KAPITEL 2: ANDLIGA FENOMEN DEL 1

Hädelse mot den Helige Ande

I bedömandet av ett andligt skeende är det viktigt att man inte gör samma misstag som fariséerna när de hävdade att Jesus var besatt av en ond ande och att det var med demonernas furste som Han drev ut de onda andarna (Matt 9:34, 12:24). Jesus talar i det här sammanhanget om hädelse mot den Helige Ande. Att medvetet göra sig skyldig till något sådant är oförlåtligt.

Undvika splittring

Paulus gläder sig åt att andra förkunnar Kristus även om det sker med orena motiv (Fil 1:15-18). Huvudsaken för honom var att Kristus blev predikad. Att hålla sig till en viss förkunnare och avvisa en annan menar han är att dela Kristus (1 Kor 1:10-13). En liknande frågeställning kommer upp när lärjungarna vill hindra en utomstående man från att driva ut onda andar i Jesu namn (Mark 9:38-40). Jesus säger där att man inte ska hindra en sådan man. Någon som gör en kraftgärning i Jesu namn kan inte strax efteråt tala illa om Jesus.

Gamaliels råd

Gamaliel uppmanade Stora Rådet i Apostlagärningarna 5 att inte förfölja de kristna, eftersom det ändå inte skulle gå att få bukt med dem om det som skedde var av Gud. Var det av människor skulle det bli om intet, trodde Gamaliel. Det var rätt i den situationen, men är inte rätt i alla situationer. Paulus följde inte Gamaliels råd när han kämpade mot villoläror och falska väckelserörelser. Han pekade ut de falska förkunnarna och varnade offentligt för dem. Idag finns det inga seriösa kristna som tillämpar Gamaliels råd på Jehovas Vittnen, som sedan många år varit ett av de starkast växande samfunden både internationellt och i Sverige. Man väntar inte för att se om de så småningom slutar växa eller rent av minskar i antal. Nej, man talar klartext om att det handlar om en villolära. Bibeln vittnar inte om att falska väckelser kommer att avta eller försvinna i ändens tid, utan snarare att de kommer att öka. Ska man sitta och vänta på att de eventuellt kommer att minska i antal och försvinna, så får man troligen vänta tills Jesus kommer tillbaka.

Bibelns varningar för falska läror

Bibeln uppmanar oss också gång på gång att inte vara godtrogna när det gäller andliga företeelser. Uttryck som ”tro det icke”, ”låt eder icke vilseföras” och ”se till, att ingen förvillar eder” är inte nedskrivna utan anledning. Vi måste vara på vår vakt säger Jesus, annars kan vi bli bedragna. (Mark 13:5-6)

Paulus varnar för att villolärare ska komma både utifrån och inifrån församlingen. ”Jag vet, att när jag rest min väg, kommer glupska vargar att tränga sig in bland er, och de kommer inte att skona hjorden. Även bland er själva kommer några att träda fram med villoläror för att locka lärjungarna med sig. Håll er alltså vakna . . . ”(Apostlagärningarna 20:29-31, Giertz)

Falska profeter ser ut som äkta profeter utvärtes (Mat 7:15-27). Falska profeter förvillar genom tecken och under (Mat 24:24-25). Det räcker inte med att man talar om Jesus. Frågan är vilken Jesus man talar om (2 Kor 11:4, 1 Johannes 4:2). Det räcker inte med att övernaturliga yttringar sker. Frågan är vilken ande som är ansvarig för det som sker. Även stora tecken och under inklusive helanden kan vara från andra källor än Gud. (2 Tess 2:9-11, Upp 13:13-14) Spåkvinnan som Paulus mötte i Filippi hade en teologisk riktig bekännelse. ”Dessa män är den högste Gudens tjänare, och de förkunnar för er vägen till frälsning.” Det hon sa var helt rätt, men Paulus kunde ändå skilja spådomsanden från Guds Ande.

De kristna kan inte alltid skilja mellan andarna. Luther kommenterar. ”Och aposteln S:t Paulus skriver om Antikrist i 2. Tess. 2 att han kommer med lögnens alla krafter och tecken och under och med alla slags förförelser till orättvisa o.s.v. och detta för att de inte ville veta av kärlek till sanningen och på så sätt bli frälsta. Det är alltså helt säkert att det i kristenheten måste ske falska tecken och att förvillade kristna skall anse dessa tecken vara rätta och sannfärdiga.”

Gränsdragning

Det finns gränser för vad som kan tolereras som kristen förkunnelse. Inom de gränserna uppmanar Bibeln till samförstånd och överseende med olikheter. Man kan till och med glädjas åt att Kristus förkunnas utifrån orena motiv så länge man befinner sig inom gränserna. Utanför gränserna är det de kristnas skyldighet att klart markera att det handlar om något annat än kristendom. Då är det fel att vara överseende.

Irenæus

Kyrkofadern Irenæus, som var biskop i Lyon på etthundratalet, försvarar i verket ”Mot villoläror” (ca 182-188 e Kr) den kristna tron mot gnosticismen. Han tar där itu med vad det är som skiljer den kristna tron från villolärorna. De olika formerna av gnosticism beskrivs mycket utförligt, och sedan prövas de olika lärorna mot den kristna tron med utgångspunkt från apostlarnas skrifter, det vill säga Nya testamentet. Gnostikernas karaktärsdrag och tillvägagångssätt beskrivs också.

Irenæus skriver att det förfalskade evangeliet kläs i en attraktiv klädnad, så att det verkar mer sant än själva sanningen. ”Villfarelse förs aldrig fram i sin avklädda fulhet, för att undvika att den på så sätt uppdagas och med en gång avslöjas. Utan den kläds listigt i en attraktiv dräkt, så att den för den oerfarne genom sin yttre skepnad verkar (även om det låter absurt) sannare än själva sanningen.”

Enligt Irenæus utförde gnostikerna mycket få under, även om de påstod sig utföra både det ena och det andra. De under som trots allt utfördes kom inte från Gud. Gnostikerna praktiserade magi, enligt Irenæus. I kontrast till magin beskriver Irenæus hur de troende gör under.

”Inte heller utför hon något genom att kalla på änglar eller att använda sig av trollformler eller något annat ondskefullt och egendomligt knep; utan med en ren, uppriktig och ärlig ande riktar hon sina böner till Herren, som skapat allting, och genom att påkalla vår Herres Jesu Kristi namn har hon vant sig vid att utföra mirakler till människors bästa, och inte för att leda dem in i villfarelse.”

Gnostikerna talade om Jesus som Frälsare, Kristus och Logos. Med detta menade de något helt annat än vad de kristna menade. Irenæus påpekar att gnostikernas bekännelse av Jesus och användande av Skriften tjänade till att invagga de kristna i en falsk trygghet. Gnostikerna utnyttjade uttryck som var bekanta för de kristna, och drog dem så gradvis bort från sanningen.

Gnostikerna använde sig av Bibeln. ”När de gör det tar de emellertid inte någon hänsyn till ordningen och sammanhanget i Skriften, och så långt som det går inom dem, styckar och förstör de sanningen. Genom att överföra avsnitt och kläda dem på ett nytt sätt, och göra en sak av en annan, lyckas de med att lura många genom sin vidriga konst i att få Herrens ord att passa sina egna åsikter.” Mot detta ställer Irenæus en rätt tolkning av Skriften, en tolkning där man ser en harmoni med Bibelns helhet. Irenæus beskriver hur gnostikerna bemötte kritik. De gav inga egentliga svar på lärofrågor, utan menade att den som ifrågasatte inte var andlig nog.

”Och om någon av deras åhörare verkligen kräver förklaringar eller börjar ifrågasätta det de säger, påstår de bestämt att han inte förmår att ta emot sanningen, och saknar fröet från ovan (som kommer från) deras Moder; och de ger honom på så sätt inget svar, utan förklarar helt enkelt att han tillhör mellanriket, det vill säga har en köttslig, djurisk natur. Men om någon överlämnar sig själv som ett litet får till dem och följer deras metoder och deras ‘försoning’, blir han så uppblåst att han tror att han varken är i himlen eller på jorden, utan att han har gått upp i Pleroma (det gudomliga, min anmärkning).”

Irenæus tvekade inte att nämna sin tids villolärare vid namn och varna för dem offentligt. Han förstod att han var ansvarig för de människor som vilseleddes genom villolärarna. Han visste vad det handlade om och kunde därför inte tiga. ”För att inte några, genom min försummelse, ska ryckas bort som får rycks bort av vargar, eftersom de inte genomskådar de här männens sanna karaktär, – då de till det yttre är klädda i fårakläder (mot vilka Herren har ålagt oss att vara på vår vakt), och då deras språk liknar vårt, medan deras uppfattningar är klart annorlunda, – har jag sett det som min uppgift (efter att ha läst en del av Valentinus’ lärjungars Kommentarer, som de kallar dem, och efter att ha bekantat mig med deras läror genom personliga förbindelser med några av dem) att för dig, min vän, avslöja dessa illavarslande och djupa mysterier, vilka inte alla klarar att förstå…”

Irenæus var hård och kompromisslös i kampen mot gnosticismen som lära och rörelse, men han hade sann kärlek och omtanke om människorna som var involverade. Han bad för gnostikerna att de inte skulle förbli i villolära, utan att de skulle få lära känna sin Skapare. Han försökte sträcka ut sin hand till dem, inte för att be om förlåtelse för sin kritik eller för att inleda ekumeniskt samarbete, utan för att genom Skriften ”övertala dem att överge en sådan villfarelse.”

Tungotal

Främmande ord att prisa Gud med
Vid ett tillfälle innan jag kom i kontakt med Livets Ord, fick jag en förmåga att tala för mig främmande ord. Efter förbön prövade jag lite stillsamt att tala några stavelser som låg på min tunga. Jag märkte att det fanns några stavelser där, men jag kände mig blyg inför de andra. När jag gick ut och var ensam i en skogsdunge, vågade jag pröva att tala stavelserna. Jag märkte då att en mängd ljudkombinationer kom ut ur min mun. Det var som ett nytt språk som jag inte förstod. Det jag upplevde den gången var att jag med det nya språket uttryckte min tacksamhet och glädje till Gud. Jag upplevde inga krav utan bara en vila i Gud. Jag visste att jag inte hade presterat den nya gåvan själv.

Tungotal mot djävulen

På Livets Ord kom jag in i ett aggressivt tungotal riktat mot djävulen. Det här ”krigstungotalet” var något helt annat än det som jag upplevde i skogsdungen -82. Det var en förmåga som jag inte hade haft tidigare. Vid ett tillfälle fick jag handpåläggning över naveltrakten (där man förmodade att anden sitter). Då kom jag in i ett intensivare flöde av ”krigstungotal”. Jag fick då också ett bestämt ord i mitt ”krigstungotal” som jag inte tidigare haft. Den subjektiva upplevelsen var att någon sorts kraft överfördes från förebedjaren till mig.
Det tungotal jag riktade till Gud (eller rakt ut i luften, som det ofta blev), ändrade också karaktär. Det blev ibland som en motor man satte på. Motorn kom igång när jag hade tvingat mig själv att be i tungor i några timmar. En del fick bekymmer med sitt nya tungotal på Livets Ord. En man har berättat för mig att han i sitt tungotal började få ständigt återkommande ord som skrämde honom, och som han upplevde som hädande. Dessa ord dök upp så fort han började tala i tungor. En annan ung man har berättat att tungotalet tvingat sig på honom utan att han själv velat. Det var som att ”motorn” gick igång utan att han själv hade startat den. Han tyckte det var mycket obehagligt.

Kommentar till tungotal

I Första Korintierbrevet 14:2 står det att den som talar i tungor talar för Gud. Ingenstans står det att man ska tala i tungor till djävulen. Om man ägnar flera timmar åt att tala i tungor till djävulen, vilket jag varit med om, är det inte så konstigt att man kan råka ut för en psykos, eller att ”motorn” kan gå igång ofrivilligt ibland.

Johanna Michaelsen berättar i sin bok ”The Beautiful Side of Evil” att hon sett demonbesatta och spiritistiska medier tala i tungor. Hon skriver att de som har den ockulta gåvan att tala i tungor, kan förmedla den gåvan genom handpåläggning.

Tungotalet är en kravlös gåva som den Helige Ande alltefter sin vilja kan ge till de som tror på Jesus. Får man gåvan, är det meningen att man ska använda den till att upphöja och tacka Gud. Missbruk blir det när man använder tungotalet till att avskärma sig från andra människor eller då man riktar det mot djävulen. Om man börjar prestera eller forcera fram ett tungotal, kan man lätt hamna fel. Det är inte allt tungotal som är av Gud.

Profetia

Profeterande i trosrörelsen
På Livets Ords bibelskola fick vi lära oss att profetera. Det var en del i att lära sig det övernaturliga. Att få lära sig detta var nog en av de viktigaste anledningarna till att jag och många andra var där.

Vi fick lära oss att tala ut de tankar som dök upp under tungotal eller lovsång. Jag blev aldrig särskilt duktig på det, men en del andra fick riktigt fint flyt i sina profetior. Även om man var lite osäker på varifrån budskapen kom, var det viktigt att inte hålla tillbaka något som trodde kunde vara en profetia. Man riskerade annars att bedröva den Helige Ande, så att Han skulle sluta ge en budskap. Om det man talade ut var fel, skulle det falla till marken, och människor skulle inte ta det till sig. Så det var ingen större risk. Bara det som var av Gud skulle bestå. Man kände i sin ande om profetian var från Gud eller inte. Med det menades en känsla i maggropen, antingen av välbehag eller av olust. Ett annat sätt att bedöma var genom jämförelse med Bibeln.

Man visste att Gud manade en att profetera när hjärtat började bulta lite extra och man kände att det var något man borde säga. Då gällde det att inte vara olydig. Annars riskerade man att den Helige Ande skulle strypa tillflödet. Det var något som absolut inte fick ske. Hade man bara några få ord i sina tankar, gällde det att börja med att tala ut dem, så skulle den Helige Ande ge resten under tiden.

Allmänt kan man säga att de personliga profetiska budskapen var löftesrika och ingav hopp om en framtida ställning, i regel som någon form av förkunnare. Det var underförstått att den framtida tjänsten var kopplad till rörelsen. Budskapen var i regel smickrande. De knöt mig och andra till rörelsen, och fick oss att arbeta hårt och vara trogna rörelsen. Det förekom även profetiska budskap av varnande karaktär. Det kunde röra sig om varningar för att kritisera Guds smorde eller gå emot det som Gud gör. Antingen det var uttalat eller underförstått, gällde varningarna kritik mot förkunnarna inom rörelsen eller mot rörelsen själv. Budskapen kunde också varna människor för att stå vid sidan om det Gud gör. Med andra ord gällde det att gå med i rörelsen.

Jag började även leva i en värld där jag fick budskap till mig själv om min framtid och vad jag skulle göra. Jag lärde mig fånga upp budskap från mina tankar. Den ständiga påminnelsen i undervisningen om hur viktigt det var att inte nonchalera Guds tilltal, skapade en självfixering och noggrann uppmärksamhet för inre budskap. Jag har talat med några andra som fått profetior eller kunskapens ord till sig med information som de bedömt att budskapsgivaren inte kan ha känt till. De har trott att informationen måste ha givits på ett övernaturligt sätt till den person som uttalade profetian eller kunskapens ord. I flera fall har budskapen varit knutna till uppmaningar att gå med i eller gå vidare med Livets Ord.

Kommentar till profetia

Paulus uppmanade de kristna i Korint att först söka kärleken, men också de andliga gåvorna, i synnerhet att profetera (1 Kor 14:1). Anden ger gåvorna som han själv vill. Det är inget vi förfogar över själva. Det handlar inte om några metoder vi ska lära oss själva! (1 Kor 12:11) Vi ska inte förakta profetiskt tal, men granska allt. (1 Tess 5:20-21)

Synskhet

Johanna Michaelsen, spiritisten som blev kristen, berättar att hennes ockulta förmågor fortsatte att fungera efter omvändelsen. Det var först när hon avsade sig Satans gåvor och avstod helt från att utöva dem, som de försvann efter några månader. Hon är inte imponerad av urskillningsförmågan hos de karismatiskt kristna hon kom i kontakt med. Hon skriver att i en del av de kristna möten hon gick på, skulle hennes förmågor ”hyllats som ‘kunskapens ord’ och ‘profetians’ gåva.” Själv är hon klar över att gåvorna inte hade med den Helige Ande att göra. ”Klärvoajans, eller synskhet, är vad det var.” De här erfarenheterna borde övertyga var och en om nödvändigheten av att granska och pröva profetiskt tal och kunskapens ord i den kristna församlingen.

Hur granskar man?

Om det inte slår in, är det inte av Gud (5 Mos 18:21-22). Leder det till avgudadyrkan eller avfall från Herrens väg, är det inte av Gud även om det slår in (5 Mos 13:1-5). Sanna profeter förkunnar att vi ska vända om från avgudar till Gud (Jer 23:21-22, Joel 2:12-13, Sak 1:3).

Vilseledande smicker och fina erbjudanden

Jag har hört en mängd smickrande profetior med stora löften i stil med: ”Du är utvald, du ska bli något stort. Du ska bli en profet, evangelist eller apostel. Under och tecken ska ske genom dig. Tusentals människor kommer att bli frälsta genom dig.” De har lockat människor till begynnande eller fortsatt engagemang i trosrörelsen. Jeremia nämner profeter som för folket vilse med sin storordighet (Jer 23:32). Ett villkor för uppfyllelsen brukar vara att man ger sig åt den ande som verkar i ”profetian” (Matt 4:8). De falska löftena skapar ingen riktig omvändelse, utan hjälper snarare människor att fortsätta att vandra i sina hjärtans hårdhet (Jer 23:16-17). Falska profetior gör att man förlorar sin uppriktighet inför Kristus (2 Kor 11:3).

Ingerlise Provstgaard beskriver hur hon lät sig smickras av falska profetiska budskap och på så sätt leddes in i ockultism. ”Hans ord gick direkt fram till mig, och han ville tala om för mig det som jag längtade efter att få veta och leda mig till ett helt nytt liv genom att steg för steg visa mig hur jag skulle gå. ‘På sjuka skall du lägga händerna, och de skall bli friska. Du skall gå till människor och berätta för dem vad jag säger till dig, och jag skall ge dig ord och tecken, så att de lyssnar på dig och tror på vad du säger…’”

När man får kontakt med det övernaturliga på det här sättet tar man för givet att det är Gud man kommit i kontakt med. Emellan lyckostunderna anar man oråd. Är man osäker på sin sak lockas man i svaghetens stund av de ljuva känslorna och fina löftena. Det är inte bara av idealism och gudslängtan som man dras till det här. Budskapet vädjar också till vår egoism och vår längtan efter att stå i centrum.

Provstgaard beskriver detta insiktsfullt. ”Jag skulle bli huvudaktör i ett storslaget skådespel som skulle rullas upp på scenen inför en uppmärksam publik. Jag skulle få möta hån och motstånd, javisst, men också beundran och hyllning, och under alla omständigheter skulle detta sannerligen bli mer spännande än den anonyma tillvaro jag hittills fört.” Att ta de första stegen in i en felaktig andlighet är det som vållar mest motstånd från samvetet. När man väl kommit en bit på vägen, går det mer av sig själv. ”När jag väl hade svalt den första klunken av den lögnaktiga brygden, var det inte så svårt att ta för sig av andra berusande drycker av samma slag.”

Längtan efter det övernaturliga är något naturligt för en kristen. Låter man den längtan ta överhanden så att man kväver den andliga urskillningsförmågan, kan man hamna mycket snett. Provstgaard visar att det största bekymret inte är djävulen utan vår egen egoism. Det är den som gör att vi låter oss förvillas. Gud ger inte djävulen mer makt över oss än att vi kan välja Gud om vi vill. Det största problemet är att vi inte vill se igenom förvillelsen, eftersom den vädjar till vår längtan efter ära och makt.

Hot som skapar fruktan

Under min tid i trosrörelsen fick jag av och till höra hotfulla profetior som skapade fruktan för att lämna eller kritisera rörelsen. ”Om du inte går med i det här, kommer du att svepas bort, hamna utanför det Gud gör, utanför Guds vilja, utlämnad åt djävulen och du kommer att drabbas av själsliga och kroppsliga svårigheter. Det handlar om träldomens ande som skapar fruktan (Rom 8:15). Den kommer inte från Gud. Han har gett oss barnaskapets ande så att vi kan veta att vi är Guds barn (Rom 8:15-16). Det finns en plats för både varning och uppmuntran i äkta profetior. De falska profetiorna varnar och uppmuntrar på fel plats. De gör den rättfärdige modfälld och styrker den ogudaktige (Hes 13:22).

Helande

Helandeförkunnelse i trosrörelsen. Inom trosrörelsen kan man lära sig att hela. ”Vi måste nå varje släkt och varje stam och varje tungomål med det övernaturliga. Hur kan detta ske? Genom att tro att man kan lära sig det övernaturliga”

Jag tror många har närmat sig trosrörelsen av en längtan att få lära sig det övernaturliga. Löftena blir också infriade, åtminstone delvis. Frågan är bara vilken sorts övernaturlighet man lär sig fungera i. ”Men vi härdade ut och fortsatte utforska områden som inte är så utförligt beskrivna i Guds Ord.”

Det handlar om metoder och principer.

”När det gäller scoliosis måste du befalla en ande att komma ut (obotlig sjukdom), och sedan befalla skelettet i ryggraden att räta upp sig. Även om anden kommer ut, rätas inte ryggen nödvändigtvis ut förrän ordern är given, så om du inte gör bådadera, kan ryggraden förbli krokig.”

Den troendes egen auktoritet är central för helandeförkunnelsen. ”När du BER, ber du Gud göra någonting. När du SÄGER, är det DU som befaller någonting att bli gjort. Är du medveten om det faktum att lärjungarna aldrig bad för sjuka sedan de mottagit dopet i den helige Ande?” ”ATT SÄGA är en befallning om att bli helad.”

Kommentar till helande

Helande i kristen tro
Jesus helar sjuka människor. När Johannes döparen undrade om Jesus verkligen var Messias, lät Jesus hälsa att blinda får sin syn, halta går, spetälska blir rena, döva hör och döda uppstår. Detta borde övertyga Johannes om att Jesus verkligen var Guds Son (Lukas 7:18-23). Petrus sammanfattar Jesu gärningar som att Han gjorde gott och botade alla som var under djävulens våld (Apostlagärningarna 10:38).

Jesus gav lärjungarna makt att bota sjuka och kasta ut onda andar (Lukas 9:1-2). I missionsbefallningen i Markus 16:17-18 säger Jesus att de som tror på Honom ska driva ut onda andar och lägga händerna på sjuka så att de blir friska.

Paulus förkunnade inte helande. Han förkunnade Jesus som korsfäst (1 Kor 2:2). Då han bad för sjuka blev många friska (Apostlagärningarna 14:10, 15:12, 19:11-12, 20:10, 28:8-9, 2 Kor 12:12, Gal 3:5), men inte alla (Gal 4:13-14, 1 Tim 5:23, 2 Tim 4:20). Han lovade inte att alla skulle bli friska i det här livet. Det han lovade för alla i det här livet var syndernas förlåtelse, frid med Gud och ett hopp om en härlig uppståndelse (Se framför allt Romarbrevet och Första Korintierbrevet 15). Om Paulus inte lovade fysiskt helande för alla i det här livet, är det bäst att vi inte heller gör det.

I Apostlagärningarna kapitel 2-3, förkunnar Petrus att Jesus botar sjuka, men det är inte huvudpoängen. Det viktigaste är att Jesu död och uppståndelse gett oss möjlighet till syndernas förlåtelse genom tro på Honom. När Filippus var i Samarien, blev många botade från sjukdomar. Han förkunnade dock inte helande. Han förkunnade Kristus (Apostlagärningarna 8:5).

Helande i ockultism

Det centrala i Jesu och apostlarnas budskap är inte metoder för hur man uppnår helande. Jesus predikar inte ”Sju steg till gudomligt helande” och Petrus predikar inte ”hur man lever i gudomlig hälsa”. Om man däremot går till en New Age-bokhandel hittar man fullt med böcker med liknande titlar om helande och metoder för hur det ska gå till.
Börjar man betona helandet i sig så mycket att det blir ett självändamål, har man definitivt kommit bort från kärnan i evangeliet. Lär man dessutom ut metoder för hur man ska få folk helade kommer man in på områden där det blir mycket lättare för både förkunnaren och de som lyssnar att bli bedragna. En viktig skiljelinje går mellan å ena sidan att ge en pedagogisk hjälp för att förstå vad Gud gör, och å andra sidan att lära ut tekniker för att nå helande. Det förra ryms inom kristendomens ram, medan det senare mer liknar ockultism eller magi.

Nutida före detta ockultister beskriver att helanden och kraftgärningar sker med hjälp av ockulta krafter. Raphael Gasson beskriver i boken ”The Challenging Counterfeit” sin väg från spiritism till kristendom. Han beskriver hur blinda har fått sin syn, lama har börjat gå och döva har börjat höra på spiritistiska möten i England. Det har på ett kraftfullt sätt lockat många in i Spiritism. Spiritisterna använder olika metoder för att åstadkomma helanden. En del citerar exempel på helande från Bibeln och praktiserar handpåläggning enligt Markus 16:18.

Bibeln bekräftar Gassons observationer att helanden kan ske utanför kristenheten. Paulus skriver att ”Den Laglöse kommer i Satans ärende med alla slags kraftgärningar” (2 Tess 2:9, Giertz) Gasson berättar hur ”kristna” spiritister ordnar helandemöten i stora konferenslokaler. Helbrägdagöraren lägger sina helande händer på den sjuke, som känner hur kraften överförs till sin kropp. Sedan vittnar de som blivit botade. Kvarlämnade kryckor och annat lämnas som tecken på att helanden har skett.

Gasson beskriver vidare hur människor som ser under ske blir övertygade att det är Gud som verkar. De som blivit helade på spiritistiska möten har väldigt svårt att tro att det skulle vara onda makters verk. Gasson berättar om en ung blind kvinna som fått sin syn på ett ”kristet” spiritistiskt möte. Hon kunde inte tro annat än att det var Gud som hade verkat, trots att Gasson försökte få henne att förstå att det i själva verket var demoner. Han konstaterar att kvinnan fick sin fysiska syn, men tragiskt nog blev andligt blind i stället. Det är det dyrbara pris man får betala för helande inom ockultismen.

Magi

Den amerikanska teologen Merril Unger klargör skillnaden mellan helande genom bön och helande genom magi. Han skriver att gudomligt helande förutsätter en enkel tro på Gud, medan magi kräver tro på det helande mediet. I gudomligt helande ber man en genuin bön, medan man i magi använder sig av formler. Helande i Jesu namn betyder att det sker genom Jesu kraft, medan magikern betonar att det magiska ordet har en kraft i sig själv.

Skillnaden mellan de helanden som sker med Guds kraft och de som sker med demonisk kraft kan vara svårupptäckt, menar Unger. Skillnaden kan ibland endast upptäckas av kristna med god kunskap i Bibeln eller med gåvan att skilja mellan andar. Vit magi är den sorts magi som sker under täckmantel av bibelord, bön och handpåläggning, och på så vis ger sken av att ske i Guds namn och med Guds kraft.

Vad som kan leda till att kristna kommer in i vit magi, skriver Unger, är inställningen att Gud står till mitt förfogande och att jag kan befalla Honom att hela. En sådan arrogant inställning är grunden för magi. Trots att man tror att djävulen orsakar sjukdom kan man i sin iver att bota sjuka komma in i magi, demoniska krafter eller i bästa fall suggestion, genom vilket helanden också kan ske. Unger menar att vi måste överge den naiva tanken att allt helande är av Gud, och att vi bör hålla ögonen öppna för eventuella ockulta inflytanden hos kristna helandeförkunnare.

Branham

William Branham inspirerade flera av 50-talets helandeförkunnare, bland annat Kenneth E. Hagin, T.L. Osborn och Paul Cain. Roberts Liardon undervisar om honom som en av Guds generaler, samtidigt som han påpekar att det gick snett för Branham mot slutet. Han var känd för att fungera i ”kunskapens ord” på ett mycket precist sätt. Han kunde på ett förvånandsvärt sätt avslöja för honom okända detaljer i människors liv, såsom namn, adress och eventuella sjukdomar. Gordon Lindsay, som var ledande inom 50-talets helanderörelse, skriver att Branhams kunskapens ord ”var praktiskt taget ofelbart” En annan författare, som tolkade Branham i Zurich, skriver att han var ”inte medveten om något fall i vilket han (Branham) misstog sig i de ofta detaljerade uttalandena han gjorde.”

Märkliga helanden skedde under hans möten och många människor blev omvända. En dokumentärfilm som Roberts Liardon visade på Livets Ord -87, visade hur Branham började sina möten med att be för de dödligt sjuka, enligt filmen ofta med gott resultat. David Harrell, som forskat på helande- och karismatiska rörelser från fyrtio- och femtiotalet, har beskrivit kraften i Branhams möten som utan motstycke bland övriga helandeförkunnare. Hagin menar, så vitt jag förstår, att Branham började i rätt ande, men mot slutet av sin tjänst gick över i ockulta krafter. I boken ”The Ministry of a Prophet” nämner han Branham som en profet.

Kurt Koch har noga undersökt Branhams liv. Han menar att de ockulta förmågorna fanns med ända från början. Han skriver att Branham växte upp i en miljö där man praktiserade ockultism. Hans föräldrar trodde på spådomskonst.

Från 3 års ålder hörde Branham en röst som skrämde honom och som han kände sig tvungen att lyda. Rösten, som senare visade sig tillhöra en ängel, lovade utföra helanden om Branham lydde. I maj 1946 mötte Branham ängeln i en grotta i Indiana och fick höra att Gud kallat honom till att frambära budskapet om helande till världen.

Han skulle få två övernaturliga tecken. För det första skulle han kunna diagnostisera sjukdomar genom fysiska förnimmelser i sin vänstra hand, och för det andra skulle han kunna avslöja människors hemliga tankar och gärningar. Om det första tecknet inte lyckades övertyga människor om att det var Gud som verkade, så skulle det andra tecknet göra det.

Ängeln var alltid med Branham under helandemötena och åstadkom helanden. När Branham specifikt tillfrågades om det var den Helige Ande som åstadkom helandena i hans möten, svarade han att det inte var den Helige Ande utan ängeln som gjorde det. Branhams avhoppade tyske tolk berättar att han blivit avrådd från att stå på höger sida om Branham, eftersom Branhams ängel står där.

Ängeln beskrevs av Branham som en storväxt mörkhårig man. Vid ett tillfälle sa han att en man som sysslade med ockultism såg precis ut som ängeln. Branham erkände vid ett tillfälle att han efter hundratals visitationer fortfarande blev livrädd när ängeln närmade sig. Han blev ofta så utmattad av ängelns närvaro att han var tvungen att avsluta mötena för att inte tuppa av. Koch beskriver att Branham inte kunde verka när kristna bad att Guds vilja skulle ske i mötena och att det som var fel skulle stoppas.

Branhams teologi har blivit ifrågasatt på framför allt två viktiga punkter. 1) Han förnekande treenigheten, och menade att denna lära kom från helvetet. 2) Han lärde att uppenbarelsen av Guds Ord förutom i Bibeln även fanns i zodiaken (astrologi) och de egyptiska pyramiderna (ockultism).

Manifest Sons of God och Joels armé

I Branhams kölvatten växte rörelsen ”Manifest Sons of God” upp. Denna rörelses särprägel är undervisningen om att Gud i den sista tiden ska resa upp en grupp kristna som kommer att utgöra den oövervinnliga armé som beskrivs i Joel 2. Åtminstone en del i denna armé kommer att uppnå gudomlighet och odödlighet. De kommer att fullborda erövringen av nationerna innan Jesus återvänder. En del inom ”Manifest Sons of God” tror att Jesu återkomst kommer att ske i och genom församlingen, som då kommer att vara Kristus på jorden. Andra tror att den förhärligade församlingen, efter att ha erövrat nationerna (eller en större del av nationerna), kommer att kalla Jesus tillbaka till jorden och överlämna nationerna till Honom. En liknande tolkning av Joel 2 görs i trosrörelsen, vilket exempelvis framgår av sången ”Blås i trumpet på Sion”.

Seriösa bibelutläggare menar dock att den armén i själva verket är antingen
1) gräshoppor som ödelägger Israel,
2) Israels fiendefolk som invaderar landet eller
3) demoner som skapar ödeläggelse hos Guds folk. I vilket fall som helst är det en armé som Gud låter komma över sitt folk eftersom de inte vill omvända sig. Den lämnar förstörelse och ödeläggelse efter sig överallt där den går fram. Gud lovar att Han ska ta bort armén, när Guds folk omvänder sig (Joel 2:20).

Andeutdrivning

Andeutdrivning på Livets Ord
På Livets Ord bevittnade jag vid många tillfällen vad som såg ut att vara utdrivning av onda andar. Vid några tillfällen praktiserade jag också detta själv och såg synliga manifestationer av någon sorts kraft. En gång befallde jag en ande av stolthet att lämna en av medlemmarna i vår bönegrupp. Den unge mannen såg ut att ha blivit hårt knuffad av en osynlig kraft ett par meter genom rummet och rakt in i väggen. Något hände, men den unge mannen verkade bara må sämre under de månader som följde efter ”befrielsen”. De mest dramatiska manifestationerna jag sett under vad som antas vara demonutdrivning var under ett möte med den kvinnliga förkunnaren Sandy Brown på Livets Ord. Ganska ofta kan man få se människor ligga i små ryckningar och skakningar efter förbön, men vid det här tillfället rörde det sig om kraftiga krampliknande ryckningar som kom över vederbörande så fort talaren snuddat vid personen i fråga. Det såg onekligen kraftfullt och imponerande ut.

Whaleys befrielseförkunnelse

Sam och Jane Whaley, som betytt mycket för Livets Ords grundande, har på senare år gått vidare med en egen förkunnelse. Han berättar på seminariet hösten -88 på Livets Ord att han brottats med den enorma skillnaden mellan trosförkunnelsen i teorin och hur trosförkunnarna lever i praktiken. Han har förstått att synden finns kvar även om vi gör allt rätt enligt Hagins förkunnelse. Sedan har han slutit sig till att det är demoner i de kristna som hindrar dem från att leva ut den rättfärdighet som finns i anden.

Whaley säger att han inte träffat någon kristen som inte har demoner. På frågan ”om verkligen alla kristna har problem med demoner”, svarar han: ”Av de kristna jag har mött har jag inte träffat någon som haft fullständig seger på alla livets områden.” Jane Whaley säger mer rättframt. ”Jag har hört många religiösa demoner bli riktigt störda av mig, därför att jag säger att jag inte har mött någon som inte behöver befrielse.”

Sam Whaley utgår från att i stort sett alla på Livets Ords bibelskola har demoner i sig. Han försöker förmedla sin insikt som en förberedelse för exorcism. ”Och en dag talade den Helige Ande till mig och sa: Sam, du kan bli tvättad, du kan bli renad av Guds Ord, men de demoner som finns inuti dig, du kan inte tvätta bort dem. (…) De måste kastas ut! (…) De flesta av er här idag, det är så att du känner inte till de demoniska krafter som finns inuti dig. Om du visste vad som fanns därinne, så vore du en dåre om du inte gjorde dig av med dem. Och Gud sa till mig, Han sa: ‘Sam, demonerna finns där!’”

Whaleys’ övertygelse är att de fått en uppenbarelse från Gud med ett speciellt budskap till kristenheten. Budskapet är att alla kristna har demoner och att ska driva dem ut ur sig själva och andra. ”Bli av med de som är på insidan! Sedan kan du ta itu med de som kommer från utsidan, och stå emot dem. För om du har kraften att kasta ut dem – lyssna på vad jag säger nu – om du har kraften att kasta ut dem, så har du kraften att hålla dem borta också. Om du har kraften att få dem ut ur dig, så har du kraften att hålla dem borta från dig.”

På så sätt ska man kunna uppnå fullkomlighet. Min egen reflektion är att det blir det en livslång uppgift att kasta ut demoner ur sig själv, eftersom syndanaturen kommer att finnas kvar hur man än gör.

Metoden för Whaleys demonutdrivning är framför allt högljudda skrik. Det rör sig ofta om vrål rätt och slätt, alltså inte nödvändigtvis ord med mening såsom Jesu namn eller dylikt. Vrålen har en sådan karaktär att många människor reagerar med obehag när de hör dem. De här öronbedövande skriken anses vara avgörande för att uppnå befrielse från demoner. En annan metod som användes i Uppsala i oktober -88 var ett långt pass med monotont trummande och kampsång. Efteråt förklarades att många blivit befriade från onda andar under trummandet.

Sedan 1990 har Whaley av olika anledningar inte fått komma tillbaka till Livets Ord. Whaleys böneform har man emellertid fortsatt med. Den böneformen har åtminstone fram till juni -92 varit så central för församlingen Livets Ord att man ansett det nödvändigt för medlemmar att acceptera den.

Barnsnödsbön

På Livets Ord 84-85 fick vi lära oss barnsnödsbön eller ”groanings” och ”travail” som man också kallade det. Vi fick höra att det var den effektivaste formen för bön. Den utgjorde ett effektivt stridsvapen mot andemakter. Bönen födde även fram något i andevärlden, som senare skulle komma att visa sig i den materiella världen. Mikael Karlendal, före detta medlem i Livets Ord, ger en beskrivning av barnsnödsbönen i en debattartikel i tidningen Dagen 14/8 -92.

”Barnsnödsbön är för en utomstående betraktare ett mycket underligt fenomen. (…) Det kan i praktiken omfatta alla möjliga underliga ljud och läten som en människa kan uppbringa. Vanligt är att folk skriker eller vrålar rakt ut.”
Ulf Ekman ger en liknande beskrivning. ”Det är ju inte klokt; håller sig på magen och skriker så de blir röda i ögonen! (…) Och då måste du förstå det här, att det finns många olika typer av bön. (…) så du ser att det här är från Guds Ande.”

Barnsnödsbönen kan bestå av besynnerliga läten i form av stönanden, rop och skrik. Det som låter som primalterapi är i själva verket bön, säger man. ”Det kommer djupt ur din ande, ur ditt inre, och så kommer det upp ur dig, och så ber du i — som en del översättningar säger — i oartikulerat tal, i stönanden, i ljud, i rop, i skrik. Och vad jag vill bara visa dig nu här på morgonen, att det som kanske för ditt sinne slår, när någon ber för dig, när någon ber, och du tycker de skriker som en stucken gris va’, eller när de mest besynnerliga läten kommer (skratt), och ditt sinne säger: ‘Vad är det här? Det kan väl inte vara bön när någon går (ljuddemonstration av barnsnödsbön). Det kan ju inte vara bön! Det låter ju som primalterapi eller någonting.’, så är det ändå bön!”

Enligt Joel 3:16 upphäver Herren ett rytande från Sion. Detta tolkas som att de kristna ska ryta i form av barnsnödsbön. Enligt förkunnelsen befriar rytandet människor från demoner. ”Här upphäver Han ett rytande från Sion. Om vi är Sion, vet du vad det betyder? Det betyder att vi ryter. (…) Det ena sättet är förkunnelse. (…) Det andra sättet som vi ryter, det är genom bön! (ljuddemonstration) Det där skrämmer livet av religiösa demoner. Åh, jag har sett människor bli så fria när jag har bett på det sättet. Jag har bara gått på dem, vet du. Demonerna har bara flugit bara man har närmat sig alltså. (ljuddemonstration)”

Barnsnödsbönen är djupt sammankopplad med grundandet och expansionen av Livets Ord. ”Det här arbetet i den här församlingen är fött i barnsnödsbön, fött i det! Och vi har hållit på med det och vi ska hålla på med det, och vi har fått attacker på det och folk har blivit irriterade över det, och Satan hatar det, och vi gillar det. Och vi kommer att be på det sättet tills vi har skakat helvetet alltså!”

Barnsnödsbönen är inget man kommer att överge i första taget på Livets Ord. ”Det är den yttersta tidens sätt att be.” Den här typen av barnsnödsbön var 1992 så central på Livets Ord att det inte var förenligt med medlemsskap att ifrågasätta den.

Kommentar till andeutdrivning

En risk med att läsa litteratur om onda makter är att man kan bli rädd och fixerad kring det onda. För den som vet att onda makter är en verklighet är det inte säkert att rädslan försvinner för att man försöker övertyga vederbörande om att de onda makterna inte finns. För de människorna kan rädslan försvinna när de ser att det är Jesus som har den verkliga makten och att de inte har något att frukta när de håller sig till Honom.

Vrål och trummanden

Whaleys ”andeutdrivning” genom högljudda, oartikulerade vrål och monotona trummanden är mer besläktat med shamanism än med biblisk andeutdrivning. Exakt dessa metoder för andeutdrivning är beskrivna inom shamanismen.

En tid praktiserade jag en undervisning jag hört om att själv gå emot djävulen varje morgon med aggressivt tungotal och stränga tilltal. Det gjorde att jag hamnade i en djup andlig kris. Räddningen var att jag började lova och tacka Gud i stället för att ständigt tilltala djävulen.

Nevius

En klassisk bok i ämnet är ”Demon Possession” av John L Nevius, som i mitten av förra seklet var kinamissionär. Han klargör att andebesättelse visar sig i helt uppenbara destruktiva person- lighetsförändringar, ofta kopplat till övernaturliga förmågor att hela de sjuka och tala främmande språk. Tungotal och helande tillsammans med en uppenbart destruktiv personlighet är enligt Nevius erfarenhet kännetecknande för demonbesättelse. Han menar att det också har en tydlig koppling till dyrkan av avgudar och försök att blidka dessa.

Enligt Nevius rör sig inte andebesättelse om personlighetsproblem, psykisk sjukdom eller synder i allmänhet, utan det finns klara kopplingar till övernaturliga förmågor och dyrkan av avgudar. Att var och varannan kristen skulle ha onda andar i sig, som Whaley hävdar, var en helt främmande tanke för Nevius.

Enligt Nevius handlar andeutdrivning om att överlåta sitt liv till Jesus och hålla sig till Honom. Då förlorar de onda andarna sin makt över människan. Ibland kan man behöva hjälp i form av förbön av andra kristna. Vissa gånger försvinner andarna utan större bekymmer och andra gånger kan det vara mer av en kamp.

Hur Jesus drev ut onda andar

När Jesus drev ut onda andar, var det helt uppenbart att det rörde sig om just onda andar och inte något annat. Jesus analyserade inte människors själsliv för att utröna huruvida deras mänskliga svagheter möjligtvis var demoner. Jesus utgick inte från att människor i allmänhet hade demoner.

Bibeln beskriver inte att Jesus gick omkring och letade efter demoner i människor. Om det verkligen fanns demoner, visade de tydligt sin närvaro när Jesus kom nära. Då befallde Han demonerna att lämna de människor det gällde. Som resultat blev människor verkligen av med sina plågor och de bar efteråt god frukt i form av trohet mot Jesus och kärlek till medmänniskor. Man såg en total och omedelbar positiv förvandling.

En viktig del av Jesu verksamhet som den beskrivs i evangelierna bestod av andeutdrivning. Nya testamentets brev till de kristna handlar emellertid lite om demoner och den kristnes relation till dem. Den överväldigande huvuddelen av texterna handlar om vår relation till Gud och våra medmänniskor. Det är där centrum bör ligga i kristen förkunnelse.

Falsk andeutdrivning

Allt man uppger vara andeutdrivning eller som ser ut som andeutdrivning behöver inte vara det i biblisk bemärkelse. Johanna Michaelsen, som tidigare omnämnts, beskriver vad som utifrån Bibeln måste bedömas som falsk andeutdrivning. I spiritismen såg hon ”onda andar utkastade”. Hon argumenterade utifrån Matteus 12:24-28 att Satan inte driver ut sina egna onda andar. Därför trodde hon att det måste det vara Gud som är verksam i den andeutdrivning som hon fått se inom spiritismen. Den viktiga frågan ställs i boken: ”Hur vet du att demoner verkligen kastas ut? Är det möjligt att de förställer sig?”. Så småningom förstod hon att det hon bevittnat varit onda makters spel, snarare än sann andeutdrivning.

Martin Luther beskriver samma sak:”Själv har jag sett åtskilliga munkar, skamliga, onda skurkar och rent kriminella personer som ändå drev ut djävulen och lekte med honom precis som med ett barn. (…) Ty för djävulen är det föga påkostande att bli utdriven när det passar honom, även om det är en ond rackare som gör det. Han håller sig lika fullt kvar, tar därmed folk bara fastare i besittning och snärjer dem hårdare i sitt skamliga bedrägeri.”

Bibeln om vem som har makten

Enligt Bibeln behöver vi inte vara rädda för demoner när vi tror på Jesus, eftersom det är Han som har den verkliga makten. Han låter djävulen förvilla oss för att pröva vår kärlek, men det verkliga hotet är inte djävulen utan vårt eget maktbegär. Det är vår egen synd som gör att vi låter oss förvillas. Det är det som är det största problemet. (2 Tess 2:9-12)

Så fort vi omvänder oss, tar Gud emot oss. När vi kommer till Honom, tar Han hand om demonerna och djävulen om det behövs. Det är Jesus som har all makt (Matt 28:18). Håller vi oss till Honom, behöver vi inte vara rädda för några onda makter. Även om det här livet kan fortsätta med kamp och lidande, kan man få en visshet om att den slutgiltiga befrielsen är garanterad på grund av Jesu död och uppståndelse. Om befrielsen slutgiltigt inte sker i det här livet, kommer den med säkerhet att ske efter uppståndelsen. Den grundtryggheten är skön att vila på. ”Ty jag är viss om att varken död eller liv, varken något i nutiden eller i framtiden, varken andemakter, något i höjden eller i djupet eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.” (Rom 8:38-39, Hedegård) Det är Jesus som bestämmer över de onda makterna.

Skillnaden mellan psykisk sjukdom och demonisering

Den tyske psykiatern Alfred Lechler beskriver på ett initierat sätt hur man kan skilja mellan sjukdom och demonisering. Han påpekar med skärpa att det är helt nödvändigt att göra det. Den psykiskt sjuke blir bara mer nedtryckt av att få höra att han dessutom är demoniserad, medan den som verkligen är demoniserad behöver förstå det för att få verklig hjälp. Lechler påpekar att Bibeln skiljer på att hela de sjuka och att driva ut onda andar. Man riskerar att sätta fel diagnos antingen genom att vara för snabb att se problemet som demoniskt, eller genom att undervärdera betydelsen av demonisering.

Det förstnämnda är vanligare i den kristna själavården, medan det sistnämnda förekommer mest i den sekulära psykiatrin. Lechler vänder sig i den här boken mest till de som ser demonisering som en möjlig orsak till psykiska besvär. De riskerar främst att vara för snabba att felaktigt sätta diagnosen demonisering, något som allvarligt kan skada den hjälpsökande.

Hos kristna uppträder schizofreni nästan alltid under en religiös täckmantel. Den sjukes oroskänsla får honom att tro att hans kristna liv har skadats av Satan. Han upplever att den Helige Ande har lämnat honom och han kanske har svårt att ens uttala namnet Jesus. Hörsel eller synhallucinationer med religiöst innehåll är vanliga. En del ser demoner som tittar ondskefullt på dem eller hör en röst som exempelvis säger till dem att de har hädat den Helige Ande eller begått den oförlåtliga synden. En del hör svordomar när de ska be eller läsa Bibeln. Om personen i fråga hela tiden talar om att han är besatt, är det troligare att det rör sig om schizofreni än besatthet.

Det finns en mängd symtom som kan uppträda både vid schizofreni och demonisering, såsom syn eller hörselförnimmelser av demoner, kroppsliga sensationer, hädande tankar och svårigheter att be eller läsa Bibeln. Något som talar för demonisering är förekomsten av övernaturliga förmågor såsom synskhet, helande och förekomsten av främmande röster som har förmågan att tala okända språk. Den som är demoniserad vill helst inte tala om demoner eller sin egen demonisering. Han är obenägen att se något samband mellan sina problem och djävulen eller synden. Helst undviker han kristen själavård, bön eller bibelläsning.

Den däremot som är deprimerad utan att vara demoniserad har ofta svårt att ta till sig syndaförlåtelsen och svårt att vara viss om att vara ett Guds barn. Istället tror man att hjärtat blivit förhärdat och att man kanske till och med är besatt. Ofta ingår även vanföreställningar exempelvis om att ha begått den oförlåtliga synden. Kristna som blir deprimerade utsätts ofta för tankar med hädiskt innehåll. De uppstår på grund av rädslan att häda, och försvinner vid tillfrisknandet från depressionen. Eftersom de hädiska tankarna försvinner på medicinsk behandling, har de inget att göra med demoniskt inflytande. Typiskt för den deprimerade kristne är sorgen och syndamedvetandet när det gäller hädande tankar. Den demoniserade däremot bekymras inte av sina hädiska tankar.

Lechler beskriver att det förekommer en form av hysterisk neuros som han kallar pseudobesättelse. Det har inget med egentlig besättelse att göra. Det kan bero på att en person blir överväldigad av rädslan att bli besatt och börjar agera som om det vore så. Till skillnad från när det gäller verklig besättelse, talar den pseudobesatte hela tiden med sin egen röst. Uttalandena är av mänsklig karaktär och en produkt av den egna fantasin. Den pseudobesatte kan inte tala något för honom okänt språk, till skillnad från den verkligt besatte.

I sammanhang där man talar mycket om demoner och besättelse, kan den här typen av beteende sprida sig till en epidemi av pseudobesättelse. Enligt Lechlers erfarenhet är pseudobesättelse mycket vanligare än verklig besättelse. Behandlingen av pseudobesättelse består i att få vederbörande till insikt om den verkliga anledningen till besvären. Då kan ett tillfrisknande ske.

Försiktighet vid tveksamma fall av demonisering

Lechler skriver att det är mycket viktigt att inte sätta diagnosen demonisering eller besättelse utan att först ha gjort en ordentlig genomgång av orsakerna till besvären. Det finns tyvärr många kristna som är alltför snabba att anta att psykiska besvär har sin grund i demonisering. Om en kristen som förlamats i sitt andliga liv på grund av psykiska besvär, dessutom får beskedet att han är demoniserad, kan det ytterligare förstärka känslan av att han är för evigt förlorad. Än värre blir det om ett försök att driva ut ”demonerna” misslyckas. Lechler har sett många exempel på detta och tycker att det är grymt och oförsvarbart att handla så.

När det däremot blir helt klart att det handlar om demonisering, måste man säga det till personen i fråga. Man måste få honom att förstå vem den verklige fienden är, för att han tillsammans med själavårdare och en grupp kristna ska kunna stå emot denna fiende, skriver Lechler. Eftersom det är så viktigt att skilja mellan psykiska besvär och demonisering, rekommenderar Lechler att man ber en erfaren kristen psykiater eller själavårdare om hjälp i alla tveksamma fall.

Egna kommentarer till Lechler

Hos människor som varit i trosrörelsen förekommer ganska ofta symtom som påminner om Lechlers beskrivning av pseudo- besättelse. Om man går efter Lechlers iakttagelser, rör det sig i så fall om en inbillad besättelse. Då det dessutom framkommer symtom tydande på schizofreni, vilket inte är ovanligt hos människor som utsatts för psykiska påfrestningar inom trosrörelsen i Sverige, skulle Lechler kanske sätta diagnosen schizofreni.

Lechler kände dock inte till att tankekontroll och sektmedlemskap kan ge en symtombild med drag som tillfälligtvis liknar schizofreni. En psykiater kallade en patients tillfälliga insjuknande efter en tid på Livets Ord, för en reaktiv psykos. Att det inte rör sig om schizofreni blir klart när symtomen försvinner vid klargörande samtal om erfarenheterna och återgång till sunt vardagsliv. En äkta schizofreni skulle också kunna utlösas under påverkan av tankekontroll, men patienten blir i så fall inte frisk av samtal om erfarenheterna av tankekontrollen.

Lechlers iakttagelser tyder på att många som lämnat Livets Ord och tror att de är demoniserade, i själva verket har psykiska besvär som förklaring till den inbillade besattheten. På samma sätt som Lechler i de här fallen manar till försiktighet i att för snabbt sätta diagnosen demoniserad eller besatt, skulle jag vilja mana till försiktighet i att för snabbt sätta diagnosen schizofreni på människor med de här erfarenheterna.

Torbjörn Swartling

Gå till innehållsförteckning

https://www.karlektillsanningen.se