ÄR BIBELN GUDS ORD TILL MÄNSKLIGHETEN?

Om man undersöker vad som förenar alla kristna i hela världen, finner man snart åtminstone en gemensam faktor: tron på Bibeln som Guds ord. Visserligen varierar tillämpningen av den, och ibland finns det traditioner som väger lika tungt, men det finns ingen kristen kyrka som officiellt förnekar Bibelns auktoritet som Guds ord. Eller borde jag skriva ”har aldrig funnits”? Idag verkar det nämligen finnas kristna, till och med hela samfund, som har svårt att acceptera Bibeln som Guds ord. I sina försök att komma undan konsekvenserna tolkar man om begreppet Guds ord till att betyda något annat än ”det som Gud talat”, när man inte helt enkelt förnekar tron på Bibelns gudomliga inspiration. Därför har vi idag många olika sätt att läsa Bibeln, och många olika åsikter om vad Bibeln egentligen är för något.

Många menar att den här frågan egentligen inte är viktig. Vad spelar det för roll vilken bibelsyn jag har, så länge jag tror på Gud? Personligen tror jag det här är en mycket viktig fråga, rentav en ödesfråga för svensk kristenhet, och jag ska i den här skriften försöka förklara varför. Men först ska vi definiera några viktiga begrepp.

När det gäller bibelsyn, finns det personer som menar att de inte har någon över huvud taget. Detta är en omöjlighet, och bygger på en missuppfattning av ordet bibelsyn. De enda som inte har någon bibelsyn alls är de som aldrig har hört talas om Bibeln; alla andra har någon form av åsikt om vad Bibeln är för något. En läser med inställningen att allt som står är bokstavligt sant, en annan är skeptisk och vägrar tro på något som inte stämmer med en s k ”vetenskaplig” världsbild. Somliga räknar med att det som står fortfarande gäller, medan andra förutsätter att det mesta är föråldrat och överspelat. Någon läser flera kapitel om dagen, medan en annan inte öppnat en Bibel på flera år. Men samtliga utgår från en viss bibelsyn som man ansluter sig till, och som svarar på frågorna: hur läser jag Bibeln? Vilka principer styr min bibelläsning? Utifrån vilka förutsättningar tolkar jag Bibeln?

Ordet tolka kräver kanske en förklaring. Somliga är rädda för ordet, därför att man uppfattar att det betyder misstolka eller att man avviker från textens egentliga mening: ”så står det, men jag föredrar att tolka det så här…”. Att tolka uppfattas som ett sätt att slippa konfronteras med textens mening, och då föredrar man, om man vill vara bibeltrogen, att ”läsa som det står”. Men ordet har ingen sådan betydelse i sig. Det betyder bara att man tar till sig texten och ”översätter” den till den miljö man själv är bekant med.

Ingen närmar sig en given text helt förutsättningslöst, hur gärna vi än tror det. Oavsett om det är en bok, ett personligt brev eller ett brunt kuvert från skattemyndigheterna, färgas vår uppfattning av innehållet av våra tidigare åsikter och erfarenheter. Faktum är att olika människor kan ha helt olika referensramar, på grund av olika uppfostran, bakgrund och kulturellt arv. Det räcker med att läsa en engelsk deckare eller se en amerikansk film i collegemiljö, så inser man att de världarna är annorlunda än vår egen. En västeurope läser och skriver poesi på ett annat sätt än en asiat, och bara en svensk kan helt ta till sig Selma Lagerlöfs eller Astrid Lindgrens skildringar av svensk naturmystik.

Det här gäller även när vi läser Bibeln. Somliga saker förefaller egendomliga för oss, därför att de utspelar sig i en miljö som är mycket skild från vår egen. Vi är präglade av vår kultur, och kan inte låta bli att försöka tolka det vi möter utifrån vår egen bakgrund – i synnerhet om vi inte känner till ursprungsmiljön. Många lärostrider idag bottnar i att vi inte delar den kultur som ligger i botten, och därför inte vet hur de ursprungliga författarna och läsarna uppfattade ett visst uttryck.

Ett bibliskt exempel är 1 Tim 4:8, där Paulus enligt NT81 har en positiv syn på idrott (”kroppsövningar är nyttiga på sitt sätt”), men enligt 1917 en ganska negativ inställning till samma sak (”lekamlig övning gagnar till litet”). Troligen har översättarna påverkats av en förutfattad mening om relationen idrott-tro. Paulus sätt att använda bilder ur idrottens värld tyder på att NT81’s tolkning är den riktiga. Ett annat, svenskspråkigt exempel är ordet frälst: om en person berättar att hon blivit ”frälst”, kommer en troende att förstå att hon ”fått en personlig relation med Gud”, medan en ickekristen kommer att tolka det som ”att ha lagt sig till med ett visst, udda beteende”. När jag läser en text, tolkar jag den automatiskt utifrån mina förutsättningar, precis som var och en som läser detta har reagerat på – tolkat – ordet tolka på olika sätt, beroende på tidigare erfarenheter av bibeltolkning.

Alla tolkar vi alltså allt vi möter. I de flesta fall gör vi det emellertid omedvetet. Vi tror oss läsa förutsättningslöst och förstå precis samma sak som författaren menade; men ett samtal med en annan person visar att vi fattat samma text helt olika. Ibland är man inte ens överens om huruvida författaren är positiv eller negativ till det han/hon skriver om! Vi låter våra förutsättningar styra oss, utan att själva vara medvetna om det.

Vår bibelsyn kan vara omedveten. Problemet är att vi då inte vet riktigt varför vi tror som vi tror, och inte heller förstår varför andra plötsligt ser något helt annat i den text vi trodde vi förstått. Men man kan också ha en genomtänkt, medveten bibelsyn. Den kan vara bra eller dålig, och ibland rent felaktig, men den innebär åtminstone att man vet varför man tror som man tror och varför man läser på ett visst sätt och inte på ett annat.

Vi måste alltså vara medvetna om att vår bakgrund och erfarenhet påverkar vår förståelse av Bibeln. Därmed inte sagt att vi aldrig kan veta vad texten egentligen betyder. I de allra flesta fall har vi inga problem att korrekt uppfatta vad en text vill förmedla, oavsett om det gäller ett kärleksbrev eller ett kravbrev från en inkassofirma. Samma sak gäller Bibeln. Den är inte ett ogenomträngligt dokument som måste utläggas och förklaras av lärda teologer, och inte heller ett sammelsurium av alla möjliga olika idèer och vackra tankar utan inbördes sammanhang och utan bestämd betydelse. Vore det så, skulle inte många av oss bry oss om att läsa Bibeln över huvud taget, och den här skriften skulle heller inte vara intressant. Min utgångspunkt är tvärtom att Bibeln i det stora hela är fullt begriplig och tydlig i det den säger. Den stora frågan är snarare: vad gör vi med det vi läser? Vilken bibelsyn utgår vi ifrån, när vi läser och tolkar Bibeln? Vi får nämligen väldigt olika resultat av våra studier, beroende på vilka förutsättningar vi utgår ifrån. Därför vill jag i den här skriften diskutera och påvisa konsekvenserna av vårt val av bibelsyn.

DEN KLASSISKA BIBELSYNEN OCH DESS ALTERNATIV

Som vi redan nämnt, finns det olika sätt att förhålla sig till det man läser i Bibeln, och vi ska titta lite närmare på några av dem.

Den klassiska bibelsynen, som varit självskriven i den kristna kyrkan i mer än 1600 år, är att Bibeln är Guds ord, inspirerat och sanktionerat av den helige Ande, och ett felfritt rättesnöre för den kristna tron. Bibeln var auktoriteten för kyrkan och den troende, och ingen ifrågasatte dess absoluta sanning och trovärdighet. Bibeln var gudsuppenbarelse i absolut mening, och det som stod i Bibeln var helt tillförlitliga fakta, eftersom Gud själv stod bakom och inspirerade författarna. Därför var det (åtminstone teoretiskt) självklart att alla, kungar såväl som slavar, skulle underordna sig Bibelns moral och lära. På samma sätt var all forskning underordnad Bibeln, eftersom den, i egenskap av Guds eget ord, var yttersta auktoritet för all sanning.

Under upplysningen och förnuftets tidevarv, dvs 1700-talet, började emellertid människor ifrågasätta denna dittills självklara tro på Bibeln. Man började ersätta Bibelns undervisning med de senaste vetenskapliga idéerna, som alla byggde på en misstro mot det övernaturliga: det enda man kunde veta objektivt var det som kunde mätas och räknas på mänskligt vis. Med samma utgångspunkt blev också det mätbara det enda viktiga – vetenskapen ansågs ha alla svar, och det som inte passade in förkastades utan vidare diskussion. Tron på underverk och övernaturliga ingrepp i historiens förlopp ansågs vara rester från en gammal, förlegad världsbild, som vetenskapen nu lämnat bakom sig. Därmed övergav man tron på Bibeln som Guds eget ord – Gud kunde ju inte tänkas ha kommunicerat direkt med människor! I stället menade man att Bibeln var människors skildringar av sina gudsupplevelser, subjektiva vittnesbörd och inte objektiv uppenbarelse. Sålunda fick evolutionen ersätta skapelsen, och uttåget ur Egypten blev en gradvis folkvandring utan gudomliga ingripanden. Profeterna blev skarpsynta samhällskritiker och Moseböckerna blev ett styckverk, skrivet långt senare än den tidsperiod de ger sig ut för att skildra. På så sätt blev sanningsfrågan oviktig; ingen kunde utifrån detta hävda att Bibeln var sann i objektiv mening! I stället blev teologins mål att ta reda på varför Bibeln såg ut som den gjorde: hur omgivningen påverkat dess läror, och hur de troende tolkat historien i ljuset av sin tro. Naturligtvis skedde detta utifrån förutsättningen att Gud inte kunde ha ingripit övernaturligt – Israels religion fick, liksom kristendomen, en helt inomvärldslig bakgrund och tillkomsthistoria.

Somliga ägnade sig åt att ändå försöka vaska fram någon kärna av sanning i Bibelns texter. Liberalteologin var en sådan rörelse, som menade sig kunna hitta en ”historisk Jesus” bakom texternas fromma legender om Kristus. Denne Jesus blev en vanlig människa, en stor morallärare, som avrättades på politiska grunder och gav oss ett exempel på hur mänskligheten egentligen borde vara. Men eftersom man aldrig lyckades enas om vad som var historiskt och inte, gav man i början av 1900-talet upp dessa strävanden. I stället började många säga att det inte var intressant om det som stod var sant; det viktiga var att man trodde på det och gjorde det till sitt eget. Det var ställningstagandet i sig som var viktigt, inte vad man tog ställning till.

Här har vi alltså upphovet till den förvirring som råder idag, när det gäller hur vi ska läsa Bibeln. Måste vi inte acceptera vetenskapens rön? Måste vi inte överge tron på Bibeln som Guds eget ord? De som tänker så, väljer ofta att säga att Bibeln innehåller Guds ord. Många har ändå stor respekt för Bibeln, och godtar det mesta som står, om det inte verkar finnas vetenskapliga skäl att inte göra det. Andra väljer att se på Bibeln som exempel för oss, där vi kan välja och vraka bäst vi vill, utan att det finns tvingande skäl att tro på något man inte själv accepterar. Sedan finns det människor som fortfarande håller fast vid den klassiska uppfattningen, nämligen att Bibeln är Guds ofelbara ord, inspirerad av Gud och fullt tillförlitlig i allt den lär. Den sistnämnda åsikten brukar kallas konservativ eller bibeltrogen teologi, medan den riktning som hävdar att Bibeln är en rent mänsklig bok som måste underkastas samma historiska sakgranskning som andra böcker brukar kallas historisk-kritisk teologi. Båda varianterna förekommer i våra samfund, liksom ett antal nyanser däremellan, och alla kristna befinner sig någonstans på samma skala. Ofta kan man emellertid inte redogöra ordentligt för sin bibelsyn eller varför man har just den uppfattning man har.

Det finns två termer som ofta används i debatten, men som är så känslomässigt laddade och dessutom så ofta missförstås, att jag inte kommer att använda dem i den här skriften. Det är orden fundamentalism och liberalteologi, som beskriver de två ytterligheterna på bibelsynsskalan. Fundamentalismen är egentligen en variant av den konservativa teologin, som har slagit fast vissa lärosatser som grundläggande för kristen tro. Liberalteologin är en teologisk idé från sekelskiftet, som knappast förekommer idag (se ovan). Båda orden används ofta som skällsord av dem som intar motsatt åsikt. Liberal teologi (i två ord) skulle kunna användas om alla varianter av teologi som inte tror på Bibelns auktoritet och felfrihet, men eftersom risken är stor att det uttryckssättet missförstås väljer jag att tala om konservativ respektive ickekonservativ teologi.

Den kristna kyrkan har alltid hävdat att Bibeln är Guds felfria, auktoritativa ord, och har (oftast) försökt leva därefter. Den konservativa teologin är alltså inte en 1800-talsidè, tvärtom; det är bara de senaste 200 åren som har sett andra uppfattningar blomstra i någon större omfattning. Det är också under de senaste tvåhundra åren som avkristning och sekularisering har tagit fart. Jag tycker inte det är särskilt svårt att se sambandet. När man tar bort underlaget för den kristna tron, uppenbarelsen om Gud och vad han gjort i Jesus Kristus, är det inte konstigt att människor lämnar kyrkan och tron. Det finns ju inget att tro på längre! När allt blir subjektivt, och sanningsfrågan lämnas åt individens eget godtycke, kommer människor att välja efter eget huvud – och när en syndfull människa väljer på egen hand, blir resultatet naturligtvis att hon vänder sig bort från Gud.

Här finns alltså ett val att göra. Hur ska vi förhålla oss till Bibeln: är den Guds ord eller bara människors vittnesbörd om Gud? Kan vi lita på den eller ej? Mitt syfte är att få svensk kristenhet att ta ställning; vi kan inte längre flumma runt utan att veta var vi står! Den kristna kyrkan har alltid trott på Bibelns gudomliga ursprung – större delen av världens kristenhet gör det fortfarande – och resten av den här skriften ska jag ägna åt att förklara varför den klassiska, konservativa teologin i mina ögon är den enda logiska möjligheten för en kristen som vill ta sin tro på allvar.

D. Hellsten

https://www.karlektillsanningen.se