KAPITEL 7: KRISTNA FÅNGADE AV ETT ANNAT EVANGELIUM
Bibliska sanningar
Trosförkunnelsen består av en blandning av obibliska lärosatser och bibliska sanningar. En del trosförkunnare säger mycket som är sunt och bibliskt, och som stämmer med annan kristen förkunnelse. Man har värnat om Bibelns trovärdighet; att Bibeln verkligen är Guds Ord och pålitlig i vad den har att säga. Detta har man värnat om i sig, även om man i praktiken har förnekat Bibelns trovärdighet i enskilda frågor.
Allvarligt menad kristendom
Många av trosrörelsens medlemmar är uppriktiga bibeltroende kristna. En del av trosrörelsens verksamheter som jag deltagit i har legat närmare Nya testamentets kristendom än mycket av verksamheten jag sett i andra kyrkor.
I stället för att linda in Bibelns budskap så att det inte utmanar eller förtörnar någon, har man gått ut med ett rakt budskap om Jesus och om frälsningen genom tro på Honom. Det har många gånger skett med en glöd och en iver som saknas i många andra kristna sammanhang. Huvudinriktingen i vissa trosförkunnares verksamhet har legat på det som kännetecknar den urkristna församlingens verksamhet; nämligen förkunnelsen om Jesus och uppmaning till omvändelse. Den verksamheten har i vissa fall skett med stor offervilja och frimodighet.
Parallellt med de positiva sidorna i trosförkunnelsen finns det grundstenar som ger mycket dålig frukt. Detta har skildrats i det föregående.
Allt eller intet
Jag och andra med mig har försökt att endast ta till oss de goda bitarna ur förkunnelsen på Livets Ord och lämna resten. Min erfarenhet är att det inte är möjligt utan att bli påverkad av det som inte är bra. Dessutom är det inte något som accepteras av ledningen i rörelsen. ”Kraven blir större. För en del har gått med, ja, till och med en del här har sagt: ‘Ja, jag tycker väl om det där och jag tycker om undervisningen. Men en del andra saker… ja, det där tycker jag inte om och det där tycker jag inte om och det där tycker jag inte om…’ Herrens Ande bara säger till dig: Nu är det dags att gå in i alltsammans.” Man tvingas ta ställning till hela paketet.
Kristna fångade av ett annat evangelium
Det handlar om ett system som tvingar kristna människor att trubbas av känslomässigt och leva i lögn. De som går vidare i rörelsen tvingas bli allt hårdare. Så småningom berörs man inte av att människor går under i rörelsens framåtskridande. Det är helt oacceptabelt. Jesus säger att man känner trädet av frukten (Matt 7). Det träd som ger en obarmhärtig hårdhet som frukt är inte av Gud. I grunden handlar det om ett annat evangelium än det som förkunnas i Nya testamentet.
De enskilda efterföljarna behöver dock inte ha gått så långt att de tappat sin frälsning och gått förlorade, även om det är ett annat evangelium som förkunnas. De kristna i Galatien hade inte det. Där fanns utrymme för ånger och bättring för dem som halkat in i en förkunnelse om ett annat evangelium. Paulus kallade dem fortfarande bröder (Gal 4:18).
Jag vill på samma sätt se människorna i trosrörelsen som syskon som liksom jag själv har en tro på Jesus och försöker följa Honom. Systemet de fångats i har jag däremot svårt att kalla kristendom. Det förekommer kristen undervisning i systemet. Det är klart. Men samtidigt är det så präglat av falska läror och sekterism, att den som hänger sig åt det kommer bort från Jesus. Det är min erfarenhet.
Att gå vidare i tron
När man lämnar tankekontrollens trygga ramar uppstår en situation då man åter ska lära sig att tänka på egen hand. Den här fasen av självständig prövning och brottning med trosfrågor är ett känsligt skede. Man håller på att frigöra sig från de övertygelser och riktlinjer man gått in under på ett osjälvständigt sätt. Det tar ett tag innan man hittat sig själv och sina egna riktlinjer.
Att känslor som varit effektivt blockerade återkommer i mångfaldig kraft gör inte det hela lättare. Man har lärt sig att se på oönskade känslor som lögner från djävulen. Man har lärt sig att trampa på de negativa känslorna tills man upphört att känna dem. Vad man finner efter att ha lämnat trosrörelsen är att alla känslor och konflikter som man trampat på kommer tillbaka i minst dubbel styrka. Känslolivet kan då kännas svårt att behärska. Innan man funnit en trygghet i sin nya identitet, blir det en kamp att leva konsekvent och att klara relationerna med sina medmänniskor på ett moget sätt.
När känslolivet vaknar till liv efter djupfrysningen, kan obehagliga känslor av verklighetsfrånvaro, ångest eller depression dyka upp. Jag tror att det oftast helt enkelt är ett resultat av tankeprogrammeringen och det felaktiga undertryckandet av känslolivet. Det handlar om en långsam läkedomsprocess, vilken underlättas av att man finner sin identitet som kristen och som människa i övrigt. Det underlättar att hitta tillbaka till den man var innan man började låta sina tankar programmeras av trosförkunnelse. Att åter knyta kontakt med vänner från den tiden och återuppta tidigare intressen kan vara en hjälp i läkedomsprocessen.
Tankar om besättelse
Min erfarenhet är att många som lämnar trosrörelsen brottas med tankar på om de har demoner i sig. Deras symtom, röster eller synintryck, får dem att tro att detta. Min bedömning är att det i de flesta fallen rör sig om psykiska besvär som kan förklaras av tankekontrollens effekter. Från andra håll är det känt att tankekontrollen i sig kan leda till besvär som är mycket lika dem vid schizofreni, depression eller neuros. Dessa symtom tolkas lätt som demonisering av den som varit inne i trosundervisningen. För de flesta avtar symtomen vid rehabilitering.
Andlig kamp
Även om demonisering enligt min bedömning är ovanlig bland människor som har besvär efter en erfarenhet av trosrörelsen, vill jag inte negligera den andliga kamp man får gå igenom. Det handlar om en villolära som fått grepp om en människa. Bakom detta står ytterst sett onda makter. Den som frigör sig från eller går emot den falska läran, står därför i en andlig kamp. I den situationen kan det kännas skönt att få stöd av andra i förbön och gemenskap. Stödet kan ibland vara det som avgör om personen ska orka frigöra sig från villoläran.
Det har varit min erfarenhet att läkedomsprocessen har skött sig bäst när jag glömt demonerna, vare sig de varit inbillade eller verkliga, bett till Gud kortfattat på svenska, läst någon bibelvers, deltagit i en kristen gemenskap och i övrigt levt mitt vardagsliv under det att jag fått hitta min identitet.
Anledningen till att min bön och bibelläsning var kortfattade under en tid var att jag inte klarade längre stunder utan att försvinna iväg i tankar och känslor. Jag kunde i så fall uppleva att jag inte riktigt stod på säker mark, och de väl inpräglade bibeltolkningarna och bönemetoderna från trosrörelsen kunde då göra sig ofrivilligt påminda på ett obehagligt sätt. Den dagliga andakten kunde den första tiden på så sätt bli mera kamp än uppbyggelse.
I början var det svårt att läsa Bibeln eftersom jag då genast associerade till vad jag hört inom rörelsen. Jag hörde trosförkunnares predikningar i mina tankar när jag läste vissa bibelord. Det var nästan som att sätta på bandspelaren. Därför läste jag böcker av kristna författare som jag tidigare haft förtroende för. Det hjälpte mig, samtidigt som jag fick en inblick i ett annat sätt att se på kristen tro. Jag fick alternativa tolkningar till de bibelställen jag lärt mig som trosförkunnare, och behövde sedan inte köra fast i det tänkandet när jag läste Bibeln.
Den första tiden var det mycket uppbyggligt att be med egna omaskerade svenska ord, medan tungotal var betydligt mer svårhanterligt. Det berodde dels på att jag mycket lätt kom in i inkörda spår i tankar och känslor då jag talade i tungor och lättare hamnade i trosrörelsens beteenden och tankar, och dels på att jag var osäker på vad tungotalet egentligen betydde för mig och för Gud. Mitt tungotal hade påverkats kraftigt under tiden i trosrörelsen liksom min bön med svenska ord, men det var mycket svårare att urskilja vad som var vad i tungotalet. Därför kändes det betydligt tryggare att be med svenska ord och gärna skrivna böner som Fader Vår som jag visste på förhand var en bön från mitt hjärta.
Att tvingas leva i vardagen i relation till människor var i början ett effektivt sätt att få markkontakt när tankar och känslor flöt iväg någon annanstans. Kontakten med folk som förstod vad man gått igenom och som man kunde prata med var kanske det som var mest själavårdande när det kändes svårt den första tiden. En sådan kontakt kan vara viktig även i fortsättningen. Emellanåt behöver man ventilera sina frågor med någon som förstår vad man pratar om. Till att börja med kan det behovet verka nästan omättligt. Kontakten med andra som varit med om något liknande fyller då en viktig funktion.
Ledning genom inre maningar
Jag tror att den Helige Ande kan vägleda den kristne genom inre maningar. I trosrörelsen åsidosätter man emellertid de inre maningar som inte stämmer med rörelsens uppfattning. På detta sätt ”kör man över” den Helige Andes maningar under en längre tid. När man sedan lämnar rörelsen kan det vara svårt att i början kunna skilja på vad som är den Helige Andes maning och vad som beror på den indoktrinering man utsatt sig själv för.
Ledning genom förståndet
I bearbetningen av mina erfarenheter har jag använt mitt förstånd genom att läsa, skriva och rent intellektuellt bena ut vad som är rätt och fel. Det avråder man från som trosförkunnare.
”Alltför ofta ser vi på tingen ur intellektuell synvinkel och strävar efter att reda ut dem med vårt förnuft. Men inte någonstans säger Bibeln att Gud leder oss genom våra sinnen och vår själsverksamhet”.
Döm om min förvåning när jag upptäckte att ledare i olika sekter också betonar att man inte ska lita på förståndet. De tar på så sätt bort det viktigaste redskapet man har för att hitta rätt. Får man inte lita på sitt förstånd när man kommer i gungning blir man mycket sårbar. I rena desperationen kan man gå tillbaka till den grupp man börjat ifrågasätta.
Trosförkunnare hänvisar till Ordspråksboken 3:5 där det står att man inte ska förlita sig på sitt förstånd som motsats till att förtrösta på Herren. Oftast glömmer man att läsa vidare i samma kapitel, där det står att den människa är säll som ”erhåller förstånd” (v 13) och där man uppmanas att ”ta klokhet och eftertänksamhet i akt” (v 21). Enligt Lukas 24:45, Romarbrevet 12:2 och 1 Johannes brev 5:20 kan man använda sitt förstånd till att förstå Skriften, avgöra vad som är Guds vilja och lära känna Jesus. Ett sätt som den Helige Ande leder den kristne är alltså genom förståndet.
Avgiftning
Trosrörelsen innehåller både positiva sidor, och samtidigt ödesdigert negativa sidor. Det har enligt min erfarenhet hittills visat sig vara mycket svårt att ta vara på det positiva utan att få med det negativa. Därför har min slutledning blivit att det är nödvändigt att helt undvika trosrörelsen och sammanhang där liknande undervisning förekommer.
En före detta alkoholist kan inte ta en mellanöl någon gång emellanåt. Han måste avhålla sig helt från alkohol för att undvika återfall. Precis på samma sätt har det fungerat för mig och många andra när det gäller trosrörelsen. Den som genomgår avgiftning från sitt andliga drogberoende i trosrörelsen, upptäcker ofta att det även blir nödvändigt att avhålla sig från sammanhang med liknande andlighet.
Kristenheten i de etablerade kyrkorna ter sig många gånger ljum och inte speciellt lockande för den som är van vid trosrörelsens engagemang. Man får inte det rus man är van vid från trosrörelsens möten. Den här avtändningen har av någon liknats vid att övergå från amfetamin till kaffe. Abstinensen infinner sig snart. Man befinner sig plötsligt i ett ingenmansland, och tycker sig inte höra hemma någonstans. I det läget går många tillbaka till källan för sitt andliga rus. Även många som vet att det i grund och botten är fel att gå tillbaka, ger efter för trycket. Man orkar inte med abstinensens vånda. Det rör sig om en kamp på både det psykologiska och andliga planet.
Upptäcka Gud på nytt
Mycket som man tidigare tagit för självklart måste åter upptäckas. Varför är man egentligen kristen? Jag började erinra mig saker som gjorde att jag fick en kristen tro, som berättelsen om Stefanus som förlät sina avrättare (Apg 7:60).
Jag började se hur Gud kunde verka på ett enkelt sätt i vardagen. Gudstjänsterna var inte speciellt spännande alla gånger, men jag kunde upptäcka Gud i det lilla. Jag kommer exempelvis ihåg vilken mäktig upplevelse det var vissa gånger att läsa trosbekännelsen. Det var som att förena sig med de som utformat den i kampen mot irrlära. Betydelsefullt har varit att få be syndabekännelsen och få uppleva Guds heliga närvaro i nattvarden.
Grunden för tron
Det blev naturligt att bygga tron på den historiska tillförlitligheten i vittnesbördet om Jesus i Bibeln. Jag fick stor hjälp av Bo Giertz, som hävdar att ”Bibeln har blivit sådan Gud ville att den skulle vara för att han skulle kunna tala om sin frälsning till alla folk och till alla tider.” Jag förstod att Bibeln utformats som Gud ville för att visa oss vem Jesus är. Det blev naturligt att lyfta på hatten inför ställen i Bibeln som verkar svårförståeliga eller motsägelsefulla, för att låta det viktiga bli att lära känna Kristus genom Skriften.
Trosrörelsens uppfattning om den Helige Ande har successivt fått ersättas av en annan bild. Jag har förstått att det som jag tidigare uppfattade som den Helige Andes manifestationer i trosrörelsens möten knappast har något med den Helige Ande att göra överhuvudtaget. Det är snarare så att Han verkar på ett mjukt och stilla sätt i människors liv för att skapa en tro på Jesus.
Avslutning
Trosrörelsen såg ut att möjliggöra det totala engagemang som jag som ung kristen sökte. Människorna i rörelsen verkade helt överlåtna åt den kristna tron, åt Bibelns budskap och åt Jesus Kristus. Man skämdes inte för det som var för obekvämt att predika i andra kyrkor. Glöden och inspirationen i verksamheten var påtaglig. Det såg ut att kunna bli en verklig kristen väckelse.
Ändå blev det inte bra. Något gick snett. Den uppriktiga och enkla tron på Jesus Kristus och vilan i Guds nåd ersattes av ett annat evangelium och en annan Jesus, där prestation, tro på ledare och andliga principer kom mer i centrum än det enkla evangeliet. Personligheten trycktes in i en mall som egentligen inte passade.
Hur kan det komma sig att saker gått snett i en rörelse där man vill följa Jesus och predikar Guds Ord? Några särdrag har framträtt.
Man ger ledarskapet den oerhörda positionen att förmedla uppenbarelsekunskap direkt från Gud. Den direkta, utombibliska uppenbarelsekällan uppfattas i teorin som sekundär till bibelordet, men i praktiken glider den ofta över till att bli primär. När en ansedd ledare säger att Gud sagt något, får det en oerhörd auktoritet i rörelsen.
Skyddsmekanismer slås ut. På olika sätt får man den enskilde att tvivla på sina egna bedömningar. Kritik av ledarskapets direkta uppenbarelse misstänkliggörs. Kollektivt ledarskap avskaffas eller ges en begränsad funktion. Möjligheter till korrigering minimeras.
Fenomen som uppfattas som övernaturliga manifestationer tolkas som direkt bekräftelse från Gud. Ledarskapets tro att de är på rätt väg styrks på felaktig grund, och den enskilde blir ännu mer obenägen att ifrågasätta den utombibliska uppenbarelsen.
De här särdragen är en förenklad beskrivning av roten till det onda som skett i trosrörelsen. Särdragen finns i förkunnelsen på Livets Ord fram till det här skrivs. De går att härleda till Kenneth E. Hagins förkunnelse. Med de här särdragen, riskerar man att hamna var som helst. Det gäller även om förkunnelsen i övrigt justeras till näst intill renlärighet. Så länge man inte gör om grunden blir husbygget osäkert hur man än bygger.
De skadliga särdragen ovan, kan även benämnas tankekontroll. Den kan förklara mycket av de personlighetsförändringar som förekommer inom trosrörelsen. I en del av rörelsens grupper är den här tankekontrollen starkare än i andra, vilket troligen förklarar varför effekterna på människorna skiljer sig mellan de olika grupperna.
Tankekontrollen kanske mer förklarar effekterna på människorna än vad avvikelserna i den kristna läran gör det. Människor som deltagit i grupper där man legat nära trosförkunnelsen i lära, men inte haft samma påtagliga tankekontroll, har inte sett samma effekt på människor där som på Livets Ord. Å andra sidan kan tankekontrollen och dess effekter uppträda i ett sammanhang där man har en korrekt biblisk lära, förutom själva tankekontrollen.
Det handlar om människor som fångats av läror och fenomen som enligt min erfarenhet varit skadliga. De är själva ansvariga för att de valt detta. Samtidigt vill jag säga att tankekontrollens mekanismer är så raffinerade att det är mycket svårt att stå emot. Det gäller både starka och svaga människor.
För det andra vill jag säga att det görs och sägs bra saker i trosrörelsen. Både bra och dåliga särdrag förekommer parallellt. Enskilda predikningar i trosrörelsen kan vara mycket bibliska och bra, ja mycket bättre än vad man kan få höra i andra kyrkor. Det är detta som gör det så svårt för många att veta hur man ska ställa sig till trosrörelsen.
Det finns enskilda förkunnare inom trosrörelsen som fört fram tankar påminnande om det jag tagit upp här i avslutningen. Ett annat exempel är att det finns förkunnare som inriktar sin helandeförkunnelse på Jesu makt att bota sjuka. Detta i motsats till att lära ut tekniker genom vilka vi kan lära oss att hela, vilket jag tagit upp som exempel på likhet med ockultism.
I samma kapitel som Jesus uppmanar oss att identifiera falska profeter (Matteus 7), säger Han att vi inte ska döma människor. Balansgången mellan de två uppmaningarna är hårfin. Jag föredrar att tala om människorna i trosrörelsen som trossyskon. De kan emellertid ha blivit bedragna av villoläror och villoandar, något som Bibeln ger en klar grund för att avslöja och vederlägga.
Min personliga övertygelse är att jag drabbades av villoläror och villoandar under min tid i trosrörelsen. Jag ville aldrig vara något annat än en Jesu efterföljare, men kom ändå in på villovägar. Därför har jag velat beskriva de företeelser som gjort att jag hamnade i farozonen. Kan man identifiera de företeelserna i tid, tror jag man har vunnit mycket.
Jag tror personligen att det är viktigt att lämna det tänkande som bygger på att människor förkunnar sina personliga uppenbarelser som de menar sig ha fått direkt från Gud. Det enda som håller i längden är en förkunnelse som baseras på en omsorgsfull utläggning av bibelordet.
Det önskvärda alternativet är en förkunnelse med personen Jesus och Guds nåd i centrum. I Jesu död på korset framträder Guds nåd och barmhärtighet tydligast. För att förstå och uppskatta den nåden, behöver också Guds lag, vår synd och Guds dom förklaras. Det är först då jag kan förstå det stora i Guds nåd och barmhärtighet mot mig när jag inser att jag har misslyckats och kommit till korta. Alla som misslyckats i sina egna försök att vara andliga är välkomna. Det är sådan Jesus har kommit för.
Jag skulle vilja peka på en förkunnelse som inspirerar till frimodig kristen tro och samtidigt låter oss behålla skyddsmekanismerna mot villoläror och sekterism. Personligen har jag funnit den förkunnelsen i det sanna arvet av Reformationen. Här förkunnas både det allvarliga i lagen, synden och domen, och det befriande i Guds nåd, kärlek och barmhärtighet.
https://www.karlektillsanningen.se