BROWNSVILLE/PENSACOLA: VÄCKELSE ELLER VILLERVALLA?

I snart tre år har Brownsville Assembly of God (pingstförsamling) i Pensacola (Florida) fångat världens uppmärksamhet. Såväl religiösa som sekulära media har fått höra talas om en väckelse som påstås svepa genom Pensacola. Kyrkor och kristna organisationer över hela världen har skickat delegater till Pensacola för att de skall bli smittade av denna väckelses ande och ta den med sig hem till sina församlingar och samhällen. Associated Press reporter David Briggs, som sade att detta är ”en av de mest spektakulära väckelserna i modern tid” skrev att ”hundratals pastorer reser dit varje vecka i hopp om att lära sig hur de också ska kunna fylla sina kyrkor…”

John Kilpatrick, som är pastor i Brownsville Assambly of God, sade att över 1.6 miljoner personer har passerat genom deras dörrar sedan väckelsen bröt ut på Fars dag 1995. Denna påstådda väckelse har utan tvivel fått och får fortfarande världsvid uppmärksamhet. Många kristna kyrkor och organisationer tar snabbt emot denna så kallade väckelse som ett Guds besök över Amerika. Pat Robertson på CBN (Christian Broadcasting Network) tog upp väckelsen i sitt nyhetsprogram för augusti-september 1996, berömde den och slog fast att ”Tusentals pastorer har besökt församlingen och rapporterar att deras egna församlingar har berörts av det som händer i Pensacola.”

Nyhetsprogrammet förklarade också att David Yongi Cho, pastor i världens största församling i Seoul i Sydkorea, fick en syn om denna väckelse 1991. Cho sade: ”Medan jag befann mig i bön, manade Herren mig att ta fram en karta över Amerika…och jag fann att jag pekade på staden Pensacola.” Cho sade att Gud sade till honom att ”Jag ska sända en väckelse över Pensacola och den skall sprida sig som en eld tills den når över hela Amerika.” De stora karismatiska tidskrifterna såsom Charisma och till och med Christianity Today, en populär evangelikal tidning, har också lovordat denna väckelse. Charisma kallade väckelsen ”Utgjutandet i Pensacola” och Christianity Today kallade väckelsen ”Den vassa eggen i evangelistiskt arbete.”

Steve Rabey på Christianity Today försvarade Pensacola-väckelsen och svarade på kritiken genom att särskilja den från ”Toronto-välsignelsen” som hade kännetecknats av sådana yttringar som okontrollerbart skratt och djurläten. Rabey sade, att fastän många av ledarna i Pensacola väckelsen deltagit i Toronto välsignelsen, var väckelsen i Pensacola mera återhållsam med större tonvikt på omvändelse. Den sekulära pressen har också uppmärksammat det som händer i Pensacola. Washington Post hade den 27 april 1997 en stor artikel om väckelsen.

Peter Carlson (en av redaktörerna på tidningen) gav en ögonvittnesskildring av ett väckelsemöte och förklarade hur ett möte börjar: ”Det börjar med en trumslagare som långsamt slår på trumman i flera minuter, det är som ett taktfast, olycksbådande hjärtslag som man ej kan undkomma. Gitarristen och organisten faller in, liksom en kör av flera dussin sångare… Från den första tonen ställer sig människorna upp, klappar i takt eller dansar med slutna ögon och lyfta händer. Längst fram hoppar och skuttar tonåringar upp och ner. Om det inte vore för korset och det färgade glaset i fönstret bakom altaret, kunde man tro att man befann sig på en rock konsert.” Carlson beskrev sedan hur folket började ”sjunga i anden.” Han sa: ”Det påminde lite grand om Allen Ginsberg sjungandes ‘Ooom’ vid en anti-krigsdemonstration 1968.”

I en artikel från AP, 6 mars 1997, citerade David Briggs en kvinna: ”Jag vet att väckelsen är så stor att den måste komma från djävulen eller från Gud. Om gud får äran, kan den inte vara från djävulen, eller hur?” Denna fråga finns uppenbarligen i många människors tankar. Så vad är då svaret? Vad händer egentligen i Brownsville Assembly of God i Pensacola, Florida? Vad ska en bibeltroende kristen tro om ett så ”stort verk av anden?” Det är ytterst viktigt med en noggrann analys av vad som verkligen pågår i Brownsville och av vad som inte berättas för sekulär och religiös press för att kunna förstå syftet och krafterna bakom detta fenomen.

Pastor Kilpatriks vittnesbörd
Det är nödvändigt att ge en bakgrund till denna väckelses uppkomst. Kilpatrick sa att han och hans församling hade bett om en väckelse i två års tid innan den bröt ut. Han sa att Gud talade till honom och sade att Han skulle utgjuta sin ande över församlingen om Kilpatrick återvände till ”sin barndoms Gud.”
Fastän Kilpatrick sa till Gud att han inte visste hur han skulle göra det, svarade Gud att om Kilpatrick gjorde Brownsville Assembly of God till ett bönens hus, så skulle Han utgjuta sin ande över församlingen. Kilpatrick sa att Gud talade om för honom att denna väckelse ”skulle sprida sig över hela staten och till slut över hela USA. Gud uppmanade Kilpatrick att ”dela in församlingen i bönekategorier…och ägna söndagskvällarna åt bön.” Han lydde rösten och inrättade speciell bönetid i församlingen, han delade in församlingen i tolv grupper, varje grupp skulle samlas kring ett baner som tog upp ett speciellt böneämne. Kilpatrick uppmanade åhörarna att samlas kring det baner som de valt ut. Kilpatrick sa att han ofta övermannades av okontrollerbar gråt och darrning under bönetiden och vid andra tillfällen under veckan fick han ofta en konstig känsla i magen. Han tillskrev dessa känslor och förnimmelser till att Guds ande kom över honom. Det var som om anden förberedde sig för att uppenbara sig för Brownsville.

En lördagskväll när Kilpatrick gick till kyrkan för att få vara ensam och be, sa han att han kom in i något han aldrig känt förut. ”När jag gick in, vet jag inte vad jag gick in i. Jag stod på den skarpa kanten av den härlighet som Gud skulle sända över Brownsville på Fars Dag,” sa han. ”Men när jag gick över kanten… det tog andan ur mig. Jag fick rysningar som gjorde ont … alltså hårstrån på armar och ben reste sig och det gör ont !” Vad som sen hände på Fars dag 1995, får vi veta direkt från pastor John Kilpatrick i det tal han höll i Garywood Assembly of God i Hueytown, Alabama den 20 januari 1997.

Kilpatricks mor dog fem veckor innan ”väckelsen” bröt ut, så han bad evangelisten Steve Hill att tala i församlingen på Fars dag. Hill samtyckte och inbjöd människor att komma fram för bön den där morgonen. Mer än 1000 människor kom fram för att be, och Kilpatrick stod på podiet och bad tillsammans med Hill och ytterligare en man, när han plötsligt hörde ett ljud, som lät som ”en mäktigt susande vind,” svepa över sin högra axel. När Kilpatrick tittade över axeln, sa han att fotlederna gav vika, hans knän bändes utåt och att en plötslig ”flod av Guds härlighet” flöt fram mellan benen. ”Det kändes som en telefonstolpe,” sa han, ”en telefonstolpe utan slut rörde sig mellan mina ben och vidare in i församlingen.” Med hjälp av en annan man på podiet tog Kilpatrick ett steg bakåt och hörde den ”mäktigt susande vinden” och ”Guds härlighetsflod” svepa in i församlingen. Plötsligt hoppade han fram till talarstolen och skrek: ”Min Gud, församling häng med! Nu är den här! Detta är vad vi har bett om! Följ med!”

Väckelsen hade börjat. Den övernaturliga närvaron i församlingen var enligt Kilpatrick, Guds härlighet som uppenbarade sig för församlingen. Kilpatrick sa att det var som om någon osäkrade en granat och kastade in den bland människorna, efter det att han uppmanat dem att hoppa ner i ”Guds härlighetsflod.” Han sa: ”Jag är berusad, mina ben skakar… och jag såg kroppar fara omkull lite hur som helst… de bara flög iväg, rasade omkull som träd vräks ner när en orkan drar fram.” Kilpatrick fortsatte: ”De bara stöp omkull, dunsade sprattlande ner på bänkarna, föll huller om buller i gångarna utan att någon rörde vid dem.” Innan han hann blinka kände Kilpatrick en tyngd komma över sig och han föll till golvet – helt förlamad- kl. 12.30 den eftermiddagen . Han kunde inte resa sig upp från golvet förrän kl. 16.00.

Han beskrev hur det kändes precis innan han föll till golvet: ”Det kändes som om jag vägde flera ton,” sa han, ”men det var inte någon obehaglig tyngd. Det kändes underbart.” Efter tyngdkänslan kände Kilpatrick en stilla frid komma över sig och sen var det som om något rann från hans kropp. Han sa: ”Det var som om en vätska droppade från fogarna i mina leder.” Han skojade faktiskt och berättade att han var nervös och undrade vad folk skulle tänka när de såg honom ligga på podiet mitt i en vätskepöl. Han sa att vätskan var all stress som samlats inom honom från de år han tjänat Gud. Han sa att den dagen tömde Gud honom på all stress och lät den flyta ut på golvet.

När samma dags kvällsmöte kom steg Kilpatrick upp för att gå fram och presentera talaren men kunde inte röra sig. Han sa att han inte kunde röra huvudet, tungan eller någon annan kroppsdel. Han satt som i koma på sin stol på podiet till klockan två eller tre på natten. Kilpatrick ansåg att det var Gud som på det sättet uppenbarade sin härlighet för Brownsvilleförsamlingen. Kilpatrick sa att han och hans fru under de tre följande veckorna hela tiden ”var druckna i anden” medan de var i sitt hem. ”Jag var så berusad och Brenda var så berusad att hon föll ner på vilstolen och var kvar där i timmar, hon var helt enkelt borta alltså, under Guds kraft till och med i vårt eget hem,” sa han.

Vid ett annat tillfälle hade Kilpatrick lagt sig att sova när skuldrorna ”höjde sig och började röra sig upp och ner och skaka.” När hans fru frågade honom vad som hände, sa han: ”Jag vet inte, men jag tror att det var Gud.” Kilpatrick påstod att han inte ens kunde gå till arbetet på tre veckor efter väckelsens utbrott. For när han försökte gå till sin bil och åka till arbetet ”slog ena axeln i ena väggen… och jag kunde inte gå. Jag kunde inte ens hålla balansen. Och när jag äntligen kom till kyrkan så befann jag mig antingen på golvet, på stolen eller något sånt och Gud tog över.”

Strömmen
Brownsvilleförsamlingen vande sig så småningom vid ”gudsfloden” i kyrkan. ”Man kunde känna strömmen, denna osynliga ström, precis som en flod. En del kvällar kom den längs väggen, ibland nerför gången,” sa Kilpatrick. ”Varhelst folk stod i flodens väg, fick din blotta blick dem att falla i anden. Man kunde rent bokstavligt känna floden strömma.” Vid några enstaka tillfällen föste strömmen hela församlingen framåt.

Han erinrade sig ett tillfälle när strömmen blev extra djup. ”Det kändes som en underström,” sa han.”Det var som om någon tog ett stadigt tag mitt bak på mitt bälte och började dra mig bakåt… Jag kunde inte fatta att den där floden hade en sådan kraftfull underström.” Han sa att en kväll började hela församlingen röra sig precis likadant som han. De kunde inte få stopp på det. ”En kväll var det så kraftfullt genom bakre delen av kyrkan att jag hoppade upp och hängde upp och ner i en bjälke och såg hela församlingen röra sig förbi mig. Det är alldeles sant!” sa Kilpatrick. Även denna händelse tillskrevs Guds ande.

Väckelsen kännetecknades även av något som Kilpatrick beskrev som ”en förtätad atmosfär” i Brownsville-församlingens kyrka. ”Ibland när du tittar in i lokalen är det dimmigt därinne,” sa han. ”Ganska ofta försämras sikten eftersom det är tjockt av Guds härlighet… många gånger finns det ett blått dis där, ett blått dis av Herrens härlighet.” Kilpatrick är inte den som håller tyst om ”andens manifestationer” som inträffat i Brownsville.

Olika manifestationer
Manifestationerna innefattar okontrollerbart darrande och skakande hos snyftande mötesdeltagare, människor som kollapsar och förblir ”borta” i flera timmar, blå dimma i möteslokalen, änglar som uppenbarar sig och dansar ovanför åhörarna, starka osynliga strömmar som drar hela församlingen i möteslokalen och människor som faller omkull åt alla håll. Kilpatrick sa att en gång tog Gud tag i honom och slängde iväg honom (sidledes) genom luften ett bra stycke tvärs över podiet, så att han tappade skorna. Den här händelsen spelades till och med in på video.

Kilpatrick sa att när väckelsen bröt ut, blev han särskilt förvånad och chockerad av tre företeelser som han aldrig upplevt förut. För det första sa han att barnen som brukade ha svårt att sitta stilla blev slagna av Guds kraft. ”De blev helt borta i anden,” sa han, ”ögonen vändes bakåt och i fyra timmar kunde de inte röra en enda muskel.” Kilpatrick fortsatte: ”När de reste sig, darrade och skakade de under Guds kraft och skrek av kärlek till Jesus.” Kilpatrick medgav att ”det rådde ett sådant tumult att folk inte ens visste var deras barn fanns. De låg utslagna på golvet. Det låg barn, mammor och pappor på golvet.” Han lade särskilt märke till en flicka, 3 år gammal, som stod alldeles stilla och stirrade upp i taket medan hon skrek och snyftade. Till slut kom mamman fram till henne och undrade vad som var fel. Flickan svarade: ”Mamma, ser du dem inte? Änglarna däruppe som står i en ring och håller varandra i händerna.”

Pandemonium
Det är ytterst avslöjande att Kilpatrick medgav att det rådde rena kaoset i Brownsvilleförsamlingen. Han faktiskt sanktionerade det som hände. ”Gud sände tumultet till församlingen,” sa han. ”Jag anser att det är hög tid för stort tumult bland baptister, lutheraner, episkopaler och pingstvänner. Måtte Gud sända oss tumult!” utropade Kilpatrick.

Det är intressant att lägga märke till att ordet pandemonium (det engelska originalordet som vi har översatt till tumult eller kaos) härstammar från John Miltons ”Paradise Lost.” ”Pandae-monuim” hette huvudstaden i helvetet, Satans och hans gelikars tillhåll. Bokstavligt översatt betyder ordet ”platsen för alla demoner.” Idag översätts ordet till ”ett ställe med oljud, oordning eller förvirring.” Är det vad som hände i Brownsville? Ja, så är det. Kan Gud sanktionera detta? Absolut inte.

Den andra företeelsen som förvånade Kilpatrick var det stora antalet ofrälsta, upproriska ungdomar som deltog i mötet. Han beskrev sexuellt aktiva, missbrukande, vilda och torftigt klädda ungdomar som föll till golvet och skakade under ”den helige andes kraft.” Han sa att han insåg att en människa inte behövde bli frälst för att få del av andens ”manifestationer.” Han sa att många av mötesbesökarna som upplevde övernaturliga manifestationer inte ens var kristna. Han påstod att även icke-kristna kunde få ta del av andens yttringar och stödde sig på berättelsen om aposteln Paulus möte med Herren på vägen till Damaskus.

För det tredje förvånades Kilpatrick över att så många ofrälsta syndare hade kommit till väckelsemötet, fastän man inte annonserat. Men han sa att det ändå var typiskt för ”när väckelsen kommer, springer de kristna ifrån den och syndarna till den.” Enligt Kilpatrick är de kristna som ifrågasätter den här väckelsen sådana som är trångsynta och på väg bort från Gud. Kilpatrick sa: ”De är gamla, döda, mossiga kristna som styrt pastorn de senaste trettio åren; de gamla bänkvärmarna i våra kyrkor som inte vill att något ska hända, som vill ha en ”sköna hem” – religion där allt är behagligt, trevligt, prydligt och lättfattligt; när Gud kommer, springer de därifrån men syndarna som hör att Gud är där, de springer dit.”

Detta motsäger naturligtvis helt en korrekt definition av vad väckelse är, för väckelse är att en avfällig kristen kommer tillbaka till Gud. Det är inte väckelse när en världslig ofrälst människa besöker ett religiöst möte och är med om övernaturliga manifestationer. Denna andeutgjutelse är inte enbart för karismatiker eller pingstvänner. Denna väckelse är liksom andra religiösa rörelser idag ett försök att förena troende och nå över alla samfundsgränser.

Lägg märke till Kilpatricks ord: ”När andens flodvåg kommer, kommer den att ta med sig alla samfund som följer Gud. Alla samfund… Jag älskar baptister. Jag älskar metodister och presbyterianer, lutheraner, episkopaler och katoliker. Jag älskar dem. Förut hade jag inte sådan kärlek till alla samfund. Jag har sett alla samfund hoppa i den här floden och simma och leka som barn. Jag har faktiskt sett det. Det spelar ingen roll vem du är, var du hör hemma någonstans eller hur ditt sätt är… Guds ande är suverän och gör som han vill.” Han sa att människor i alla samfund deltar i varje söndagsgudstjänst men de går därifrån och skakar på huvudet och söker efter något mer, och denna ”rörelse från Gud” i Brownsville är vad de behöver.

Kilpatrick sa att nu är Gud här för att visa dem något mer. ”Under och tecken hände i den tidiga kristna kyrkan,” sa han, ”och jag vill tala om för dig min vän, det är bäst att du vänjer dig vid att det åter sker tecken och under i församlingen.” Det är förstås sant att tusentals människor känner en inre tomhet och söker sig till religionen för att fylla detta tomrum, men Kilpatrick sa att det var predikandet som stötte bort dem, inte hjärtats inställning. ”Låt mig berätta något mer för dig om den här väckelsen,” sa Kilpatrick. ”Denna rörelse från Gud handlar inte om predikande.” Han sa att även om han och evangelisten Steve Hill predikar enkelt och lättförståeligt, så är det i själva verket tecknen och undren som för människor till Kristus, inte Guds ord. ”Vi har hört så många predikningar och så mycket Guds Ord att vi blivit feta,” sa han, ”men det har inte funnits någon kraft och ingen smörjelse, inga under, så jag vill bara tala om för dig att därför känns det inte alls fel att inte komma upp här för att ge en fantastisk predikan.”

Hur är det med dem som ställer sig skeptiska till denna påstådda väckelse? Kilpatrick sa att de som ifrågasätter denna andeutgjutelse helt enkelt vant sig vid status quo och är rädda för allt ”nytt” som händer. Han förklarar: ”Ni förstår, vi har blivit så vana vid det onormala att när nu det normala har kommit så tycker vi det är onormalt.” Dessa underliga tecken, under och manifestationer är normen enligt Kilpatrick. ”Vi har blivit så vana vid att våra församlingar är döda och torra, ljumma, kraftlösa, utan smörjelse, utan härlighet att nu när Guds härlighet flyttat in i församlingen, så tycker vi det är onormalt; äldstebröder klagar på pastorn, församlings- medlemmar klagar på pastorn och säger ‘vi vill inte ha det här skakandet, vi vill inte ha det där att bli slagen av anden… vi tycker inte om det där, vi vill inte veta av det.”

Prövning
Det är verkligen på sin plats med bibliska svar. Helt uppenbart anser Kilpatrick och förespråkarna för ”Pensacola-utgjutandet” att denna övernaturliga aktivitet kommer från Herren Jesus Kristus, men vad är grunden för deras påståenden? Vilket ställe i Guds Heliga Ord stödjer de sig på? Var någonstans säger Herren att Han får människor, frälsta såväl som ofrälsta, att skaka okontrollerbart, kollapsa och ligga avsvimmande i flera timmar, eller känna att osynliga strömmar drar i dem åt olika håll?

Kilpatrick själv verkar vara osäker på vilka dessa övernaturliga krafter är men hans slutsats är att de måste vara ”Herrens härlighet.” Han beskriver ofta fenomen som han själv eller hela församlingen upplevt men inleder med att säga: ”Jag vet inte vad det var.” Sedan fortsätter han och säger antingen: ”Jag tror det var Gud” eller ”Jag tror det var Guds härlighet.” Det finns ingen grund för denna slutsats men av någon anledning anser han att dessa manifestationer och känslor kommer från Gud, även om de inte kan återfinnas någonstans i Guds skrivna ord.

Denna väckelse och dessa manifestationer kommer inte från Gud! Varför? För det första, därför att det i Bibeln inte finns något stöd för detta kaos. De här övernaturliga manifestationerna stöds inte av Guds Ord. I själva verket motsägs de av Skriften och är en exakt kopia på demonisk aktivitet. Samma manifestationer som Kilpatrick beskriver har hänt och dokumenterats av dem som utövat hedniska religioner, såsom häxkonst, satanism, spiritism, new age, voodoo och många andra sataniska kulter.

Om man accepterar att det som händer i Brownsville kommer från Gud fastän det inte finns någon biblisk grund till det, skulle det vara logiskt att anta att manifestationerna i de ovannämnda ”religionerna” också kommer från Gud. Men bara för att extraordinära saker händer innebär det inte att det är Gud som verkar. Satan och demonerna har verkligen makt och de visar gärna denna makt för den som vill öppna sig för den. Dessa övernaturliga tecken och manifestationer har skett i hednisk religion i hundratals år.

Vid den evangeliska andra Lausannekonferensen i Manilla 1989, förutsade Vineyardrörelsens grundare John Wimber att radikala förändringar med nya manifestationer av tecken och under skulle ske mot slutet av århundradet (seklet). På konferensen vittnade Wimber och flera andra karismatiker om påstådda mirakulösa tecken, under och helanden som hade skett i Kristi namn. Under en presskonferens motsa en indisk journalist påståendena att dessa tecken och under kom från Gud. Han sa, att karismatiskt tungotal, helande, mirakler och tecken och under även finns i de hedniska religionerna i hans hemland, Indien.

Christianity Today från den 17 juni 1997 innehöll en artikel med titeln ”Voodoons grepp verkar orubbligt.” Artikeln citerar Leslie Demangles (författare till ”Faces of the Gods: Voodoo and Roman Catholicism in Voodoo Haiti”) som menar att ”Haitiska protestanter finner det svårt att hjälpa en del nya kristna att se skillnaden mellan att vara fylld av den Helige ande eller att vara besatt av en voodoo-ande. Han sa: ”Några anser att pingströrelsens andedop är mycket likt voodoons andebesättelse.” Det är uppenbart att anden i Brownsville är samma ande som uppenbarar sig i voodoo och hedniska religioner.

Lägg märke till några bibliska exempel på demonisk aktivitet och hur lika de är det som händer idag i Brownsville. Först ett exempel från Job kap.4. Guds ord säger att Elifas tillrättavisade Job och försökte förklara för honom varför han led. Det Elifas berättade för Job låter väldigt likt det som Kilpatrick var med om när han gick in i kyrkan en kväll innan väckelsen började. I Job 4:13-16 berättade Elifas: ”När tankarna svävade om vid nattens syner… kom en förskräckelse och bävan över mig, med en rysning fyllde den alla ben i min kropp. Och något trädde inför mina ögon, en skepnad vars form jag inte urskilde, håren reste sig på min kropp…” Detta hände Kilpatrick! I slutet av Jobs bok förklarar Gud att det som Elifas berättat, det kom inte från Honom utan från en falsk ande.

Tänk på berättelsen om den demonbesatte mannen i Lukas 8:26-36. Folket i Gergesa kände till mannen som var naken och höll till bland gravarna. Den här mannen var tokig. Han var absolut inte vid sina sinnens fulla bruk innan Jesus Kristus kastade ut demonerna ur honom. Men när Kristus kastade ut demonerna, lade folket i staden märke till att han ”satt vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen.” Den här mannen var inte längre en okontrollerbar galning utan var fri från demonerna och satt helt lugnt och vördnadsfullt vid Jesu fötter, vid sina sinnen. Det kaotiska beteendet i Brownsville verkar ha större likheter med mannens vilda, irrationella och demoniska beteende innan han blev befriad, än med hur han uppträdde sedan Kristus satte honom fri.

Många av dem som välkomnar Pensacola-väckelsen säger att eftersom allt sker i Jesu namn och så många sägs bli frälsta, så måste det komma från Gud. Vi behöver bara tänka berättelsen i Apg. 16 om slavflickan med en spådomsande, för att förstå att bara för att något är bra eller sant, behöver det inte komma från Gud. Denna unga flicka följde efter Paulus och Silas på Filippis gator och ropade; ”De här männen står i den högste Gudens tjänst och förkunnar vägen till frälsning för er.”

Var detta påstående sant? Absolut, men det var en falsk ande som uttalade det, genom den unga kvinnan. Folket i staden förknippade säkert hennes demoniska aktivitet med aposteln Paulus verksamhet. Med andra ord, sanning och lögn blandas ihop. Flickan talade sanna ord med de var faktiskt från djävulen. Kunde Paulus tolerera denna falska ande som helt klart talade sanning och drog folks uppmärksamhet till honom? Nej, han kastade ut demonen ur henne och kördes ut ur staden av dem som förut tjänat pengar på hennes spådomskonst.

I våra dagar gör folk i Brownsville och andra platser anspråk på att uttala sanningar i Guds och kristendomens namn, men deras uppförande motsäger Guds Ord och visar att de bara sprider farlig, demonisk villfarelse i Kristi namn. Pensacola-väckelsens anhängare hävdar att tusentals människor blir frälsta genom väckelsen. De säger att denna ”frälsnings-upplevelse” borde vara skäl nog för att den världsvida kyrkan ska acceptera Pensacola-väckelsen. De använder detta argument för att nedvärdera de individer och organisationer som betraktar Brownsville-fenomenet med skepsis eller försöker varna för det. Visserligen bör troende prisa Herren när människor kommer till tro på Jesus Kristus, men vad är det egentligen som människor i Brownsville erfar när de ”blir frälsta”?

Gensvarar de bara på överspända känslor när de går fram? Beslutar de sig för att förändra sin livsföring och ångra sina synder utan att fått ta del av budskapet om frälsning i Kristus, eller tror de verkligen i sina hjärtan på Kristi död, begravning och uppståndelse och inser att de är syndare och behöver rening i Lammets blod? Bara Kristus känner hjärtana hos dem som går fram. Men när ”predikande” och doktriner tonas ner vid sådana möten och istället överbetonar känslomässig överspändhet och övernaturliga uppenbarelser och erfarenheter, så måste man undra om det sanna evangeliet verkligen blir predikat och sedan trott av dem som går fram.

Kristus varnade speciellt för att många ”falska lärare” skall bedra de ovaksamma i ändens tid (Matteus 7:22-23). Bibeln varnar för att det finns ”falska apostlar, svekfulla arbetare, som förvandlar sig till Kristi apostlar. Och det är inget att förvåna sig över; Satan själv uppträder ju som en ljusets ängel. Inte underligt då om hans tjänare uppträder som om de tjänar rättfärdigheten. Men de skall få ett slut som svarar mot deras gärningar.” (2 Kor. 11: 13-15)

Aposteln Petrus profeterade om de ”falska lärarna” som skulle bedra många under församlingens sista dagar (2 Petr. 2:1-3) och betonade nödvändigheten av att använda hela Guds Ord för att avgöra vad verkligen kommer från Gud och vad som inte kommer från Gud. (2 Petr. 3:1-3) Allt som man utger för att vara från Gud måste noggrannt studeras i ljuset av Guds ofelbara, fullbordade Ord.

Bara för att en pastor eller kristen ledare säger att ett mirakel, tecken eller under kommer från Kristus, behöver det inte alls vara så. De tecken och under som förutsagts i Guds Ord för den sista tiden är direkt förbundna med satanisk kraft och bedrägeri. (2 Thess. 2:7-10) ”Lögnaktiga under” kommer till slut att få hela världen att tillbe odjuret omnämnt i Uppenbarelseboken 13:1-5, 14. Satan har alltid koncentrerat sig på att bedra individer, och Guds Ord säger att han ska fortsätta med det tills han slutligen kastas i den brinnande sjön. Satan vill bedra församlingen. De troende måste inse att de erfarenheter och den undervisning som inte rättar sig efter Guds Ord inte kommer från Gud. Bibeln, inte påstådda mirakler, tecken och uppenbarelser, avgör vad som verkligen kommer från Gud.

En annan anledning till att dessa tecken och under inte kan komma från Gud, är att de baseras på högt uppskruvade känslor i stället för på Guds Ord. I Carlsons Washington Post artikel säger han särskilt att en halvtimmes sjungande, dansande och ”sång i anden” pågick innan ett enda ord av predikan hade uttalats från talarstolen. Detta är helt obibliskt. I 1 Tim. 4:13 uppmanade Paulus Timotheos: ”Läs högt ur Skrifterna, förmana och undervisa…” Detta är vad vi ska hålla oss till i församlingen, Guds Ord ska vara i centrum under våra gudstjänster.

Uppenbarelsegåvorna som Gud gav, kom inte när människor själva försatte sig i ett visst känslorus i väntan på att något övernaturligt skulle hända. Pensacola-väckelsen kan inte komma från Gud eftersom den direkt motsäger Bibeln och vad den säger om Guds natur och Hans avsikt för kyrkan. 1 Kor. 14:33 säger tydligt att ”Gud är inte oordningens Gud utan fridens.” Förvirring och tumult kommer inte från Gud, ändå erkänner Kilpatrick villigt att det som händer i Brownsville är just detta. En troende som böjer sig för Gud och Hans Ord kommer aldrig att hamna i förvirring.” (Psalt. 71:1 enl. eng.version)

Pensacola utmanar oss att ”hoppa i, släppa loss, erfara ett hittills okänt fenomen.” Men Gud uppmanar oss att ”prova allt, ta varje tanke till fånga och lägga den under Kristi lydnad, pröva andarna för att se om de är från Gud.” Vi måste bedöma denna väckelse i ljuset av Hans perfekta och eviga Ord. När vi gör det hittar vi många uppenbara motsägelser. Kaoset är rena förolämpningen av uppmaningen till en ordningsam gudstjänst och sund lära.

Några har föreslagit att man bör ge akt på den frukt som denna väckelse för med sig — förvandlade liv, helade kroppar och upprättade hem. Dessa kriterier är felaktiga. Falska andar kan säkert ge tillfälliga förbättringar, men en rörelse som avvisar bibliska sanningar blir till slut katastrofal för den som låtit sig dras med. Det är farligt att påstå sig göra under ”i Herrens namn” när man gör våld på sanningen. Skevas söner (Apg. 19:13ff) trodde de kunde göra så, men blev i stället illa åtgångna.

Akta er för att leka med det okända.

Matt Costella

https://karlektillsanningen.se