INTRODUKTION TILL DEN EVANGELISKA UPPFATTNINGEN OM ODÖDLIGHET SOM EN GÅVA

5 överraskande saker som bibeln säger om helvetet.

Låt mig ge en översikt av några viktiga saker som Bibeln säger om helvetet, saker och ting som jag tror kommer att överraska en hel del av er som inte har undersökt den här frågan så mycket förrän nu.

1. Bibeln varnar icke-troende för döden. Den säger även att deras själar kommer att dö.

Ödet för de ofrälsta är den “andra döden” (1) (min kursivering) (Uppenbarelseboken 20:14, 21:8). Syndens lön är inte evig pina, utan död (Romarbrevet 6:23). Viktigast av allt är att bibeln varnar även för att synden leder till döden för själen! Det står skrivet:

Mina bröder, om någon bland er kommer bort från sanningen och någon för honom tillbaka, så skall denne veta att den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. (Min kursivering) (Jakob 5:20)

Bara för att många människor säger att vi har (eller är) en “odödlig själ” och att “alla lever för evigt någonstans” gör det inte sant. (2)

2. Bibeln säger att Gud kommer att förgöra de onda (inklusive deras själar) i helvetet.

Det är ganska vanligt att hitta i traditionalistiska försvar för evig tortyr den uttryckliga påminnelsen, om att många gånger när helvetet omtalas, är Herren Jesus Kristus själv den som talade om det. Detta kan dock slå tillbaka eftersom Jesus sade också följande:

“Var inte rädda för dem som dödar kroppen men inte kan döda själen, Frukta istället honom som kan fördärva både själ och kropp i Gehenna.” (Min betoning) (Matteus 10:28)

Det är i helvetet som Gud kommer att fördärva själen! Vissa säger att “fördärva” inte betyder ”fördärv” i en bokstavlig mening, att det istället betyder medveten “ödeläggelse” eller “förlust.” Men bortsett från den konsekventa användningen av ordet för “fördärva” med hänvisning till dödandet och dräpandet (3) när det beskriver vad någon person gör mot en annan i de synoptiska evangelierna (4) har vi en indikation på vad som menas i den omedelbara kontexten. Jesus kontrasterar direkt vad människan inte kan göra (“döda själen”) med vad Gud kan göra. Om Jesus menade att Gud skulle “ödelägga” kropp och själ i helvetet eller något liknande, varför skulle han då direkt ställa det i motsats till människors förmåga att döda kroppen och deras oförmåga att göra detsamma med själen? Det skulle innebära att han sa “var inte rädda för dem som inte kan döda själen, utan frukta istället honom som inte kommer att döda själen heller.”

Om Gud inte gör med själen vad vi människor bara kan göra med kroppen (dvs. döda den, göra den så levande och medveten som ett lik), så varför skulle Jesus ens ha tagit upp det?

Man skulle kunna hävda att även om tillintetgörelse (5) avsågs, sa Jesus bara att Gud kan göra det, inte att han kommer att göra det. Men det väcker frågan om varför Jesus skulle ha varnat för det som Gud kunde göra, även om Gud aldrig skulle göra det ens mot de ogudaktiga oavsett vad. Om detta var så, “då skulle det tjäna samma syfte som en absurd varning som t.ex. ‘att vara rädd för den som kan göra dig till en melon.’”(6)

Innebörden är enkel. Människan kan inte göra en själ lika död och livlös som ett lik (vilket man kan göra med kroppen). Men vad man inte kan göra, det kan Gud och det kommer han att göra, genom att döda själen, och därmed tillintetgöra den som ett levande, medvetet väsen (7).

Andra avsnitt talar också om att människor fördärvas. Matteus 7:13-14 varnar Jesus för att följa den väg som leder till “fördärvet”, en väg som står i motsats till den som leder till livet. Detta är alternativen: liv eller fördärv. Det är så enkelt.

Flera andra avsnitt talar om samma öde för de ogudaktiga, inklusive Filipperbrevet 1:28; 3:19, 1 Tess 5:3, 2 Tess 1:9 (8) och 2 Petr 2:12.

3. Bibeln lär inte att själen är odödlig.

Det är svårt att bevisa något negativt, men det är mycket svårare för någon att hitta något som faktiskt säger att själen är odödlig. Ärligt talat, antas det bara oftast. Det är som traditionalisten Lorraine Boettner skrev: “I allmänhet behandlar Bibeln frågan om själens odödlighet på ungefär samma sätt som den behandlar Guds existens – en sådan övertygelse förutsätts som en obestridlig förutsättning.” (8) Den brittiska teologen Eryl Davies uttrycker, i sitt försvar för den traditionella synen, känslan ännu tydligare: “Denna [själens odödlighet] förutsätts överallt i Bibeln, även om den inte uttryckligen anges.” (9)

Så bekvämt … Men istället för att bara förutsätta att Bibeln förutsätter själens odödlighet bör vi undersöka vad den egentligen säger om odödlighet. Bortsett från att den varnar för att de ofrälsta kommer att dö och att de frälsta kommer att leva, ger den oss några viktiga fakta om odödlighet:

(Gud) som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma, och som ingen människa har sett eller kan se. Honom tillhör ära och evig makt! Amen. (Min kursivering) (1 Tim 6:16)
Odödlighet är något som eftersträvas och den är något som de rättfärdiga söker. Varför söka något som är universellt?

“Han (Gud) skall ge var och en efter hans gärningar: Evigt liv till dem som uthålligt gör det goda och söker härlighet, ära och odödlighet.“ (Min kursivering) (Romarbrevet 2:6-7).

Liv och odödlighet kommer båda genom evangeliet vilket återigen innebär att det är bara för de frälsta (därför att bara de accepterar evangeliet) (2 Tim 1:10). Uppfattningen att de icke-frälsta är “döda” (d.v.s inte har “liv”) men ändå har en odödlig själ (10), är alltså inte sann.

Det är faktiskt så att det förutsätts att Bibeln lär själens odödlighet. Eller när folk läser bibeln och inte ser en sådan uppgift någonstans, förutsätter de att Bibeln måste förutsätta att det är sant! Men baserat på dessa ställen som faktiskt behandlar ämnet behöver vi inte förutsätta något att för att se betydande bevis för själens dödlighet. Ett misslyckande angående att vinna odödlighet skulle då logiskt döma de ofrälsta till att få avsluta all form av liv, inte ett fortsatt liv i tortyr.

4. Bibeln framställer evigheten på ett sätt som omöjliggör att någon som är ofrälst kan existera i evighet.

Därför har också Gud upphöjt honom över allting och gett honom namnet över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skall böja sig, i himlen och på jorden och under jorden, och alla tungor bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herren. (Min kursivering) (Filipperbrevet 2:9-11)

Om alla knän böjer sig, är det svårt att föreställa sig hur det fortfarande kan finnas syndare som gör uppror mot Gud. Vissa har hävdat att de böjer sina knän av extrem skräck, men det finns något att säga om argumentet att Gud inte gläder sig över eller uppskattar falsk tillbedjan eller underkastelse. (13) Jesus hade verkligen inte en hög uppfattning om detta, som det står skrivet: “Och han sade till dem: ‘Rätt profeterade Esaias om er, ni hycklare. Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig’“(Mark 7:6). Gud gläder sig inte över människor som hedrar honom med sina läppar (eller knän), när deras hjärtan fortfarande hatar honom. Och ändå talar Filipperbrevet om att själva syftet med att Gud sände Jesus var att alla människor ska böja sina knän för honom! Det kastar förvisso lite ljus över vad Gud hade i åtanke där.

Vissa kommer att hävda att det ändå finns tecken på att de ofrälsta kommer att synda och motsätter sig Gud i helvetet i evighet (vanligtvis baserat på ett enda misstolkat avsnitt i Uppenbarelseboken och deras egna teologiska antaganden), men det har behandlats här redan.

Vidare:
Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden. I honom…(Min betoning) (Ef. 1:9-10).

Inte bara allmänt “allt”, utan allt i himlen och på jorden. Allt som existerar, kommer att vara i Kristus. Även om man kan säga att de ofrälsta, i den traditionella synen, är under Kristi dom, är de definitivt inte i Kristus, som är den fullständiga omvandlingen av verkligheten som Bibeln beskriver.

Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla. (Min betoning) (1 Korintierbrevet 15:28).

Om det finns en plats någonstans i skapelsen där levande, kännande varelser förpassas och hålls åtskilda från Gud (och enligt de flesta, syndar mot honom), hur är då Gud allt i alla? Språket vittnar om att hans närvaro fullständigt lägger allt under sig och fyller allt. Gud är redan överallt i fråga om geografiskt läge (Psalm 139:7-8), så detta måste avse något i en djupare mening, där han är allt för alla. Det låter absolut inte som något som räknar med en viss plats fylld med människor som är avskilda från hans godhet och fullhet.

5. Många bibelställen som sägs bevisa den traditionella doktrinen gör faktiskt det motsatta.

Mark 9:48 är ett vanligt citerad av traditionalisterna. Stället talar om helvetet, “där deras mask inte dör, och elden inte släcks.” Man argumenterar att i helvetet brinner elden för alltid och maskarna håller på att äta de orättfärdiga (eller något i den stilen). Men det finns problem med det.

Först av allt, man behöver inte en doktorsexamen i teologi för att förstå att släckning av en eld innebär att aktivt släcka den, och att en eld som bränner upp allt och inte är släckt utan dör ut på egen hand har inte blivit släckt. Med andra ord, alla eldar som brinner i evighet är eldar som aldrig kommer att bli släckta, men inte alla eldar som aldrig kommer att bli släckta är eldar som brinner i evighet. Det är därför bibeln många gånger talar om att bränder som inte ännu är släckta, uppenbarligen inte är eldar som brinner för evigt (t.ex. Jeremia 17:27, Hesekiel 20:47). Istället förtär de eldar som åsyftas allt, eftersom ingen kan släcka dem. En eld som dör ut när den har bränt upp allt är fortfarande en eld som inte har släckts.

Ännu viktigare är det faktum att Jesus citerar Gamla testamentet. Hans ord är inte nyligen uppenbarade beskrivningar av en plats, där människor ständigt bränns och äts av odödliga maskar i evighet. Det är detta som han citerar från:

Och de skall gå ut och se
liken av de människor
som har avfallit från mig.
Deras mask skall inte dö
och deras eld inte utsläckas.
De skall vara en vämjelse för alla människor. (Min kursivering) (Jesaja 66:24)

Och vad talar Jesaja 66:24 om? Lik. Döda kroppar. Kropparna av de människor som Gud talade om att döda i vers 15. Det borde vara uppenbart varför detta är viktigt: du kan inte plåga en död kropp! Oavsett vad Jesus menade med att citera den versen, använde han ett språk som syftade på vad som hände med döda, icke-tortyrbara kroppar.

På grund av tradition har vi alla denna tanke på en plats dit människor går och lever för evigt (även om de är “döda”) och bränns levande. Så när vi hör Jesus tala om eld i helvetet, är vi inrättade att tänka på det och se hans ord som bevis på det. Men om han anspelar på att Gud dödar människor och deras kroppar lämnas kvar för eld och maskar, låter det verkligen inte som det vi har fått lära oss att Jesus menade. Om Jesus försökte förmedla tanken på människor som är medvetna under tortyr, varför i hela världen skulle han citera ett bibelställe om lik? Jag skulle våga säga att det finns inget längre bort från tanken på evig medveten tillvaro än en hänvisning till att bränna lik! I ljuset av Jesu Gud-inandade källmaterial (Jesaja bok), är en betydligt mer rimlig tolkning än evig tortyr, att helvetets eldar kommer att helt och permanent förtära de ogudaktiga, som elden och maskarna förtär liken av Guds fiender slagna på jorden. De kommer att tillintetgöras utan något hopp om en annan uppståndelse i evigheten. (14)

Många andra exempel finns, men förhoppningsvis har nu din aptit blivit stimulerad.

Slutsats

Så, för att sammanfatta. De ofrälsta kommer att lida döden. Deras kroppar och själar kommer att tillintetgöras. Bibeln knyter odödlighet endast till Gud och de frälsta. Bibeln beskriver rakt på sak en evighet, där allt som existerar är i Kristus och där Gud är allt-i-alla. Och som du ser, när du läser mer på denna webbplats (www.rethinkinghellcom) och studerar frågan mer, får de avsnitt underkänt som används för att bevisa den traditionella doktrinen. Åtminstone en del bibelställen, då ses i ljuset av tydliga gammaltestamentliga anspelningar eller när man går längre än att bara säga “se, det står evigt,” ger faktiskt tyngd åt uppfattningen om odödlighet som en gåva.

Detta har varit mestadels ensidigt, men det beror på att det är tänkt att vara en introduktion, inte en uttömmande undersökning av alla de avsnitt som berörs. Självklart har traditionalister svar och genmälen som vi inte har tagit upp i den här artikeln. Som sagt, när du undersöker detta djupare, tror jag att du kommer att tycka att, även om vissa sådana genmälen kan låta övertygande i början, de är otillräckliga. Tro inte att våra argument är ytliga och att det här är allt vi har. Jag skrev en 500 + sidor ebook om detta ämne. Givetvis bygger vi inte vår argumentering på några snuttar här och där!

Men för vissa av er är jag övertygad om att detta är en rejäl ögonöppnare. Vi får inte veta om detta som vi har nämnt här, saker som finns där rakt framför oss, men som vi inte förväntar oss att finna och därmed ofta förbiser. Små saker som detta är varför fler och fler kristna, när de på allvar kollar igenom Bibelns undervisning om evigheten, tar helvetet under omprövning.

Joseph Dear

Artikeln är översatt och publicerad med författarens tillstånd.

Noter

1. Traditionalisterna kommer att hävda att död inte avser det som händer med en död kropp (som inte kan känna eller tänka eller vad som helst). De kommer att hävda att det har en annan innebörd i Bibeln. Det påstås vanligtvis vara en rätt teknisk teologisk term bara för att skilja två saker. Men som tidigare visats, att även om döden kan betyda mer än en sak, och separation finns med i bilden, handlar det mycket mer om det som händer med en död kropp än vad vi har fått höra.

2. Tekniskt sett är att döda och fördärva nödvändigtvis inte samma sak (eftersom man kan förstöra icke-levande ting som inte kan dödas), men det är ett sätt att hänvisa till dödandet av levande varelser också ( vilket är anledningen till att många översättare framställer det som “döda ” i ställen som Matt. 2:13). Som diskuterats i en tidigare artikel, är det viktiga att de ofrälsta framställs som livlösa som lik för evigt, oavsett hur det döda materialets komponenter omlagras eller tas isär. Självklart, om Jesus sa “fördärva” för att förmedla att själen inte bara skulle bli död som ett lik, utan skulle slås i tusen bitar, då fullgör det sin funktion ändå.

3. För mer om detta se Dr Glenn Peoples artikel om ämnet.

4. Enligt definitionen här.

5. Glenn Peoples, “Why I Am an Annihilationist,” Right Reason, n.d., http://www.rightreason.org/articles/theology/annihilationist.pdf (28 october 2013).

6. Naturligtvis ser många som har uppfattningen om odödlighet som en gåva inte själen som en separat, immateriell del av en människa, men poängen är densamma. Om det inte finns något immateriellt “du” som medvetet existerar efter döden, och Jesus i stället talar om en persons identitet som Gud bevarar efter den första döden, eller om någon livskraft, eller ens om han bara säger att människor i själva verket inte kan ta ditt liv även när de dödar din kropp eftersom Gud återuppväcker de döda efter den första döden, är poängen fortfarande att hela den orättfärdiga människan, kropp och “själ”, kommer att vara lika död som ett lik som antingen kommer att brinna upp eller snart ruttna bort.

7. 2 Tess 1:9 anförs också ofta av traditionalisterna, på grund av användningen av ordet “evig” (vilket antas betyda att det måste vara ett evigt och medvetet tillstånd eller process), och eftersom det talar om något som är utanför Herrens närvaro (i de flesta men inte alla översättningar), vilket antas innebära att de förlorade är åtskilda från Gud och förblir medvetna i det tillståndet i evighet. För vederläggning av dessa obefogade antaganden, finns det goda resurser som t. ex “Why I am an Annihilationist” av Rethinking Hell-medarbetaren Glenn Peoples, The Fire that Consumes av Edward Fudge, eller kanske min egen gratis ebook The Bible teaches Annihilationism.

8. Lorrain Boettner, Immortality (Presbyterian & Reformed, 2001), sid. 78, betoning tillagd.

9. Eryl Davies, The wrath of God: The Biblical Doctrine of Wrath, Final Judgement, and Hell (Evangelical Press of Wales, 1984) sid. 56, betoning tillagd.

10. I en nyligen publicerad artikel, av min kollega Chris Date vederlägger han uppfattningen att de ofrälsta, enligt den traditionella synen, kan betraktas som “döda” och inte ha “liv” trots att de har återuppstått, är vid medvetande, och kan känna smärta och sorg.

11. Julie Ferwerda, Raising Hell: Christianity´s Most Controversial Doctrine Put Under Fire (Vagabond, 2011, sid 121.

12. Det finns fortfarande frågan om maskarna som “inte dör.” Detta har tidigare behandlas här (och en mer ingående titt på elden som inte släcks finns här). Men även om vi skulle säga att maskarna är där för evigt och att elden aldrig slocknar, måste vi fortfarande ta itu med det faktum att Jesaja talar om lik, inte levande varelser. Det vi då har kvar är inte traditionalism, utan helt enkelt en bisarr och märklig situation där vi har en evig hög med icke-tortyrbara lik som ständigt blir uppätna men aldrig försvinner. Så oavsett om vi uppfattar detta bokstavligt eller symboliskt, så bidrar det här bibelstället till snarare med att få traditionalisterna att tänka om angående helvetet, än som ett stöd för den traditionella doktrinen.

https://www.karlektillsanningen.se