FÖRORD
Kristen hänförelse är något positivt och nödvändigt för att det kristna livet inte ska stelna till. Kristendom handlar om att satsa allt man har i sin tro på Jesus. Det är som det ska när kristna ger sig hän i tron. Jesus uppmanar oss att lämna allt och följa Honom. Dessvärre kan man komma mycket snett i hänförelsen, om man saknar andlig urskillning och möjlighet till korrigering. Jag har sett hur ödesdigra konsekvenserna kan bli om man nonchalerar granskningens och prövningens funktion i det kristna livet. På nära håll har jag sett hur snedriktad hänförelse lett till allvarlig psykisk ohälsa. Livet har bokstavligen stått på spel i flera fall. Det kan leda till en andlig utbrändhet, där intresset för bibelläsning, bön och kristen gemenskap slocknar.
Mina erfarenheter av missriktad religiös hänförelse och oroväckande tendenser i den svenska grenen av trosrörelsen har fått mig att skriva. Med trosrörelsen menar jag de grupper som vuxit upp kring Kenneth E. Hagins bibelundervisning. Han är ledare för Rhema Bible Training Center i Tulsa, Oklahoma, USA. Grundaren av Livets Ord i Uppsala, Ulf Ekman, har hittills varit en självklar ledare för den svenska grenen av trosrörelsen. Även om det på senare år blivit en schism mellan Ekman och Hagin, är det helt klart att Hagins undervisning haft ett avgörande inflytande på Ekmans utveckling som förkunnare och grundandet av Livets Ord.
Det finns grundstenar i Hagins undervisning som är skeva. Därför blir det något skevt med det som byggs på grunden, vare sig det sker med betoning på andeutdrivning, själavård, gemenskap eller evangelisation. Bygget kan få mer eller mindre extrema uttryck, beroende på vad som betonas och vilken personlighet den enskilde förkunnaren har. En del trosförsamlingar ter sig därför betydligt sundare än andra. Men har man inte gjort upp med det som är snett i Hagins undervisning, har man inte kommit åt roten till det onda.
Min uppfattning är att de flesta i trosrörelsen verkligen har en uppriktig vilja att tjäna Gud och medmänniskor. De vill inget hellre än att göra det som är rätt i Guds perspektiv. Många har gjort stora uppoffringar för att följa det som de uppfattat som Guds kallelse. Jag ifrågasätter inte dessa människors uppriktighet. Mitt syfte är att utifrån mina mer extrema erfarenheter, både positiva och negativa, hitta riktlinjer för hur man kan skilja mellan det som är av Guds Ande och det som inte är det. Ibland får man kanske inga klara svar, och måste trots detta fatta beslut och gå vidare. Det avgörande är dock att grunden för våra beslut och vår tro är hållbar. I detta har jag personligen fått hjälp av en del riktlinjer från Bibeln och från några kristna förkunnare. Det är de riktlinjerna jag vill försöka förmedla.
När jag gick in i trosrörelsen var jag medveten om att det fanns en del allvarliga teologiska felaktigheter i undervisningen, men jag var helt övertygad om att det som hände i mötena var av Gud. Det var ingen som hade fått mig att ifrågasätta om det verkligen var Guds kraft som jag såg verksam i mötena. En del av de här övernaturliga fenomenen visste andra kristna överhuvudtaget inget om. Därför bet inte deras teologiska argument, även om jag djupast sett visste att de i vissa fall hade rätt. I deras möten fick jag inte uppleva Gud på det intima sätt jag upplevde Honom i trosrörelsen. Jag föredrog att uppleva Gud hos några som hade lite fel teologiskt, framför att inte uppleva Gud hos några som hade teologiskt helt rätt. Det var så jag såg det. Om det i själva verket var Gud jag fick uppleva är en annan fråga, som kommer att diskuteras i det följande.
Det jag skriver är en provokation mot min tidigare uppfattning att allt det underbara jag upplevde i trosrörelsen var av Gud. Den här provokationen har varit mycket nyttig för mig och kanske kan den vara det för andra också. Till den som läser det här och börjar tvivla på en del egna upplevelser och på så sätt kommer i gungning, vill jag säga att det finns en trygg klippa vi kan vila på. Bibelns Jesus håller genom alla stormar och ifrågasättanden. Det är min erfarenhet. Jag vill poängtera det redan nu, eftersom informationen som följer kan vända upp och ned på världsåskådningen för en del. Några har beskrivit det som att mattan rycks undan under fötterna. När det sker kan man hamna i svår troskris. Jag vill förmedla att tron på Gud håller genom allt detta. Han som skapat himmel och jord vacklar inte för att en rörelse gör det. Bibelns berättelse om Jesus går att lita på. Den bygger inte på lösryckta uppenbarelser, utan på historiska fakta.
Om det man tror på inte håller för en prövning, är det bättre ju förr man upptäcker det, även om det smärtar just för tillfället. Begraver man sitt huvud i sanden, har man inte någon möjlighet att sätta sin tro till något som verkligen håller. Den smärta man känner när det man trott på avslöjas som falskt är mycket svår. Man kan gå in i en djup depression. Trots detta är det bättre att gå genom krisen än att fortsätta genom livet med en tro som bygger på en grund som en dag kommer att avslöjas som falsk.
Bibeln är måttstock för vad som är rätt respektive fel. En rätt inställning till Jesus Kristus är helt avgörande för att pröva ett budskap. Det är en inställning som kan tyckas trångsynt. Men eftersom Jesus själv och därmed kristendomen gör anspråk på att det finns en sanning, kan följaktligen inte allt accepteras som sanning. Den klassiska kristna tron, som jag uppfattar den, kommer jag att utgå från i det följande.
Att säga att Jesus och hans Ord är sanningen, är något annat än att säga att endast min uttolkning av vem Jesus är och vad hans Ord innebär är sanningen. Det är en av skillnaderna mellan kristendomen och sekterna. Jag kommer att utgå ifrån att Jesus själv och Ordet om Honom i Bibeln är sanningen.
En del invänder mot offentlig kritik av andra kristna med hänvisning till Matteus 18:15. Man menar då att motsättningar mellan kristna ska hanteras privat, på tu man hand. Det bibelstället gäller, som jag förstår det, personliga motsättningar. När det gäller offentlig förkunnelse ger Bibeln andra riktlinjer, även om det inte är fel att även i det fallet först gå till den ansvarige. Offentlig förkunnelse kan och bör bemötas offentligt om den är till skada för de som lyssnar på den. Här gäller omtanken i första hand de som lyssnar och först i andra hand den som förkunnar. Jag menar att den som inte aktivt går ut och offentligt vederlägger villoläror, är olydig mot Bibelns uppmaningar. Mer om detta längre fram.
Torbjörn Swartling
https://www.karlektillsanningen.se