BIBELNS SYN PÅ SIG SJÄLV

Jag har medvetet väntat med det här argumentet, för att först visa att logiken och verkligheten fordrar att det finns en objektiv, felfri sanningskälla för vår kunskap om Gud och oss själva. Den kristna kyrkan har alltid hävdat att denna källa är Bibeln. Nu menar somliga att Bibeln inte själv gör sådana anspråk, utan att den bara ser sig själv som ett mänskligt vittnesbörd om Guds handlande i historien. Så låt oss se lite närmare på frågan: vad säger Bibeln om sig själv?

Vi börjar med Gamla Testamentet. Otaliga gånger framhålls att det som sägs är Guds egna ord:

Och Herren talade till Mose och sade… (2 Mos 25:1 etc)

Ty så sade Herren till mig… (Jes 8:11)

Herrens ord kom till mig, han sade… (Jer 1:4)

Detta är Herrens ord som kom till Sefanja, son till Kusi… (Sef 1:1)

Och går vi till Nya Testamentet, bekräftar det många gånger att det är Gud som ligger bakom det som sägs i GT. På flera ställen påvisas t ex hur GT:s profetior uppfylls i Jesus, vilket bevisar att Gud ligger bakom alltihop; människor skulle inte ha kunnat tänka ut alla de detaljerade profetior som uppfylls i Jesus flera hundra år efter att de uttalats!

…för att det som Herren hade sagt genom profeten skulle uppfyllas… (Matt 2:15)

David har ju själv sagt, genom den helige Anden… (Mark 12:36)

Jesus själv bekräftar skriftens eviga giltighet med orden: skriften kan inte upphävas (Joh 10:35). Han säger också att han inte kommit för att upphäva Lagen (dvs GT), utan för att uppfylla den, och hävdar att hela Lagen, intill minsta prick, har total och evig giltighet (Matt 5:17-19).

De definitivt starkaste texterna om GT:s gudomliga ursprung är emellertid dessa, som borde vara nog för att tysta varje tvivel:

Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi genom vår uthållighet och den tröst skriften ger oss kan bevara vårt hopp. (Rom 15:4)

Varje bok i skriften är inspirerad av Gud och till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv… (2 Tim 3:16)

Början av Rom 15:4 översätts i 1917 års översättning med ”allt vad som fordom har blivit skrivet”, vilket stämmer bättre med grundtexten. Det är alltså inte bara profetskrifterna som åsyftas, utan hela GT, precis som i 2 Tim 3:16, där varje bok är inspirerad av Gud. Ordet inspirerad, ordagrant ”Gud-inandad”, antyder vad 2 Pet 1:21 säger rent ut: Ingen profetia har förmedlats genom mänsklig vilja, utan drivna av helig ande har människor talat ord från Gud.

Det råder inget tvivel om att NT:s författare ansåg att den del av Bibeln som de hade, GT, var Guds verk från början till slut. Den dög till undervisning, tröst, vederläggning, vägledning och fostran, och var den självklara grunden för den sanna läran (vilket bevisas av de otaliga GT-citaten i NT, och också av ord som Apg 18:28 och 1 Tim 4:13). Allt detta förutsätter att det som står är tillförlitligt och sant. Det går inte att hävda att det är de andliga sanningarna som är viktiga, medan historiska upplysningar kan vara felaktiga. Bibeln skiljer aldrig mellan andligt och jordiskt på det viset: det är på jorden som Gud handlar, och om man tar bort de historiska skeendena från bibelberättelserna blir det inte mycket andligt kvar heller. Både Jesus och apostlarna efter honom använder för övrigt GT:s historiska händelser i sin undervisning (t ex Matt 24:37ƒ39, Apg 7:2-53, Gal 4:22-23). Om Bibeln ska kunna undervisa oss måste allt som undervisningen bygger på vara sant.

Nå, men NT då? Gäller det här även det nya förbundets böcker, som i hög grad verkar vara tillfällighetsskrifter: brev skrivna till olika församlingar, utifrån deras specifika situation, och apostlarnas personliga åsikter och utläggningar av den kristna tron. Ordet om skriftens inspiration kan inte gärna syfta på NT, som inte ens var färdigt när breven skrevs.

Nej, 2 Tim 3:16 kan inte syfta direkt på NT. Men det finns starka bevis för att NT:s författare visste med sig att de skrev för en större publik, och att de skrev med Guds Andes hjälp:

Därför talar vi heller inte om dessa ting med ord som mänsklig vishet har lärt oss utan med ord som Anden har lärt oss – vi tolkar andliga ting med Andens hjälp. (1 Kor 2:13)

Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud. (2 Kor 3:5)

Jag försäkrar er, bröder: det evangelium som jag har förkunnat är inte något mänskligt påfund. Jag har inte fått det från någon människa … jag har fått det genom en uppenbarelse av Jesus Kristus. (Gal 1:11-12)

Därför tackar vi också ständigt Gud för att ni lyssnade till Guds ord i vår predikan och tog emot det, inte som ett människoord utan som vad det verkligen är: Guds ord, som också visar sin kraft hos er troende. (1 Thess 2:13)

NT är oumbärligt för kyrkans existens; det var nödvändigt med någon sorts förklaring av Jesu liv och död. Hur skulle församlingen ha kunnat undervisa de nykristna om Jesu gudomlighet, rättfärdighet och helgelse, om inte apostlarna hade skrivit sina skrifter? Jesus själv lovade sina lärjungar att den helige Ande, sanningens ande, skulle vägleda dem med hela sanningen (Joh 16:13), och det är rimligt att anta att han höll sitt löfte. Därför kan också apostlarna förvänta sig av de troende att de underordnar sig deras undervisning. Detta gäller även oss sentida efterföljare!

Stå alltså fasta, bröder, och håll er till de läror som vi har fört vidare till er, muntligen eller i brev. (2 Thess 2:15)

Den som lär annorlunda och inte håller sig till vår herre Jesu Kristi sunda ord och till det som vår religion lär, han är förblindad och okunnig… (1 Tim 6:3-4)

Ta det som du har hört av mig till mönster för en sund förkunnelse, i tro och kärlek genom Kristus Jesus. (2 Tim 1:13)

Därför måste vi desto mer ge akt på det vi har fått höra, så att vi inte tappar kursen. (Heb 2:1)

Paulus är medveten om den fullmakt som Herren har gett honom att undervisa (2 Kor 10:8, se även 1 Kor 14:37), och hans ord i Gal 1:8 ger klart uttryck för övertygelsen att det han förkunnat för församlingen verkligen är Guds ord och absolut sant:

Men om någon …skulle förkunna ett annat evangelium än det jag har förkunnat för er – förbannelse över honom!

Antingen är detta den otroliga arrogansen och drygheten hos en självutnämnd, maktlysten ledare, eller så är det den inneboende vissheten hos en apostel, utsänd inte av människor eller genom någon människa utan av Jesus Kristus och Gud fadern som uppväckt honom från de döda (Gal 1:1).

Det finns till sist en hel psalm i Psaltaren, Ps 119, som helt ägnar sig åt att besjunga Guds lag, dvs de ord som Gud hade talat till sitt folk (eftersom de första texter Gud gav folket var just Lagen, de fem Moseböckerna, kom ordet Lagen att betyda allt Gud hade sagt; ofta fungerar det som en samlingsterm för hela Skriften). Här slår författaren fast:

Evinnerligen, Herre, står ditt ord fast i himmelen. (Ps 119:89)

Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig. (v 105)

Summan av ditt ord är sanning, och alla din rättfärdighets lagar varar evinnerligen. (v 160)

Detta måste antas gälla allt Gud har talat, eftersom han som Gud omöjligt kan ha ljugit (Heb 6:18), och i så fall omfattas även NT av dessa starka utsagor.

Men är det inte cirkelresonemang att hävda Bibelns auktoritet utifrån dess egna ord? Hur vet vi att det är Jesu egen undervisning som är bevarad i evangelierna? Är Paulus trovärdig när han påstår att det är Kristus som talar genom honom (2 Kor 13:3)?

Rent mänskligt är det i viss mån ett cirkelresonemang. Men sådana är inte alltför ovanliga i andra sammanhang heller. Om vi utgår från att Gud inte kan ha inspirerat Bibeln, kommer vi att komma fram till att den bara innehåller människoord. Om vi däremot förutsätter Guds existens och hans handlande i historien, blir det inga problem att acceptera att han också ligger bakom Bibeln. I båda fallen påverkas slutresultatet av den inställning man har från början. Vilken inställning vill jag som kristen ha gentemot Gud?

Dessutom har den kristna kyrkan i 2000 år accepterat Bibeln som Guds vittnesbörd, och Paulus och de övriga apostlarna som Kristi sändebud (2 Kor 5:20). Vad har vi fått för ny uppenbarelse, som visar att de troende har haft fel? Paulus hänvisar till de tecken, under och kraftgärningar som bekräftar hans tjänst (2 Kor 12:12), och Jesu auktoritet är det väl ändå ingen som ifrågasätter? Den enorma framgång kyrkan hade under apostlarnas ledarskap bevisar att de hade Guds bekräftelse på sitt uppdrag. I det uppdraget ingick även att undervisa alla de folk som gjordes till lärjungar (Matt 28:19-20), och Bibeln är den enda garantin för att alla folk verkligen får samma undervisning.

Somliga ansluter sig till den bibelsyn som C S Lewis för fram i en av sina (annars mycket bibeltrogna) böcker. Han menar att Bibeln går från mytisk till historisk sanning: GT:s tidiga böcker är inte tänkta att läsas bokstavligt, medan NT är helt historiskt tillförlitligt. Det låter som en rimlig tanke, tills man inser att Bibeln själv inte lämnar utrymme för en sådan teori. Hela Bibeln gör anspråk på att vara historia och verklighetsskildring, från 1 Mosebok till Uppenbarelseboken. Den sistnämnda ger för övrigt problem: är den hundraprocentigt historisk i vetenskaplig mening? Är den inte också ”mytisk”, i samma bemärkelse som 1 Mosebok anses vara det? Faktum är ju att Uppenbarelseboken hela tiden klargör att det är en profetia, en liknelse om man så vill, medan 1 Mosebok utger sig för att vara faktisk historia. Det finns inget utrymme för någon sorts successiv utveckling från myt till sanning – i synnerhet inte som NT hela tiden bekräftar GT. Är det ena sant, måste det andra också vara det. Bibeln är en helhet, och det är samma Gud som talar genom hela Skriften.

INSPIRATIONENS NATUR

Bibeln är alltså, enligt egen utsago, inspirerad av Gud. Betyder det att man måste tro att Gud dikterade ord för ord för Bibelns författare, så att de egentligen inte alls själva påverkade det de skrev? Var tar då deras olika personligheter vägen, och varför gav inte Gud oss en tydlig och klar lärosamling i stället?

Nej, jag tror inte det är en korrekt bild av inspirationen. Lägg märke till att Petrus påpekar att det var människor som talade ord från Gud (2 Pet 1:21), och vi ser hela tiden spår av de mänskliga författarna i Bibelns böcker (se t ex Neh 13:29-31, 2 Tim 4:13 samt alla de personliga hälsningarna i Rom 16). Det finns olika teorier och utläggningar om exakt hur inspirationen gick till, men det är knappast meningsfullt att gå in på dem här. Låt det räcka med ett konstaterande att inspirationen innebär mycket mer än vad vi ofta menar med att ”känna sig inspirerad”; ordet betyder att Gud själv ”andades ut” budskapen och orden i texterna, och att de människor han valt ut (och ofta förberett länge) skrev, drivna av helig Ande, det Gud uppenbarade för dem. Gud lät dem använda sitt eget språk och uttryckssätt, men innehållet kom från Gud, och den helige Ande bevarade dem från misstag och felaktigheter. I många fall sägs det uttryckligen att även orden kom direkt från Gud, och att den mänskliga författaren helt enkelt talade/skrev ner det Gud sade; det gäller t ex profetskrifterna och Moseböckerna (se t ex 2 Mos 12:1, Jes 8:1, Jer 2:1).

Det här betyder inte att Gud körde över författarnas personlighet, men det betyder också att det inte var oväsentligt vem som skrev. Vi har alla fått olika gåvor och utrustning från Gud. Vad hindrar att Gud utvalde och förberedde vissa personer, redan från födelsen och tidigare, till att bli hans språkrör, så att deras personlighet och natur var avsedda just att tas i bruk av Anden för att förmedla Guds ord? Flera bibelställen antyder just något i den stilen (t ex Jer 1:4), och det är uppenbart att t ex Mose och Paulus var särskilt väl utrustade för sin uppgift.

Somliga menar att de mänskliga författarnas mänsklighet omöjliggör en felfri skrift; syndfulla människor skulle inte ha kunnat förmedla Guds ofelbara ord. Men varför inte? Skulle Gud vara så bunden av sin skapelse, att han inte ens kan tala felfria ord till människor som han speciellt förberett för detta? Bibeln är både gudomlig och mänsklig, javisst – på samma sätt som Jesus var både Gud och människa. Han delade vår mänskliga natur, men han delade inte vår syndfullhet. Jesus visar att mänsklighet inte behöver innebära synd och brist, och på samma sätt är Bibeln ett exempel på hur det gudomligt felfria tar sig uttryck i mänskligt språk och kultur, utan att det gudomliga fördärvas eller fläckas av fel.

En sak till måste klargöras, när det gäller inspirationen. Den gäller inte varenda manuskript eller översättning som finns; man ser snabbt att dessa ibland är färgade av mänskliga misstag och ibland rent slarv. Felfriheten gäller bara originalmanuskripten, som skrevs ner av människor under Andens inspiration. Detta är inte hårklyverier utan en viktig poäng. Visserligen har vi inte kvar originalen, utan är hänvisade till ett antal kopior av kopior, men utifrån dessa kopior (till NT finns det över 5.000 sådana handskrifter) har vi till 99% fastställt vad som faktiskt stod i originalen. Trots att avskrivarna var oerhört noggranna händer det att kopiorna innehåller fel, men dessa kan man bortse ifrån när man vet vad originalet sa. När det ändå råder osäkerhet om den ursprungliga texten kan man undvika att bygga upp en lära på de osäkra ställena, och basera sig på dem som vi säkert vet är identiska med originalen och alltså felfria och tillförlitliga. Om däremot originalen själva innehöll fel, skulle man inte kunna lita på någon del av Skriften. Det skulle innebära att Gud själv hade eller åtminstone tillät fel när han inspirerade Bibelns författare, och om det finns ursprungliga fel på en punkt, finns det inga garantier för att det inte gör det överallt. Vad blir det då kvar av Guds fullkomlighet, sanning och trovärdighet?

E J Young, som har gett mig många tankar till det här avsnittet, definierar inspirationen på ett mästerligt sätt, utifrån Bibelns egen beskrivning av sitt ursprung:
”inspiration är Gud den helige Andes överinseende över Skriftens författare, varför denna Skrift äger gudomlig auktoritet och tillförlitlighet och, på grund av denna gudomliga auktoritet och tillförlitlighet, är felfri.”

Bibeln har inte trillat ner fix och färdig från himlen, utan har vuxit fram allt eftersom Gud har handlat med människor och lett somliga av dem att skriva ner vad han uppenbarat för dem, till senare generationers fromma. Det visar oss att Gud faktiskt verkar mitt ibland människorna, och det gör undret med gudomlig inspiration ännu underbarare.

D. Hellsten

https://www.karlektillsanningen.se