KAPITEL 1: EGNA ERFARENHETER

Sökande resenär
Jag blev på allvar väckt för den kristna tron på ett grekisk-ortodoxt kloster på landsbygden i Essex, England. Där blev det klart för mig att jag saknade tron på att Jesus uppstått från de döda. Genom den upptäckten blev jag helt på det klara med att jag inte var en kristen. Det störde mig. Från den stunden kunde jag inte släppa frågan om Gud. Genom bibeltexterna och möten med människor brottades jag vidare med frågan om vem Gud är. Kampen stod mellan Jesus och buddismen, och även i någon mån judendomen och islam.

På ett tibetanbuddistiskt kloster i Skottland upptäckte jag att jag inte var buddist. Mitt förtroende för dem sjönk ordentligt när den ledande munken inte kunde svara på om Jesus var upplyst. För mig var det självklart att Jesus var en av de mest upplysta människor som funnits.

Då jag senare besökte ett katolskt benediktinerkloster utanför London, träffade jag en man som förstod att jag var en sökare. Jag nämnde att det som höll mig tillbaka från att helt tro på Jesus var de andra religionerna. Hans svar fick mig att tänka till. Han sa att Buddha inte ens själv gjorde anspråk på att vara Gud eller Guds Son. Det gjorde däremot Jesus. Mannen berättade även om en gudfruktig muslimsk kvinna som under sin bön till Allah upplevt att en sårmärkt hand lades på hennes axel. Genom den händelsen hade hon förstått att Jesus är Gud. Det bibelord mannen gav mig, etsade sig fast. Jesus sa: ”Jag är vägen, sanningen och livet.” (Joh 14:6)

På fortsatt resa på väg till Grekland några månader senare, kom jag i samspråk med en man på ett tredje klassens båtdäck. Han hade nyponsoppa och jag hade stormkök, så vi började samarbeta med kosthållningen. Det visade sig att han var kristen och jobbade för en organisation som heter Operation Mission (tidigare Operation Mobilisering). Jag fortsatte att resa tillsammans med honom och två andra missionärer några dagar. När vi bad tillsammans under resan, kände jag att jag ville ha mer av den tro på Jesus som de hade. Hos mig hade väckts en gryende tro på att Jesus uppstått och är Guds Son. Jag överlät mitt liv till Honom i bön. Sedan reste jag vidare med en stor glädje över det nya livet som hade startat i tron på Jesus.

SESG i Uppsala

Någon månad senare började jag gå till den kristna studentgrupppen SESG (Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse) i Uppsala. Uppsalagruppen var vid det tillfället delvis influerad av trosförkunnelsen. Kenneth E. Hagins undervisning spreds i bokform. Ulf Ekman, som var gruppens studentpräst, hade nyligen rest iväg till Hagins bibelskola i USA för ett års studier där. Jag var helt omedveten om eventuella teologiska spänningar i gruppen och besöken på SESG var för mig en viktig inspiration till att fortsätta ett helhjärtat kristet liv. Det jag minns speciellt var den hängivna lovsången riktad direkt till Jesus Kristus, lovsången i andra tungor (som jag upplevde var äkta och oarrangerad) och en kärleksfull stämning. När jag gick fram för förbön, lyssnade man på mina önskemål och bad för mig. Det tungotal som förekom upplevde jag som varmt och genuint. Det fanns ett engagemang men inget tvång.

Erfarenheten från Uppsala-SESG hösten 1981 bär jag fortfarande med mig som något fint och positivt. Som jag kommer ihåg det fanns det inga tydliga tecken på den typ av tankekontroll som jag senare kommer att diskutera i relation till Livets Ord. Att få möta en levande kristen studentgemenskap hade en avgörande betydelse för mitt nykristna liv. Det var något mycket fint jag mötte där.

Så småningom började jag läsa medicin i Umeå och deltog också där i SESG, som hade en ekumenisk (allkyrklig) prägel på luthersk biblisk grund. De dragningar till trosrörelsen som fanns i Uppsalagruppen hade då ännu inte nått Umeå. Jag engagerades starkt i det utåtriktade arbetet med dörrknackning, bokbord och samtal med andra studenter om trosfrågor.

Mötesserie

När den första kristna glöden hade börjat falna något, våren -83, fick jag höra att det skulle komma en mycket spännande förkunnare till en frikyrka i staden. En vän berättade att det kristna livet verkligen fungerade för denne förkunnare; han verkade få bönesvar på ett helt annat sätt än andra kristna. Det lät spännande.

Påskhelgen tillbringade jag på mötesserien med Ulf Ekman. Jag blev gripen av entusiasmen och respekten för Guds Ord i budskapet. Utstrålningen av säkerhet och kraft imponerade. Jag blev mycket inspirerad att läsa Bibeln och ta löftena på allvar.

Att det var så här spännande att vara kristen hade jag inte haft en aning om. Jag började våga tro på bibellöften som jag tidigare inte vågat tro på. Och inte bara det; jag började också våga tro att löftena gällde mig och kunde bli en verklighet i mitt liv.

Jag upplevde att Ekman stod för en hängiven och trosfylld kristendom, där man förväntar sig att Gud ska ingripa i vardagen och göra under. Samtidigt var han inte så konstlad och smalspårig, som jag upplevde att en del andra ”väckelseförkunnare” var. Det gällde att ta den kristna tron på allvar och då skulle det börja ske saker. Inget samfund hade ju monopol på hängiven övernaturlig kristendom! Det kändes fräscht och skönt. Ska sanningen fram så tyckte jag att många av de traditionella församlingarna var lite dammiga och inkrökta, inte minst de som sa sig stå för väckelse.

Ekman vågade säga rakt ut vad Bibeln säger i olika frågor. Han skämdes inte för obekväma sanningar. Det kändes oerhört befriande, när man tyckte att det hymlades lite varstans i kyrkorna om vad Bibeln egentligen säger. Dessutom fanns det en glad framtidstro och en entusiasm som smittade av sig. Gud skulle göra stora saker och det var roligt att få vara med.

Jag hoppades att den här entusiasmen skulle sprida sig till den gemenskap jag hörde hemma i. Så blev nu inte fallet, utan i stället blev kritiken mot trosundervisningen allt starkare. Detta gjorde mig ytterst ledsen eftersom mötesserien hade betytt så mycket för mig. Samtidigt var förkunnarna som kritiserade trosundervisningen viktiga för mig. Jag ville inte välja sida.

Livets Ords början

När Livets Ord startade kände jag igen delar av det positiva som jag hade varit med om på Uppsala-SESG. Å andra sidan hade det tillkommit en effektivitet som gav en besk bismak, en hängivenhet och kraft som gjorde mig både glad men samtidigt lite avvaktande. Lovsången, sången i anden och tungotalet verkade vara mera styrda. Det som hade upplevts som spontan glädje på Uppsala-SESG, kändes på Livets Ord mera krystat och prestationsfyllt. Det kändes betydligt svårare att vara avvikande i sättet att be, sjunga lovsång och framför allt i sättet att se på olika lärofrågor. Trots bismakerna kände jag igen något av den positiva hängivenhet jag upplevt som nykristen.

Troskonferens

Så småningom träffade jag folk som gick trosbibelskola. En del hade en väldig utstrålning av glädje och entusiasm. Det lyste ur deras ögon. Andra verkade lite konstiga. Jag deltog i en troskonferens för att ta reda på mer, och där blev jag smittad av glädjen, hängivenheten och den frimodiga tron på Guds möjligheter. ”Efter ett år på en sådan här bibelskola kanske man skulle bli så där glad och frimodig”, tänkte jag.

Mot slutet av konferensen började jag ana en diffus känsla av obehag i mellangärdet. ”Jaha, det betyder nog att jag är ur Guds vilja på något sätt”, tänkte jag. Jag hade hört undervisning om att vara ledd av Guds Ande genom antingen en känsla av frid eller ofrid. Under de följande veckorna gjorde jag allt jag kunde för att bli av med den där obehagskänslan; jag fastade, bad, sökte Guds ledning och ”gick loss på djävulen”, som jag hade lärt mig på konferensen. Ingenting hjälpte mer än tillfälligt.

Jag visste inte vad jag skulle göra och fick för första gången i mitt liv uppleva verklig ångest. När studierna började var det helt omöjligt för mig att koncentrera mig på dem. Jag hade aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv, och ville desperat finna Guds vilja som jag trodde att jag hade halkat ur.

Bibelskola

Räddningen såg jag i att göra uppehåll i mina studier och gå ett år på trosbibelskola. Även om det var mycket som jag inte höll med om, orkade jag inte bry mig om det nu, för jag var tvungen att få hjälp. De enda kristna som verkade veta säkert vad som var Guds vilja i vardagliga frågor var trosförkunnarna, och dessutom tycktes de vara mycket mer kunniga och kraftfyllda i den andliga striden. Därför tydde jag mig till dem.

Starten på bibelskolan väckte blandade känslor. Å ena sidan blev jag inspirerad av hängivenheten och framtidstron, å andra sidan märkte jag att man höll hårt på ett budskap som jag hade svårt att anamma helt och hållet.

I början reagerade jag på det som jag tyckte var fel. Jag tyckte mig kunna genomskåda när ett bibelställe tolkades så att man fick det att säga vad man ville att det skulle säga i stället för vad det egentligen sa. Jag tyckte att jag kunde sortera ut vad som var spekulationer och vad som var klart förankrat i Bibeln.

En del av undervisningen var svår att få att stämma med Bibeln som helhet, men eftersom jag mådde dåligt orkade jag inte bråka om det jag inte höll med om. Jag hade kommit för att få hjälp och tänkte att jag skulle ta åt mig godbitarna så att jag skulle kunna få reda på Guds vilja för mig och sedan förhoppningsvis få tillbaka lite frid och glädje igen. Det som jag inte höll med om skulle jag lämna. Efter hand försvagades min omdömesförmåga emellertid, och jag tog in mer och mer av budskapet utan att själv bearbeta det. Jag började medvetet låta mitt sinne förnyas med undervisningen. Det trodde jag var räddningen från ofriden.

Undervisningen den första terminen på skolan präglades mycket av kamp och strid emot djävulen, och jag praktiserade detta så gott jag kunde. Uttryck i stil med att ”djävulen inte kommer att lämna mig i fred förrän jag har låtit honom veta att jag verkligen menar allvar med att stå honom emot”, gjorde att jag kämpade allt vad jag kunde emot honom. Det var mitt ansvar att kämpa mot djävulen. Jesus hade redan gjort allt han skulle göra åt djävulen när Han tog vapnen från honom i dödsriket. Nu hade Jesus gett mig sina vapen av ren nåd. Allt hängde på om jag skulle använda dessa vapen jag fått för att besegra djävulen i mitt liv. Gjorde jag inte det, hade jag ingen hjälp att vänta från Jesus. Han hade ju reda gjort allt.

Vapnen jag använde var befallningar riktade mot djävulen i Jesu namn, fullmakten att binda andemakter i Jesu namn, bekännelse av Guds Ord, krigstungotal (aggressivt tungotal riktat mot djävulen) och barnsnödsbön (vrål och stönanden ämnade att bryta djävulens fästen och i stället föda fram bönesvaret i andevärlden). Att ta del av smörjelsen (den utgjutna kraften) på Livets Ord var också något som skulle hjälpa mig, liksom skratt i Anden (våldsamma skrattanfall) och intensiv lovsång.

Mer långsiktig hjälp och styrka skulle jag få genom att mata mig med Ordet. Det gjorde jag genom att lyssna till ”smord” undervisning och genom att själv läsa Bibeln. Eftersom det var viktigt att undervisningen som skulle hjälpa mig var ”smord”, vågade jag inte ta in annan undervisning än den som stämde med Livets Ords linje. Jag vågade inte längre lita på mitt eget omdöme när det gällde bibeltolkning.

Så småningom blev jag allt tröttare och mindre segerviss. Jag tyckte mig föra en ojämn kamp emot djävulen. Det verkade mer troligt att han skulle segra än att jag skulle göra det. Jag orkade inte hålla på så här mycket längre. Jag undrade på allvar hur jag skulle orka fortsätta leva om den plåga jag upplevde inom mig aldrig skulle ta slut.

På skolan fick jag så småningom höra en annan typ av undervisning som fick mig att slappna av och ta emot Guds kärlek och därmed må lite bättre. Det var en undervisning om Guds nåd, kärlek och barmhärtighet, som jag fick höra genom Johnny Carlsson och Linda Graaf-Bergling. Den här undervisningen var som balsam för en trött och sårad soldat. Jag är tacksam att jag fick höra den när jag behövde den som bäst. Jag tror att det var det som räddade min psykiska hälsa och kanske även mitt liv i den krisen. Jag började övergå från att strida mot djävulen till att enbart lova Gud. Detta mådde jag mycket bättre av.

Allteftersom jag började må bättre, blev jag mer hängiven trosrörelsen. Jag började känna mig entusiastisk och glad över att få vara med i upptakten till den stora väckelse som vi ofta talade om. Under ytan lurade en stark rädsla för att åter komma in i det fruktansvärda tillstånd jag befunnit mig i under de första månaderna på Livets Ord. Den här paniska rädslan var en viktig motivation till ständigt engagemang inom trosrörelsen.

Jag var tvungen att ständigt ha något projekt på gång. Det var svårt att någonsin sitta ner och riktigt slappna av. Att vara så mycket som möjligt i ”smörjelsen” såg jag som min räddning. Allt som på något sätt störde mitt deltagande i trosrörelsen, och därmed i ”smörjelsen”, kändes som ett hot att återgå till det tillstånd av olidlig ångest och inre plåga som jag befunnit mig i under den första tiden på Livets Ord. Jag blev så hängiven trosrörelsen att en något mer skeptisk tjej från bönegruppen sa så här när hon hörde att jag lämnat rörelsen: ”Kan han lämna så kan vem som helst göra det.”

Trots att jag aldrig upplevt något liknande tidigare under mitt liv, kunde jag inte se sambandet mellan plågan och undervisningen på Livets Ord. Jag trodde på det som jag ständigt fick höra; att det var just på grund av att Livets Ord var av Gud som jag blev så plågad, därför att det var djävulen som desperat försökte hindra mig från att komma in i Guds plan med mitt liv.

Kontakten med familjen

När jag blev mer hängiven i trosrörelsen, blev kontakten med familj och gamla vänner sämre. Detta trodde jag, åtminstone delvis, var ett offer och ett lidande för Kristi skull. En kväll ville mina föräldrar och min syster prata med mig om min situation. De var allvarligt bekymrade över min förändring, och min syster grät eftersom hon tog den här förändringen mycket hårt. Hon hade nyligen kommit hem efter tre månaders vistelse utomlands och såg förändringen tydligare än de andra.

Med min systers tillåtelse citerar jag ur hennes dagbok från den här tidpunkten: ”Vad är det som blir fel? Eller är det inte fel. En stark, glad och nyfiken människa förvandlas genom sin nya kristna tro till en osäker och inåtvänd människa. Han tappade alla sina tidigare intressen. Han gav hela sin själ åt Jesus. Det är ju så man ska göra enligt bibeln, men det måste ha blivit fel någonstans. Han är mindre lycklig nu. Den energi och glädje han en gång utstrålade är nu borta. Varför försvann den? Är det så här det ska vara? Är det som honom vi alla ska göra? Nej! Det kan inte vara rätt!Eller är han egentligen lyckligare nu, innerst inne, än vad han var innan han började tro på Jesus? Han kanske har funnit en annan sorts lycka som vi andra människor inte kan se. Vi kanske är blinda för den härlighet han har funnit i sin tro. Hans osäkerhet skrämmer mig. Den skrämmer mig mer än andras dåliga självförtroende just för att han en gång var så mycket säkrare. Men vems fel är det att det blev så här? Är det fel? Ja, det måste vara fel! Eller är det jag som har fel? Lever jag ett helt meningslöst och tomt liv? Vi försöker alla dra honom ur religionen, som ett desperat försök att rädda honom. Rädda honom från vad? Jag vet inte. Det är kanske därför vi blir så rädda. Vi vet inte vad som är orsaken till hans förändring. Vi vet inte vad som händer. Vi vet bara att det händer. Jag vill hjälpa honom, jag vill göra något, men vad!?”

För att ta min systers reaktion på allvar, skulle jag bli tvungen att ifrågasätta hela mitt engagemang i trosrörelsen. Det orkade jag inte göra vid detta tillfälle. I stället valde jag att tro mer på vad mina vänner i trosrörelsen sa om min förändring. Där sa en del att de sett en positiv förändring. Jag tror verkligen att det var så, sett från deras ståndpunkt. Jag började bli alltmer självsäker inom trosrörelsen, och därmed mer utgivande och utåtriktad i de sammanhangen.

Jag tyckte mycket om mina förtvivlade föräldrar och syskon, men nu upplevde jag att jag måste överge dem för Jesu skull. Att följa Jesus genom att gå klart bibelskolan och fortsätta att ge mig hän i väckelsen var viktigare än mina föräldrar och syskon. De skulle nog förstå så småningom att jag gjorde rätt, för jag skulle bli förvandlad till en glad och frimodig kristen, om jag bara kom igenom de tillfälliga svårigheterna och gick klart bibelskolan. Det var antagligen det som djävulen ville stoppa genom mina föräldrar och syskon. Gud hade stora planer för mig och jag fick inte ge upp nu.

Det blev svårt att umgås med familjen. Jag höll mig borta så mycket som möjligt utan att fördenskull helt bryta kontakten. Det blev en osynlig mur mellan mig och resten av familjen. Vi kunde umgås och tala om alldagliga ting, men jag vågade aldrig släppa dem inpå livet. Så fort de antydde något negativt om mitt engagemang i trosrörelsen, såg jag det som en attack från djävulen. Jag lärde mig att stå emot dessa attacker så att de inte skulle påverka mig känslo- eller tankemässigt, vilket gjorde att familjen upplevde mig som icke kontaktbar. Det blev en känslomässig glasvägg mellan mig och resten av familjen.

Jag var mycket ledsen över den försämrade kontakten med familjen, men jag såg inget alternativ. Jag var tvungen att gå före dem och hoppades att de skulle komma efter så småningom. Ett av mina viktigaste böneämnen var att de skulle bli kristna och förhoppningsvis även gå med i trosrörelsen. Jag började verkligen satsa allt på trosrörelsen, vilket för mig betydde att satsa allt för Jesus. Jag hjälpte till med konferenser och for på tältkampanj och missionsresa, vilket var mycket givande.

Under och tecken

På Livets Ord, eller inom övriga trosrörelsen i Sverige, såg jag aldrig något påtagligt under när det gäller helande. Jag var vid några tillfällen med om att be för människor med smärtor som under bönen försvann. Det kan mycket väl ha rört sig om övernaturliga ingripanden från Gud, men det var inte otvetydiga under. Samma sak kan ske genom psykologiska mekanismer.

När jag följde med en trosförkunnare till Polen och Indien, skedde saker som skulle kunna röra sig om under, även om man inte helt kan utesluta psykologiska förklaringar. I Polen såg jag hur en kvinna, som kom till kyrkan i rullstol och uppgav att hon inte kunnat gå på åtta år, plötsligt reste sig och började gå. De första stegen var mycket vacklande och hon fick gå bredvid en person som stödde henne. Dagen därpå kunde hon gå utan stöd, och snart gick hon till kyrkan. Ett år senare gick hon fortfarande. Rullstolen hade hon ställt till allmänt beskådande i kyrkan. Det skulle kunna röra sig om ett genuint under.

I Indien var jag med om hur en kvinna, som uppgav sig vara döv, efter förbön plötsligt sprang omkring och berättade för människor att hon kunde höra. Jag vet inte vad som hände med kvinnan efter det, och därför är det svårt att säga något säkert. Det var i varje fall en märklig händelse.

Omvändelseförkunnelse

I förkunnelsen för hinduer och muslimer i Indien fick det som är typiskt för trosundervisningen träda tillbaka för ett mer klassiskt budskap om Jesu död och uppståndelse med betoning på omvändelse. Många hinduer och muslimer följde uppmaningen att tro på Jesus Kristus. De följde åtminstone uppmaningen just då.

Kampanjerna gick vanligtvis till så att en mer eller mindre välbyggd scen sattes upp på en öppen plats. Några glödlampor monterades på scenen och sedan spelade man kristen musik så högt det gick på högtalarna. Vanligtvis samlades en nyfiken skara efter en stund. Predikan handlade om Jesus Kristus; försoningsdöden på korset, att Jesus dött för våra synder och för våra sjukdomar. Evangeliet målades livligt upp, med stark betoning på Jesu död och uppståndelse. Därefter gavs inbjudan att ta emot Jesus Kristus. Man bad också för sjuka. Kväll efter kväll gjorde man om samma sak tills stora skaror samlades. Många av dem tog emot Jesus, ibland upp till flera hundra under en och samma kväll.

Verksamheten bestod dels av de utåtriktade mötena och dels av seminarier för kristna ledare. Förkunnelsen i de utåtriktade mötena var mycket lik traditionell kristen förkunnelse. Det enda som klart skilde sig, var att man utlovade kroppsligt helande för alla i det här livet. Ledarseminarierna var däremot mer präglade av Hagins undervisning. Man lät också med särskilt tillstånd trycka upp och sprida Hagins litteratur på det lokala språket.

I den här verksamheten fanns en djärvhet i att predika Kristus för de onådda och att våga be att Gud skulle göra mirakler. Jag har inte sett någon kristen verksamhet som till det yttre mera liknat det som berättas i Apostlagärningarna. Det här var vad jag längtat efter hela mitt kristna liv. I gruppen fanns en ärlig och uppriktig längtan att nå ut med det sanna evangeliet om Jesus till människor. Denna längtan var kanske starkare än jag upplevt hos några andra kristna. Ofriden försvann mer och mer, särskilt när jag var aktiv. Jag började trivas bra med att leva så här och ville gärna fortsätta med den här typen av verksamhet.

Oroade vänner

Jag flyttade tillbaka till min studieort för att hjälpa till med verksamheten i en nystartad trosförkunnelsegrupp där. För att försörja mig tog jag ett tillfälligt jobb på sjukhuset. Jag var övertygad om att jag arbetade för Jesus och satsade därför allt, entusiastisk och glad över att få vara en del i Guds plan för den stora väckelsen. Optimismen inför framtiden överskuggade det som var jobbigt, och gruppen jag befann mig i svetsades samman till en fin och kärleksfull gemenskap. Där såg man min nya entusiasm och frimodighet som något fint och positivt.

Samtidigt blev vänner utanför gruppen mer tveksamma till min förändring. Det ledde till att jag tyckte att det blev påfrestande att umgås med dem, vare sig de var kristna eller inte. Jag undvek djupare kontakt med alla utom de som verkade öppna för mitt budskap. En del vänner ville umgås med mig trots att de ogillade det sätt som jag förändrats på, men eftersom det var psykiskt påfrestande att träffa dem alltför mycket, undvek jag det så gott det gick utan att vara oförskämd.

Den här utvecklingen förbryllade mig. Jag tänkte att det berodde på att jag kommit in i nya andliga dimensioner och blivit känsligare i Anden. Därför mådde jag dåligt av det som var fel i Anden. Jag trodde att jag blev ledd av Guds Ande att undvika umgänge med mina vänner utanför gruppen, eftersom de ”drog ner min smörjelse”. Om man vill gå vidare med Gud så lämnar man alltid några bakom sig, och dem måste man bryta med så att de inte hindrar en. Det var bara att välja — Gud eller vännerna. Jag valde Gud, som jag såg det.

Trosgruppen

Om kontakten med folk utanför gruppen var dålig, så var den desto bättre med folk i gruppen. Vi var ett gäng som kämpade tillsammans, uppmuntrade varandra och hade mycket roligt. Vi träffades ofta hemma hos varann, förutom på offentliga möten och vid evangelisation. Inom gruppen fanns en stark syskonkärlek och omtanke. Det fanns elitistiska tankar och en del spänningar inom gruppen, men sammanhållningen prioriterades ändå högt. Villkoret för gemenskapen var dock att man var positiv till trosrörelsen. Om det villkoret inte uppfylldes, fungerade gemenskapen inte alls.

Tvivel

Sommaren 1986 började jag tvivla starkt på att det var rätt ställt med trosförkunnelsen, framför allt vissa bitar av den. Jag träffade en vän från bibelskolan vars svåra psykiska problem gick att härleda till vissa bitar av trosförkunnelsen, eller till att han hade tagit förkunnelsen på fel sätt. Han hade missat Guds nåd och barmhärtighet totalt. Det hela kändes olustigt, vare sig han hade missuppfattat undervisningen eller inte.

När jag tänkte efter så hade jag märkt att en del andra från bibelskolan haft liknande problem, och det bekymrade mig. Jag visste att några sökt psykiatrisk hjälp och att en person till och med blivit psykotisk, det vill säga tappat verklighetsuppfattningen och blivit galen.

Det var obehagligt att veta att förkunnelsen gav de här negativa resultaten i en del fall. Jag tog det som en av djävulens attacker mot rörelsen och mitt engagemang i densamma. Samtidigt såg jag att de här problemen åtminstone delvis berodde på brister i förkunnelsen som ledde till att många fick svårt att vara trygga i Guds nåd såväl i medgång som i motgång.

”Eftersom många blir så väldigt glada och frimodiga av förkunnelsen så måste den ju vara riktig, men Gud behöver finslipa den lite mer så att de negativa biverkningarna kan undvikas”, tänkte jag, och hoppades att ledarna för trosrörelsen skulle bli lite mer ödmjuka och få upp ögonen för bristerna i förkunnelsen. Jag såg alltså att det fanns klara brister, men jag trodde ändå att rörelsen i sin helhet var från Gud. Jag trodde att det var djävulen som förstorade upp bristerna för att stoppa väckelsen.

Hemma hos mina föräldrar hittade jag några böcker som tog upp trosförkunnelsen från en kritisk ståndpunkt, och jag blev så nyfiken på vad som stod i dem att jag läste dem. Det var ”Tro eller övertro” av Charles Farah, ”Varför är trosförkunnelsen farlig” av Hans Lindholm och Fredrik Brosché samt ”Prestationslös tro” av Sven Reichmann. Jag höll med om mycket av vad de hade att säga, men jag ville ändå inte tro att trosrörelsen var fel. Min livsglädje var just då mycket beroende av trosrörelsen. Jag tvivlade ändå på det hela och det var väldigt jobbigt; allt kändes meningslöst och tråkigt. Det kändes som om marken började gunga under fötterna och jag drabbades av ångest.

Kamp mot tvivlet

Efter att ha gått igenom en sådan rejält jobbig period, bestämde jag mig för att inte släppa in mera tvivel. Jag orkade inte med att ha det så jobbigt. Det verkade helt klart att det var djävulen som hade lurat mig och givit mig en rejäl omgång. Jag insåg att kritiken mot förkunnelsen visserligen var riktig på många punkter, och att en hel del människor verkligen mådde dåligt av den. Men jag trodde att djävulen hade använt detta till att passivisera mig och få mig att sluta att arbeta för rörelsen, som trots bristerna ändå var ”det som Gud gör i Sverige idag”.

Det som var svårast av allt var att jag upplevde att min pastors förtroende för mig hade minskat dramatiskt. Det som fram till det här tillfället hade glatt mig mer än något annat, var den uppmuntran och det förtroende han hade visat mig. Arbetet tillsammans med honom var för mig även nära sammanknippat med Guds plan för mitt liv. Plötsligt kändes det som att allt det fina var bortfluget. Han kallade mig för en svikare, och efter det var inget längre som förut. Jag hade vacklat och var inte längre riktigt pålitlig. Livet kändes meningslöst. Jag kom in i en depression och en vanmakt.

Det fanns ingen jag kunde prata med om mina svåra känslor. Jag kunde inte prata med min ledare, eftersom jag upplevde att jag inte längre var värd förtroende. De andra i gruppen kunde jag inte heller prata med, eftersom jag då skulle ha riskerat att så in tvivel eller osämja inom gruppen. De hade med all säkerhet tagit upp frågan med ledaren, eller uppmanat mig att göra det. Familjen eller någon annan utomstående kunde jag inte heller anförtro mig till, eftersom de då hade underblåst mitt gryende tvivel på rörelsens sätt att fungera. Jag blev helt ensam med det jag kände, utan möjlighet att tala med någon överhuvudtaget.

Åter entusiast

När jag träffade deltagarna i Umeå, sa de att våra möten var mycket viktiga. I stort sett alla jag talade med längtade efter att vi skulle starta upp igen efter sommaren. Att lägga ner mötena var helt otänkbart. Det skulle ha uppfattats som ett stort svek mot de deltagande. Det kändes som att jag hade en skyldighet att fortsätta att hjälpa till med mötena för deras skull. Jag kan tänka mig att vilken ledare som helst inom rörelsen kan känna något i den vägen, om de någon gång skulle tvivla på det de gör.

Hur skulle jag kunna ställa allt tillrätta igen? Det som gav mitt liv mening hade ju ryckts bort från mig. Jag gjorde mig stenhård mot allt och alla som skulle kunna få mig att tvivla på trosrörelsen igen, och satsade allt på arbetet inom rörelsen. Jag bestämde mig för att jag inte skulle låta djävulen stoppa mig!

Tvivlen försvann efterhand och glädjen och entusiasmen kom tillbaka. Det såg jag som ett tecken på att jag hade handlat rätt, och jag blev mer och mer övertygad om att jag höll på att förbereda för den stora väckelsen som jag hoppades på. Jag ville verkligen arbeta för Jesus och jag trodde att Gud hade kallat mig till att arbeta inom trosrörelsen trots bristerna jag hade sett. ”Brister finns det ju överallt, och någonstans måste man verka om man vill tjäna Jesus.” ”Om jag skulle vänta tills jag hittade det felfria sammanhanget, skulle det aldrig bli något gjort. Trosrörelsen måste ju ändå i grund och botten vara från Gud, för där skedde ju under och tecken och en del förkunnare fick fara upp till himlen och höra vad Jesus verkligen tyckte.” Många förkunnare berättade om upplevelser av himlen och direkta tilltal från Jesus. Där låg förkunnare i andra sammanhang i lä.

”Jag föredrar löpeld framför en begravningsplats” var kontentan av en predikan av Lester Sumrall, en trospredikant som jag hade stor respekt för. Jag tog fasta på hans motto; jag var hellre i ett sammanhang där det visserligen gick till överdrift och blev ganska tokigt ibland, men där det åtminstone hände något och inte var dött och tråkigt.

När jag visade mig trofast, fick jag successivt tillbaka förtroendet. Det var något jag absolut inte ville förlora igen. Jag var beredd på att göra vad som krävdes för att få fortsatt förtroende. Det viktigaste var att undvika att släppa in tvivel på det vi gjorde för Gud. Vetskapen att en del av de hotande tvivlen tidigare kommit genom resten av familjen, gjorde att jag höll en distans till dem och var på min vakt mot eventuella nya attacker. Jag såg hädanefter till att alltid ta med någon eller några vänner från trosrörelsen när jag besökte hemmet.

Så småningom fick jag större förtroende i arbetet och fick börja tolka amerikanska talare och även predika ett par gånger. Det var enormt givande. Det var ju precis vad jag ville göra. Jag var övertygad om att Gud höll på att förbereda mig för något stort och viktigt. Flera personer uttalade profetior över mig vid olika tillfällen. Innehållet pekade alltid på att jag var på väg in i en viktig tjänst för Gud. Att den väntande uppgiften var knuten till trosrörelsen var underförstått. Profetiorna band mig på så sätt hårdare till trosrörelsen. Självförtroendet inom rörelsen började långsamt komma tillbaka efter den förödmjukande upplevelsen.

Konfrontation med obehaglig information

Mitt i denna period av förnyade framtidsvisioner, sommaren 1987, åkte jag hem för att besöka mina föräldrar och syskon. Utan min vetskap hade de arrangerat en sammankomst med några som hade lämnat trosrörelsen. Vid det här laget var jag ganska trött på djävulens upprepade försök att hindra mig från att komma in i Guds plan med mitt liv. Nu när allt började att fungera så bra, hade jag sannerligen ingen lust att lyssna på några stackars förvirrade avfällingar.

Jag blev mycket arg och tänkte ta min väska och åka därifrån. Jag märkte emellertid hur allvarligt mina föräldrar och syskon tog det här. Bland annat hade de allihop tagit ledigt från sina jobb och ställde upp mangrant för den här genomgången. Från deras sida var det här en satsning som man kanske bara gör en gång i livet. Jag hade vid tidigare försök från deras sida gång på gång vägrat att ta del av negativ information angående trosrörelsen. Min syster lyckades under tårar övertala mig att lyssna på vad avfällingarna hade att säga. Samtidigt som jag var mycket arg på familjen, blev jag på något sätt rörd över deras missriktade omtänksamhet.

Dessutom skulle min tro hålla även för den här prövningen om det jag trodde på var rätt. Jag var övertygad om att jag med Guds hjälp skulle klara mig genom den här attacken från djävulen. Sedan skulle jag styrkt kunna åka tillbaka för att fortsätta verksamheten i trosrörelsen.

Jag märkte att dessa ”avhoppare” på olika sätt hade blivit skadade av trosförkunnelsen. Det var i och för sig inget nytt. Jag visste redan att de som inte var grundade i nåden och som tog förkunnelsen på fel sätt kunde ta rejäl skada. Det berodde ju också på att det var en sådan dynamit i förkunnelsen att djävulen slog vilt mot alla som var på väg att ta in den. Står man inte fast, kör djävulen över en.

Antagligen hade de här personerna dessutom släppt in kritikandar och då var det inte undra på att de hade mått dåligt. När man går emot det som Gud gör, går man ju utanför Guds beskydd. Då står dörren öppen för djävulen att komma och plåga en och viska självmordstankar i öronen på en. Det är inte förkunnelsens fel att det blir så. Det är inte att leka med att gå emot Gud.

Två före detta medlemmar i moonrörelsen hade också blivit inbjudna till den här sammankomsten. Trots allt var det intressant att lyssna på deras erfarenheter. Men moonrörelsen tyckte jag inte kunde jämföras med trosrörelsen. Moonrörelsen är ju en sekt.

Videofilmer

Vi igenom ett antal videofilmer om olika sekter. Det var också intressant. Jag hade hela tiden på mig min ”andliga skyddsrustning”, det vill säga jag lät mig inte bekommas av information som skulle kunna rubba min tilltro till trosrörelsen som en sann väckelse från Gud. Jag blev trots allt omtumlad av framför allt tre videofilmer.

Den ena var en dokumentärfilm från en avindoktrinering av en medlem i en amerikansk sekt. Med ett överlägset leende, lätt distanserad blick och något stel ansiktsmimik avvisade hon totalt familjemedlemmars och andras försök att komma till tals med henne angående engagemanget i sin bibelbaserade sekt. Denna sektmedlem betedde sig precis som jag; det var som att se mig själv på TV. Det var helt uppenbart för mig att personen på TV-rutan hade ett sjukligt beteende och att hon var vad man brukar kalla hjärntvättad. Det som fick mig omtumlad var att jag insåg att jag betedde mig på precis samma sätt.

Den andra var en dokumentärfilm om Jim Jones, pastorn som fick drygt 900 av sina medlemmar att begå självmord i sydamerikas djungler. Under en predikan ropade Jim Jones ut: ”Jag är Gud!” Jag påmindes om hur min pastor i en predikan hade ropat ut precis samma sak med samma tonfall. Igenkännandet var en chockupplevelse.

Den tredje videofilmen som berörde mig var en intervju med Johanna Michaelsen, en kristen kvinna med förflutet som spiritist. Under sin utövning av spiritism hade hon tillbett och fått kontakt med en varelse som hette Jesus. Hon hade använt samma principer som jag lärt mig på Livets Ord, nämligen visualisering och bekännelse, och påstod att det var väl känt bland ockultister att man med dessa tekniker kan få kontakt med den ockulta andevärlden.

Visualisering innebär att man för sin inre syn formar en bild av vad man önskar, och med hjälp av sin egen tankekraft framkallar det man vill ha. Om man önskar uppleva Jesu närvaro exempelvis, formar man en bild av Jesus i sitt inre och med hjälp av den framkallar och upplever man Jesu närvaro. Den Jesus som då kommer till en, påpekade Johanna Michaelsen, blir inte den sanne Bibelns Jesus. Det blir i bästa fall en produkt av vår egen fantasi eller i värsta fall en uppenbarelse av djävulen förklädd till ljusets ängel.

Bekännelse innebär, i likhet med detta, att man uttalar ord som förväntas påverka omständigheterna och exempelvis konkretisera Jesu närvaro. Det handlar alltså om att man med hjälp av tekniker kan frammana och uppleva Jesu närvaro eller vadhelst annat man önskar. Skillnaden mellan visualisering/bekännelse och bön är att i det första fallet ordnar man själv bönesvaret, eventuellt med hjälp av ockulta krafter, och i det senare fallet överlåter man till Gud att ordna bönesvaret.

Jesus hade kommit till Johanna som en underbar ljusgestalt och hjälpt henne. Hon berättade att det hade skett stora under och tecken, inklusive mirakulösa helanden. Men det var en Jesus som inte höll sig till Bibelns budskap och som så småningom visade upp en ond sida. Det var en annan Jesus än Bibelns. När jag fick höra det här blev jag uppskakad. Jag förstod att jag inte kunde lita på några känslor, röster eller uppenbarelser. Var den Jesus jag hade tillbett och upplevt kontakt med en annan Jesus? Den enda jag vågade lita på nu var den Jesus som beskrivs i Bibeln.

Johannas syster försökte få Johanna att förstå att den Jesus hon umgicks med inte var Bibelns Jesus och att den spiritistiska verksamheten inte var av Gud. Johanna försvarar sig med hänvisning till känslostämningar, under och tecken. Liknande argumentation hade jag givit mig in på när jag försvarat mitt engagemang i trosrörelsen. Jag hade varit uppriktig, men det hade Johanna också varit.

”Under flera år hade jag varit med om det verk som utförs av dem som håller sig till Satan. Nu var jag med om Guds verk. Det kändes så totalt annorlunda. Jag märkte att det var skillnad. . . All ära gavs till ‘min Fader och Herre’; vi blev hela tiden uppmanade att lyfta våra tankar till Gud och be Fader vår. Förresten, vad skulle Satan ha för nytta av att hela och göra gott och kasta ut ‘demoner’.”

Johanna Michaelsen var under sin tid som spiritist övertygad om att de under och tecken hon såg i sin verksamhet var av Gud. ”Helande måste ju vara av Gud. Djävulen skulle väl aldrig kasta ut demoner!” Här var en spiritist som försvarade sitt engagemang inom spiritismen på precis samma sätt som jag försvarat mitt engagemang inom trosrörelsen! Det var en chockerande upptäckt. Jag insåg att jag måste överväga att göra en omvärdering av grunden för min ståndpunkt. Kim, Johannas syster, ställde några frågor som skakade om Johanna. Jag blev berörd av frågorna.

”‘Du säger att du kan skilja mellan goda och onda andar, men hur kan du vara säker på att dina sinnen inte bedrar dig?’ ‘Ja, Pachita utför märkliga operationer, men hur kan du vara säker på att hennes kraftkälla är Gud?’ ‘Du säger att du tror på Jesus – men vilken Jesus?’ ‘Hur vet du att den Jesus du ser i ditt laboratorium är Bibelns Jesus?’ ‘ Hur vet du att demoner verkligen kastas ut. Är det möjligt att de förställer sig?’” Jag var tvungen att ställa mig de här frågorna själv. Min världsbild började snurra runt.

Utstrålning

Vid några tillfällen när jag var som mest hängiven i trosrörelsen sa människor till mig att det strålade från mitt ansikte av Guds härlighet. Det hade jag med glädje tagit som ett bevis på att Gud verkade i mitt liv. Nu läste och hörde jag om hur människor lockades till Moonkyrkan på grund av strålglansen från medlemm-arnas ansikten.

”‘Han var en mycket, mycket dynamisk person; han bara strålade när han talade. Han började normalt och lugnt; sedan gick han mer in i det och hans ögon bara strålade. Det var oerhört vilken kraft hans ögon hade. Vi satt där fastklistrade till honom under det att han kommunicerade det här viktiga budskapet om att frälsa världen. Han gick runt under det att han talade. Varenda muskel var inkopplad; han talade till oss med hela sin kropp. På grund av honom beslöt vi att acceptera inbjudan till helgseminariet på landet, för att ta reda på vad det var som gjorde honom så entusiastisk.’ Cathy skjuter in: ‘Min första reaktion på dessa människor var, jag vet inte vad de har, men jag vill ha det. Allihop verkade rofyllda, hänförda eller mycket, mycket kärleksfulla.’”

Jag insåg att människors upplevelse av utstrålning från mitt ansikte inte alls behövde vara något tecken på att man har upplevt Gud. För mig var det otänkbart att Gud skulle ha gett medlemmarna i moonrörelsen en sådan strålglans. Jag blev tvungen att inse att man kunde få en falsk utstrålning som inte kommer från Gud, och att människor ändå kunde attraheras av den.

Människor blir frälsta

Min utgångspunkt hade varit att så länge människor kommer till tro på Jesus i trosrörelsen, får man ha överseende med det som är fel. Efter att ha läst om rörelsen Guds Barn (numera Kärlekens Familj) såg jag att det inte håller att resonera på det sättet. Jag förstod att man måste se djupare än så.

Genom Guds Barn blev många ungdomar frälsta och fick sina liv förvandlade. De positiva förvandlingarna var mest påtagliga i början av rörelsens verksamhet, då utslagna ungdomar blev glada och utåtriktade och ivrigt började vittna för andra om hur Jesus förvandlat deras liv. Medan allt detta positiva skedde hade redan ledaren, Moses David, börjat ersätta Guds Ord med egna uppenbarelser. Visserligen fann han stöd för sina uppenbarelser i Bibeln, men de stämde inte med Bibeln som helhet. Gradvis förledde han de nyfrälsta ungdomarna bort från Gud och Guds Ord. Vad de inte visste var att en annan kraft var verksam under allt det som verkade bra. För dem som kom till tro inom Guds Barn och stannade i rörelsen, blev det sista värre än det första. Den här insikten gjorde att jag på allvar måste se vad som i slutändan händer med de som kommer till tro på Jesus inom trosrörelsen. Jag förstod att det inte bara räcker att glädjas över att människor kommer till tro.

Ny frimodighet

Många inom trosrörelsen utstrålar en ny frimodighet och säkerhet. En imponerande handlingskraft präglade även Guds Barns medlemmar. ”Man ser sällan sådan lojalitet och beslutsamhet förutom i den fanatiska hängivenheten hos ‘frihetskämpar’ eller i ‘befrielsegrupper’ som PLO. David Bergs lärjungar hängav sig till 100 procent.”

Den hundraprocentiga hängivenheten kännetecknade de första kristna. Det ser man klart i Nya testamentet. Men här framgår att en hundraprocentig hängivenhet även fanns hos medlemmarna i Guds Barn. Hängivenheten i sig kan alltså inte vara ett säkert kännetecken på sann kristen tro.

Marjoe

Att folk faller i golvet och sedan ligger och rycker och skakar ett tag ser man ganska ofta i trosrörelsen. Precis samma fenomen har jag sett på videofilmen ”Marjoe” , när predikanten Marjoe Gortner bad för folk på möten i kristna församlingar i USA. I början av filmen samtalar Marjoe med sina filmtekniker, och det framgår att han vill göra filmen som ett sista utspel innan han avslöjar att han lever ett dubbelliv. Filminspelarna, som inte verkar ha något med kristen tro att göra, är helt införstådda och spelar med i spelet. När Marjoe berättar för filmarna hur de bör uppträda för att inte väcka uppmärksamhet i församlingarna skymfar han Jesu blod och den kristna tron. Därefter går Marjoe rakt in i församlingarna och predikar om Jesus, ber i tungor och använder Jesu namn i bön för människor.

Marjoe lyckades lura den ena församlingen efter den andra, inklusive pastorerna. Församlingarna han lurade såg ut att motsvara något mellanting mellan svenska pingst- och trosförsamlingar. Vad jag lärde mig av Marjoe är att när människor faller behöver det inte alls vara det Guds godkännande av förkunnaren som jag hade föreställt mig att det var, att förkunnare kan predika om Jesus, be i Jesu namn, säga att Jesus är Herre och tala i tungor utan att de tror på Jesus och att allt detta kan ske på ett sådant sätt att kristna inte märker att det är något som är fel.

Begynnande omvärdering

Mina ögon öppnades på något sätt så att jag kunde börja ta in de obekväma fakta som jag konfronterats med under mina tre år i trosrörelsen, men aldrig vågat ta riktigt på allvar. Men å andra sidan hade trosförkunnelsen betytt så mycket för både ,mig och många andra. Många människors liv hade ju blivit förvandlade i positiv riktning. Jag fick inte det hela att gå ihop. Jag kunde inte fortsätta att helhjärtat jobba inom rörelsen utan att gå till botten med det här. Varför blev det så tokigt för så många?

Jag besökte en själavårdare som själv hade erfarenhet av trosrörelsen och hade börjat bearbeta dess negativa sidor. Samtalet bekräftade vad jag egentligen redan visste av egen erfarenhet. Den som utan förståelse av Guds nåd lyssnar på trosförkunnelsen kan hamna i en alltmer förtvivlad kamp mot ondskans andemakter, vilket i olyckliga fall kan leda till akut psykos. Jag förstod att det var vad jag själv varit på väg in i under den första terminen på Livets Ords bibelskola, innan jag rycktes ur kampen genom att jag delvis fick upp ögonen för vad Guds nåd innebär. Det var endast en glimt av Guds nåd jag hade fått den gången, men den räckte för att bryta den onda cirkeln och rädda mig från vansinne.

På själavårdarens inrådan inköpte jag ett par bibelkonkordanser (bibliska ordböcker) och ägnade ett par veckor åt att gå igenom samtliga bibelverser som behandlade ämnena människosyn, försoning, tro, ledarskap. Jag läste även alla böcker om sekter jag kom över. Under de veckorna vacklade jag en del fram och tillbaka mellan positiv och negativ syn på trosförkunnelsen. Jag var fortfarande inte helt säker på vad jag skulle tro om alla intryck jag fått.

Tankekontrollen bryts

Jag besökte därefter själavårdaren en andra gång. Efter det samtalet fick jag förbön för att bli fri från det destruktiva inflytande jag varit under. Senare under kvällen satt jag för mig själv. Då gick det upp för mig hur illa det egentligen var ställt med trosrörelsen. Jag grät en lång stund, och satte mig genast och skrev till en av mina vänner. Jag visste hur man skulle se på min ändrade inställning, vilket speglades i mitt sätt att skriva. ”Du tänker kanske att jag är helt förvirrad och att djävulen har lurat mig. Det är vad jag hade trott för en och en halv månad sedan, och det är vad många kommer att säga till dig.” Den kvällen hade tankekontrollens grepp över mig brutits.

Torbjörn Swartling

Gå till innehållsförteckning

https://www.karlektillsanningen.se