KÄRLEK TILL SANNINGEN

Uppfattningen om kärlek i dagens samhälle har förändrats dramatiskt. Den innebär nu att vara tolerant, och följa minsta motståndets lag för att undvika alla konflikter. Men sann kärlek innebär inte att man låter människor känna sig accepterade, för att de sedan ska fortsätta ett liv i lögn. P.g.a. församlingens oförmåga och ovilja att förkunna sanningen reservationslöst, har samhället påverkats så väl som församlingen. Bibeln säger att vid tidens slut kommer många falska profeter att träda fram och bedra många. Dessutom kommer kärleken hos de flesta att kallna. Människor blir hårda, det blir inrotat i deras personlighet. ”De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter” (2 Tim. 4:4).

Idag får människor höra att de, om de levt någorlunda hyfsat, kommer till himlen (= Astrid Lindgrens Nangijala) av många präster och pastorer som tillåts ljuga oss rätt upp i ansiktet. Den nya kärleken innebär att allting kommer att bli O.K., eftersom Gud älskar dig som du är. Men detta är INTE den kärlek som bibeln förkunnar, utan är en del av den stora lögnen som bedrar dem som går förlorade, eftersom de inte tog emot sanningen och älskade den, så att de kunde bli frälsta.

Dagens definition av kärlek har ändrats, så att den nu innebär tolerans på bekostnad av sanningen. Men om inte kärleken har sina rötter i sanningen, är den en falsk kärlek. ”Vi såg hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern, och han var full av nåd och sanning” (Joh. 1:14). Det är denne som Gud Fadern har sänt p.g.a. sin kärlek.

Sann kärlek har givetvis även en mycket praktisk sida. Att vi har en tro som är verksam i kärlek, kommer att vara avgörande på domens dag (Matt. 25:31-46). Men i dagens kristenhet verkar osjälviskt tjänande, barmhärtighet och liknande tjänster inte stå högt i kurs. De flesta vill ha en gåva som de kan använda offentligt för att att göra intryck på andra. Estradkristendom med förmenta tecken och under drar till sig de stora massorna, men Guds rikes principer är som alltid av en annan dimension. Jesus undervisade så här: ”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare. Var och en som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och var och en som ödmjukar sig skall bli upphöjd” (Matt. 23:11-12).

Kärlek utan sanning ger inte ära till Gud, bara till människan. När vi säger att vi ska acceptera alla och förenas tillsammans med människor, även om de inte tror som vi, kompromissar vi med sanningen. Detta är inte sann kärlek. Varför? Därför att varken Jesus eller hans apostlar gjorde detta.

När Jesus offentligt fördömde fariseerna och kallade dem vitkalkade gravar, fulla av de dödas ben och all slags orenhet, var detta kärlekslöst? Var aposteln Paulus kärlekslös när han namngav de falska lärarna och budbärare som Hymeneus och Filetus flera olika gånger?

Jesus förutsäger att bekännande kristna vid tidens slut kommer att leva i en tid när samhället påverkar dem, istället för att de är salt och ljus i världen. Lydnaden mot Guds ord kommer inte att stå högt i kurs och de kommer att dra sig för att säga sanningen, p.g.a. att deras kärlek har kallnat. De kommer att sugas upp och leva som världen, och inte akta på Paulus förmaning att ”i kärlek hålla fast vid sanningen” (Ef. 4:15).

Idag får vi höra hur kristenheten upprepar sitt inlärda mantra: ”Du ska inte döma!” Låt oss i detta läge betänka att Jesus förmanade oss: ”Akta er för de falska profeterna!” (Matt. 7:15). Detta är en varning, men kommer som en befallning från vår Herre. Men hur kan vi ”akta oss” och hur kan vi veta att de är ”falska profeter”, om vi inte kollar upp det som de säger? Istället för att lyda det som Jesus sa, stöder vi dem i själva verket. Hur då? Genom att säga: ”Döm inte”.

Aposteln Paulus befaller de troende: ”Jag uppmanar er, bröder, att GE AKT PÅ DEM (identifiera dem) som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor” (Rom. 16:17-18). Det är de falska lärarna som orsakar ”splittringen”, inte de som protesterar mot deras falska undervisning. Dessa språkrör tjänar inte Kristus, som de påstår, utan sin egen köttslighet och själviska önskningar. Ett exempel är de som predikar att kristna ska vara rika, därför att de vill rättfärdiga hur de själva lever i extravagans. Och lättlurade, naiva kristna hakar snabbt på. Vi lever i en tid när en ”smord” förkunnare kan lura i oss precis vad som helst med sina vackra ord, och vi sväljer snabbt både betet och kroken.

Ovanstående apostoliska befallning kan inte åtlydas, om vi inte tillåts kolla upp vad som sägs. Gud vill att vi ska känna till Hans ord och inte bara acceptera alla lärare som undervisar i ordet. Detta innebär inte att vi går omkring och är ständigt kritiska till allt som sägs. Men Gud gläder sig inte över att vi är godtrogna och naiva. Biblisk kärlek till människor innebär inte att jag struntar i vad de säger, så att vi kan kan umgås och allt känns bra. Det är inte kärlek. Att älska någon som undervisar falsk lära, betyder inte att jag blir blind och struntar i hans villfarelse och försöker ha enhet med honom, trots hans falska doktriner. Det ger bara grönt ljus till honom att fortsätta att leda människor vilse och förstöra deras liv.

Många som citerar: ”Döm inte”, gör detta för att skydda sig sig själva, så att de kan undervisa det som är falskt enligt Guds ord. De inser inte att de motsäger sig själva när de dömer andra, som vill lyda budet om att kolla upp det som de säger är sant eller inte sant enligt bibeln. Jesus själv säger i Joh. 7:24 att vi ska fälla en rätt dom (möjligheten finns alltså!) och Paulus säger att vi ska ”pröva vad som är Herren kärt”. Detta innefattar allt vad godhet, rättfärdighet och sanning heter (Ef. 5:9). Sann kärlek innebär inte att man är tolerant och godtar allt, utan att man bedömer allt från Guds ord.

Om jag har förstått något av problematiken inom dagens mångfaldiga utbud, så har man övergett troheten mot evangeliets lära i form av den helige Andes uppenbarelse från bibeln om vem Gud är, och ersatt den med upplevelser och känslor av Guds närvaro. Vi styr då in på farliga vatten genom att vi öppnar upp för det subjektiva, och vår fiende är inte sen att haka på vår fokusering på andlighet, och intala oss att vi rör oss i riktning mot Guds närhet. Sann uppenbarelse från Guds ord kan givetvis ofta följas av känslor och förundran över Guds storhet, men går vi direkt in i upplevelser, är vi vidöppna för villfarelse från ondskans andemakter. Dagens utbud av ”kristen” djupmeditation i olika former har sin grund i den mysticismtrend, som slagit djupa rötter i människor som är innerligt trötta på underhållningsmentaliteten i våra kyrkor. Här bör man vara medveten om att mysticismen inte är specifikt förekommande inom kristenheten, utan finns inom många religioner.

En annan villfarelse som smugit sig in i församlingen, är att ”sanningen finns inom oss själva”, och att det är mot detta centrum vi bör rikta vårt sökande. En känslomässig subjektivitet blir då fokus för vår andlighet. Genom gudomlig uppenbarelsekunskap som människan upplever invärtes, ska hon bli medveten om sitt ursprung hos Gud och sitt gudomliga väsen. Självinsikt är det enda sättet på vilket hon kan erfara Gud. Gudstjänstbesökarna tömmer villigt den gnostiska giftbägaren, vars innehåll är att Guds yttersta syfte på jorden är att ge ära åt människan, genom att upphöja ”kristus” i varje enskild individ.

Och går vi inte till kyrkan för att söka ”djupheterna”, finns det andra orsaker, som är lika felgrundade. Många människor går inte dit för att lära känna Gud och för att få sina liv utrannsakade, utan av vana, för det sociala umgänget eller för att ha trevligt. När aktivisterna från föreningen ”Stoppa plågsamma gudstjänstförsök” äntligen fått gehör, lyder numera den nya trosbekännelsen inom stora delar av kristenheten: ”Trevlig, trevlig, trevlig är HERREN, vår Gud, himmelens och jordens skapare”. Det enda som tycks betyda något, är att den sofistikerade besökaren ska få känna sig väl till mods och få fortsätta sitt eget självförverkligande utan störande moment. Han suger gärna åt sig budskap om hur stort värde han har och vill gärna höra vilka fördelar som hans tro medför, i stället för att hans blick riktas in på den uppståndne Herren och Frälsaren.

Vad som är sant eller falskt, gott eller ont, måste givetvis vara upp till människan själv. Vad har väl förkunnaren för rätt att tala om för henne vad hon ska tro, eller hur hon ska leva sitt liv? Hon står inte ut med den sunda läran, utan vill höra det som kliar henne i öronen. Hon vill inte höra om människans syndafördärv, men vill gärna ha ha en ”förlåtande kyrka”. (Ingen synd, men gärna förlåtelse, för vad?). Den kristenhet som invaggats i detta tänkande, har ingenting av Guds rikes dynamiska karaktär att förmedla till sin omgivning.

Och när alla begrepp är flytande, är givetvis samtliga hinder för ekumenisk samverkan nedrivna. När påståendet att alla som bekänner sig till den kristna tron måste ”bli ett” har inpräntats tillräckligt länge, är det få som ifrågasätter det. Adolf Hitler var medveten om att lögn som upprepas tillräckligt många gånger, till sist framstår som sanning. Men alla som säger sig vara kristna är definitivt inte pånyttfödda. Det finns därför allvarliga problem med ekumeniken, som började genomsyra församlingen för snart hundra år sedan, genom tanken på att andlig enhet kan organiseras fram. Kristna under tidigare århundraden var vaksamma och visste i sina hjärtan, att alla sanna kristna redan blivit ett i en andlig organism , p.g.a. att detta uppfyllts genom Jesu bön i Joh. 17.

Lägg märke till att samma apostel som återgav Jesu mäktiga förbön i Joh. 17:21-23 också skrev följande ord till de troende, för att varna dem för falsk undervisning: ”Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar (2 Joh. 9-11).

Den 5-7 september 2002 kommer ”Skandinavisk Konferens för Väckelse” att hållas i Filadelfiakyrkan, Stockholm, med inbjudna gäster som Ulf Ekman och Robert Ek från trosrörelsen, Jack-Tommy Ardenfors från pingströrelsen, Erling Ivarsson från Svenska kyrkan och Anders Arborelius, katolsk ärkebiskop. Tanken måste vara att de olika s. k. “kyrkofamiljerna” ska hämta impulser från varandra och få del av den gemensamma rikedom som Herren lagt ner inom kristenheten. Jesu bön om enhet har alltså inte besvarats av Fadern, till vilken han riktade sin bön, utan måste förverkligas genom människors initiativ.

Detta är bara ett exempel på den rådande förvirringen inom nutidens kristenhet, där mycket av den evangeliska substansen verkar borttagen, i syfte att uppnå den nödvändiga bredden för att möta dagens andliga behov. Här gör de flesta församlingsledare ett gigantiskt misstag, totalt omedvetna om den Antikristliga strategi som ligger bakom och i linje med detta. Därför bör det nu vara i högsta grad tillåtet, att låta en helig vrede växa fram över vad som försiggår i många församlingar i vårt land, där endast en uppfattning, det ekumeniska tänkandet, tillåts existera. Allt annat tänkande, hur mycket det än baseras på Jesu och apostlarnas undervisning, stryps och tillåts inte få utrymme, p.g.a. rädsla för splittring av Kristi kropp.

Ovanstående är naturligtvis en allvarlig felbedömning som spelar vår fiende väl i händerna. Han gläder sig oerhört över denna utveckling, där trosrörelsen, vars två grundpelare är New Thought och Christian Science, tillåts placera sig i centrum av kristenheten tillsammans med den katolska förförelsen som bjuds in från andra flanken.

De som med Guds ord som grund tar steget att tillkännage, att man tar avstånd från och inte på något sätt vill befatta sig med detta, kommer att få erfara den frihet som alltid är förbunden med att man följer den sanning, som Herren har uppenbarat i sitt ord. Och Herren låter oss få möta varandra, låter oss få uppleva sann gemenskap i den helige Ande, även om det inte alltid sker inom den etablerade församlingens ramar. Vi bör här också vara vakna för att alla ”församlingar” är inte Guds församlingar, hur mycket man än själva tar sig namnet.

Tro inte för ett ögonblick att Sanningens Gud godkänner den suspekta mysticismen, den liberala teologiska utarmningen, påvedömets lögndekret, gnosticismens självförgudning eller den hyperkarismatik med andlig dryckenskap som strömmar in via självutnämnda profeter och apostlar. Den som vaknar upp och vill hålla sig nykter, till honom/henne kommer strömmar av levande vatten att flöda och en fördjupad personlig erfarenhet av Herren själv och av det evangelium som är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Jesus kallar oss idag till att stå emot de andliga trendsättarna, se igenom ”djupheterna” (som är Satans djupheter) och slita sönder den ekumeniska tvångströjan. Vi är ju kallade till frihet och har inga förpliktelser mot vad som är ”politiskt korrekt” för dagen.

Låt oss till sist påminna oss Paulus ord i Fil. 1:9-10: ”Och min bön är att er kärlek mer och mer skall överflöda och leda er fram till insikt och klart omdöme, så att ni kan avgöra vad som är rätt och vara rena och fläckfria på Kristi dag, rika på rättfärdighetens frukt som Jesus Kristus ger, Gud till ära och pris”. Detta är den kärlek vi behöver idag. Allt mindre än detta kommer inte att förändra församlingen eller vårt samhälle.

Jan Johansson

https://www.karlektillsanningen.se