ATEISTEN OCH ANDEN HAR MER GEMENSAMT

En dag råkade jag komma in i köket när min fru satt och diskuterade om Gud med en ateist. Det är en god vän till familjen, synneriigen påläst i filosofi och han hävdade nu bestämt att han hade sanningen – i betydelsen att de som hävdar en gudomlig verklighet hävdar en lögn. Efteråt konstaterade jag att jag naturligtvis inte håller med honom om att Gud är en lögn. Samtidigt kunde jag se att jag pä ett annat plan har betydligt mer gemensamt med honom än med många kristna i dagens Sverige.

Han hävdar nämligen att det finns en för alla giltig beskrivning av verkligheten. Verkligheten är en terräng som är beskaffad på ett visst sätt, oavsett vad vi tycker, och då kan inte alla kartor över denna terräng vara lika sanna. I den betydelsen har jag mycket mer gemensamt med denne sympatiske ateist, än med alla de kristna som för länge sedan gav upp alla anspråk på objektiv sanning i sin tro. De som i sin iver att distansera sig från all fundamentalism och framstå som lågmält sympatiska… har ersatt den för alla giltiga övertygelsen ”det här är sant” med individualismens heliga sats ”det här är sant för mig”.

Och därmed talar vi inte längre om samma värld, vår gemensamma, utan om bokstavligen olika världar, din och min. Och jag känner en djup samhörighet med vår vän ateisten, och en förundran över att det är lättare att förhålla sig till människor som han, än till alla dessa som använder Gud för att inreda sitt eget universum.

lnför pingsten säger Jesus: ”När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början”.

Det återkommande ordet här är ”vittna” – ett ord som i dag flitigast används i rättssalen. Där handlar det om att med hjälp av olika människors vittnesmål så noggrant som möjligt rekonstruera vad som faktiskt har hänt. Berättelserna kan var starkt färgade av psykologiska faktorer: rädsla, förträngning, chock, önsketänkande osv. Men det skulle knappast falla någon jurist in att uppfatta motstridiga vittnesmål som likvärdiga: ”det här är sant för mig”. I botten ligger hela tiden något som faktiskt har hänt, och berättelserna värderas utifrån hur exakt de återger detta.

I ett kulturklimat där ”andlighet” och ”ande” används för att legitimera vilken subjektiv verklighetsuppfattning som helst, har Jesu beskrivning av sanningens Ande betydligt mer gemensamt med den nyktra rättssalen än med det mysiga livsåskådningsprogrammet. Sanningens Ande kommer inte för att upplysa mig om mina egna andliga föreställningar, för att höja mitt andliga medvetande. Han kommer för att vittna om Jesus från Nasaret, för att leda oss till en personlig relation till honom.

Men är inte detta att krympa sanningen till dogmatism, hundra steg tillbaka från vår moderna vidsynthet? Tvärtom. Det vidgar sanningen till ett oändligt mycket större universum än min egen inre värld. Det betyder att all sanning blir en kontaktyta med Gud – hur oandlig den än verkar vara. Och att all lögn skiljer oss från Gud – hur andlig den än kan verka.

Men är det inte just denna svartvita fundamentalism som i dag håller på att störta världen i ett kaos av hat och terror? Nej, Jesus gör i samma text en tydlig skillnad mellan fanatismen och sin egen väg: ”Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud. Och detta skall de göra därför att de inte har lärt känna Fadern.”

Fanatikern dödar för sanningen, Jesus dör för sanningen. Att ta avstånd från en människa så att jag är beredd att döda henne, är inte ett tecken på att jag har sett sanningen. Tvärtom: det visar tydligt att jag inte har lärt känna sanningen.

En fånge hade skrivit med sitt eget blod på cellväggen i ett sydamerikanskt tortyrcentrum: Dios no mata, Gud dödar inte. Människor kan vara så förblindade av sin tro på sanningen att de hatar och dödar. Men sanningen är tack och lov inte fånge i våra personliga åsikter, vare sig politiskt eller psykologiskt betingade.

Magnus Malm

https://www.karlektillsanningen.se