DEN KÖTTSLIGE KRISTNE – DEL 2

Läran som jag motsätter mig innefattar nio allvarliga fel:

1. Den felaktiga användningen av 1 Korintierbrevet 3

För det första: Denna doktrin om ”köttsliga kristna” hänger på en felaktig tolkning och tillämpning av 1 Korintierbrevet 3:1-4: ”Bröder, själv kunde jag inte tala till er som till andliga människor utan som till köttsliga människor, spädbarn i Kristus… är ni då inte köttsliga?” För att förstå den sanna innebörden av dessa ord, bör vi komma ihåg att 1 Korintierbrevet inte först och främst är ett doktrinärt brev. Som alla skriftens ord innehåller det doktrin, men det skrevs inte – som brevet till romarna – för att framställa doktrinära grunder. Paulus direkta avsikt med att skriva detta brev var att ta itu med praktiska problem i en ny församling. I det tredje kapitlet, och tidigare, griper han sig an faran med splittring, som kom från en felaktig uppskattning av dem från vilka de hörde evangeliet. De såg på sekundära orsaker och glömde den Gud vilken all ära tillhör. I stället för att säga: ”Vi är Kristi lärjungar” och inse sin förening i honom, bildade de partier och sa: ”Vi tillhör Paulus eftersom han grundlade församlingen i vår stad”, eller ”Apollos är mer vältalig än Paulus och han uppbygger oss mer”, eller ”Vi tillhör Petrus”. Alltså bildades stridande partier.

Det är viktigt att förstå att hela sammanhanget huvudsakligen handlar om just detta problem med skadlig splittring. Men det har ett gemensamt ursprung med alla de andra problemen i 1 Korintierbrevet – att någon bedrar en annan, oordningen vid Herrens måltid, o.s.v. Alla problemen var följden av köttslighet, resultatet av syndens kvarvarande princip i alla troende som Paulus beskriver i Romarbrevet 7:21-23: ”Jag finner alltså den lagen: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig. Till min inre människa gläder jag mig över Guds lag, men i mina lemmar ser jag en annan lag, som ligger i strid mot lagen i mitt sinne och som gör mig till fånge under syndens lag i mina lemmar.”

När vi försöker att förstå vad Paulus tänker om dem som han riktar sig till i 1 Korintierbrevet 3, måste vi komma ihåg benämningen han ger dem i kapitel 1. Han säger att de har ”helgats i Jesus Kristus”, de har fått ”Guds nåd”, blivit rika på allt ”i fråga om allt tal och all insikt” genom Kristus (1:2-5). De tillrättavisas inte i kapitel 3 för att de misslyckas med att nå upp till förmåner som vissa kristna uppnår, utan för att de trots sina förmåner beter sig som spädbarn och som de icke pånyttfödda på ett område av sina liv.

Detta är något helt annat än att påstå att aposteln här anser, att det finns en särskild grupp kristna som kan kallas ”köttsliga”. När Paulus kommer till att tala om klasser, känner han bara till två, vilket är uppenbart i kapitel två av samma brev, där han indelar människor i ”oandliga” och ”andliga”, och säger: ”En oandlig människa tar inte emot det som tillhör Guds Ande. Det är dårskap för henne, och hon kan inte förstå det, eftersom det måste bedömas på ett andligt sätt. Den andliga människan däremot bedömer allt, men själv kan hon inte bedömas av någon” (1 Kor. 2:14-15). I uttrycket oandlig innefattar aposteln alla de människor som inte är delaktiga av Guds Ande. Om Guds Ande inte har gett dem en ny och ädlare natur, då förblir de vad de är genom sin naturliga födelse, nämligen oandliga människor.

De andliga kan vara endast spädbarn i nåden och spädbarn i insikt. Deras tro kan vara svag. Deras kärlek kan vara i sin tidiga knoppning, deras andliga sinnen kan vara endast lite utvecklade, deras fel kan vara många. Men om ”sakens kärna” finns i dem och om de har gått från död till liv – gått från det naturliga området till det som är bortom det naturliga – placerar Paulus dem i en annan klass. De är alla andliga människor, fastän de inom vissa aspekter av sitt beteende för tillfället misslyckas med att framstå som sådana.

Naturligtvis var dessa kristna i Korint bristfälligt helgade, såsom alla kristna faktiskt är i större eller mindre grad. Men Paulus säger inte här, att de kännetecknades av köttslighet på alla områden av sina liv. Han framställer inte en generell doktrin om köttslighet, utan tillrättavisar en speciell yttring av köttslighet i ett speciellt avseende. När Paulus verkligen fastställer en grundläggande sanning avseende alla kristnas ställning, är det med sådana ord som: ”Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse”, och för alla som är ”i Kristus” är det också sant att ”det gamla är förbi, se, det nya har kommit” (2 Kor. 5:17). Det finns inget rum för två klasser av kristna i Paulus brev till församlingen i Korint, och faktiskt inget rum för det någonstans i bibelns undervisning. Att tolka 1 Korintierbrevet på ett sådant sätt, att man delar upp människor i tre klasser, är att göra våld på en huvudregel för tolkningen av bibeln, nämligen att varje enskilt ställe måste tolkas i ljuset av helheten. Det var ett klokt uttalande av en av kyrkofäderna, att ”om man bara har ett bibelställe för att grundlägga en viktig doktrin eller undervisning, kommer man troligen vid närmare undersökning att finna, att man inte har något alls”.

2. Nya förbundets välsignelser delas upp

För det andra: Läran om den ”köttslige kristne” delar upp de två grundläggande välsignelserna i det nya förbundet, eftersom den förnekar att alla sanna kristna får erfara en av dem. Låt mig påpeka hur grundläggande förbundet är för den kristna läran. Jesus var medlaren för ett bättre förbund – Hebreerbrevet 8:6-10: ”Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften”. Förkunnarna i Nya testamentet är tjänare åt det nya förbundet – 2 Korintierbrevet 3:5-6: ”Inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.”

Varje gång vi kommer till Herrens bord påminns vi om det nya förbundets välsignelser – Lukas 22:20: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod …”

Dessa sanningar är tillräckliga för att fastställa betydelsen av det nya förbundet. Men vilka är de två välsignelserna i det nya förbundet? Svaret kan tydligt ses i många framställningar i bibeln: ”Se, dagar skall komma, säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus … Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan … Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg” (Jeremia 31:31-34).

”Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem” (Hesekiel 36:31-34).

”Om detta vittnar också den helige Ande för oss. Först säger han: Detta är det förbund som jag skall sluta med dem efter denna tid säger Herren . Och sedan: Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, och deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg (Hebreerbrevet 10:15-17).

Det är viktigt att lägga märke till, att detta är enda förbund med två oskiljbara delar – syndernas förlåtelse och ett förvandlat hjärta. När en syndare försonas med Gud händer något i himlens förteckning, Kristi blod betäcker hans synder. Den första välsignelsen är alltså syndernas förlåtelse. Men samtidigt händer något på jorden i hjärtat, en ny natur frambringas.

Av ovanstående bibelställen förstår vi också, att Kristus förvärvade förmånerna och välsignelserna i det nya förbundet. Och brevet till hebreerna påminner oss om, att det evangelium som apostlarna förkunnade som Kristi evangelium var det nya förbundets evangelium. Alltså, vad än syndare får ta emot när de på ett frälsande sätt blir kallade genom evangeliet, måste de komma in i de största välsignelserna i det nya förbundet, nämligen syndernas förlåtelse och ett nytt hjärta.

Nå, vad är syndernas förlåtelse? Det är en väsentlig del av människans rättfärdiggörelse inför Gud. Och vad är ett nytt hjärta? Det är ingenting mindre än att helgelsen har börjat. Men läran om den ”köttslige kristne” riktar sig till dem som antas vara rättfärdiggjorda, som om ett nytt hjärta och liv är valfritt. Helgelse omtalas som om det kanske kan följa på syndernas förlåtelse, och på detta sätt leds människor att tro att de är rättfärdiggjorda även om de inte håller på att helgas!

Sanningen är att vi inte har någon orsak till att tro, att Kristi blod betäcker våra synder i himlens förteckning, om inte Anden har förvandlat våra liv på jorden. Dessa två stora välsignelser är förenade i samma förbund. Andens verk och reningen i Kristi blod är oskiljaktigt förenade i tillämpningen av frälsningen. Alltså skär läran, som manar till att man överlåter sig eller underordnar sig (eller vad det annars kan kallas) efter omvändelsen, för att den omvände ska leva ett andligt liv, av den levande nerven i det nya förbundet. Den åtskiljer det som Gud har sammanfogat.

3. Frälsande tro och falsk tro skiljs inte åt

Det tredje stora felet är att denna lära inte skiljer mellan sann, frälsande tro och falsk tro, som omnämns i följande bibelställen: ”… kom många till tro på hans namn … men själv anförtrodde han (Jesus) sig inte åt dem” (Johannes 2:23-24). ”Ändå var det många … som trodde på honom. Men för fariseernas skull ville de inte bekänna det” (Johannes 12:42-43). ”Men de har ingen rot. De tror bara till en tid” (Lukas 8:13). Simon trollkarlen ”trodde” och blev döpt, men hans hjärta var ”inte uppriktigt inför Gud” (Apostlagärningarna 8:12-22). Med andra ord var det ”tro” utan ett förvandlat hjärta och p.g.a. att detta var Simons tillstånd, säger Petrus att han skulle gå förlorad om han inte kom till sann omvändelse: han var ”förgiftad av bitter galla och bunden med orättfärdighetens band” (v. 23). Och beviset på att Simon verkligen var ofrälst kan förstås av hans bön. Han var, liksom alla icke pånyttfödda människor, bara oroad över syndens konsekvenser och bad inte om att få förlåtelse och bli renad från syndens orenhet. ”Be ni”, säger han till Petrus, ”för mig till Herren, så att inget av det ni har sagt kommer över mig”. Liksom den så kallade ”köttslige kristne” ville han ha Jesus som ett slags försäkringsbrev mot helvetet, men han bad inte om befrielse från synden!

I alla dessa skriftställen ”trodde” människor, de hade ”tro”, men det var inte frälsande tro. Och alla ”köttsliga kristna” bekänner sin tro, men den är inte alltid frälsande tro.

Charles Hodges gör, när han rättar sig efter bibeln, en klar åtskillnad mellan de olika slagen av tro, (1) Teoretisk eller död tro, (2) kortvarig tro, (3) frälsande tro. Robert Dabney skiljer mellan, (1) Kortvarig tro, (2) historisk tro, (3) undergörande tro, (4) frälsande tro. Läran om den ”köttslige kristne” räknar inte med dessa skillnader, den ger litet eller inget medgivande för möjligheten av en falsk tro, i stället vill den göra gällande eller förutsätter att alla som säger att de ”bjuder in Jesus i sina liv” äger frälsande tro. Om dessa bekännande troende inte lever eller uppträder som kristna, kan deras lärare mycket väl säga att det är p.g.a. att de inte är ”andliga kristna”. Faktum är att de kanske inte är sanna troende alls!

4. Försummelsen av omvändelse

En fjärde svag punkt i läran om den ”köttslige kristne” finns i dess faktiska utelämnande av ånger och sinnesändring i det som man erfar i omvändelsen. Detta antyds genom föreställningen att den ”köttslige kristne” inte har förvandlats i praktiken, utan lever och handlar precis som den oandliga människan. Denna lära framställs tydligt genom ett diagram, där jaget fortfarande är på tronen, när det gäller den som finns i den andra gruppen (en ”kristen” som vandrar i köttet). Men att påstå att sinnesändring, inklusive en förändrad inställning till synden, inte är en väsentlig del av omvändelsen, är ett mycket allvarligt misstag. Det är att avvika från det apostoliska evangeliet. Ingen som på detta sätt reducerar nödvändigheten av omvändelse kan säga med Paulus: ”Jag har inte försummat något som kunde vara till nytta för er. Jag har predikat och undervisat, offentligt och i hemmen, och jag har uppmanat både judar och greker att de skall omvända sig till Gud och tro på vår Herre Jesus” (Apostlagärningarna 20:20-21).

John Cotton, en av ledarna för puritanerna i New England, hade rätt när han skrev: ”Det finns ingen som i ett nådens förbund vågar hänge sig åt någon synd. För om en människa skulle likgiltigt begå någon synd, kommer Herren att grundligt ta honom i upptuktelse och få honom på ett sorgligt sätt att begripa, hur han tillåtit sig att vara oförskämd mot Guds nåds skatter. Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Gud förbjude: Ingen som har del i Guds nåd vågar därför hänge sig själv åt synd; men om han genom frestelsens makt vid något tillfälle skulle bli förd åsido, är det hans största börda”.

5. Felaktig uppfattning om frälsningsvisshet

På det femte planet har teorin om tre klasser en benägenhet att ge frälsningsvisshet åt dem som aldrig verkligen blev omvända. När en människa bekänner sig tillhöra Kristus och ändå lever som världen, hur vet vi då att hans bekännelse är äkta? Hur vet vi att den inte är äkta? Vi vet inte det! Det finns alltid två möjligheter: han kan vara en sann kristen i ett avfälligt tillstånd, eller också är det helt möjligt att han aldrig blev förenad med Kristus på ett frälsande sätt. Bara Gud vet. När vi därför talar om en avfälling måste två misstag undvikas: (1) Att otvetydigt säga att han inte är kristen och (2) att otvetydigt säga att han är kristen. Faktum är att vi inte vet, vi kan inte veta. Bibeln undervisar bestämt att om man får människor att anse sig som kristna, när de i verkligheten inte är det, är det en stor ondska, och i den mån som teorin om den ”köttslige kristne” räknar med en hel kategori ”kristna”, vars hjärtan inte hänger sig åt lydnad för Kristus, är den benägen att föra fram just den ondskan. Ingenting kan vara mer farligt. Förlorade själar som har bedragit sig själva och som borde ropa högt till Gud för att få den övernaturliga förvandling, som de och världen får uppleva genom ett förvandlat hjärta och liv, gömmer sig ofta bekvämt bakom denna teori. Så länge som de tror på den, kommer de aldrig att söka en verklig frälsning. Även om de bekänner att de håller sig till evangelisk sanning, är deras läge mycket värre än oandliga människors, som vet att de inte är omvända!

Läran om den ”köttslige kristne” bortser från mycket av den bibliska undervisningen om frälsningsvisshetens doktrin, speciellt de bibelställen som visar att kristen karaktär och uppträdande har att göra med vår frälsningsvisshet. Det korta Johannes första brev skrevs, för att de som tror ska veta att de har evigt liv; d.v.s. kan veta att de är födda av Gud (5:13). Genom hela brevet betonar Johannes de kännetecken som medföljer den nya födelsen (3:9; 5:18). Han visar att en människa som är född på nytt inte är hemmastadd i syndens värld, och att olydnad för Gud bud inte kan vara inriktningen på en kristens liv, som läran om den ”köttslige kristne” kan få oss att tro. ”Ty allt som är fött av Gud besegrar världen, och detta är den seger som har besegrat världen: vår tro” (5:4). ”Vi vet att vi har lärt känna honom, när vi håller fast vid hans bud. Den som säger: ’Jag känner honom’ och inte håller fast vid hans bud, han är en lögnare och sanningen finns inte hos honom. Men hos den som håller fast vid hans ord har Guds kärlek verkligen nått sitt mål. Så vet vi att vi är i honom” (2:3-5). Av sådana bibelställen är det uppenbart att lydnad har djupt samband med frälsningsvisshet. Om vi inte lever i enlighet med och utövar rättfärdighet, har vi ingen orsak till att tro att vi är ”födda av Gud”.

Återigen, Jesus sa: ”Om ni håller mina bud, förblir ni i min kärlek” (Johannes 15:10), inte: ”Om ni håller mina bud, är ni andliga kristna”, eftersom lydnad är för alla lärjungar. ”Ty utan helgelse kommer ingen att se Herren” (Hebreerbrevet 12:14). ”Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom” (Hebreerbrevet 5:8-9). ”Nej, liksom han som har kallat er är helig, skall ni föra ett alltigenom helgat liv. Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig ” (1 Petrus 1:15-16).

Bibeln gör det kristallklart att det finns ett nära samband mellan frälsningsvisshet och lydnad; men läran om den ”köttslige kristne” ger frälsningsvisshet åt dem som är hemmastadda i syndens värld. De klassificeras som kristna. Många gånger är detta en falsk och fördärvsbringande frälsningsvisshet, eftersom dessa inte har någon biblisk orsak till att tro att de är kristna över huvud taget.

6. En låg uppfattning om synd

För det sjätte: Följderna av denna lära är inte nya för kristenheten, även om läran nuförtiden kommer in i bilden i en ny förklädnad. Det är den gamla doktrinen om laglöshet. Paulus går emot detta i Romarbrevet 6:1-2, när han ställer frågan: ”Vad skall vi nu säga? Ska vi fortsätta att synda för att nåden skall bli större? Nej, visst inte …” Underförstått är svaret i läran om tre kategorier: ”Ja, du kan fortsätta att synda och vara en köttslig kristen”. Och detta är laglöshet!

7. Ett andra nådesverk blir nödvändigt

För det sjunde: Läran om den ”köttslige kristne” är modern till många villfarelser om ett andra nådesverk, i det att det den nedvärderar den bibliska omvändelseupplevelsen, genom att vilja påstå att förvandlingen i den omvände syndaren kan innebära så gott som ingenting. Den säger vidare att den viktiga förvandlingen som påverkar en människas karaktär och uppträdande är det andra steget, som gör honom till en ”andlig kristen”.

8. En felaktig uppfattning om Kristus

För det åttonde: Läran om den ”köttslige kristne” är också modern till en av de läror som mest förstör människan i vår tid. Den påstår att man kan ta emot Jesus som sin Frälsare och ändå anse lydnaden för hans herravälde som frivillig. Så ofta man uppmanar de så kallade ”köttsliga kristna” att sätta Jesus på tronen och ”göra honom till Herre”! När de tar emot Jesus som Herre, får de veta, kommer de att upphöra med att vara ”köttsliga kristna”. Men sådan lära är främmande för Nya testamentet. När vår Herre framträdde i mänsklig gestalt i historien, tillkännagav ängeln hans ankomst med orden: ”Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren” (Lukas 2:11). Han kan inte delas upp. Frälsaren och Herren är en och den samme. När apostlarna predikade, förkunnade de Kristus som Herre. Att böja sig för hans herravälde framställdes aldrig i bibeln som ett andra steg i helgelsen. ”Vi predikar inte oss själva, utan Jesus Kristus som Herren, och oss som era tjänare för Jesu skull” (2 Korintierbrevet 4:5).

När syndare i sanning tar emot honom, tar de emot honom som Herre: ”Liksom ni tog emot Jesus Kristus som Herren , så lev i honom” (Kolosserbrevet 2:6).

Matthew Henry sa, i sin inledning av the Gospel according to Matthew: ”All den nåd som finns i denna bok har sin orsak i Jesus Kristus som vår Herre och Frälsare, och om vi inte samtycker till det, kan vi inte förvänta oss något utbyte av honom som vår Frälsare.”

Charles Haddon Spurgeon varnade sina studenter: ”Om den som bekänner sig som omvänd uttryckligen och medvetet tillkännager att han känner till Herrens vilja, men inte har för avsikt att följa den, ska du inte pjoska med hans arrogans, utan det är din plikt att försäkra honom att han inte är frälst. Inbilla er inte att evangeliet blir prisat eller att Gud blir ärad, genom att ni går till världens barn och säger till dem att de kan bli frälsta ögonblickligen, genom att helt enkelt ta emot Kristus som sin Frälsare, medan de är fångna i sina avgudar och deras hjärtan fortfarande älskar synden. Om jag gör det ljuger jag för dem, förvränger evangeliet, förolämpar Kristus och förvandlar Guds nåd till laglöshet.”

Det är livsviktigt i detta sammanhang att lägga märke till hur apostlarna förkunnade Kristi herravälde. Ordet ”Frälsare” förekommer bara två gånger i Apostlagärningarna (5:31; 13:23), å andra sidan nämns titeln ”Herre” 92 gånger, ”Herren Jesus” 13 gånger och ”Herren Jesus Kristus” 6 gånger i samma bok! Evangeliet är: ”Tro på Herren Jesus Kristus och du ska bli frälst.”

Det är läran om den ”köttslige kristne” som har gett upphov till denna villfarelse om den delade Kristus. När Petrus höll vad vi skulle kunna kalla den första predikan efter vår Herres himmelsfärd, gjorde han det fullt klart, att vi inte gör Kristus till Herre alls: ”Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias” (Apostlagärningarna 2:36). Gud har gjort honom till Herre! ”Ty Kristus har dött och fått liv igen, för att han skulle vara Herre över både levande och döda” (Romarbrevet 14:9). Och samma nåd som frälser, får syndare att inse detta. Men läran om tre kategorier uppmanar ”köttsliga kristna” att göra Kristus till Herre och så bli andliga kristna. Återigen ser vi att detta är att betrakta vårt godkännande av hans herravälde som ett tillägg till frälsningen, när i själva verket insikten om honom som Herre är en väsentlig och nödvändig del av omvändelsen. A.A. Hodge har skrivit:

”Man kan inte ta emot Kristus för att bli rättfärdiggjord, om man inte tar emot honom för att bli helgad. Ta syndaren som kommer till Kristus och säger: ’Jag vill inte bli helig;’ ’Jag vill inte bli frälst från synden;’ ’Jag skulle vilja bli frälst i mina synder;’ ’Helga mig inte nu, men gör mig rättfärdig nu.’ Vad skulle svaret bli? Skulle han kunna bli accepterad av Gud? Man kan inte mer skilja rättfärdiggörelse från helgelse, än man kan skilja blodcirkulationen från inandningen av luften. Andningen och cirkulationen är två olika saker, men man kan inte få den ena utan den andra. De hör samman, och de utgör ett och samma liv. Så man får rättfärdiggörelse och helgelse. De hör samman, och de utgör ett och samma liv. Om det någonsin fanns någon som försökte att ta emot Kristus till rättfärdiggörelse och inte till helgelse, misslyckades han med det, Gud ske lov! Han blev inte mer rättfärdiggjord än han blev helgad.”

9. Falsk andlighet

För det nionde: Denna lära leder till fariseism hos de så kallade ”andliga kristna” som nått upp till något mänskligt mått av andlighet. Det borde inte finnas några bekännande ”andliga kristna” och ännu mycket mindre några ”super-andliga”! George Whitefield, en man som levde mycket nära sin Frälsare, bad så länge han levde: ”Låt mig börja att bli kristen”. Och en annan kristen har med rätta sagt: ”I den mest fullkomliga kristens liv finns varje dag förnyade tillfällen till att fasa för sig själv, för att omvända sig, för förnyad tillämpning av Kristi blod, för att praktiskt tillämpa den helige Andes återuppväckande”.

Sammanfattning

Följden av att tro på den sanning som framställts på dessa sidor, borde vara att vi längtar efter att se mer sann förkunnelse.

Läran om den ”köttslige kristne” är, när allt kommer omkring, följden av en ytlig, människocentrerad förkunnelse, i vilken avgörelser eftersträvas till varje pris och med varje metod. När dessa som förklarats vara omvända inte uppträder som kristna, inte älskar det som kristna älskar och hatar det som kristna hatar och inte villigt tjänar Kristus i hans församling, måste vissa förklaringar tänkas ut, andra än att mana dem att ”avgöra” sig för Kristus. Det har de redan gjort och predikanten eller en personlig medarbetare har redan förklarat dem vara ”kristna”. Men när de inte uppträder som kristna är någonting fel. Vad är det? Läran som jag har försökt att bemöta påstår att bekymret är att de bara är ”köttsliga kristna”; de har inte gjort Kristus till ”Herre” i sina liv; de har inte låtit honom inta tronen i deras hjärtan. När man väl förstår att denna förklaring är obiblisk, kommer man också att förstå hur nära samband den har med en första villfarelse angående själva förkunnelsen. Alltför ofta har förkunnelsen i vår tid låtit en ”avgörelse” få inta omvändelsens och den frälsande trons rätta plats. Förlåtelse predikas utan den lika viktiga sanningen, att Guds Ande måste förvandla hjärtat. Som en följd av detta tas avgörelser som omvändelser, även om det inte finns något bevis för ett övernaturligt verk av Gud i livet.

Säkert är det bästa sättet att få slut på denna ondska, att be och arbeta för ett återupprättande av nytestamentlig förkunnelse! Närhelst sådan förkunnelse finns, är det säkert att människor får erfara, att det inte är nog att bekänna sig vara kristen och inte nog att kalla Jesus ”Herre, Herre” (Lukas 6:46). Evangeliet som förkunnas i kraft som väcker till insikt, kommer att uppfordra människor till att inte förtrösta på att de är födda av Gud utan bibliskt stöd. Det kommer att oroa dem som utan giltig anledning har trott att de redan är kristna. Det kommer att väcka upp avfällingar, genom att försäkra dem att möjligheten finns, så länge de förblir i detta tillstånd, att de aldrig var sanna troende över huvud taget. Och att inse detta kommer att ge nya djup av medlidande och allvar i Guds folks hjärtan i denna fallna värld.

Ett av de största hindren för återställandet av sådan förkunnelse är teorin som vi har tagit under övervägande. Att ta avstånd ifrån den teorin är att att föras tillbaka till en ny startpunkt i förkunnelsen och i förståelsen av det kristna livet. Det är att föra Guds verk in i centrum av vårt tänkande. Det är att på nytt se att det bara finns två alternativ – det oandliga livet eller det andliga livet, den breda vägen eller den smala vägen, evangeliet ”bara i ord” eller ”i kraft och den helige Ande” (1 Tessalonikerbrevet 1:5), huset på sanden eller huset på klippan.

Det finns ingenting säkrare än det faktum att ett oförvandlat hjärta och ett världsligt liv kommer att föra människor till helvetet. ”Låt ingen bedra er med tomt prat. Allt sådant nedkallar Guds vrede över olydnadens barn” (Efesierbrevet 5:6).

Det är inte bara i världen idag som förkunnelse behövs. Den behövs i församlingen.

Ernest C. Reisinger

https://www.karlektillsanningen.se