan inte älska Gud om man inte först älskar sig själv…Utan kärlek till sig själv kan ingen kärlek till andra finnas”. (3)
Detta sätt att tänka är inte begränsat till Walter Trobisch. Kom ihåg Crabbs uttalande om förhållandet:
”För att bli välanpassad måste du uppnå stadiet av självförverkligande. För att uppnå det stadiet måste du först passera genom de andra fyra stadierna…” (4)
Lyssna nu på Philip Captain:
I själva verket är vår förmåga att älska Gud och att älska vår nästa begränsad av vår förmåga att älska oss själva. Vi kan inte älska Gud mer än vi älskar vår nästa och vi kan inte älska vår nästa mer än vi älskar oss själva” (5)
Captain har t.o.m. förfinat hierarkin med ett eget särdrag. Kärlek till Gud är beroende av kärlek till vår nästa, vilken i sin tur är beroende av kärlek till sig själv.
I var och ett av dessa tolkningar är författaren fullständigt övertygad om att kärlek till Gud och vår nästa är beroende av kärlek till sig själv. Men i bibelsammanhanget är det inte bara så att inget tredje bud finns, utan inte heller är något beroendeförhållande fastställt mellan de två buden. Båda dessa påståenden av självkänslans förespråkare förs in i texten för att omskapa den. Sedan pressas texten, i omskapad form, in i systemet.
I själva verket förutsätter Jesus en kärlek till sig själv i detta avnitt. Han säger: ”Du måste älska din nästa såsom dig själv”. Budet är att älska din nästa såsom du redan älskar dig själv . Versen kan översättas bokstavligt: ”Du måste älska din nästa såsom du håller på med att älska dig själv”.
Samma kärlek till sig själv som förutsätts av Jesus, är på samma sätt förutsatt i Paulus argumentation i Efesierbrevet 5:28,29, där han uppmanar makar att älska sina hustrur ”som ni älskar (håller på med att älska) er egen kropp” (eng.övers). Han fortsätter att säga:
”Ingen har någonsin hatat sitt eget kött; i stället när och omhuldar man det, såsom Kristus gör med församlingen”.
Med andra ord inriktar sig Paulus hela argumentering på det faktum att vi redan utövar kärlek till oss själva.
Om vi jämför Lukas 10:29 med Matteus 22:36-40, blir ett viktigt tillägg i sammanhanget tydligt. Lukas säger: ”Då ville han (den lagkloke, vars ord föranledde samtalet) rättfärdiga sig och sade till Jesus: ’Vilken är då min nästa?’” Varefter Jesus berättade liknelsen om den barmhärtige samariten.
Vilket var den lagklokes problem? Led han av försvunnet självförtroende? Raka motsatsen. Lukas säger att ”han ville rättfärdiga sig själv”. Det innebär att frågan som han ställde ”vilken är då min nästa” i verkligheten inte ställdes för att få svar, utan för att trotsa Jesus. Och lägg märke till att han ville trotsa honom så att han kunde rättfärdiga sitt eget syndiga beteende . Den ställdes alltså utifrånsjälv -intresse. Han tyckte om sig själv på det sätt han var och ville inte ge av sin tid eller sina pengar till sin nästa. Han ville förbli upptagen av sig själv.
Liknelsen om den barmhärtige samariten var förvisso inte utformad för att befordra ett störresjälv – intresse, utan precis tvärtom. Själva poängen i liknelsen är att man måste älska sin nästa – d.v.s. alla i nöd – som sig själv. Man måste se till andras behov och även utge sig för andra. Jesus sa inte att man först måste komma till en punkt, där alla ens egna behov på lägre nivåer var tillfredställda, för att man skulle kunna hålla på med en verksamhet på en så hög nivå som samariten gjorde. Hur var det med prästen och leviten? Var de nedslagna? Hade de låg självkänsla? Naturligtvis inte. De ansåg antagligen sig själva vara mycket bättre än samariten. Deras problem var det samma som den lagklokes: De älskade sig själva så mycket, att de inte ville utge sig för någon annan.
Trobisch försäkrar att vår kärlek till oss själva är ”kännetecknet” så väl som förutsättningen för att älska andra. Han förklarar detta genom att säga: ”Det är den mätsticka på hur vi älskar andra som Jesus ger oss”. (6) Det som han påstår är, att när Jesus sa ”älska din nästa såsom dig själv”, så menade han ”Gör samma saker mot andra som du gör mot dig själv”. Men det kan inte stämma av flera orsaker. För det första är kännetecknet på att älska andra, de tio Guds bud som Jesus här sammanfattar i två: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd och din nästa såsom dig själv” (Luk 10:27). Genom att säga att alla böckerna i bibeln (lagen och profeterna) kan sammanfattas i dessa två bud, pekade han också på bibeln angående hur man lever ut buden i vardagslivet. I själva verket sa alltså Jesus att kännetecknet på att älska Gud och andra är att finna i bibeln – inte i oss.
Helt klart måste vi älska vår nästa som bibeln befaller, och inte genom att göra samma saker mot dem som vi gör mot oss själva. Av kärlek till oss själva gör vi inte bara goda saker: Vi begår äktenskapsbrott, vi ljuger, vi stjäl, vi äter för mycket, vi begår självmord o.s.v. Saker som vi gör mot oss själva är alltså inte kännetecknet på att älska andra.
Vad innebär då Jesu ord ”såsom dig själv”? Det finns ingen tanke på kännetecken i dem, eftersom kännetecknen uppenbarligen skulle finnas i de tio budorden och i hur man lever ut dem i hela bibeln. Tanken har att göra med intensitet , innerlighet och innebörd av kärlek . Lägg noga märke till att Jesus säger att det andra budet är likt det första (Matt 22:39). I vilket avseende är de två lika? För det första talar de båda om kärlek, de är båda befallningar att älska. Men det kan inte vara den viktigaste likheten som Jesus syftade på. Det finns ett andra sätt på vilket de två buden är lika. Jesu befallning att älska Gud ”av allt ditt hjärta och av all din själ och och av allt ditt förstånd” (v 37) innebär med allt du är och allt du har. Den innebär att älska Gud uppriktigt och i sanning, innerligt och helhjärtat. Det är i detta avseende som de två buden är ”precis lika varandra”. När du får befallning att älska din nästa ”såsom dig själv”, betyder det att älska honom precis så helhjärtat som du älskar dig själv!
Vi har redan en innerlig , hängiven , uppriktig och sann kärlek till oss själva. Hos syndare är denna kärlek nästan alltid omåttlig. Sprid nu ut, säger Jesus, samma mängd av kärlek till din nästa: Älska honom ”såsom dig själv”. Argumentet är exakt det samma när Paulus argumenterar för att en make ska älska sin hustru ”precis som” han redan älskar sin egen kropp. Hur ska det kunna ske? Med samma innerliga, understödjande och trofasta inställning, som med vilken en man bryr sig om sig själv (inte nödvändigtvis genom att göra samma saker mot sin fru som han gör mot sig själv).
Det är uppenbart att Matteus 22, antagligen det starkaste bibelstället som stöder det egna värdet, i själva verket är riktat mot rörelsen själv. Varje allvarligt sinnad eftertanke av detta bibelställe förkastar fullständigt det slag av undervisning om att älska sig själv som vi ser idag.
För att summera detta kapitel, så måste vi älska vår nästa som oss själva. Men Matteus 22:39 innehåller inte något bud att älska sitt eget jag, eftersom vi inte behöver att lära oss att älska oss själva, om vi i sanning älskar Gud och vår nästa. Eftersom uppfyllelsen av dessa två bud är uppfyllelsen av alla, kommer vi alltid att göra rätt saker mot oss själva. Kärlek i bibeln är en fråga om att ge : ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav …” (Joh 3:16); ”Guds son, som har älskat mig och utgivit …” (Gal 2:20). ”I män, älsken edra hustrur, såsom Kristus har älskat församlingen och utgivit sig själv…” (Ef 5:25). Därför att det är mer välsignat att ge än att få, tar förespråkarna för kärlek till sig själv (som talar för att få från andra och ge till sig själv , innan man kan ge till Gud och andra) bort en rik välsignelse från de som följer deras obibliska betoning. Det finns inget behov av att oroa sig över hur man ska älska sig själv, för så länge som man först söker att älska Gud och sin nästa, kommer all vederbörlig omsorg om mig själv att komma fram som en biprodukt. Det är därför som bibeln aldrig befaller oss att älska oss själva. Eftersom bibeln är tyst i fråga om detta, bör vi vara det också.
Jay E. Adams
Noter
1. Trobisch, op. cit., sid 11.
2. Ibid., sid 11.
3. Ibid
4. Crabb, op. cit.
5. Captain, op. cit.
6. Trobisch, op. cit., sid 11.
https://www.karlektillsanningen.se