ETT VARNINGENS ORD TILL VÅR TID
Den stora faran för Kristi församling i varje ny tid är tidsandan. Varje tid har lätt för att tro, att det är något speciellt med den. Och det är på ett sätt helt riktigt. Ty tiderna skiftar ständigt, och ingen tid är i alla avseenden som någon föregående tid. Och människans grundvillkor i denna värld är alltid desamma. Detta gäller också om Kristi församling. Tidsandan är något osynligt, men likafullt verkligt. Den är som luften, som omger oss och som vi inandas och som vi ständigt är beroende av.
Denna världens ”ande” är djupast sett densamma i varje tid. Den är nämligen Satans ande. (jfr Ef 2:2) Tidsandan kan därför heller aldrig bli bundsförvant till Kristi församling, utan istället dess farligaste motståndare. Den står ständigt emot Guds Ande och vill alltid leda oss i en annan riktning än Guds Ande. Samtidigt är det sant, att tidsandan skiftar. Den är som vinden vilken blåser än från ett håll, än från ett annat. Men oavsett varifrån tidsandan blåser och i vilken riktning den än vill leda oss, så för den oss alltid bort ifrån Kristus. Ty Guds motståndare, Satan, har alltid detta för ögonen — att hålla oss borta från eller få oss bort ifrån Kristus.
Den falska andligheten
Inom dagens kristenhet möter vi mycken ”andlighet” som ger sig ut för att vara av Guds Ande, men i verkligheten är ett uttryck för tidsandans utomordentligt starka inflytande. Denna falska andlighet ser jag som en av de största och dödligaste farorna för Kristi församling idag. Vi befinner oss i en situation, som har mycket gemensamt med situationen i Israel på kung Ahabs tid. Den falska andligheten som griper omkring sig är ett vittnesbörd om, att Gud också i dag har ”tillåtit” tidsandan att gå in i och bli en förförande ”lögnens ande” (1 Kon. 22:22) hos många av Herrens profeter.
Detta var Guds dom över den ogudaktige kung Ahab och det avfallna Israel den gången. Det är en Guds dom över en gudlös och avfallen kristenhet idag.
Förförelsens ande
Det finns mycket i tiden som får mig att undra. Skall det månne lyckas Guds motståndare Satan att genom tidsandans inflytelser förföra också större delen av den evangeliska kristenheten i dag? Jag tror inte, att den största faran i våra egna sammanhang är den uppenbara och i ögonfallande förnekelsen av Guds Ord. Den kommer nog de troende att vara uppmärksamma på. Annorlunda är det med den falska ”profetian” i mera ”fördold” gestalt.
Dess kännetecken är särskilt sammanblandningen av sanning och lögn. Man för t ex fram något som låter mycket riktigt, bibliskt och sant. Men samtidigt utelämnar och förtiger man något av Guds Ord, omtolkar annat i ordet och tillägger för det tredje något annat. Därvid kommer också det tillsynes riktiga i ett felaktigt ljus och mister sitt egentliga frälsningsbringande innehåll.
Guds kärlek
Det talas i våra dagar mycket om Guds kärlek. Men ofta utan, att det sägs något om vari Guds frälsande kärlek består — att han sände sin Son till försoning för våra synder. Det predikas ofta om Kristus, som den som ger livet innehåll och mening, men utan att det sägs någonting om hur det sker — att vi genom omvändelse och tro lär känna honom som är Guds Lamm, vilken har befriat oss från Guds vrede, då han bar våra synder och utstod domen och straffet i vårt ställe.
Andens gärning
På ett liknande sätt talas det mycket om Guds Ande och Andens gärning i vår tid. Men ofta på ett sätt, som visar, att man har ingen förståelse för, att Andens frälsande gärning är oupplösligt förbunden med Guds Ord. Man talar istället om Andens gärning som något som sker direkt och utan yttre medel. Det där om Jesu frälsar- gärning och dess betydelse för oss har vi hört så ofta, säger många. Det kan vi nu. Men vi saknar fortfarande något — budskapet om Andens utrustning med kraft och Andens gåvor. Detta är vad vi nu behöver höra om. Ty Gud har långt mer att ge än det, som vi hittills har mottagit och upplevt! Ja, så säger man.
Det stora problemet blir då. Hur skall vi uppnå och få del av dessa gåvor?
Många säger som svar på denna fråga, att det som behövs är att vi uppger alla betänkligheter, förhåller oss öppna och är villiga att ta emot allt som Anden vill skänka eller ge oss. Med andra ord — bara vi gör vårt och förhåller oss rätt, så gör Anden sitt — direkt och omedelbart! Så undervisar oss emellertid inte Guds Ord om hur vi ska ta emot Guds Ande. Det är inte på det sättet som Gud utrustar oss med Anden och verkar ibland oss. Det sker nämligen genom Guds Ord — inte genom laggärningar utan därigenom att vi lyssnar i tro. (jfr Gal 3:1-5
Evangelisation och resultat
När det gäller det kyrkliga arbetet, är man ofta upptagen av lämpliga medel och metoder. Många tycks tro, att får vi bara den rätta metoden, det rätta ”greppet”, så skall vi också uppnå de önskade resultaten. Förväntningarna tycks ofta i högre grad vara satta till de olika nya evangelisationsmedlen och metoderna, som vi hittar på, än till Andens gärning genom ordet. Detta är en mycket farlig tendens. Guds Ande bedrövas, när så sker.
Musik som evangelisationsmedel
Denna farliga tendens kommer särskilt till uttryck i den starkt utbredda tilltron till användningen av modern rytmisk pop- och rockmusik som ett av de bästa och mest effektiva evangelisationsmedlen i dag.
Men vad hjälper det, att man kan samla aldrig så många tusen unga människor till den sortens arrangemang, när musiken i den utsträckning, som det här är fråga om har gjort sig till herre över ordet i stället för att vara dess tjänare? Ty är det inte musiken man kommer för att höra och få uppmärksamheten riktad mot? Men då har vi också anledning att fråga vilken ”ande” det är, som får oss att ta i bruk sådana medel och samtidigt förvänta oss andliga resultat och andliga frukter av det! Är det Kristi Ande som driver oss till det? Eller är orsaken den, att vi påverkas av tidsandan och ger efter för tidsandans press?
Källan med det levande vattnet
I Kristi församling är det Guds Ord, som vi samlas omkring, kallar och inbjuder andra att komma och höra. För tron kommer av det som höres, när det som höres är Kristi ord! (Rom 10:17) Får något annat komma i centrum och därmed tränga bort Kristus från den plats som ensam tillkommer honom, är det detsamma som att visa förakt för Guds Ord och bedröva Guds helige Ande. Då har det stora avfallet ägt rum — vi har då övergivit honom, som ensam är ”källan med friskt vatten” och grävt oss brunnar, ”usla brunnar som inte håller vatten.” (Jer 2:13)
Då har vi bara en sak att göra — höra Hans röst och lyda hans kallelse att vända om från alla usla brunnar och istället hålla oss till Honom ensam — källan med det levande vattnet. ”Och Anden och bruden säger: ‘Kom.’ Och den som törstar, han komme; ja, den som vill, han tage livets vatten för intet.” (Uppb 22:17)
Niels Ove Vigilius
https://www.karlektillsanningen.se