DEN FULLKOMLIGA HÄLSANS EVANGELIUM

”EVANGELIET” OM DEN FULLKOMLIGA HÄLSAN, ÄR EN FÖRVRÄNGNING AV NÅGOT SOM FAKTISKT ÄR BIBLISKT

Andra delen av ”hälso-och välståndsevangeliet”, som handlar om att Gud vill att varje människa ska vara fullkomligt frisk, skiljer sig från den första delen – som berörde det ekonomiska – på flera viktiga punkter. För det första är människans kroppsliga och själsliga hälsa en del av Guds försoningsverk. Till skillnad från läran om välståndet, är ”evangeliet om den fullkomliga hälsan” en förvrängning av något som faktiskt är bibliskt. Nya testamentet undervisar klart om helandet. Det var en del av Jesu och apostlarnas tjänst. Helbrägdagörelsen hör till församlingens nådegåvor, och åtminstone en text (Jak 5:14-15) är en direkt uppmuntran till de troende att be för de sjuka och ger ett löfte om att bönen ska bli besvarad.

Emedan materiella ägodelar är oviktiga för Guds folk (de ger villigt om de har något, men söker inte efter att få), så kan man inte säga detsamma om våra kroppar. Åtminstone en av anledningarna till att de kristna ska be för de sjukas helande, är att de är övertygade om att kroppen – trots att den ännu är under förgängelsen och ska dö en dag – tillhör Herren och har del i uppståndelsen. En helad – och frisk – kropp som fått ta emot läkedom genom Guds nåderika ingripande, är ett tecken på att evigheten verkar redan här i tiden.

Om detta är sant, att både bibeln och teologin stöder oss när det gäller att be i tro för att en sjuk ska bli helad genom Guds nåd, vari ligger då problemet? Vad består förvrängningen i ”den fullkomliga hälsans evangelium” av?

I huvudsak består den av två bibliska och teologiska förvrängningar: 1) Guds vilja är att varje troende ska ha fullständig hälsa och 2) Gud har förbundit sig själv att hela varje sjukdom hos dem som har tro för det (såvida sjukdomen inte är en följd av att man bryter Guds ”hälsoregler”). Till denna teologi hör att vi genom tro kan insistera på att Gud ska hela, och att varje uteblivet helande är ett misslyckande – inte från Guds sida, utan från den som bedit med otillräcklig tro. Ganska ofta består detta insisterande i att vi bekänner att helandet redan har skett, även om symptomen fortfarande finns kvar. Detta innebär att man ibland kan träffa på någon blind eller sjuk som gör anspråk på att vara helad, oavsett om den blinde ännu famlar i mörker och den sjuke vrider sig av smärta.

Eftersom jag klart står på det gudomliga helandet sida, tvekar jag inför att försöka reda ut denna förvrängning – eftersom jag inte vill framstå som en motståndare till helandet. Det är jag absolut inte! Jag tror på att helbrägdagörelsens gåvor hör till församlingen. Men samtidigt tror jag att detta överambitiösa sätt att förhärliga Gud, är en förvrängning av sanningen och att det har orsakat att många troende har blivit ”neurotiska”, eftersom de inte lyckats få fram ”tillräckligt med tro”. Dessutom har det hindrat församlingen i stort att överhuvudtaget vara öppna för helbrägdagörelsens gåvor. Därför, även om jag i det här fallet sympatiserar med förkunnarna, måste jag vänd mig emot den dåliga bibeltolkningen och teologin inom denna ”rörelse”.

På samma sätt som många andra halvsanningar, försöker ”evangeliet om den fullkomliga hälsan” att grunda sig helt och hållet på bibeln. Men det sätt dessa förkunnare använder bibeln på är felaktigt, precis som när det gäller ”välståndsevangeliet”. För det första förekommer några dåliga eller helt felaktiga tolkningar av en del nyckelversar, för det andra väljer man ut vissa texter, och för det tredje har man misslyckats med att se bibeltexterna i sitt sammanhang – särskilt då förståelsen av de teologiska ramar Nya testamentets författare arbetat utifrån. Följden blir att man hamnar i samma förvirring som församlingen i Korint – oförmögna att förstå att Paulus svar i första och andra Korintierbrevet gäller dem själva – trots att dessa förkunnare, utan att vara medvetna om det, vandrar i fotspåren av de falska apostlarna i 2 Kor 10-13.

1. Som jag betonade i den förra artikeln, är grunden för all bibliskt tolkning att se den enkla, klara betydelsen av texten. Detta innebär, naturligtvis, den ursprungliga betydelsen – det författaren klart avsåg och de ursprungliga läsarna direkt förstod. Även om bibeln är en bok som gäller alla tider och som talar utifrån det förflutna rakt in i vår situation, så gör den det p.g.a. att den först talade till dem i deras situation. Därför gäller det inte att i första hand att förstå vad den säger till oss, utan att ta reda på vad den från början sade till dem. Men Guds ord till oss är inte något nytt ord – något man inte tidigare hört – utan måste vara precis samma ord han talade då, en gång för länge sedan. Detta är det enda riktiga sättet att förstå bibeln.

Det är viktigt att hålla fast vid detta, eftersom ett av de grundläggande fel ”den fullkomliga hälsans” förkunnare gör i sin bibeltolkning, gäller just det sätt som de tolkar sina viktigaste texter på. De misslyckas helt enkelt med att göra en riktig exegetik (bibeltolkning), vilket hör i hop med förståelsen av den ursprungliga textens betydelse i sitt sammanhang.

Argumenten för att Guds vilja med varje troende skulle vara en fullständig hälsa, grundas på tre textavsnitt: a) Pauli uttalande om att ”Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse… ” (Gal 3:13), vilket man sammankopplar med 5 Mos 28:21-22, där det står att sjukdom är en av de förbannelser som följer av olydnad mot lagen. Argumentationen utifrån dessa texter går ut på att sjukdom hör till ”lagens förbannelse” och att Kristus har friköpt oss från lagens förbannelse. b) Jesaja 53:4-5 och de gånger det citeras i Matteus 8:17 och 1 Petr 2:24. Man menar att utifrån dessa texter – och då särskilt ändringen till förfluten tid i 1 Petr – är helandet en del av försoningen på samma sätt som förlåtelsen är det. c) Många texter som påminner oss om att Gud ärar tron; T. ex. Matt 9:29, Mark 11:23-24, Joh 14:12, Hebr 11:6, Jak 1:6-8.

Av utrymmesskäl kan jag inte gå in på alla dessa texter, men låt mig ändå nämna några saker:

A. De första texterna är snabbt avklarade. De utgör ett typexempel på hur man i en biblisk ordbok kan slå upp ett nyckelord och få fram många olika texter som innehåller just det ordet, och sedan tror man att texterna därför måste handla om samma sak. Det finns inte minsta möjlighet att Paulus talade om förbannelserna i 5 Mos 28 då han talade om ”lagens förbannelse”. Friköpandet i Galaterbrevet handlar bara om en sak: Hur man kommer i rätt ställning inför Gud – genom tro (d.v.s. att förlita sig på att Gud i sin nåd tar emot och förlåter syndare) eller genom lagen (d.v.s. att bli emottagen p.g.a. att man levt efter vissa regler). Den helige Ande kan knappast ha inspirerat till en innebörd i texten som är så totalt främmande för det Paulus försöker få fram i det här sammanhanget i Galaterbrevet.

B. Man kan också ifrågasätta om bibeln verkligen undervisar att helandet är en del av försoningen. Den läran har faktiskt förekommit i pingstvännernas historia. Men ett dokument om gudomligt helande som fastställdes av ledningen inom pingströrelsen (the General Presbytery of the Assemblies of God) daterat dn 20 augusti 1974, klargör att man i historien inte har betraktat helbrägdagörelsen som en del av försoningen på samma sätt som frälsningen är det. Helbrägdagörelsen är möjlig p.g.a. att ”försoningen friköpte oss från… syndens konsekvenser”, men vi måste ändå komma ihåg att eftersom ”… vi ännu inte tagit emot våra kroppars förlossning”, är lidande och död fortfarande en del av vår lott.

Därför förefaller det som om att det endast på ett indirekt sätt går att argumentera för kroppsligt helande som en del av försoningen. Medan det finns många texter som klart säger oss att vår synd är förlåten genom Kristi död och uppståndelse, så finns det inte någon text som säger detsamma om helandet – inte ens Jesaja 53 eller de nytestamentliga citaten.

När Matteus använder Jesaja 53 talar han inte ens om korset, i stället ser han att textens uppfyllelse ligger i Jesu jordiska tjänst. Detta framgår klart både av sammanhanget och hans val av de grekiska verben, när han själv gör en översättning från hebreiskan (elaben = han tog, ebastasen = han tog bort).

Citatet från Jesaja 53:5 i 1 Petrus handlar å andra sidan inte alls om fysiskt helande. Han använder texten här som en enkel och klar bild. Sammanhanget handlar om att slavar måste underordna sig sina herrar, även om det innebär att de får lida för det – Petrus hänvisar då till Kristus som exempel, något för de kristna slavarna att efterfölja. Denna hänvisning till Kristus som börjar i v. 21, är full av hänsyftningar på och citat från Jesaja 53, vilka alla visar hur Kristus fick lida orättvist för att slavarna skulle få bli fria från sina synder. Först säger Petrus: ”Våra synder bar han… ” (Jes 53:12) … för att vi skulle dö bort från synden… ” Sedan fortsätter han: ”Genom hans sår har vi blivit helade. Vi gick alla vilse såsom får… ”(53:5-6 ff.). Kopplingen till både v.5 och 6 handlar om de vilsegångna fåren, och det faktum att han ändrar det till förfluten tid gör det helt klart att ”helande” här är ett bildspråk som syftar på att ha blivit helad från sin synds ”sjuka”. Ett sådant bildspråk skulle vara helt naturligt för Petrus att använda, eftersom sår, svaghet och sjukdom – och helandet av dessa – är ett genomgående tema i Gamla testamentet (jmfr. Jes 1:5-6, Jer 30:12-13, 51:8-9, Nah 3:19). I sina citat från Gamla testamentet följer Petrus konsekvent septuagintan – en tidig grekisk översättning av det Gamla testamentet – även i de fall då den översättningen skiljer sig från hebreiskan, och septuagintan hade redan översatt Jesaja 53:4 på ett bildlikt sätt (”Han har själv burit våra synder” i stället för ”våra sjukdomar”).

Vad jag vill få fram är detta: Matteus såg klart att Jesaja 53:4 talade om fysiskt helande som en del av Messias tjänst, inte som en del av försoningen (Matt 8:16-17: … och alla som voro sjuka botade han, för att det skulle fullbordas, som var sagt genom profeten Esaias, när han sade: ’Han tog på sig våra krankheter, och våra sjukdomar bar han’). Petrus å andra sidan såg Jesaja 53 som ett bildspråk som visade på ett helande från ”syndsjuka”. Ingen av de båda nytestamentliga hänvisningarna ser helandet i Jesaja 53 som att ett fysiskt helande är en del av försoningen. Men vad kan Jesaja själv ha avsett? Det är praktiskt taget säkert att han i första hand avsåg ett bildspråk, precis som i septuagintan, och så som Petrus har förstått det. Israel hade en sjukdom – hon var svårt sårad av sina synder (Jes 1:6-7). Ändå skulle Gud upprätta sitt folk. Det skulle komma en som själv skulle lida för att kunna befria.

På den hebreiska poesins förnämliga rytm (lägg märke till den liktydiga parallellen) säger Jesaja om honom: ”Straffet som gav oss frid lades på honom , och genom hans sår äro vi helade ”. Sammanhanget i Jesaja syftar först och främst på helande av syndasåren. Eftersom fysisk sjukdom helt klart är en konsekvens av syndafallet, kunde ett sådant bildspråk också i sig få fram en bokstavlig innebörd, och det var det Matteus tog fram.

Därför lär bibeln inte klart att helandet är en del av försoningen. Men Nya testamentet ser korset som det centrala i Guds frälsningsplan. På det sättet, och eftersom sjukdom är en följd av syndafallet, kan man kanske säga att helandet också grundas i försoningen.

C. ”Trosavsnittet” är faktiskt det avgörande för ”evangeliet om den fullkomliga hälsan”. Även andra kristna har trots allt använt de föregående texterna som ett bibliskt stöd för helbrägdagörelsen. Argumentationen för ett fullkomligt helande – ett helande vi kan kräva – ligger helt i linje med att man ser helandet som en del av försoningen (grunden för att kunna kräva det är att Gud har borgat för det, och därför måste han hela oss när vi begär det), tillsammans med alla dessa texter om tro (eftersom det är helt klart från Guds sida, kan vi vara säkra på att få det om vi bara använder den rätta ”trosformeln”). Därför ligger den största betoningen hos dessa förkunnare på att få människors tro att växa.

Det finns inte utrymme för att undersöka samtliga texter här, men låt mig bara säga några ord om dem. För det första så använder inte alla som förkunnar tro på Gud som ett medel till att få se hans under dessa texter särskilt mycket. Men en hel del av dem gör det (t.ex. Mark 11:22-24, Jak 5:14-15) och det skadar inte att påminna församlingen om dessa texter igen. De står helt klart där i Guds ord, men det är sällan man ser dem ”i funktion” – endast ett fåtal gånger. Man måste tyvärr medge att den evangeliska kristenheten i stort inte väntar sig särskilt mycket från Gud. Han får äran för alla de vardagliga sakerna i våra liv – vilket han också ska ha – men de flesta kristnas nivå av förväntan när det gäller under, ligger någonstans mellan noll och minus fem (!) Dispensationalismen och vissa delar av den reformerta traditionen har våldfört sig på dessa texter med en teologi som lämnar alla under kvar i den apostoliska tiden. Även om evangeliska kristna ofta ber: ”Om det är din vilja att hela den och den… ”, så skulle de förmodligen falla döda ner, om Gud verkligen svarade på deras bön. Deras måttstock på Gud är mycket ”det alldagligas Gud”.

Å andra sidan finns det ett sätt att tolka dessa texter som kan bli ett hån mot den gudomliga viljan. ”Gud har lovat att ge oss allt vad vi ber om”, ljuder deras stridsrop. Som tur är ger inte Gud oss allt vi ber om. För det vi ber om begränsas ofta av vår kunskap, och mycket ofta är det påverkat av vår egna intressen. Vi kan bara tacka Gud för att han inte svarar på alla böner vi ”bett om i tro”. Men Hiskia däremot fick bönesvar då han bad att få leva femton år längre, men det var under dessa år som Manasse föddes!

Det viktigaste med dessa texter blir därför inte att få dem att fungera för oss, utan att se på vilket sätt vi ska förstå dem i ljuset av bibelns hela uppenbarelse. I vilket förhållande står de då till verkligheten om Guds allmakt och hans övergripande syfte med hela mänskligheten? När det gäller denna speciella artikel, är den kritiska punkten huruvida Guds direkta vilja för alla kristna, är att de ska ha en fullkomlig hälsa. Om så vore fallet, vilket det inte finns stöd för någonstans i bibeln, skulle ett ”misslyckande” att bli helad verkligen vara ett misslyckande i tron. Men om det inte är så, och det verkar inte vara på det viset, då gäller tron inte bara helandet, utan den fortsätter att förtrösta på Gud även då konsekvenserna av syndafallet i högsta grad fortsätter att påverka oss.

2. På samma sätt som när det gäller välståndsdelen, gör ”evangeliet om den fullkomliga hälsan” sig skyldig till ett hermeneutiskt urval. Man väljer bara ut de texter som passar in i mallen, och en del hermeneutisk gymnastik utförs, för att kunna förklara eller bortförklara de texter som verkar stå i motsats till denna mall.

Till detta hör också att man använder sig av mänsklig visdom i stället för en biblisk. Man säger att varje Guds barn ska få åtnjuta fullkomlig hälsa, därför att han eller hon är ett Guds barn. Om de inte gör det, beror det naturligtvis på att de saknar en verklig förtröstan på Gud. I allt detta vägrar man att ta bibeln, syndafallet eller det sunda förnuftet på allvar. Från deras synvinkel har Kristus friköpt oss från förbannelsen och därför tillåter sig inte dessa förkunnare att se från den bibliska synvinkeln.

Bibeln är mycket mer realistisk – och ger ett mycket större hopp. Gud har uppenbarat sig som den som har obegränsade resurser och all makt. Han visar sig hela tiden stark för sitt eget folks räkning. Men trots detta får hans återlösta folk leva sina liv i en fallen värld, där hela skapelsen – inklusive den mänskliga kroppen – står under förgängelsen (Rom 8:21) och kommer att göra så tills vi upplever våra kroppars förlossning (Rom 8:23).

Trots att bibeln berättar om många av Elisas under – även helanden – så står det också, helt utan att fördöma honom, att han led av en sjukdom som han också dog i (2 Kon 13:14). På samma sätt är det dokumenterat att Jakob blev martyr men att Petrus blev befriad (Apg 12) – och Petrus befrielse hade verkligen inget att göra med hans eller församlingens stora tro!

Framför allt är det aposteln Paulus som ställer till problem för det här synsättet. Å ena sidan följdes hans tjänst av under och tecken (2 Kor 12:12, Rom 15:19), å andra sidan hade varken han eller hans medarbetare alltid en fullkomlig hälsa. Och aldrig talar man om deras sjukdom som en brist på tro, inte heller att deras tillfrisknande skulle vara följden av en stor tro. Epafroditus blev sjuk och var nära att dö, och i hans fall ”förbarmade sig Gud över honom” (Fil 2:27). Men ändå fick man lämna kvar Trofimus, som var sjuk, i Miletos (2 Tim 4:20). Paulus säger inte till Timoteus att be eller att utöva sin tro för att bli helad från sina magproblem. Faktum är att Paulus säger till honom att dricka vin för sin mage (1 Tim 5:23). Man kan undra varför trosförkunnarna aldrig tar upp dessa skriftställen i sin helbrägdagörelsetjänst.

En del har menat att i alla dessa fall, särskilt då i det sista, visar Paulus brist på tro. Men detta måste bestämt avvisas, för det innebär att man sätter sig till doms över den helige Ande själv. Om vi tror att hela skriften är inspirerad av Anden, då är det också han som inspirerade Paulus till att skriva ”lite vin för magen” när det gällde Timoteus, på samma sätt som han inspirerade bibelordet om att smörja med olja och be med handpåläggning i Jakob 5:14-15.

Ännu mer bekymmersamt är Paulus egna fysiska sjukdom och lidande. Hans egen kropp var svag, eller sjuklig (2 Kor 10:10). Han skriver att han alltid bar Kristi död i sin egen kropp (2 Kor 4:11), och sammanhanget klargör att han talar om sin kroppsliga svaghet. Till det yttre förgicks han (4:16) och han längtade efter att få ersätta sin jordiska hydda med en himmelsk (5:1-2). Han predikade i Galatien som ett direkt resultat av sin sjukdom (Gal 4:12-15), vilket med största säkerhet var en slags ögonsjukdom. Om detta nu också var hans ”törntagg i köttet” (2 Kor 12:7), råder det väl knappast något tvivel om, att det han tre gånger bad om att få bli befriad ifrån var en fysisk åkomma. Visserligen är det någon som sagt att ”köttet” här talar om Paulus syndfulla natur, och att någon (en budbärare från Satan) gick till angrepp mot hans syndfulla tendenser. Men det är verkligen att göra våld på texten och hela sammanhanget, och även på Paulus hela liv och teologi när det gäller att vandra i Anden (Gal 5, Rom 8).

Det vanligaste sättet att ”komma förbi” de här texterna, är att man skiljer på lidande och sjukdom. Lidande är något som åsamkas oss utifrån, och det är något som drabbar oss när vi följer Kristus. Man menar att det var detta Paulus fick känna av och att det även är något vi måste räkna med. Sjukdom och svaghet är däremot en del av syndafallet och förbannelserna, vilka övervanns av Kristus.

Men man kan inte göra en sådan uppdelning i bibeln. Det är inte bara det att bibelns författare varken kände till eller kunde känna till skillnaden. De gör helt enkelt inte en sådan uppdelning. Det starkaste beviset för det är det faktum, att både Nya testamentets och Gamla testamentets vanligaste ord för sjukdom är ett ord som egentligen betyder svaghet, så för det mesta får man se till sammanhanget för att få reda på vilken typ av svaghet det gäller.

Orsaken till att man ser det på detta sätt, är att allt ont, inte bara sjukdom, betraktas som en följd av syndafallet. Gud både vill och kan befria oss från allt ont – inte bara sjukdom. Men det betyder inte i dessa fall att han alltid gör det. På samma sätt som Satan orsakade Paulus törntagg i köttet, var det Satan som hindrade Paulus från att återvända till Tessalonika (1 Tess 2:18), och ändå finns det ingen antydan i något av dessa exempel att han själv eller Gud skulle ha misslyckats. Sjukdom är därför inte något unikt som vi har en speciell rätt att kräva befrielse ifrån – det är helt enkelt bara en del av hela syndafallet. Vi har löfte om helande, men ändå finns det i vår tid även plats för ”lite vin för magens skull”.

3. En tredje svaghet i tolkningen hos de här förkunnarna står i nära relation till vad som just sagts. Det är ett misslyckande med att ha, eller utforma en oriktig biblisk teologi. En viktig del av Nya testamentets teologi har att göra med eskatologin – d.v.s. läran om de yttersta tingen. Vid den tid då Jesus kom, hade judarnas frälsningshopp blivit eskatologiskt. Man betraktade den tid man levde i som helt under Satans välde. Onda människor regerade och förtryckte de rättfärdiga. Av den anledningen hade judarna givit upp allt hopp om frälsning inom historiens ram. De sökte Gud för att han skulle göra slut på den dåvarande tiden, vilket han skulle göra genom sin Messias – han som skulle döma ondskan och införa en ny tid, Guds rike!

Det var för detta hopp som Jesus kom hitned. Ha sa att riket fanns i hans egen tjänst och bevisade det genom att hela de sjuka, kasta ut demoner och fritt umgås med de utstötta. Den eskatologiska förväntningen nådde sin höjdpunkt. Men i stället för att införa en ny tid så som de förväntade sig, blev Jesus korsfäst – och ljusen slocknade.

Men det kom en härlig fortsättning – han uppstod från de döda! Helt säkert var tiden nu inne för riket, tänkte hans lärjungar. Men i stället återvände han till sin Fader och sände hit den utlovade helige Ande. Det är just häri problemet ligger, både för den första församlingen och oss. Jesus hade sagt att det kommande riket hade kommit i och med att han själv hade kommit. När Anden kom i hela sin kraft, blev också det ett tecken på att den nya tiden var inne. Ändå har slutet på den här tiden inte kommit än. Ondskan och alla dess verkningar syns överallt. Hur skulle man tolka det?

Ganska snart började församlingen inse, att med utgångspunkt från Apg 3 hade inte Jesus kommit för att änden skulle komma direkt, utan för att inleda ändens tid. Ändå förstod de, att i och med Jesu uppståndelse och Andens utgjutande hade framtidens välsignelser och förmåner redan börjat. I den meningen kan man säga att änden redan är inne. Men på ett annat sätt har den ännu inte kommit helt och fullt. Man kunde se att både riket och frälsningen redan var här, men ändå hade de inte kommit till fullo.

De första kristna såg därför sig själva som ett i sanning eskatologiskt folk, som levde mellan två tider – d.v.s. mellan begynnelsen och slutet av ändens tid. Vid Herrens måltid firar de sin eskatologiska tillvaro genom att ”förkunna Kristi död tills dess han kommer ” (1 Kor 11:26). De upplevde redan Guds totala förlåtelse men var ännu inte fullkomnade (Fil 3:7-14). De var redan döda (1 Kor 3:22) och ändå skulle de dö (Fil 3:20-22). De levde redan i Anden, men ändå levde de fortfarande i en värld där Satan kunde attackera dem. De hade redan blivit rättfärdiggjorda och var utan fördömelse, ändå väntade en dom i framtiden. De var Guds ”framtidsfolk”. Deras liv bestämdes av deras framtid, de visste sina framtida förmåner och levde redan nu i en försmak av dem.

Problemet i Korint, där vi återfinner ”välstånds- och hälsoevangeliet”, var att de hade gått så långt, att de nästan förnekade närvaron av den här världen. De såg endast Kristus som förhärligad – inte som korsfäst. De trodde att det enda som kunde förhärliga Gud var tecken, under och kraftgärningar. Eftersom Gud helar, måste han hela alla. Det finns ingen plats för svaghet, hunger eller törst i en typ av eskatologisk tillvaro som den här.

Det var denna teologi som gjorde att man i Korint visade ett motstånd mot Paulus. Hans kroppsliga svagheter rekommenderade honom inte som apostel, enligt deras sätt att se. En apostel skulle vara ”andlig”, vältalig och leva i upphöjelse med fullkomlig hälsa. De tog inte emot Paulus undervisning om korset, det pågående lidandet i den här tiden, därför att de såg sig själva som ”andliga” – befriade från sådana svagheter. Enligt deras sätt att se såg Paulus ut som allt annat än deras upphöjde Jesu apostel.

Paulus försöker att med allt som står i hans makt återföra dem till evangeliet. I 1 Kor 1:18-25 påminner han dem om att evangeliets grund är en korsfäst Messias. För korintierna är det samma sak som att säga ”friterad is”. Messias för dem betydde makt, ära och under. Korsfäst betydde svaghet, skam och vånda. Därför hade de accepterat de falska apostlarna – de som predikat ”ett annat evangelium” med ”en annan Jesus” (2 Kor 11:4) – och såg ner på Paulus för hans kroppsliga svaghet (10:10).

I 1 Kor 4:8-13 försökte Paulus med lite ironi. ”Ni har ju redan allt ni vill ha! Ni har ert rike – och det utan oss!” Sedan tillintetgör han dem i ett absolut briljant drag, med att tala om den starka kontrasten mellan honom och dem.

I 2 Kor 3:6 förklarar han vad som är apostlaämbetets sanna natur, att det är ett ärorikt budskap som förkunnas av en mindre ärorik budbärare. ”Men denna skatt har vi i lerkärl , för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från oss ”, förklarar han i 4:7.

Slutligen i 2 Kor 10-13 attackerar han de falska lärarnas framfart. Han gör det genom att spela ”dårens” roll likt ett antikt drama. Paulus tvingas att skryta på grund av sina motståndare. Vad skryter han om? Jo, just de saker korintierna föraktar – sina svagheter. Ironiskt nog ställer han till sist sig själv jämsides med de falska apostlarna med deras skryt, stora visioner och berättelser om under. I jämförelse med dem verkar inte de syner han har vara några stora uppenbarelser (jmfr 12:4 då han inte ens fick berätta vad han sett!), och hans berättelser om under var väl inget att komma med (!) Allt berodde på att han var en lärjunge till den korsfäste. Gud visade inte sin styrka genom att befria sin apostel från fysiskt lidande. Nej, han visade den i korsfästelsen och i apostelns svaghet.

”Evangeliet om den fullkomliga hälsan” blir därför en upprepning av villfarelsen i Korint. Det klarar inte av att leva i spänningen mellan att redan ha del av och ändå inte ha nått fram till. Eftersom Gud redan nu har instiftat riket, begär de att få hela framtiden redan nu, före uppståndelsen. Men 1:a och 2:a korintierbrevet är upphöjt över denna förvrängda eskatologi som de har. Paulus levde ändå ut ett fritt och glädjefyllt liv, både i nöd och överflöd, i sjukdom och hälsa. ”Vi är döda”, skriver Paulus, ändå måste vi dö. Samma sak är det med helandet. Det tillhör oss och ändå är inte våra kroppar fullkomnade ännu. Och ännu i vår tid fullkomnas Guds utvalda tjänare genom lidande, precis som Guds egen Son (Hebr 5:8-9).

4. Ett sista teologiskt inlägg. Precis som när det gäller ”välståndsevangeliet”, tenderar förkunnelsen om en fullkomlig hälsa att lägga betoningen på fel ställe. Den säger att hälsa kommer från Gud. Ändå blir det i praktiken, att helandet blir ett resultat av människans tro. Den påstår att Gud är skyldig oss detta.

Därför blir helandet något han måste göra när vi kräver det, i stället för att bli en upplevelse av nåd och Guds obegränsade barmhärtighet. Men det är helt tvärtom – enligt en sund biblisk teologi MÅSTE Gud inte göra någonting. Gud är fri att vara Gud! Han är allsmäktig i allting, och vi kan inte kontrollera honom. Trots att Gud inte måste göra någonting, så gör han allting.

Ingen har någonsin förtjänat ett helande – det är alltid ett uttryck för Guds nåd. Någon har frågat: ”Om Gud inte behöver göra någonting, varför ska vi då be? Varför inte lika gärna bara vänta på att han ska handla i sin allmakt? Svaret är enkelt: ”Därför att Gud svarar på bön!” Trons mysterium består i att det finns ett samband mellan vår bön och förtröstan och vad som sedan sker. Gud behöver inte svara på bön – men han gör det! Gud behöver inte hela – men han gör det! Helandet är inte någon gudomlig skyldighet – det är en gudomlig gåva. Och just därför att det är en gåva, kan vi inte ställa några krav. Men vi kan lita på att han alltid gör det som är bäst!

Gordon D. Fee

https://www.karlektillsanningen.se