”KRISTEN” MEDITATION, KONTEMPLATION OCH ZEN (RENOVARÉ)

Renovaré

Bland många kristna, som är missnöjda med den döda religiositeten i många kyrkor idag, finns en växande hunger, speciellt i västvärlden. Många längtar efter en djup, personlig relation med Gud. De tror att denna relation bäst förvärvas genom egna ansträngningar att uppnå helighet i tanke och gärning.

I många sammanhang poppar det upp grupper som erbjuder en nära gemenskap. Där praktiseras andliga discipliner, exempelvis bön och meditation av Guds Ord. En del framhåller också behovet av att studera tidiga kristna mystikers liv för att lära sig bedja och meditera.

Renovaré ( latin, betyder – andlig förnyelse) och dess upphovsman Richard J. Foster, försöker aktivt främja uppvaknandet av den meditativa och kontemplativa traditionen bland de kristna idag. Liksom den framlidne John Wimber (Vineyard International Ministries), så är det utifrån kväkarnas religiösa tradition som Foster har kommit med sitt budskap, att dagens församlingar går miste om underbara andliga upplevelser, som Foster säger att man endast kan få genom att studera och praktisera en meditativ och kontemplativ livsstil. Fosters medarbetare i ledningen för Renovaré är William L Vaswig, en tidigare luthersk pastor som numera är rådgivare på heltid och vars erfarenhet inom dessa religiösa övningar förvärvats genom Shaleminstitutet för andligt formande (the Shalem Institute for Spiritual formation) i Washington D.C.

Många välkända och inflytelserika ledare inom kristenheten är involverade med Renovaré, framstående personer som Lloyd John Ogilvie, Jack Hayford, David Hubbard (president för Fullers Theological Seminary), Jamie Buckingham, Anthony Campolo, J.I Packer, John Wimber (före sin död), David och Karen Mains och C. Peter Wagner, för att bara nämna några. Av denna anledning upplevde jag det viktigt att titta djupare på vad Renovaré egentligen handlar om. För att göra detta är det nödvändigt att först sammanställa det historiska perspektivet för en grupp som denna.

Historisk bakgrund

I och med det romerska imperiets utbredande under Konstantins ledning i det fjärde århundradet började Guds Ord bli tillbakasatt, för att ge plats åt andliga övningar som inhämtats från de hedniska kulturer som assimilerats in i den framskridande ”kristendomen”. Civilisationen i väst vidhöll en halvbiblisk etik som lärde sunda principer när det gällde affärsliv, regering, utbildningsväsende och socialisering. Den var emellertid aldrig i sanning befriad från hedniska traditioner som kommit in i den katolska kyrka från människor som tvingats dit genom våld.

P g a att icke-pånyttfödda män styrde genom den hierarkaliska strukturen i romerska kyrkan, användes fysiska krafter som medel till påvedömets framskridande mot världsherraväldet. De var religiösa män, trots allt, och för att dämpa sina blodiga samveten praktiserade de självförnekelse. Det var som om alla avskyvärda handlingar, utförda i Jesu namn, skulle kunna göras acceptabla inför Gud, om de män som bar ansvaret för dessa ohyggligheter kunde rena sina samveten i stunder av andlig förnyelse.

Eftersom bibeln inte erbjuder några andra medel för att rena någons samvete, förutom total omvändelse och ånger, tvingades de religiösa tyrannerna att tänka ut vägar för att blidka Gud. Vissa hedniska kulturer, inom vilka de förkovrade sig, erbjöd sådana vägar genom asketiska religiösa traditioner. Detta gav de romerska prelaterna idén att etablera kloster, där hela ordnar av munkar kunde studera och praktisera de meditativa och kontemplativa traditionerna från kyrkans hedniska erövringar. Kontakt med asiatiska nationer, genom handel, utsatte kristendomen för buddistisk meditation. Det är ingen tillfällighet att både dräkterna och det religiösa utövandet hos romersk katolska munkar är nästan identiskt med det hos buddistiska munkar.

Asketismen som adopterats från österländska religioner utvecklades till löften om fattigdom, kyskhet och lydnad vilka så småningom tvingades på alla som önskade att tjäna Gud i någon av de religiösa ordnarna inom romersk katolska kyrkan. Munk- och nunnekloster öppnade möjligheter för dem som önskade förneka sig själva på heltid, i tron att de hängav sina liv till Kristus.

Munk- och nunnekloster tillhandahöll också andliga tillflyktsorter, för andra religiösa och lekmän, så att de tidvis kunde fly från den ”demoniska” fysiska världen med sina bekymmer, för att där i klostren kunna underkasta sig den andliga disciplin som rådde hos de olika ordnarna. I den romerska katolisismen har den andliga traditionen förblivit oförändrad genom århundradena. Munk- och nunnekloster fortsätter att existera som praktiska exempel på en meditativ och kontemplativ livsstil. Andliga retreater är vanliga bland romerska katoliker som söker befrielse ifrån stressen och vardagen.

Bland icke-katolska kristna har den kontemplativa traditionen så gott som icke funnits under de sista århundraden. En del har på sista tiden börjat sörja över detta. De önskar vända tillbaka till det dom kallar ”de betydelsefulla kontemplativa traditionerna ifrån tidig kristendom”. Men dessa traditioner är varken ifrån de första århundradets kristna eller bibliska i sitt ursprung. De är romersk-katolska, adopterade ifrån hedniska traditioner. När förespråkarna för denna ”tillbakavändning” talar om ”tidig kristendom” menar de i verkligheten romersk katolisism

Richard J. Foster

Richard. J Foster är kanske mest känd ibland flertalet kristna för sin mest sålda bok, Celebration of Discipline: The Path to Spiritual Growth (Harper and Row förlag). Utgiven i Sverige av Libris-Örebro med titeln: Vägar till glädje : om det kristna livets frihet och helhet. ( Andra böcker utgivna i Sverige av Richard. J Foster är: Tid för stillhet ( Seeking the kingdom ), Bön: när törsten möter källan ( Finding the heart’s true home ), Meditativ bön ( Meditative prayer ) alla utgivna av Libris.) I boken sörjer Foster över att ytligheten är ”vår tids förbannelse”. Han framställer den krassa materialismen i modern civilisation som ett hinder för människans gemenskap med Gud, och kallar till en djupare andlighet för att markera livsstilen hos dem som är troende på Jesus Kristus.

Denna djupare andlighet, säger han, kan uppnås genom praktiserandet av andliga ”discipliner” vilka Foster framhåller markerade de sant andliga jättarna inom kristendomen. Dessa discipliner innefattar bön, meditation, fasta och studier. Dessa kallar Foster de ”inre disciplinerna”. Han erbjuder också ”yttre discipliner” såsom enkelhet, avskildhet, underkastelse och tjänande, vidare ”församlingsdisciplin” som innebär bekännelse, tillbedjan, rådgivning och firande av högtider.

Det är mycket i Fosters bok med vilket bibeltrogna kristna skulle samtycka, jag själv inkluderad. Men det finns problem med de metoder som Foster tillskriver en del av dessa discipliner. Vi ska ta itu med dessa problem på djupet under det att vi fortskrider, men det är till hjälp om vi redogör för några specifika områden inom vilka vi hittar problem med Fosters förståelse för innebörden av andliga discipliner. (Alla citaten som förekommer i artikeln är fritt översatta ifrån engelskan.)

Meditation

”Så finns det de som menar att den kristna meditationen är synonym med begreppet meditation inom österländsk religion. Men i verkligheten är det en världsvid skillnad. Den österländska meditationen är ett försök till att tömma sitt sinne; kristen meditation innebär att försöka tömma sitt sinne för att det ska fyllas. De två begreppen är helt olika.

All österländsk form av meditation framhåller behovet av att bli avskild från världen. Tonvikten läggs vid att förlora sin personlighet och individualitet och absorberas upp i det Kosmiska Sinnet. Det är en längtan efter att få bli befriad ifrån bördorna och smärtan i detta liv och bli uppfångad i ett hav av kosmiskt medvetande. Avskiljandet är det slutliga målet inom österländsk religion. Det är en flykt ifrån existensens miserabla hjul. Där finns ingen Gud att vara förenad med eller att höra ifrån. Zen och yoga är populära tillvägagångssätt för detta ändamål.

Transcendental Meditation har samma buddistiska rötter men här i västerlandet förvillas människor att tro att det inte är religiöst. I dess populära form är TM meditation för materialister. Man behöver inte tro det minsta på den andliga verkligheten för att praktisera det. Det är endast en metod för att kontrollera hjärnvågorna och genom det förbättra sitt fysiska och själsliga välbefinnande. I mer avancerade former av TM kommer dess andliga natur fram, och då får den exakt samma kännetecken som andra österländska religioner.

Kristen meditation går långt bortom föreställningen om avskiljandet. Det finns ett behov av avskildhet, ”den kontemplativa viljan” som Peter av Celles, en Benediktermunk från 1100-talet uttrycker det. Men vi måste gå vidare till gemenskap. Avskiljandet från förvirringen i vår omgivning är till för att få en rikare gemenskap med Gud och andra människor. Kristen meditation leder oss till inre helande som är nödvändigt för att vi ska kunna ge oss helt och fullt till Gud, och att vi ska få en andlig iakttagelseförmåga som är nödvändig för att kunna angripa ondskan i samhället. I den meningen är det den mest praktiska av alla discipliner.”1

Foster försöker att måla upp en skillnad mellan sin sort av ”kristen” meditation och österländsk religiös meditation genom att säga att skillnaden är att ”kristen” meditation är ett försök att tömma sitt sinne för att kunna fylla det. Men så fungerar även österländsk meditation som vi senare ska få se. Men även om det nu är så, vad händer under den tid man väntar på att bli fylld? Det talar inte Foster något om. Även om Foster talar emot att se på meditation som en mystisk österländsk övning, är hans beskrivning av ”kristen” meditation som han ser det, identisk med den i österländsk mystik.

”Det finns ingen ”lag” som föreskriver en exakt kroppsställning. Bibeln innefattar allt från att ligga utsträckt på golvet till att stå med huvudet och händerna upplyfta mot himmelen. Lotusställningen inom österländsk religion är helt enkelt ett annat exempel- inte en lag – på kroppsställning. Den bästa inställningen till det är nog att hitta den mest bekväma och minst distraherande ställningen. Den förtjusande 1300-tals mystikern, Richard Rolle föredrog att sitta ” för jag vet att jag orkar längre än om jag går, eller står eller böjer knä. För när jag sitter är jag lättast i vila, och mitt hjärta mest vänt uppåt.” Jag håller helt med och finner det bäst att sitta i en rak stol, med ryggen ordentligt mot ryggstödet och båda fötterna platt mot golvet.

Att slappa uppmuntrar ouppmärksamhet och att sitta med korslagda ben hämmar cirkulationen. Placera händerna på knäna, handflatorna uppåt som ett tecken på att man vill ta emot. Ibland är det bra att blunda för att minska distraktionen och fokusera uppmärksamheten på den levande Kristus. Andra gånger kan det vara till hjälp att frammana en bild av Herren eller att titta ut på de vackra träden och växterna av samma anledning. Oavsett på vilket sätt man går till väga är målsättningen att hela kroppen, känslorna, sinnet och själen ska vara helt centrerat på ”Guds härlighet som strålar fram i Kristi ansikte” (2Kor 4:6).”2

Foster har helt rätt i att det inte finns någon ”lag” för kroppsställning. Faktum är att i mycket meditation inom New Age ser man exakta likheter med det Foster beskriver, en del mediterar t o m på Jesus som Mästare. Vad är det då för skillnad mellan Fosters beskrivning av kristen meditation och den inom New Age och österländsk mysticism? Även om Foster framhåller, som han säger, att ”Bibeln innehåller” olika kroppsställningar för meditation, har han missat att citera några specifika bibelställen. Konstigt nog så är Bibeln ganska tyst angående kroppsställningar och när det talas om meditation är det så gott som alltid relaterat till meditation (studie) av Guds Ord (Josua 1:8; Ps 1:2; 119:15; 23, 48, 78, 97, 148, 1 Tim 4:15). På två ställen talar psalmisten om att meditera på Herrens gärningar och verk (Ps 77:12; 143:5).

Men ingenstans i Skriften kommer man i närheten av några specifika instruktioner angående kroppsställning. Inte heller om att meditera på en bild som ska föreställa Jesus. Inte heller meditation på träd, växter och natur står nämnt. När psalmisten sa att han mediterade på Herrens gärningar, säger han bara att han tänker på Guds ära vilka himlarna förtäljer om (Ps 19:1). Han praktiserade inte tömning av sitt sinne, varken för påfyllning eller annat. Är jag fel ute när jag fastslår att Fosters metod för meditation är obiblisk? Hans användande av fantasin som väsentlig för meditation uppenbarar hur obiblisk den är:

”Meditationens inre värld kommer du lättast in i genom fantasins dörr. Vi missar idag att uppskatta dess väldiga kraft. Fantasin är starkare än tankebegrepp och vilja. I västvärlden har vi en tendens till att upphöja förtjänster vi fått genom vårt förnuft – och visst är det förtjänstfullt – men det har fått oss att ignorera värdet av vår fantasi. Ett fåtal individer är kanske kapabla till kontemplation utan att bruka fantasin, men de flesta av oss behöver gräva djupare in i vårt sinne. Jesus undervisade på detta sätt, han vädjade ständigt till fantasin och känslorna.

I Introduktion till ett fromt liv skriver Francis de Sales:

”Genom att använda fantasin begränsar vi våra tankar till det mystiska vi mediterar på, så att våra tankar inte far fram och tillbaka, liksom vi sätter en fågel i bur eller binder en falk med en rem så att han vilar i handen. En del kanske talar om för dig att det är bättre att helt enkelt tänka i tro och föreställa sig det man tänker på, på ett enbart intellektuellt och andligt sätt i framställning av mysterierna, eller också att föreställa sig att det du tänker på sker i din egen själ. Denna metod är för oklar för nybörjaren.”

Vi måste helt enkelt bli överbevisade om vikten av att tänka och uppleva i fantasin. Det var så spontant för oss när vi var barn, men i åratal har vi tränats i att ignorera fantasin, t o m har vi blivit rädda för den. I sin självbiografi beskriver C. G. Jung hur svårt det var för honom att ödmjuka sig själv och på nytt leka fantasilekar som ett barn, men hur värdefullt detta var för honom. Precis som barn behöver lära sig att tänka logiskt, behöver vuxna återuppväcka fantasins magiska verklighet. Ignatius av Loyola uppmuntrar hela tiden läsaren i sin bok ”Andliga övningar” att visualisera evangelieberättelserna. Varje kontemplation han gav var utformad så att den skulle öppna upp fantasin. Han hade t o m med en meditation med benämningen ” träning av sinnena”, vilket är ett försök till att använda alla fem sinnena när vi föreställer oss händelserna i evangeliet. Hans tunna häfte med meditationsövningar som lade tonvikt vid fantasin hade en positiv inverkan på människor under 1500-talet.”3

Den påverkan som Ignatius av Loyola hade på 1500-talet med sina meditationsövningar var stor, men jag vill påstå att den inte var av godo. Den jesuitorder som Ignatius av Loyola tillhörde bar under hans ledning ansvar för att ett oräkneligt antal av Guds heliga fick bli martyrer p g a att de inte böjde sina knän under påvens krav om ovillkorlig lydnad.

Det förvånansvärda är, att när Foster vill bestyrka sin form av meditation citerar han inte ett enda bibelställe för att bestyrka det han säger, utan han citerar ogudaktiga män, från Ignatius av Loyola till Carl Jung. Fosters vidhållande vid fantasin som en väsentlig del av meditationen tar oss utanför gränsen för vad som är sanningen om Gud – i synnerhet för det oss bort ifrån att på ett rätt och riktigt sätt förstå sanningen i Guds ord. Istället blir det en subjektiv verklighet, där våra egna ofta felaktiga uppfattningar är grunden till vad vi bedömer är sann och rätt tjänst inför Gud.

Låt mig här säga att en rätt tjänst inför Gud inte är baserad på subjektiva nycker ifrån vår egen föreställningsfantasi. Den är baserad på Guds ofelbara Ord. Den enda tjänst som räknas inför Gud (och det inkluderar vårt utövande av andliga discipliner), är den tjänst som Gud har föreskrivit. Att offra det Gud inte har föreskrivit är att offra främmande eld. Och Guds vrede förblir över främmande eld nu liksom den var över Nadab och Abihu (3 Mos 10:1-3; 4 Mos 3:4), och över Saul (1 Sam 13:8-14).

Tro inte att Gud hedrar tjänst som han inte har föreskrivit. Om vi än med goda motiv bygger honom ett altare som når ända upp till molnen kommer han inte att svara (1 Sam 14:35-37). Han kanske blundar för våra överträdelser en tid, men om vi fortgår utan att vända om, kommer den dag då vi får avlägga räkenskap. Ingenstans i Guds Ord är Fosters övningar föreskrivna. Och Guds Ord är det enda ställe vi ska söka i för vägledning. De termer Foster använder för att beskriva sina övningar återfinns inte heller i Skriften. Däremot överensstämmer de med New Age-terminologi:

”Det här är en tid till att lära sig ”samla ihop sig” (eng. center down) eller som de kontemplativa på medeltiden kallade det – ”återsamling”. Det är en tid för stillhet, en tid till att komma in i den nyskapande tystnaden och att tillåta våra splittrade sinnen att bli centrerade.”4

Uttrycket ”samla ihop sig” är en hänvisning inom New Age till att förbli helt stilla till sinnet och kroppen och fokusera sig på tystnaden i universum – det är vad Foster kallar ”den nyskapande tystnaden”. Den här ”nyskapande tystnaden” är i sig själv ett New Age- uttryck som inte har något att göra med Guds sanning. Anhängare till Fosters metodik skulle hävda att olika rörelser inte har äganderätt till vissa uttryck och termer. Om dessa uttryck passar till att beskriva värdefulla andliga discipliner är det en bra anledning för kristna att använda dem. På detta vill jag svara ja, men man måste ha vissa saker i åtanke

Hur har denna terminologi kommit in i församlingen om de som fört in dem inte lärt dem genom studier av New Age-discipliner? Introduktionen av sådana termer är i bästa fall förvirrande, men troligast är att de uppenbarar det trossystem dessa människor tillhör som envisas med att använda dem. Det är en sak att framhålla användandet av bibliska termer som har blivit förvridna i någon villfarelse av tron och något helt annat att införa ett uttryck som uppkommit i någon villfarande rörelse. Under det vi fortsätter att undersöka Fosters instruktioner i meditation efter att han ”samlat ihop sig” finner vi mer obiblisk undervisning som är nära besläktad med New Age, mysticism och t o m panteism:

”När du har kommit en bit på vägen när det gäller ”återsamlingen”, lägg då till en fem-tio minuter för att meditera på någon del av skapelsen. Välj något av det skapade: träd, växter, fåglar, löv, moln och begrunda detta varje dag omsorgsfullt i bön. Gud som är Skapare av himmel och jord använder sin skapelse för att visa oss något av sin härlighet och ge oss av sitt liv. ”Den enklaste och äldsta väg .på vilken Gud manifesterar sig själv är ..på och igenom jorden själv. Och han talar fortfarande till oss genom jorden och haven, fåglarna i luften och småkrypen på jorden om vi bara kan vara stilla nog för att lyssna.” Vi borde inte förbise dessa nådemedel, som Evelyn Underhill varnar: ”Att gå förbi naturen och neka henne vänskap och försöka hoppa över livets flod med hopp om att finna Gud på andra sidan är det vanligaste felet i en förvanskad mysticism Du måste alltså börja med den första formen av kontemplation (betraktelse) som de gamla mystikerna ibland kallade att -finna Gud i hans skapelse.”5

(För de som undrar över användandet av ellipser- dessa punkter mellan fraser- så är de inte mina utan Fosters när han återger Agnes Sanford och Evelyn Underhill).

Foster fortgår med att förvrida verkligheten genom att påstå att vi kan föra in Jesus i vår närhet med hjälp av vår fantasi:

”När du träder in i berättelsen, inte som en passiv iakttagare, utan som aktiv deltagare, kom då ihåg att eftersom Jesus lever i det Eviga Nu och inte är bunden av tid, så är händelserna i det förgångna pågående för Honom nu, idag. Följaktligen kan du verkligen träffa den levande Kristus under händelsens gång, bli tilltalad av Hans röst och berörd av Hans helande kraft. Det kan bli mer än en övning i fantasin, det kan bli ett riktigt möte. Jesus vill verkligen träffa dig.”6

Man kan inte föra in Jesus i sin närhet genom sådana här fantasifoster, lika lite som att en katolsk präst kan förändra vinet till att bli Jesu verkliga blod. Vi kan inte manipulera Herren med våra nycker. Och i motsats till Fosters mystiska funderingar så sitter Jesus på Faderns högra sida i den nuvarande tiden. De som tänker på evigheten som ”tidlös” förstår inte realiteten av Guds natur och Hans domäner. Tid existerar visst i evigheten, och jag skulle vilja utmana Foster att visa från Skriften var han finner motsatsen. Bara för att Gud vet början och slutet betyder det inte att Han ständigt existerar i varje millisekund av tiden. Detta fantasifulla begrepp är passande för dem som vill manipulera verkligheten med sin speciella sort av häxkraft, men det har ingenting att göra med Gud. Vi kan inte förändra det förgångna och vi har knappast något inflytande på framtiden utanför det som Gud har föreskrivit oss att ha. Till dem som fortfarande inte är överbevisade om att Fosters meditationsövningar är obibliska och grundade i New Age-filosofi (i motsats till vad han själv säger) skulle jag vilja fråga var någonstans i Bibeln Gud instruerat sitt folk att engagera sig i astral-focusering och att undervisa andra om detta.

”En fjärde form av meditation har som sitt syfte att föra dig in i en djup inre gemenskap med Fadern där du ser på Honom och Han ser på dig. Forma i fantasin en bild av dig själv gående genom ett underbart skogsområde. Ge dig tid, och låt storstadsbullret få ge vika för ljudet av prasslande löv och svala skogsvindar. Efter att du har observerat dig själv ett tag, förflytta perspektivet utifrån att iakttaga till att se det utifrån att du går. Försök att känna vinddraget i ansiktet som om vinden vänligt blåser bort alla dina bekymmer och all din ängslan. Stanna upp ett tag och studera fåglarnas och blommornas skönhet. När du är kapabel att uppleva det du ser med alla sinnena så flyr det förgångna upp på en ljuvlig kulle. Gå ut på en stor grönskande äng omringad av ståtliga furor. Efter att du utforskat ängen ett tag, lägg dig på rygg och titta upp på den blå skyn med de vita molnen. Njut av det du ser och lukta. Tacka Herren för skönheten. Efter en stund känner du en djup inre längtan att få komma upp till de övre regionerna och molnen. Tillåt i fantasin din andliga kropp, skinande av ljus, gå ut ur din fysiska kropp. Se nedåt så att du kan se dig själv liggande i gräset och försäkra din kropp om att du snart ska återvända. Föreställ dig ditt andliga jag, levande och pulserande, sväva upp genom molnen och in i stratosfären. Lägg märke till hur din fysiska kropp, kullen och ängen krymper under tiden du lämnar jorden. Far djupare och djupare in i yttre rymden ända tills det inte existerar något annat än den varma närvaron av den eviga Skaparen. Vila i Hans närvaro. Lyssna under tystnad och var i förväntan på det oförväntade. Lägg märke till varje instruktion du får. Med tiden och mer erfarenhet kommer du med lätthet kunna skilja på rent mänskliga tankar som poppar upp i medvetandet och Sanningens Ande som inifrån verkar på hjärtat. Bli inte överraskad om de instruktioner du får är hemskt praktiska och inte i närheten av vad du tycker är ”andligt”. Bli inte besviken på om du inte får några ord; som två goda vänner så njuter ni av varandras gemenskap under tystnad. När det är dags för dig att lämna, tacka Gud med hörbar röst för Hans godhet och återvänd till ängen. Vandra glädjefylld tillbaka genom skogspartiet tills du är tillbaka hemma fylld av nytt liv och energi.”7

Paulus talar om att vi dristigt får komma inför nådens tron med våra böner. Men han har inte påstått att vi ska praktisera astral-focusering (rymdfärder) för att komma dit. I en senare utgåva av ”Celebration of Discipline” har detta stycke tagits bort. Men om det är av Gud, varför fick det inte vara kvar trots det kontroversiella innehållet?

Jag kan tänka mig att Fosters anhängare hävdar att det inte är någon rymdfärd p g a att allt utspelas i fantasin, men då vill jag påminna om att Foster säger att genom fantasin kan du ”verkligen träffa den levande Kristus under händelsens gång, bli tilltalad av Hans röst och berörd av Hans helande kraft .Jesus vill verkligen träffa dig.” Eftersom han tror att vi genom fantasin kan skapa verklighet, är det då inte menat så att rymdfärder in i Guds närhet är en verklighet?

Astral-projektering är ren österländsk mystik och New Age. Det har ingenting att göra med biblisk bön och meditation. T o m New Age-utövare varnar för den inneboende faran i att praktisera detta. Dom är väl medvetna om att när någon lämnar sin kropp är den öppen för besättelse av andra väsen, antingen goda eller onda. Det spekuleras även över att någon som haft en nära-döden-upplevelse eller annan utanför-kroppen-upplevelse aldrig kommit tillbaka utan istället har familjära andar tagit över deras kropp. Vare sig detta är sant eller inte, faktum kvarstår att Fosters meditationsövningar ingenting har att göra med biblisk meditation. De som följer dessa instruktioner öppnar sig helt för en förskräcklig villfarelse genom onda andar.

Förnekare

Både Foster och Vaswig håller fast vid att Kristi kors och uppståndelse måste vara det centrala i allt som talas eller görs i deras andliga övningar:

”Jesus Kristus är i centrum för det vi talar om Vi gör Kristus och Hans uppståndelse till den stora centralpunkten.8

Gör sällskap med dessa mina minsta bröder – de hungriga och de som har ont – de arbetslösa – de som är utan sjukvård – de som står utanför samhället. I omsorgen om dessa (och detta är mycket viktigt!), mitt i vår omsorg får vi inte upphöra med att göra det bara församlingen kan göra : berätta för dem om Jesus! Det finns många fantastiska organisationer som betjänar de fattiga, men endast Jesu Kristi församling – Kristi kropp – kan berätta för dem om Jesus! Och vi ska aldrig, vi får inte eftersätta detta!”9

Detta är förstås en stor sanning. Det är så många kristna som vill tjäna Gud genom att betjäna sin medmänniska men i sitt arbete så missar dom att ge ut evangelium. Även om jag håller med Foster och Vaswig på denna punkt måste jag med risk att verka stridslysten säga att det inte är möjligt att ha Jesus i centrum för sin verksamhet om man i den blandar in obibliska tillvägagångssätt och filosofier.

Fosters förnekande till trots, faktum kvarstår att de discipliner han erbjuder, på det sätt de framförs är obibliska. Den fråga vi borde ställa till dem som främjar obiblisk undervisning och praktik i namnet Jesus är: vilken Jesus är det de talar om ? Paulus upplyser oss om att det finns de som predikar en annan Jesus än den Jesus som han predikat om (2 Kor 11:4).

Bibelns Jesus är en annan, än deras Jesus som predikar obibliska filosofier. Någon kanske säger att Jesus är det centrala i sitt arbete, men genom att avvika från biblisk sanning, eller genom att blanda in hedniska metoder har man på ett effektivt sätt tagit bort Jesus, inte bara ifrån att vara det centrala, utan helt och hållet.

Varför är det så? Gud har sagt oss att Han upphöjt sitt Ord över Sitt eget namn (Ps 138:2), orubbligheten i Hans namn är oupplösligt sammankopplat med orubbligheten i Hans Ord. Att blanda in obibliska övningar som ett medel till andlig tillväxt är samma sak som att säga att Guds Ord inte är tillräckligt som instruktion för vårt umgänge med Fadern. Detta strider mot Skriftens ord:

”All skrift som är ingiven av Gud, är ock nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse, till fostran i rättfärdighet, så att en gudsmänniska kan bli fullt färdig, väl skickad till allt gott verk (2 Tim 3:16-17).”

När Jesus fastställde det nya förbundet, fastställde Han alla bestämmelser för det förbundet som vi ser i Nya Testamentets skrifter. Såvitt jag vet så har Han inte fastställt ännu ett förbund med nya bestämmelser, nya uppenbarelser och nya metoder som medel till att komma fram till andlig mognad.

Är det bara en tillfällighet att Gud inte någonstans i sitt Ord instruerar sitt folk i hednisk mystik såsom visualisering och meditation på österländskt religiöst vis? Ninte, Gud har med avsikt gjort en klar skillnad mellan vad Hans folk ska göra anspråk på och det religiösa utövandet av denna världen. Han vet hur sårbara vi är för det onda och att satan kan komma till oss som en ljusets ängel. När vi går ifrån de riktlinjer som Gud har fastställt i sitt Ord, eller vi försöker att smälta in i ett tjänande, utövande och trostänkande som inte klart är omfattat i Guds Ord, lämnar vi ut oss själva till villfarelse. Skriften varnar oss för att vi inte ska lära av hedningarnas sätt (Jer 10:2). Gud tänker inte som vi tänker. Många av våra religiösa traditioner är i stort sett baserade på vad människan tror ska behaga Gud (hur än människan uppfattar Honom), och formade efter hur de bäst tillfredsställer våra andliga behov.

Människans religiösa traditioner – även den kristna traditionen – förkunnas med tron att den materiella sidan av naturen är ond – eller i alla fall mindre accepterad av Gud. Det motsatta är då att den andliga aspekten anses god och accepterad av Gud oavsett dess härkomst Detta felaktiga antagande har lett till bildandet av religiösa sekter – kristna och icke kristna, som lägger vikten vid yttre former av fromhet, praktiserande av självförnekelse (asketism) och goda gärningar. Anhängare av dessa sekter upplever att detta praktiserande hjälper dem att känna sig heligare och närmare Gud. Inom den kristna traditionen har man trott att, eftersom Gud är ande, och de som tillber Honom måste göra det i ande och sanning (Joh 4:24), är det ändå viktigt för oss att förneka vår fysiska natur och sätta våra sinnen åt sidan för att verkligen kunna tillbe Gud. Tanken är att man ska tömma sitt sinne så att Gud kan fylla det.

Inte så att förespråkarna för obibliska övningar skulle säga att tillbedjan med sina sinnen är helt oacceptabelt. De säger bara att det inte är lika effektivt som när vi sätter våra sinnen åt sidan och bara mediterar eller är i kontemplation utan några rationella tankar. Det är sant att det opånyttfödda sinnet är i fiendskap med Gud. Så det är naturligt att opånyttfödda religiösa människor tänker ut traditioner och övningar som ser heliga ut men i verkligheten är helt emot de bibliska instruktionerna när det gäller tillbedjan. Till exempel, österländska mystiska meditationsövningar som är utformade så att de förändrar hjärnvågorna på ett sätt som gör att världen utestängs och leder den som mediterar in i den ”gudomliga” närvaron.

Men inte ens dessa övningar kan helt skilja oss från våra sinnen, helt enkelt för att sinnena behövs för att kunna genomföra en speciell övning. De blandar ofta in visualisering av det gudomliga, eller av någon andlig aktivitet eller händelse (t ex helande) som den som mediterar vill skall ske. Allt dessa övningar tjänar till, är tyvärr att öppna upp personen för demoniska influenser som lindrar hans eller hennes samvete med en känsla av lyckorus eller t o m kärlek som kommer ifrån den närvaro som har invaderat personens medvetande. Man tror sedan att detta lyckorus är en försäkran om att man är på rätt väg andligen. Det kan resultera i visioner, utanför-kroppen.upplevelser, stigmatisering (att få Jesu sårmärke), levitationer (att sväva), ja t o m helande och andra uppenbara mirakler.

Även om vi måste tillstå att Foster och Vaswig har goda avsikter (tillika med alla andra som förknippas med Renovaré) är det inte desto mindre viktigt att vi granskar deras undervisning och utövande utifrån ett bibliskt perspektiv. När vi nu gör detta hoppas vi att våra läsare får en djupare förståelse för vilken fara som ligger inneboende i dessa andliga discipliner.

Renovarés syfte

Richard Foster påstår att orsaken till att församlingen i västvärlden lider av anemi idag är att den är splittrad. Han liknar Renovarés arbete vid den helige Andes arbete när Han för många olika strömningar av tankar och utövande inom kristenheten till att bli en enda stor brusande flod, liknande Missisippifloden som är resultatet av många små floder som slagits samman:

”Alla av oss i detta rum lider av andlig anemi. Och det är verkligen inte vårt eget fel. Jag menar att det är ett resultat av utvecklingen inom den västerländska kristenheten under vårt århundrade som har fört med sig att vi blivit isolerade ifrån varandra. Det är t ex en liten ström där borta som framhåller helighet – det är bra, det är bibliskt, det är kristet. Men det har blivit isolerat ifrån hela Guds rådslut. Och sedan här borta har vi en annan liten ström, den bryr sig kanske speciellt mycket om social rättvisa, omsorgen om de fattiga och lägger vikt vid att det ska vara frid. Det är bra, det är bibliskt, det är kristet. Men den har isolerat och brutit av sig själv och tar inte emot styrka som kommer genom andra fantastiska strömningar. Och det är på den vägen som kristendomen har utvecklats under hela vår livstid, och vi är produkten av dessa erfarenheter. Små ensamma strömmar – det är inte dåligt. Men de saknar styrkan och fullheten som kommer utifrån hela Guds rådslut. Och vi är alla påverkade av detta kulturella fenomen. Jag är påverkad av det, du är påverkad av det. Ingen av oss har lämnats opåverkade av denna verklighet

Men vad jag vill säga till er här ikväll är att allt detta håller på att ändras. Den andliga centrifug jag talade med er om igår kväll öppnar alla sorters möjligheter till nytt liv och kraft. I historien har vi sett underbara sammanslutningar som dessa, t ex den tidiga Fransiscanerordern, de tidiga kväkarevangelisterna, de tidiga metodistryttarna och många andra grupper. Men dessa kraftfulla sammanslutningar har inte skett i vårt århundrade, inte i detta land. Ni ser, vi är sådana härdade individualister så att vi inte låter något sådant här hända i vår livstid. Men ni förstår att saker håller på att ske. Gud är i farten. Underbara saker börjar öppnas upp omkring oss. Först nu är vi i stånd till att lyssna på varandra och att lära från varandra. Detta är inte någon sorts synkretistisk religion som har minsta gemensamma nämnare. O ninte! Detta är en förnyelserörelse som håller Jesu Kristi herravälde högt och specifiserar innebörden av detta vilket Dallas (Willard) försökte göra i eftermiddags. Denna rörelse har tagit ställning för historisk kristen tro och försöker leva ut ett sant kristet lärljungaskap mitt i vardagen.”10

Renovarés budskap är i grunden detsamma som det på vilken alla villfarande ”kristna” kulter och olika upprättelsebudskap är byggda: Församlingen har misslyckats med att nå sin fulla potential p g a att den är splittrad.

Orsaken till missuppfattningen att församlingen har misslyckats är att de som stödjer denna tro likställer den synliga församlingsorganisationen med ”den sanna Guds församling”, snarare än att se att det lilla antal sanna troende som är utspridda i de synliga organisationerna utgör den sanna församlingen. Följden blir att de försöker ingjuta liv i andligen döda, genom att införa andliga övningar som är utformade så att känslan av yttre helighet och gemenskap förstärks. Sådana andliga övningar har Gud lämnat åt den hedniska världen, och det ska vi också göra. Bibeln talar om allt för oss som vi behöver veta för vår andliga tillväxt. Att gå utanför Guds Ord och skapa en blandreligion är antikrist. De rörelser om vilka Foster talar kanske förefallit ha lagt tyngdpunkten på bara en aspekt av det kristna livet, men de som i sanning tillhör Gud har redan införlivat hela Guds rådslut i sina liv.

Det fattas ingenting ibland de som verkligen är Kristi lärljungar, frånsett att vi mot vår vilja dras till synden under vissa perioder. Det ska påminnas om att de är få till antalet, jämfört med den stora massan av dem som kallar sig kristna. Om vi fäster blicken på de otroende i våra församlingar (även bland ledarskapen) istället för på den lilla flocken av får, kan vi inte göra annat än att dra samma slutsats, att församlingen har misslyckats i att fullborda sitt syfte.

Eftersom det finns problem även ibland sanna troende, vill jag klart framhålla att det finns enhet, kärlek, självuppoffrande och alla andra av trons kännetecken. Men det är oenighet mellan de sanna troende och de religiösa som håller fast vid att acceptera obibliska riktlinjer för andlig tjänst.

Tillämpning

I Renovarés metodik används fyra grundläggande discipliner: bön, meditation, kontemplation och andäktig läsning. Eftersom de har olika tillämpning anser Renovaré att alla fyra disciplinerna utgör grunderna för bön.

Den första, själva bönen, är tankfull kommunikation med Gud genom begäran, pris och lov, tillbedjan och andra förekommande moment som utgör bön som vi känner till ifrån Skriften

Den andra, meditation, är att vara stilla och låta Gud tala till oss. Det kan ibland innebära visualisering av Jesus in i vår närvaro eller visualisering av en händelse, t ex helande som vi vill ska komma till stånd genom denna typ av ”bön”.

Den tredje, kontemplation, är i grund och botten att bara sitta stilla en stund för att på så sätt komma in i ”Guds närvaro”.

Den fjärde, andäktig läsning, innebär först och främst att läsa utvalda ”andliga mästare”, inte Bibeln, åtminstone prioriteras den inte.

Alla dessa fyra tillåts att gå in i varandra. Man kan t ex börja bedja, gå vidare med andäktig läsning, gå igenom meditation och visualisering in i kontemplation.

Det här är bara uppskissade illustrationer, och med dessa enkla förklaringar som grund kanske man inte uppfattar några verkliga fel någonstans. Det finns stunder då man bara kan vilja sitta stilla och låta sinnet vila från världens omsorger. Man kanske också mediterar på dagens händelser och hur man upplevt dem. Och under tiden kanske man beder och t o m målar upp en bild av Jesus i sitt sinne. Men att t ex framkalla en bild av Jesus i sitt sinne under det att man beder, är inte samma sak som den visualisering som Renovaré infört i sin form av andlig disciplin. Man kan inte dra in Jesus i sin närhet genom att föreställa sig Honom där. Jesus sitter på Faderns högra sida i himmelen. Han har sänt den helige Ande till vår tröst tills Han återvänder till jorden igen. Det är genom den helige Ande vi har gemenskap med Jesus och Fadern tills vi kommer ansikte mot ansikte. Förutom i det speciella exemplet när Jesus visar sig för Paulus på Damaskusvägen finns det inga vittnesbörd om att Han personligen har visat sig för någon annan. Och i det fallet var det på Jesu initiativ och inte på Paulus.

Den metod för visualisering som Renovaré främjar är en ockult form av visualisering som kan öppna upp för demonisk andlig vägledning. Inte heller är Renovarés metod för meditation och kontemplation föreskriven i Bibeln. Under det att vi utforskar Renovarés lära om dessa övningar kommer vi att finna anledning till oro.

Bön

På Renovarés andra nationella konferens för personlig andlig förnyelse talade Bill Vaswig och då förklarade han hur han tänkte sig att bön ska vara:

”Med bön menas att man bönfaller och blir tillfredsställd. Bön är inte ett medel till att förbättra sig själv, såsom fysisk övning eller aerobicdans. Vi beder inte för att bli uppfyllda, eller godkända eller intressanta, eller vackra eller stadiga, eller fulländade, friska, lyckliga, tillfredsställda eller positiva. Jaget är inte det centrala i bönen. Bön är att vända sig bort ifrån sig själv emot Gud och andra människor. Vi reflekterar inte här över bönen som något mänskligt fenomen i största allmänhet, utan på den kristna bönen. Vi ser inte här på bönen utifrån social, psykologisk, filosofisk eller ens historisk synvinkel. Vi ställer frågan ”Vad innebär bön för dem av oss som står under evangeliets inflytande?” Bön är en gåva, en gåva som kan tränas upp. Det är en gåva utifrån vår relation med Gud. Bön i Nya Testamentet handlar framförallt om att begära och bönfalla. Jag ska också tala om meditation och kontemplation. Det är att vända sig till Gud med allting, som Thomas Kelly så bra uttryckt det ‘Det är det pågående återuppväckandet av det omedelbara ifrån Gud’.”11

Om det stämmer som Bill Vawig sagt, att Nya Testamentets bön framförallt handlar om att bedja och bönfalla, då är den väl centrerad kring oss själva och inte på Gud, eller hur? Javisst, och det är så Gud menat att det ska vara. Vad oandligt skulle mystikerna säga. Bön ska vara centrerad på Gud och inte på människan. Men Gud behöver inte bön, det är vi som behöver bön. För i bönen visar vi både inför Gud och oss själva vårt fullständiga beroende av Fadern för att få våra behov fyllda. Det ärar Honom. Att inte bönfalla är att vara likgiltig för den fantastiska bönens gåva som vi fått av Honom. Att förneka denna sanning hindrar verkligen gemenskapen med Fadern, den gemenskapen som Jesus gav sitt eget blod för att upprätta. Utformade böner har en liten uppgift i Renovarés system. Inte för att ledarna inom Renovaré inte tror på detta sätt, men deras agenda handlar om att lära människor bättre tillvägagångssätt i bönen, än det att använda förståndet. Faktum är att Vaswig t o m omnämner ”nytestamentlig bön” som något skiljt ifrån det som han och hans medarbetare erbjuder, vilket avslöjar att deras form av bön är obiblisk.

Meditativ bön

Richard Foster var en annan av talarna på Renovarés nationella konferens för andlig förnyelse. Han avslöjade att hans begrepp för den mest effektiva sorten av bön är inte att tala till Gud, utan det är att lyssna.

”Ni vet, hela logiken bakom psyko-cybernetik är att sinnet alltid vill anpassa sig efter den ordning som råder hos det man är koncentrerad på. Och om vi helt enkelt bara tillåter oss själva att sjunka in i den heliga Andes atmosfär, så blir vår uppmärksamhet samlad. Vi börjar då bli förändrade och vår predikan får mer liv. Douglas Steer har sagt ‘ att bedja är att förändras ‘. Och människor kommer att märka förändringen, men de kommer även att märka när ingen förändring har ägt rum.

Det är sagt, som ni minns, att de som tillhörde Sanhedrin såg Petrus och Johannes djärvt predika, och de märkte att dessa män hade varit tillsammans med Jesus. Hur visste dom det? Tror ni att det var deras galileiska dialekt? Ninte, jag tror snarare att det var p g a att de varit i närvaron av ljuset på ett sådant sätt och i sådan utsträckning, att det hade förtärt deras egen personlighet. Där fanns en ny ande av liv; där fanns en ny auktoritet. De levde i en annan verklighet, och t o m deras fiender märkte det.

Hur är nu sådan bön som den utformad? Jag menar, vad ska vi göra? Ska vi vara förebedjare för andra? Kanske, men först och främst kommer vi för att få njuta av Guds närvaro, för att lära oss slösa tid med Gud. Att känna som Jean Pierre de Cousande sagt – ‘ själen, lätt som en fjäder, flytande som vatten, oskyldig som ett barn, svarande på initiativen av gudomlig nåd liksom en flytande ballong ‘. Att lära sig att orden ifrån sången – ‘ Han går med mig och Han talar med mig ‘, inte är en religiös fras, utan en levande verklighet. Att sjunka in i ljuset ifrån Kristus tills vi känner att vi har en bekväm ställning, där vi sedan tillbeder, upphöjer och umgås.

Francois Fenelon har sagt- ‘ var stilla och lyssna på Gud. ‘ Låt ditt hjärta vara i ett tillstånd av förberedelse så att Hans Ande kan inpränta i dig sådana dygder som behagar Honom. Låt hela ditt inre lyssna till Honom. Den här tystnaden av all yttre och världslig påverkan och alla människotankar inom oss är viktig om vi ska kunna höra Hans röst, och koppla samman det med dessa ord av Sören Kirkegaard: En person bad, och till en början trodde han att bön var att tala, men han tystnade mer och mer, och till slut förstod han att bön var att lyssna. ‘

Lyssna, det är det som är meningen. Komma till den plats där vi kan bli döpta in i upplevelsen av den kärleksfulla, ohyggliga, heliga tystnaden ifrån Gud. De gamla mästarna kallade ofta detta för ”ihopsamling”, där vi samlar oss inför Gud. En utveckling ifrån en försiktig mottaglighet till gudomlig blåst. En nyorientering av sinnet, kroppen och anden till den levande källan av liv. Vi gör inte våld på våra logiska förmågor, men vi lyssnar med mer än vårt sinne. Vi lyssnar med vår ande, vi lyssnar med vårt hjärta, vi lyssnar med hela vår varelse Liksom jungfru Maria så begrundar vi dessa saker i vårt hjärta.”12

Fosters kommentarer kräver att analyseras för att visa på att hans logik är felaktig.

För det första – när han nämnde om Sanhedrins uppmärksammande av att apostlarna varit med Jesus, så var det inte för att de engagerat sig i kontemplativ bön. Det finns ingenting vare sig i Nya eller Gamla Testamentet som talar om att denna form av ”bön” någonsin praktiserats av Guds folk. Det var för att de blivit döpta i den helige Ande som de frimodigt predikade sanningen. Tills det skedde levde de i fruktan och förvirring. Bara för att de varit med Jesus under Hans verksamhet utrustade dem inte för vittnandets sak.

För det andra – Fosters framställning av att vi ska låta våra hjärtan ”vara i ett tillstånd av förberedelse så att Hans Ande kan inpränta i dig sådana dygder som behagar Honom” är inte precis en riktig beskrivning på den Helige andes arbete. Jag säger detta för att visa på att det inte blir någon balans i det han säger när han utelämnar Guds Ord. Den helige Ande inpräntar i oss de dygder vi inhämtar genom att studera Guds Ord. Det var därför Guds Ord gavs till oss – så att vi skulle förstå vad som är Guds vilja. Den helige Ande undervisar oss i- och ger oss förståelse för Guds Ord. Ett subjektivt lyssnande på ett tomrum kan öppna dörren för påverkan från vilka andliga källor som helst. Om vi inte kopplar ihop bön med att få förståelse för Guds Ord, kan vi vara säkra på att onda andliga krafter tar tillfället i akt till att inpränta i vårt sinne tankar och ideer som är främmande för vad Guds Ord säger, som t ex att blanda in obibliskt utövande i vår tillbedjan.

För det tredje – Marias begrundande i sitt hjärta av vad Gabriel sagt är inte detsamma som att påstå att hon praktiserade kontemplativ bön och meditation. Det menas helt enkelt att hon var nöjd med att vänta och se hur ängelns ord skulle fullbordas.

I slutet av denna session om bön säger Foster ”Gud gör ingenting utom som svar på bön”. Detta är en cliche som har godtagits ibland kristna på senare tid, men den är inte sann. Gud är suverän; Han gör vad Han vill. Även om Skriften hänvisar till ställen där det står om Guds handlande som svar på bön – som vi vet att Han gör, så finns det många bibelställen där Han har handlat i motsats till någons bön och där bönen inte haft någon betydelse alls. Med all säkerhet var inte skapandet av universum ett svar på bön. Och Hans domar över världen var fastställda långt innan Bibeln uppenbarade dem för oss, även om en del av oss kanske beder att Hans Ord ska gå i uppfyllelse. Hans val av Abraham var inte som svar på bön, inte heller ett oräkneligt antal andra exempel. Att säga att Gud bara handlar som svar på bön, är att lägga större vikt vid människans inflytande på Guds handlande än hon förtjänar. Det tar också bort Guds suveränitet i tänkandet hos de människor som tror på denna felaktighet.

Att våldföra sig på Skriften för att kunna ge tyngd åt några obibliska teorier om bön, leder bort ifrån rättfärdighetens väg och in i villfarelse. Om man underlåter att pröva betydelsen av de skriftställen som lärare citerar, öppnas man för samma villfarelse som lärarna fallit i.

Det slås ofta fast av dem som är mystiskt sinnade, att det bästa slag av bön är att lyssna och inte tala. Men vad var Jesus svar på lärljungarnas fråga om att lära dem bedja? Han sa ”När I bedjen, skolen I säga så .” Men jag förmodar att Jesus inte förstod vad verklig bön handlar om. Under sin verksamhet på jorden missade Han helt att nämna något om ”att lyssna”. Han missade att nämna något om kontemplation och meditation. Varje bibliskt exempel på när Jesus, apostlarna, profeterna och andra gudsmän bad omfattade tillbedjan, pris och bönfallande. På något sätt så försummade de sådant som ledarna i Renovaré anser ha större betydelse. Den sanna erfarenheten av bön enligt Bibeln är att man beder och lyssnar på samma gång. Men för att kunna lyssna behöver man inte praktisera en mystisk österländsk form av meditationsövning. När vi är i bön, på ett bibelenligt sätt, märker vi att den helige Ande verkligen präglar vårt sinne med just det Han vill att vi ska veta för stunden. Under Renovarés Los Angeles-konferens, tog Foster sina åhörare med på en bönesession där han lät dem praktisera en form av kontemplation som han kallade ”handflator ned, handflator upp”.

Detta införlivade ett avspänt och halv-transliknande tillstånd. Under det att han talade sakta och lågmält fick Foster åhörarna att placera händerna på knäna, handflatorna nedåt, som en hjälp till att frigöra alla bekymmer och all oro som de kanske haft med sig. Efter en stunds väntan på det här sättet, fick han åhörarna att vända handflatorna uppåt som en gest av att mottaga från Gud ”vadhelst Han vill undervisa oss om”. Det Foster praktiserade här var inte bön, utan detta är vad buddisterna kallar för zen (en speciell form av meditation som man finner ibland mystiker i olika religioner).

I sin bok ”Kristen zen: ett sätt att meditera” – tillskriver den irländske jesuiten William Johnston liksom Renovaré, detta sätt att meditera till mystikerna inom ”tidig kristendom”:

”För några år sedan deklarerade Arnold Toynbee, att när historikerna om tusen år, skriver historia om vår tid kommer de att vara upptagna, inte med vietnamkriget, inte med raskonflikter, utan med vad som hände när första gången kristendom och buddism på djupet började genomtränga varandra. Det här yttrandet är mycket intressant och jag tror, mycket sant. Kristendom och buddism håller på att tränga in i varandra, tala med varandra och lära från varandra. T o m den gamla envisa katolska kyrkan i ett uppblossande av försonande ödmjukhet, upplever att hon har nytta av att sitta vid zenmästarnas fötter och ta in den uråldriga österländska visdomen. Detta är verkligen ett framåtskridande.13

Jag har redan kortfattat talat om denna samadhi (ordlös kontemplation) som florerade i den stora andliga skolan som hade sina rötter i den rikt kulturella jordmånen i det medeltida Europa. Det fanns olika skolor såsom Cistercianer, Dominikaner, Carmeliter, Franciskaner och många fler. Och så var det viktorianerna – skolan för mysticism i Rehn och Flandern och t o m i det tröga gamla England. För att inte tala om den stora ortodoxa skolan som gav oss Philokalia, och talade om bön från hjärtat. Alla dessa skolor hade sina olika vägar för att nå fram till tystnad och frid, bortom alla ord, bortom föreställningar, bortom ideer och bortom begär.”14

Johnston var ca 20 år före Renovaré. 1971 var det som han ursprungligen skrev boken ”Kristen zen”. Han sörjde över att västvärlden inte ännu tagit upp och praktiserat österländsk zen:

”I sin teknik för att introducera människor i samadhi skiljer sig den västerländska traditionen avsevärt från zen. Där fanns ingen lotusställning, och överhuvudtaget inte mycket om kroppsställning. Det verkade finnas ett betydande intresse för andning, speciellt i den österländska kyrkan, och i den tradition som florerade kring berget Athos, men mycket av detta har man tappat bort och glömt, och ju längre västerut man rör sig desto mer förståndsmässigt blir allt. Människor blev introducerade i meditation genom att läsa Bibeln och fundera över dess innehåll. Succesivt kom denna avvikande form av meditation att utvecklas mot en mer förenklad variant (t ex en repetition av något man längtar efter eller repetition av ord) och vidare sedan fram till den ogripbara och ordlösa tystnaden som är kontemplation – eller om du så vill – kristen samadhi. Detta är den nivå till vilka alla som på allvar hängav sig åt mental bön borde kommit. Detta var den vanliga utvecklingen inom meditationen.”15

Johnston skulle prisa Richard Foster idag, för även om inte Foster exakt placerade sina åhörare i lotusställning, kom han så nära det som möjligt är, utan att orsaka oro från dem som kanske uppmärksammar dess zenbuddistiska ursprung. Genom att få dem att placera sina händer på sina knän i sittande ställning, har han åstadkommit den bästa möjliga introduktionen in i zen, och samtidigt utåt kunna hävda att det är skiljt ifrån detta. Men faktum är, att Johnston skriver, att en sittande ställning också är acceptabel inom zen. Och den andningsteknik som man utövar inom zen, erbjuds av Foster som en del av hans meditativa övningar. Det Renovaré egentligen vill är att leda in folk i ”kristen zen”. Eftersom Foster har suddat ut skillnaden mellan bön och meditation så lämnar vi ämnet bön utifrån Bibelns betydelsee, och kallar Renovarés betoning av bön för meditation och kontemplation.

Det är intressant att notera hur Johnston beskriver sin invigning i zen – genom att meditera på Bibeln! Som svar på frågan om hur man ska svara de som påstår att meditation är en New Age-teknik, fastslår Bill Vawig i en föraktfull ton:

”Nya Testamentet är bäst och fungerar mycket bra .Ge dem ett stycke ur Nya Testamentet att meditera på och fråga dem vad de tror att betydelsen är av detta stycke? ” Sitt och studera det och låt det verkligen tränga in.” Människor kan inte sätta dit dig för att du säger att man ska ‘ meditera på Bibeln.’ ”16

I ett försök till att giltigförklara sin form av meditation fastslår Vaswig:

”Det är på ett sätt synd att den österländska religionen har fört in sin egen form av meditation. Dessa människor är vettskrämda för detta och tror att det inte finns någon kristen meditation, men det har alltid funnits inom kyrkan genom hela historien, ifrån dess begynnelse.”17

Här säger underförstått Vaswig, som till en början lärde sig meditera av Agnes Sanford, en panteist med österländska mystiska uppfattningar, att sådan meditation till ursprunget i huvudsak är kristen. Genom att påstå att det är synd att den österländska religionen fört in sin egen form av meditation ger han två felaktiga intryck som förnekar dessa historiska fakta:

Den österländska religionen införlivade denna form av meditation århundraden före kristendomen.

Där finns ingen väsentlig skillnad mellan den österländska formen och Renovarés form av meditation.

Vaswigs föraktfulla uttalande om att” dom kan inte sätta dit dig för att du säger att du mediterar på Bibeln” spelar satan i handen till att föra in kristna i villfarelse. Det gör scenen klar för samma invigning in i österländsk mysticism som den som William Johnston beskriver i sin invigning till jesuitpräst:

”På det här sättet blev jag undervisad i hur man mediterar. De sa till mig att ta min Bibel, och att tugga och fundera och smälta och bedja. Till att börja med var detta mycket bra, och jag vill rekommendera alla att börja på detta sätt. Det enda jag beklagar är att i religiösa ordnar på den tiden, och nu också, lär man inte ut hur man ska gå vidare. Den gamla medeltida traditionen om hur man ska leda människor genom olika steg för att nå samadhi hade mer eller mindre gått förlorad. Det var helt enkelt inte sed att introducera människor i bön som är över alla begrepp, och liksom ”mysticism”, var detta inte ett bra ord. Det är onödigt att säga, men om människor snubblade på samadhi eller kom dit för egen maskin, som många gjorde, fanns det inget som kunde stoppa dem, men skickliga direktiv och tillräcklig metodik led man stor brist på.”18

Under det att utvecklingen till samadhi verkar varit bristfällig under Johnstons dagar som novis, citerar han samma ”tidiga kristna” mystiker som Renovaré citerar som exempel på de som nått allra längst i andlig förnyelse.

Sådana framstående romersk-katolska mystiker som Teresa av Avila, Johannes av Korset (vilken Johnston kallar en stor guru),19 Thomas Merton, Gregory av Nyssa o s v framställs av både Johnston och Renovaré som exempel på de som söker de ”djupa andliga upplevelserna”.

Det finns naturligtvis en giltig form av meditation. Meditation betyder helt enkelt bara att tänka på någonting. Och här är det viktigt att förklara vad en rätt meditation av Skriften innefattar. Först och främst innefattar det inte att i sitt sinne vända fram och tillbaka över en vers eller ett stycke under långa stunder. Vad det verkligen innefattar är, studier av Skriften och funderingar över vad som verkligen står i hela sammanhanget av ett budskap. Ingen sann troende är emot att meditera på Skriften i denna mening. Detta är faktiskt helt i harmoni med Paulus förmaning att ”Sträva med all flit efter att själv kunna träda fram inför Gud såsom en som håller provet, en arbetare som icke behöver blygas, utan rätt förvaltar sanningens ord” (2 Tim 2:15). En rätt meditation av Skriften har som syfte att Guds Ord med dess rätta innebörd ska genomsyra den troendes medvetande. Detta är inte samma form av meditation som framhålls av Renovaré. Faktum är att Skriften erbjuds lite på sidan av för meditation. Till största delen instruerar Renovaré sina anhängare att meditera över skrifter av romersk-katolska mystiker och ett fåtal betydande sanna kristna.

Kontemplation

När vi rör oss från meditation till kontemplation finner vi ytterligare bevis på s k ”kristen zen” i hjärtat av Renovarés trossystem. Richard Foster förklarar hur han började studera den kontemplativa traditionen. Genom att relatera till sin frustration över att inte ha något mer att lära ut efter att ha varit pastor sina tre första månader berättar han:

”Och så när människor frågar mig ‘ Hur kom det sig att du började gå till de fromma mästarna?’ svarar jag: desperation. Jag visste ingen annan råd. Och på något sätt, kanske instinktivt, började jag känna att de stora författarna, när det handlade om det kristna livet och erfarenheten, hade något som jag behövde lära mig. Så jag började att studera den kontemplativa traditionen. Jag läste ”De små blommorna” av Franciskus och den överväldigade mig. Jag läste Augustinus Bekännelser och Fénelons Kristen fulländning.”20

Det förvånar mig att Foster inte kunde finna predikningar i Skriften för mer än tre månader (30 budskap som mest). Det är uppenbart att hans seminarieträning hade stora brister när det gällde att lägga en biblisk grund. Som ett exempel på hans kärlek till de ”kontemplativa mästarna” citerar Foster som om det vore historia – St Anthonys fysiska och andliga kamp emot demoner, och Franciskus samtal med ”broder varg” vilket han fick till en fridfull uppgörelse med ett samhälle som vargen hade terroriserat. Dessa ”kristna” fabler har ingenting att göra med verkligheten. Franciskus förståelse för människans relation till naturen och djuren var nästan animistisk.

Under Renovarés konferens i oktober 1991 hade det i huvudsak lämnats till Bill Vaswig att redogöra för den kontemplativa sidan av Renovarés andliga discipliner. Vi ser att den grundläggande skillnaden mellan meditation och kontemplation är att den förstnämnda innebär en viss tankeprocess, medan den senare i grunden är utan tankeverksamhet. Hans beskrivning är ett exempel på när en blind leder de blinda.

”Sedan finner jag ut att det finns en annan sorts bön som kallas kontemplation. Och det är det kristna livet, eller det är att leva livet i Herrens närvaro. Anledningen till att jag inte talat om för er hur man gör detta, är för att jag inte är säker. Jag är verkligen inte säker. Jag prövar, och prövar olika metoder. Det första jag gör på morgonen efter att jag stigit upp är, att jag går till mina studier och sätter mig ned där och tittar – jag sitter och tittar. Först dricker jag en kopp kaffe så att jag inte somnar (hur klarade sig apostlarna eller för den delen de ”stora kontemplativa mästarna” sig utan kaffe?), jag dricker en stor kopp, ja, två koppar, starkt kaffe med honung. Jag sitter där och tittar och säger: Herre, eller ”Hur mår du idag”? Eller också gör jag helt enkelt det som kommer i mitt sinne. Sedan går jag igenom min året-runt-Bibel, och blir lite mer på humör kan man säga, genom att läsa detta.

Jag läser igenom Bibeln varje år, och det är det första jag gör på morgonen. Efter att jag är klar med det beder jag mig liksom igenom olika saker, sådant som kommer i mitt sinne. Det tar ungefär en timme. Jag går inte in i så mycket kontemplation där, inte heller meditation. Man kan säga att jag bara läser Bibeln, beder, bönfaller på olika sätt, beder Herren välsigna dagen och sådana saker. Vidare, när jag går ned för att arbeta så går och sitter jag. Jag kommer dit klockan 8.30, min sekreterare kommer först klockan 9.00. Jag sätter mig ned i en stol och bara tittar. Jag kanske säger ”Jesus-bönen” som jag använt med er killar: ”Herre Jesus Kristus, Du är världens ljus, fyll mitt sinne med din frid och mitt hjärta med Din kärlek”. Så där håller jag på..

Jag kan tala om när jag går från beta till alfa. Ni vet, hjärnan utger vissa vågor, och just nu är jag förhoppningsvis i beta. Mitt sinne är ganska aktivt skulle jag tro och då utges betavågor. Men när du lugnar ned dig kan du gå in i alfa. Om jag kan gå in i alfa, då kan jag vara på något sätt i Närvaron. Jag kan placera mig själv i Närvaron. Jag behöver inte bedja, jag behöver inte göra någonting – jag kan bara sitta. Ibland börjar jag med att visualisera Jesus i stolen framför mig, speciellt om det känns trögt, brukar jag säga. ”Jesus, jag du vet, jag vet inte om jag är knäpp, eller modfälld, eller vad det är. Vad ska jag göra?” Ibland lägger jag mig bara ned på golvet med ansiktet ned. Ibland går jag ned på mina knän. Ibland börjar jag tala högt till Jesus. Men oftast slutar det där jag är just nu, jag har placerat mig i Guds närvaro. Och jag försöker inte att höra saker, jag försöker inte att tänka på några bibelställen, jag försöker inte att göra någonting. Jag bara sitter. Och ibland med detta tillvägagångssätt känner jag en oerhörd medvetenhet av Närvaron.”21

Det Vaswig beskriver här är det som New Ageare eller de som är familjära med österländsk mysticism skulle kalla att ”vara där”. Det är ett sinnestillstånd som är väsentligt rent och obeblandat av logiska tankar. I detta existensiella tillstånd finner man att utan att man försöker ” så fungerar allting”. Låt oss fortsätta med Vaswigs reportage:

”Jag har gjort detta i femton år, och vet nu att om någon skulle bli helad är det inte för att gamle Vaswig bedit för dem. Det hände bara för att Jesus ville hela dem. Så jag bara, kan man säga, tömmer mig. Jag bara sitter där. Jag ställer inte så mycket krav på mig. Jag är en mycket jordnära person som mitt i allt kanske kräks eller vad som helst. Ni vet, jag menar att jag inte är så ”helig, helig, helig”, i den meningen är jag ganska jordnära. Men det är på detta sätt som det är för mig. Nu, under resten av dagen efter att jag gjort detta innan den första, så lyssnar jag och beder för människor, sedan gör jag likadant innan jag träffar den andra personen vid kl 14. Jag startar oftast upp vid 13.30 och sitter i Närvaron, ibland beder jag med en person, eftersom jag är en andlig ledare för ett antal personer nu. Människor som en gång var mina patienter, som då var mycket sjuka, har nu blivit föremål för andlig vägledning, och de kommer till mig en gång i månaden för detta. Och med dem kan jag praktisera allt möjligt, och vi lär oss då att göra det på rätt sätt.”22

Under det att han fortsätter att förklara sin metodik för kontemplation, hyllar Vaswig psykologen Carl Jung, vilken han kallar ”en stor psykiater”. Han tillskriver helandet av Jungs patienter det att han höll hårt på att de skulle sitta under tystnad en stund varje dag. Sedan sammanfattar han med ett enkelt uttryck ”helt enkelt att vara i Närvaron”. Jag är inte i stånd till att finna sambandet mellan Carl Jungs terapi och att vara inför Gud. Jung var en ockultist som tillskrev ande-guider ifrån det astrala planet sina psykologiska teorier. Hans rådgivare var demoner. I vems närvaro, måste vi för rättvisans skull fråga, kommer man genom detta utövande?

William Johnston erbjuder ytterliga insikt i ”kristen kontemplation” genom att relatera till ett samtal med en buddistisk vän, på en ekumenisk konferens i Oiso, Japan:

”När tiden var inne för nästa möte, som denna gång skulle hållas i Kyoto, så föreföll det mig att vi skulle lämna den subjektiva sfären av religiösa upplevelser och gå ner till något objektivt. Kanske skulle hela diskussionen kretsa kring den slutliga världen – vi kristna kunde förklara vad vi menar med ”Gud”, peka på att vi inte tror på en människolik varelse ”där ute”, utan på en suverän makt i vilken vi lever, rör oss och är till. Buddisterna å sin sida kunde förklara vad de menar med intighet, tomhet, vacuumet o s v. På detta vis kanske en massa missförstånd skulle försvinna som rök och vi skulle upptäcka att vi har saker gemensamt – vilket genombrott detta skulle bli i det religiösa tänkandet! Nu förstår jag att jag var naiv. Eller ett offer för min hellenistiska skolning. Hur som helst med detta i sinnet talade jag med en buddistisk vän som var en av deltagarna. Han lyssnade vänligt och hans svar som var typiskt buddistiska och mycket intressanta, var mer eller mindre de som följer: ‘ Tror du verkligen att du kan tala om intighet, tomhet och vaccumet? Tror du verkligen att du kan tala om Gud? Så klart att du inte kan. Du är en del av vaccumet; du är en del av intigheten; du är en del av Gud. Alla är ett.’ Och här fann jag klart och tydligt uttryckt något som löper rakt igenom zen, antingen det är i tankelivet hos den enklaste Mästaren, eller hos den mest sofistikerade lärde, d v s , där finns ingen dualism, inget jag och du (tyvärr Martin Buber), detta ligger bakom all Mahayanabuddism. Låt mig göra bilden tydligare genom att berätta om den store Suzuki.

En gång höll den gamle filosofen tal om zen inför västerländska människor i Tokyo. Han talade om tystnaden, tomheten, intigheten och alltsamman, tillsammans med den djupa visdomen som kommer från satori. När han hade slutat så ställde sig en av åhörarna upp, något irriterad utropade han: ‘ Men dr. Suzuki, hur blir det med samhällslivet och relationen med andra, hur blir det med det? ‘ Varpå Suzuki gjorde en paus, tittade upp med ett leende och sa ‘ Det finns inga andra och det finns inget jag. ‘ Detta var det svar som han hade att ge, och detta var i grunden det svar som min buddistiske vän gav mig. Vad de menade med sina svar (för de är varken så enkla eller så hemska som de låter) vill jag ta upp senare, för närvarande går vi tillbaka till samtalet. Vi möttes i Kyoto, femton stycken av oss, där vi tillbringade en underbar vecka. Atmosfären var genomsyrad av god vilja och djup religiös tro. Vi inte bara talade tillsammans, vi satt också tillsammans i en ordlös dialog av tyst kommunikation. Mötets höjdpunkt var ett tal av en framstående roshi som beskrev med stor entusiasm sin erfarenhet av upplysning, som gjort honom vild av extatisk glädje! Hans huvud kändes splittrat och i flera dagar visste han inte var han var eller vad han gjorde. Satori kan aldrig beskrivas sa han, men det var otvivelaktigt upplysning i Jesu ord när Han sa: Innan Abraham var, är jag. Detta, sa han, var fullständig upplysning- ‘ jag är.’23

När vi undersöker Vaswigs kontemplativa övningar finner vi att dess innersta väsen i själva verket är zen såsom Johnston beskriver:

”Sant är när det gäller dessa principer, att zen inskärper självförnekelse eller asketism som verkligen är utomordentliga. Man måste bli avskiljd ifrån allting, till och med ifrån sig själv. Avskiljandet inom zen menas inte bara att vara utan alkohol och tobak (detta är den vanligaste förståelsen ibland kristna när det gäller detta ord); det går djupare än så och inkluderar avskiljande ifrån allt tankearbete, ifrån föreställningar, begrepp och uppfattningar som är så kära för den västerländska människan. Under detta avskiljande bekantas man med en djup och vacker värld av psykiskt liv. Man går ned till djupet av sin varelse – eller om du vill ha en zenpsykologisk förklaring, till djupet av ens mage. Under det att processen fortgår blir man avskiljd t o m i områden för det undermedvetna dit band ifrån spädbarnsåldern hör, omedvetna intryck och allt det andra. När avskiljandet är inne på dessa områden, har zen något gemensamt med psykoanalysen och kan t o m vara terapeutisk för dem som är kapabla och villiga till att ta denna medicin .Allt jag vill säga är att så länge man gör bruk av avskiljandet så påminns man om Johannes av Korsets väg. Så träffande är verkligen likheten, att en del lärda håller före att Johannes av Korset tog emot buddistiska influenser genom neoplatonismen, men det är inte på något sätt säkert.”24

Nu förstår vi vad Bill Vaswig menar när han säger att han börjar dagen med cognitiv (uppfattande) bön, går vidare till meditation, vidare till kontemplation där han bara sitter och tittar. Det är ifrån detta som helandekraften kommer. Han praktiserar ”kristen” zen. William Johnston uppenbarar vidare att Foster är inkorrekt när han försöker att skilja sin form av kontemplation eller meditation ifrån zenbuddism:

”Hur som helst, avskiljandet är ju bara en av medaljens sidor. Man avskiljer sig med avsikten att något annat ska lysa fram. Inom buddismen är det ens buddanatur som ska komma fram. För tvärt emot vad som ofta sägs så är äkta zen grundad på en mycket stor tro – tro i närvaron av buddanaturen i den djupaste vrå av ens personlighet; tro för detta, som de fyra nobla sanningarna visar; och det finns en väg ut ur lidandets träsk och människan kan förvandlas genom upplysning . I kristen zen kan denna tro ta sig uttryck i en överbevisning om att Gud är närvarande i djupet av min varelse, eller med andra ord, att jag är skapad till Guds avbild. Eller det kanske tydliggör sig själv, Pauli ord: ‘ Nu lever icke mer jag, utan Kristus lever i mig.’ Det djupaste och sannaste i mig är inte jag själv utan Gud. Under det att kristen zen utvecklar sig så försvinner jaget (detta är muga inom kristendomen vilket är detsamma som en fri-från-jaget-situation), och Gud lever och verkar inuti mig; mina handlingar är inte längre mina egna, utan Guds handlingar, Han som är allt i alla. I den sista granskningen finns inget annat än Gud.”25

Så! ”Kristen” zen innebär alltså inte att tömma sinnet i avsikt att fylla det, som Foster hävdat. Att avskiljas ifrån sin fysiska omgivning är väsentligt inom zen för att sedan kunna bli fylld med kunskap om budda eller, som New Age-folk uttrycker det – Kristus inom oss. När man praktiserar zen så träder man in i de buddistiska uppfattningarna som varande den enda sanna vekligheten. Intighet är inte intighet på det sätt vi uppfattar det. För buddisterna är intighet allting – eller allting är intighet. Om allt detta verkar lite förvirrande så är jag ändå säker på att de flesta av oss hört någon pastor predika och säga att den värld vi lever i inte är verklig utan att den verkliga världen är den andliga världen där Gud vistas. De undervisar omedvetet buddism utifrån sina talarstolar. Gud har inte skapat en overklighet. Han skapade en verklighet. Och Han placerade oss i den verkligheten till att leva och fungera som Hans sändebud i en värld som är förlorad i den gungfly av exakt sådana filosofer som de som omfattas av Renovaré.

Andaktsfull läsning

En stor del av Renovarés andliga discipliner innehåller meditation på skrifter av utvalda andliga mästare som förknippas med den ”kristna” kontemplativa traditionen. De flesta är förstås romerska katoliker, varav många mystiker ifrån 1300- och 1500-talet. Här följer en lista på författare som Renovaré läser i sin andaktsläsning:

Thomas Kempis – Toyohiko Kagawa
Lancelot Andrews – Thomas Kelly
John Baillie – Sören Kirkegaard
Benedict of Nursia – Frank Laubach
Bernard of Clairvaux – William Law
Dietrich Bonhoeffer – Brother Lawrence
John Bunyan – C.S Lewis
George A. Buttrick – Martin Luther
John Calvin – Thomas Merton
Catherine of Genoa – Henri Nouwen
Catherine of Ciena – Blaise Pascal
Johannes Crysostomos – Isaak Penington
Jean-Pierre Caussade – Richard Rolle
Francis de Sales – St. Augustine
John Donne – Sadu Sundar Singh
Jonathan Edwards – Charles Spurgeon
Francis Fenelon – Douglas V. Steere
George Fox – Jeremy Taylor
Fransiscus av Assisi – William Temple
Gregory av Nyssa – Teresa av Avila
Jean Nicholas Grou – Theologia Germanica
Madame Guyon – Evelyn Underhill
Johannes av Korset – John Wesley
E. Stanley Jones – Dallas Willard
Julian av Norwich – John Woolman

Det är uppenbart att Renovaré har kastat in några få sunda människor i hopen. Men jag har svårt att föreställa mig John Wesley, Martin Luther och Charles Spurgeon (tillsammans med några andra på listan) anamma Ignatius av Loyola. Loyola var grundare av jesuitordern, vilken bar ansvaret för förföljelsen av många sanna syskon i Kristus, som inte böjde sig för påvedömet. Och detta var under samma tid som de flesta romersk-katolska mystiker praktiserade sina andliga övningar. Kanske om vi visualiserar deras försoning, att det blir historisk fakta. Men jag tror inte heller att Ignatius vill förenas med dem han marterade.

Under det att man läser igenom dessa utvalda skrifter av dessa personer, ser man tydligt hur deras mystiska terminologi fördunklar det dom menar. Mycket av det som Renovaré lyfter fram i dessa skrifter är filosofiskt och användbart till andakt, men helhetsintrycket av denna teologi hållen av t ex Ignatius av Loyola, Thomas Merton eller Gregory av Nyssa saknas. Man har drivit ut den romersk-katolska teologin och hedniskt mystiska influenser har man polerat över, med anledning av dess speciella ändamål. Men detta förnekar inte det faktum att många av dessa personer som Foster med flera inspirerats av, knappast var några andliga jättar ur biblisk bemärkelse. Ur andlig och religiös bemärkelse var de säkert det eftersom de visst var både religiösa och andliga. Men när man betänker helheten av deras liv och tro är det knappast möjligt att försona dem med Skriften.

Är det inte lite förvirrande att Renovaré lägger större vikt vid dessa personers mysticism än vid Guds Ord? Renovaré är noga med att hävda att meditation på Skriften är bra och till hjälp, men det hävdar också många andra kulter. För mystikerna är Skriften en startbräda, men den verkliga andliga tillväxten kommer när man kommit vidare förbi förståndig kontemplation av Skriften, till meditation på ett ord, en fras eller på skrifter av vanliga dödliga.

Låt oss titta på ett brev som William Johnston mottagit ifrån Thomas Merton, en av Renovarés andliga mästare, vilket avslöjar hans förkärlek till zen?

” Kära fader Johnston.
Många tack för ditt trevliga brev. Jag blev intresserad av att höra om sesshin (andlig retreat). Själv tycker jag att lotusställningen är ganska oväsentlig. Men kanske att fader Lasalle, och även du själv, vill se trovärdiga ut inför japanerna, och av den anledningen är det kanske relevant. Problemet med satori (upplysning) är mer vansklig. Fastän jag är långt borta och med lite kunskap om vad som pågår i Japan, vill jag ändå försöka mig på att ge en åsikt som kanske kan vara av något värde.

Troligtvis har zen-folket sin egen uppfattning om vad vi menar när vi säger att vi tror på Gud. Kanske tror de att det absolut måste innebära dualism och ett uppbyggande av en jag – du gemenskap – något som har att göra med subjektivt och objektivt. Och detta skulle förstås göra satori omöjligt. Jag undrar om de känner till Eckhart som säger, att det är möjligt att bli så fattig, att man inte ens har en Gud. Och Eckhart menar inte här kristen ateism och att Gud är död. Han talar helt enkelt här om en upplevelse som man klart finner i alla former av apophatisk mysticism. Zen-folk tänker också på kristen mysticism i begreppet brud och brudgum. Och detta tar oss också långt bort ifrån satori.

Men låt oss se saken ur en annan synvinkel. Kanske någon, som fader Lasalle, som vill som kristen få satori, hamnar i en situation som gör satori otänkbart. För att få verklig satori, får man inte ha några som helst tankar på, hur en kristen ska få satori, utan måste vara fullständigt avskiljd ifrån sådana tankar. Kanske att zen-folk känner på sig att kristna som praktiserar zen inte är fria från sådana tankegångar.

Jag personligen tror att en kristen kan få satori, lika lätt som en buddist. Det är helt enkelt fråga om att gå bortom alla former, föreställningar, koncept, kategorier och allt annat. Men det kan hända att den typ av kristendom som vi vet om har gjort detta svårt. Förmodligen är det bäst för oss om vi använder zen i syfte av inre rening och frigörelse ifrån ett system, och ifrån begreppstänkande utan att bekymra oss för om vi får, eller inte får satori. På samma gång, om fader Lasalle känner att det är hans kallelse att komma dit, så är jag helt på hans sida. Snälla, berätta mer för mig om detta. Har de tyska böckerna ”Dumoulin und Lasalle” översatts till engelska? Jag försöker att överblicka dem, men min tyska är inte så bra.
Med vänliga hälsningar, din i Kristus Thomas Merton.26

Mertons förnekande av jag-du gemenskapen av den troende till Gud är talande. Tvärt emot Mertons tro så är vår relation till Gud just så. Gud är skiljd ifrån sin skapelse. Men som Merton sa, en sådan relation skulle göra satori (upplysning) omöjlig. Detta för att Mertons definition av upplysning är österländsk mystik och inte biblisk.

Att tillskriva termen ”dualism” de separata naturerna och personligheterna hos Gud och människan är att kringgå sakfrågan. Det blandar in ett hellenistiskt och hedniskt begrepp i motsats till ett österländskt begrepp av enhet och universalism. Det förutsätter ett antagande att den västerländska modellen är felaktig, och att den österländska modellen är sann. Den här slutsatsen fastställs som sanning, utan att det ges någon förklaring till varför detta ska accepteras som sant, annat än det faktum att de utmärkande dragen inom mystiken är mer åtråvärda för sina anhängare.

Det verkliga problemet ligger i människans försök till att få biblisk sanning att passa in i en eller annan form av mänskliga filosofier (antingen västerländsk dualism eller österländsk universalism), när den faktiskt inte passar in i någon av dem. Biblisk sanning står ensam som den sanna uppenbarelsen av Guds natur och Hans relation till skapelsen och människan. ”Jag-du”-gemenskapen med Gud är inte ”dualistisk”. Den är realistisk, den är sann, den är biblisk. Mertons försvar av zen, förråder en österländsk mystisk böjning som blandar ihop inslag av biblisk sanning med buddistisk filosofi.

När buddisterna talar om satori, eller ”upplysning”, så pratar dom om något som långt ifrån går att jämställas med att bli upplyst av den helige Ande. Satori är en form av upplysning som hänger samman med själv-förverkligande, eller att få insikt om sin förening med det himmelska. Det är kulmen av ens andliga sökande efter sig själv som Gud, eller en del av Gud. Det är därför Merton säger att jag-du begreppet i människans relation till Gud, gör upplysning omöjlig.

Om det verkar oförenligt, att människor som står för Kristi gudom, korset och uppståndelsen också kan tro sig själva vara Gud, eller del av Gud, är det för att de flesta kristna är för naiva för att tänka att sådana begrepp kan förenas i någons sinne.

Agnes Sanford är ett exempel på en sådan person, liksom William Johnston. Det är inte långt borta ifrån Kenneth Copelands trosundervisning att tro att vi är jämställda med Gud.

Johnston summerar sin tro på Jesus i samma andetag som han säger att vi kan finna sanning i alla religioner.

”För oss katolska kristna framförde Vatikanconciliet den uppfriskande nyheten att vi fortfarande är sökare, medlemmar av en pilgrimskyrka. Därför kan vi alltså skaka hand med andra sökare, vare sig det är buddister, hinduer, muslimer eller något annat, i vårt gemensamma sökande efter sanningen. Självklart så har vi ju Kristus, som jag tror, talade ifrån Gud som ingen man någonsin har gjort; men jag tror inte vi kan kräva att förstå uppenbarelsen av Kristus i all dess fullhet. Kanske är vi fortfarande bara i början. För övrigt tror jag också att Gud vid ett flertal tillfällen och på olika sätt talat till våra fäder genom profeterna, och detta inkluderar profeter vars röster genljudet underbart i Ghita, Lotussutran och Tao The Ching.”27

Saken är den att kristna inte ska godta en persons bekännelse om att han är en kristen oavsett hur mycket uppbackning han har av ledare inom den kristna gemenskapen. Min erfarenhet kommer av det faktumet att ledare inom de kristna leden är de mest naiva, oinformerade och minst omdömesgilla när det gäller förståelse av och avskiljande av sanning ifrån lögn. Bara för att någon säger sig tro på huvuddoktrinerna av tron, betyder det inte att han tillämpar en biblisk uttydning av dessa doktriner. Han tror förmodligen själv att han använder en biblisk uttydning, men endast vår egen noggranna undersökning av vad han tror, kommer att visa om han gör det. Och även om hans uttydning är biblisk, får man se upp för fallgropar:
Han kan vara en bedragare vars enda avsikt är, att så långt hans inflytande når, föra in i villfarelse. Han använder sanninge i syfte att öka sin trovärdighet; eller han kan själv vara under förvillelse, men resultatet blir ju detsamma för dem som tar emot hans undervisning.

Psykologi

Foster som är psykolog, blandar in psykoterapi i Renovarés metodik. Det är därför de hänvisar till sekulariserade psykologer på Renovarés seminarium, som säger sig ha lärt sig hur man inlemmar Guds metoder för helande i sin utövning. En som ofta nämns är Carl Jung, en favorit hos kristna psykologer p g a att han lägger tonvikt vid det andliga. En psykolog vid namn Siang Yan Tan som talade på Renovarés konferens i Los Angelses slog fast att alla behöver ha en erfarenhet av terapi. När man är kapabel till att erbjuda ett pris på 100 dollar/timme så finns det förstås en god anledning för honom att tro det.

Om man nu tänker sig att det som Tan menar med ”erfarenhet av terapi” är så pass vitt att det kan innehålla alla sorters former av känslomässigt stöd som t ex det som kommer ifrån ens vänner, rådgivning inom familjen och enligt Bibeln, så håller vi med honom. Men att han lägger tonvikten vid sekulariserade psykologer som att dom skulle kunna erbjuda värdefull terapi, fördunklar vad han menar. Tan liknar den sekulariserade psykologen Carl Rogers i sitt förbehållslösa betraktande av agapekärlek och offrar tack till Gud för att man praktiserar bikt inom romersk-katolisism. Jag använder Tans budskap som ett exempel, men det är inte det enda fallet av sekulariserad psykologi som influerar Renovaré. Men de är för många för att nämna i denna artikeln.

Filosofiska rötter

Medan vi undersöker de meditativa och kontemplativa övningarna hos Renovaré blir det uppenbart att det meditativa och kontemplativa begreppet vilar på en filosofisk grund. Eftersom ingen av dessa övningar, på det sätt som de lärs ut och praktiseras av Renovaré, kan hittas i Skriften och eftersom man med lätthet hittar dem inom buddismen och andra österländska mystik-religioner, vad kan då detta lära oss om filosofin bakom?

Ordboken för filosofi och religion (the Dictionary of Philosofy and religion) säger detta om kontemplation:

”Ifrån latinets con och templun (ett utrymme som avsätts för observation och uttydning av tecken och omen). Även om meningen bakom termen har förändrats, så har dess religiösa ursprung inte helt gått förlorat. Tolkningen av theoria eller teori, inom den grekiska filosofin, endast utvidgar betydelsen med en sanningsrelaterad sida . Hugh av St. Victor aktade kontemplation för att vara det tredje och slutliga steget av kunskap i uppstigande av själen, vilken först måste passera genom cogitatio och vidare genom meditation som förberedelse . I vidare mening så har den mystiska traditionen både i öst och väst, under årtusenden tryckt på att kontemplation och meditation är medlet till upplysning, moksha och satori.”28

De tre faserna som Hugh St. Victor förklarade – cogitatio, meditatio och contemplatio kan jämställas med Renovarés steg för kognitiv bön, meditation och kontemplation. Målet är att röra sig från en medveten kommunikation med Gud till att vara i ”Närvaron”, som Bill Vaswig säger. För buddisterna skulle det, att vara i ”Närvaron” menas att nå fullkomlig upplysning och eventuellt Nirvana, eller att gå upp i det gudomliga där man fullständigt förlorar sin identitet och beblandas med det allvetande Sinnet eller Kraften i Universum.

Men är Fosters och Vaswigs tro verkligen influerad av buddism? Förespråkar de verkligen ”kristen zen”? Eller är det bara en tillfällighet att det dom lär ut är så lika det William Johnston lär ut? I båda sina anföranden vid Renovarés konferenser i oktober 1991, omnämner Vaswig sin utbildning vid the Shalem Institute i Washington D.C och att hans professor där heter Gerald May. Att få kunskap i vad Shaleminstitutet är och vad May undervisar, skulle öppna ens ögon för vad Vaswig har för andlig utbildning.

Shaleminstitutet

Renovarés andliga grupper är utformade efter den modell som finns i förnyelsecenter där man blandar världens filosofier med kristendom för att skapa en blandad form av andlig upplysning. Genom Bill Vaswig har i synnerhet ett sådant center påverkat Renovarés undervisningsplan, nämligen the Shalem Institute for Spiritual Formation (Shalemistitutet för andligt formande). Vaswig är mycket öppen om sin förbindelse med Shaleminstitutet och konstaterar att det är här han lärt sina meditativa och kontemplativa övningar som han sedan lär vidare.

”Shalem (sha-lame) är ett hebreiskt ord som enligt Institutet talar om helhet, att vara fulländad, uppfylld, sund.”29

Ibland de kurser som Shaleminstitutet erbjuder i sin katalog 1991 kan man hitta en kurs som heter ”Ren kontemplativ påverkan” som hålls av Gerald May (Vaswigs professor). Kursen beskrivs så här:

”Insikt och uppmuntran för vår sammankomst hämtar vi ifrån kontemplativa kristna och tibetan-buddistiska Drog-chen (Mahamudra) traditioner.”30

Denna speciella kurs hölls på Bon Secours Spiritual Center i Marriottsville, Maryland, vilket är ett romersk-katolskt andligt center som Shalemistitutet ofta nyttjar för sina kurser.

Det är värt att notera att Foster och Vaswig utåt sett uttrycker ogillande för New Age-rörelsen när de blir tillfrågade och förnekar att de skulle ha några böjelser åt det hållet. Men Vaswigs samband med Shaleminstitutet motsäger helt dessa påståenden. När de talar om att ”verka fram Guds närvaro”, vilket är en stor del av vad Renovarés andliga övningar har som mål, finner vi att det de menar är zen-meditation.

En annan sida av Shalems arbete är det man kallar för ”kroppslig bön”. Isabella Bates lär ut om kroppslig bön i en kurs som heter ”Guds närvaro, förkroppsligad”. Syftet med den här kursen är ”att tillhandahålla en väg som leder till att man frigörs ifrån begränsningar och spänningar i vår mentala och fysiska hållning så att Guds kärleksfulla och förstående närvaro kan utbredas inom oss. ” Genom att tillåta andningen att befrias och öka så föds vi på djupet och sätts i stånd .Varje klass ska ha en rytmisk sång, kroppsövning, meditation, eftertanke och föra journal över det.31

Isabella Bates meriter är enligt följande:

Kväkare, professionell röst-lärare, reiki-utövare och har en examen ifrån Shalems program för andlig ledning.32

Utövandet av reiki beskrivs i New Age-skriften ”Common ground”( Gemensam grund):

”Reiki (ray-key) är det japanska ordet för ”universiell livsenergi”. Reiki är en forntida naturlig typ av helande som återupptäcktes av dr. Mikao Usui vid hans studier av heliga tibetanska sutras i senare delen av 1800-talet. Många människor har fått uppleva reikienergin som en hjälp till personlig inre klarhet och förändringsprocess. Under den första gradens workshop, hålls en serie av fyra harmonier med en traditionell reikimästare som vill ställa in och stämma energicentren hos studenterna. Efter att denna process är fullgjord, utvecklas den universiella livskraften när den dras genom handen.”33

New Age-katalogen: ”Tillgång till information och ursprung” säger detta om reiki:

”Reiki är en effektiv teknik till att förebygga sjukdomar och obalans i energin på alla plan i din varelse. Reiki är också ett unikt, högeffektivt redskap för personlig omvandling, växt och förändring. Reiki är en naturlig energibalansering och förnyelsemetod som kan användas i förening med andra tekniker inom hälsovård och andra terapier för personlig tillväxt.”34

Termen ”på alla plan i din varelse” är en New Age-beskrivning för helhet – kropp, själ och ande. Liksom det mesta inom New Age och österländsk mysticism påstås den vara icke-religiös. Lägg det påståendet åt sidan, för reiki är utformad för att komma åstad en helhet på det andliga området. Det är en obiblisk övning som öppnar upp en person för demoniska väsen, vilket alla andliga övningar gör som inte är omnämnda i Skriften. Och de enda övningar som Skriften lär om är bön (kognitiv bön innebär pris, tillbedjan och bönfallande), fasta och studier av Guds Ord. Den enda föreskrift vi har är att älska Gud av hela vårt hjärta, av all din själ och av allt ditt förstånd och av all din kraft och du skall älska din nästa såsom dig själv (Mark 12:29-31). Allt annat är i bästa fall överflödigt och med all säkerhet demonisk i sitt ursprung.

Mer angående Shalem-institutet: Director för andlig läsning är Rose Mary Dougherty, en romersk-katolsk nunna.
En del av personalen är:
Carol Crumley, Canon pastor i Washingtons nationella katedral,
Carolyn Tanner, irländsk episkopalpräst och knuten till personalteamet vid Shalem,
Barbara Osborne, psykoterapeut och examen ifrån Shalems program för andlig ledning.
Gerald May, Shalems director inom forskning och programutveckling,
Linsley Ludy, UCC minister och examen ifrån Shalems program för andlig ledning.

Shalem erbjuder också vid tillfällen sessioner en gång i veckan som leds av Carole Crumley. Dessa benämns ”Närhet genom heliga bilder: Ikon-bönegrupp”. Denna grupp centrerar sig på bön och meditation omkring heliga ikoner ifrån österländska ortodoxa kyrkan. Man tittar inte på ikonerna som konst utan som ett fönster in i den andliga världen. Shalem-institutet är endast ett av många sådana här andliga förnyelsecenter som man finner utöver världen. I USA är det ett växande intresse för sådana center som erbjuder stressade människor möjligheten att vara med i stilla meditation och kontemplation. Dessa center svarar på behovet av andlig styrka i en tid av materialism, om än den andliga styrka de erbjuder inte kommer ifrån Gud.

Washington D.C där Shalem-institutet ligger är ett naturligt val av plats för sådana här center att blomma upp på. I en artikel i Washington Post, september 1989, fokuserade Susanne Porter Robinson (hon är redaktör i det Amerikanska rådet för utbildning) på de många andliga förnyelsecentren i och runt omkring nationens huvudstad. Av de elva som Robinson valt ut, är sju romersk-katolska, en episcopal, en Frälsarens kyrka/ekumenisk, en kristen/ekumenisk och en (Shalem) bara ekumenisk. Robinsons artikel pekar på att det som karaktäriserar dessa center är att tyngdpunkten läggs på mänsklig psykologi:

”En gång trodde man att det enkom var för munkar, men nu har förnyelsecentren för andlig vägledning börjat accepteras mer och mer i den öppna världen under de senaste 15-20 åren. Även om de flesta andliga ledare inte är psykoterapeuter så har dom vanligtvis en del träning i mänsklig psykologi och pastoral insikt.”35

En stark New Age-andlighet och att man godtar alla religiösa traditioner överskuggar själva begreppet andliga retreat-center. Två exempel på de icke-katolska, men ekumeniska center, som blandar psykologi, buddism och New Age-filosofi är Dayspring Retreat-center i Germantown, Maryland och Shalem-institutet i Washington D.C. Robinson beskriver aktiviteterna på Dayspring och Shalem så här :

”Dayspring retreat-center i Germantown, MD är en annan bosättning för områdets retreatdeltagare. Den är uppbackad av Frälsarens kyrka och är därför ekumenisk i sin profil och erbjuder veckoslutsretreater som fokuserar på olika teman såsom t ex giftemål, centering (där har vi det där ordet igen), bön, fred och rättvisa, förvaltarskap av jorden, infödda amerikaners andlighet, buddistmeditation och jungiansk psykologi, anpassat till Skriften och andligheten.36

Shalem (uttalas Shalame) är ett hebreiskt ord som innebär helhet och fullhet, ett namn som är väl valt med tanke på institutets närmanden till det andliga livet. Denna höst t ex så spänner deras program ifrån bön- och bibelgrupper till en 30-veckors kurs i kroppsbön, en psykologisk och andlig workshop och en tyst dag i advent med guidad och stilla meditation .

Shalems director Tilden Edwards funderar över ferier (från det latinska ordet för frihet) i institutets kvartalsnyhetsbrev: Var och en av oss har sin egen vision för denna tid. Oftast innehåller den en plats som inbjuder till perspektiv, rymd och helande, t ex vid vattnet, på en bergstopp eller i en tyst dal.”37

Strategi

Genom att låna ifrån utformningen av de andliga retreatcentren, har Renovaré utvecklat en strategi till att kunna föra in den meditativa och kontemplativa livsstilen i så många kyrkor som möjligt genom uppbyggandet av andligt formande grupper. Dessa grupper arbetar på samma sätt som de andliga retreatcentren, förutom att deras program återkommer varje vecka och hålls i kyrkor eller i hemmen. I brist på andliga ledare har Renovaré utformat de andligt formande grupperna till att arbeta i linje med gruppterapi-sessioner med så lite översyn ifrån en ledare som möjligt.

Richard Foster förklarar sin strategi som är knuten till begreppet om att mikroförsamlingar arbetar inom makroförsamlingens struktur:

”Jag vill framlägga för er två saker som vi upplever är delar av samma fenomen: att makroförsamlingen är uppbyggd av tusen och åter tusen mikroförsamlingar. Jag tror att pastor Paul Yonggi Chos församling har 50.000 smågrupper som möts varje vecka. Så allt detta håller verkligen på att hända. Nu ser vi ett andra fenomen som är knutet till det första och det är intresset för andlig ledning, och träningen av andliga ledare (jag har undervisat om ‘ledarskapsträning’), men en stor brist i denna sort av strategi är helt enkelt att vi aldrig får jobbet gjort om vi ska försöka få fram fullfjädrade andliga ledare .Det tar år att få dem dit. Vi brottades verkligen med detta under lång tid tills vi började inse att möjligheten finns för andlig ledning inom grupperna .Det finns fortfarande behov av vältränade andliga ledare, men dessa behov kan fyllas snabbt genom att vi inser vår vinning av andlig ledning inom grupperna.

Då vi nu har sett bilden i dess helhet, så vill jag berätta om vår strategi. Mycket enkelt – den består av tre delar, nämligen: förbund, vanlig disciplin och självrannsakande frågor. Det finns en logik bakom var och en av dessa. Först förbundet: Det är helt enkelt att säga ”I fullständigt beroende av Jesus Kristus som min evige Frälsare, lärare, Herre och vän, vill jag söka andlig förnyelse – ständig förnyelse – genom andliga övningar, andliga gåvor och tjänande handlingar.”38

Foster fortsätter med att beskriva att det gemensamma övningarna är medlet genom vilket man hålls ansvarig inför hela gruppen för det andliga utövande man genomför inom själva gruppen. De självrannsakande frågorna fokuserar på vad man gjort eller gör för att uppfylla hans vägledning till andlig mognad. Det faller sällan kristna in att sådana grupper faktiskt inkräktar på äldstekårens uppgift i kyrkorna. Det är inte upp till människor, speciellt tränade i att utöva andlig disciplin på det sätt som Renovaré menar, eller för andliga förnyelsecenter att erbjuda sin ledning till människor. Skriften har fastställt medlen genom vilka människor förs till mognad i tron:

”Och Han gav oss somliga till apostlar, somliga till profeter, somliga till evangelister, somliga till herdar och lärare. För Han ville göra de heliga skickliga till att utföra sitt tjänarevärv, att uppbygga Kristi Kropp, till dess att vi allesammans komma fram till enheten i tron, och i kunskapen om Guds Son, till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet. Så skulle vi inte mer vara barn, inte såsom havets vågor drivas omkring av vart vindkast i läran, vid människornas bedrägliga spel, när de illfundigt söka främja villfarelsens listiga anslag. Nej, vi skulle då hålla oss till sanningen och i alla stycken i kärlek växa upp till Honom som är huvudet, Kristus.

För från Honom hämtar hela kroppen sin tillväxt, till att bli uppbyggd i kärlek, i det att den sammanslutes och får sammanhållning genom det bistånd var led giver, med en kraft som är avmätt efter var särskild dels uppgift. Jag tillsäger eder alltså och uppmanar eder allvarligt i Herren att inte mer vandra, såsom hedningarna i sitt sinnes fåfänglighet vandra, hedningarna vilka i följd av den okunnighet, som råder hos dem, genom deras hjärtans förstockelse, äro förmörkade till förståndet och bortkomna från det liv, som är av Gud. För i sin försoffning har de överlämnat sig åt lösaktighet, så att de i girighet bedriver alla slags orena gärningar.

Men ni har inte fått en sådan undervisning om Kristus, om I eljest så har hört om Honom och så blivit lärda i Honom, som sanning är i Jesus, att I – då detta nu krävdes p g a eder förra vandel – ha lagt av den gamla människan, som fördärvar sig genom att följa sina begärelsers bedrägliga lockelser, och nu förnyas genom Anden, som bor i edert sinne, och att I haven iklätt eder den nya människan, som är skapad i likhet med Gud i sanningens rättfärdighet och helighet. (Ef 4:11-24).”

Vi har apostlarnas vittnesbörd i Skriften, profeternas förmaningar, både i det Gamla och det Nya Testamentet plus ledare som tillrättavisar i den lokala församlingen, evangelisternas arbete när de kommer med frälsningens budskap, pastorernas och lärarnas (äldste) som vakar över vår andliga mognad. Rollen som andlig ledare inom Renovaré inkräktar på äldstebrödernas tjänst och sätter den i händerna på män och kvinnor som inte når upp till Bibelns kriterier för äldste.

De är inte undervisade ur Guds Ord, de är undervisade i andliga övningar av österländsk mystisk natur, tillsammans med meditation över ”tidiga kristna” mystiker , varav de flesta var romerska katoliker. Det leder till konflikt för en del personer när någon som ska vara kompetent (t ex Foster) till att vara en andlig ledare upphöjer påven som en stor andlig broder (påven som satt tro till hedniska religioner såsom värdefulla medel till att lära sig sanningen, som har tillägnat Jungfrun sitt liv och arbete och som uppmanar till motstånd mot evangelikala ”sekter” i romersk-katolska länder).

Ekumenik

Ett av de utmärkander dragen i Renovarés strategi är ekumenik oavsett lära. Även om nu Renovaré än så länge avhållit sig från att ta in i sina led någon som öppet är efterföljare till en hednisk religion, finns det en uppskattning av att ha en dialog med icke-kristna religioner och som ses som en ömsesidig förmån.

En som gör det är en katolsk nunna, syster Thomas Bernard av St: Joseph av Carondoletordern. Syster Bernard ägnar sig aktivt åt att föra dialog med buddismen ifrån sitt kontor på ”Ledare för det andliga centret i ärkestiftet” i Los Angelses (eng. öves. Director of the Spirituality Center for the Archdiocese of Los Angeles).

I hennes budskap på konferensen vi nämnt om tidigare, upphöjde hon Johannes av Korsets lära till skyarna. Hon kallade honom ”en av de stora spanska mystikern på 1500-talet. Enligt Bernard så byggde Johannes av Korset hela sin andlighet på begreppen Nada och Todo – Ingenting och Allting. Det är i Ingenting som vi finner Allting.39

Detta visar också på mystikern hos någon som saknar verklig förståelse för Guds natur. Detta är i huvudsak buddistiskt. Gud är inte ”Ingenting”. Inte heller finner vi Honom genom att göra ingenting. Han uppenbarar sig för oss genom sitt Ord som en enastående Gud med vilja och intellekt, helt skiljd ifrån sin skapelse. Han går inte att lära känna på annat sätt än genom sin egen vilja att göra sig själv känd för människan. Det är genom Jesus Kristus såsom Han är uppenbarad i Skriften – inte genom visualisering eller kontemplation – som vi känner Honom.

Det är inte konstigt att Foster, en kväkare, har sådana mystiska övningar i Renovarés läroplan. Historien och filosofin bakom kväkarna kännetecknas av mysticism. Speciellt de tidiga kväkarna lockades av trans, våldsamma skakningar (namnet kommer av detta), tungotal, visioner och extas utanför förståndet.

Kväkarna ligger nära buddismen i sin filosofiska förståelse av Gud, genom att tro att något av Gud är i var och en. Därav deras historiska inställning till icke-våld som ett medel till att upprätthålla ett samhälle. Därav kommer också deras förkärlek till goda gärningar. Denna tro har inte gått förlorad hos syster Bernard som säger att under det vi närmar oss Gud genom kontemplation, kommer vi att börja se Guds ansikte, i andra människors ansikte.

Min kommentar till detta får nu inte tas som om jag vore för våld och emot goda gärningar. Jag vill bara peka på detta som exempel på den underliggande tron om att en ”gudomlig punkt” finns i alla människor, denna tro som kväkare och andra ekumeniker står för.

William Johnston har inte undgått likheten mellan kväkarna och buddismen heller. När han talar om likheten mellan kristendom och buddism tillskriver han mycket av framgången till kväkarna:

”Dialogen med zen har vi kväkarna att till stor del tacka för, genom deras initiativ och företagsamhet. Ingen tvekan om att den stora likheten mellan kväkarnas meditation och zen (där finns förstås stora olikheter också) har en bidragande påverkan på det ekumeniska intresset. Det första mötet hölls i Oiso, nära Tokyo, och deltagarna pratade öppet om sina personliga religiösa upplevelser, i det dom sökte efter länkar som kunde om möjligt binda dem samman. De uppträdde i en anda av stor kärlek till sin nästa, vilket visade att det inre livet inom buddism och kristendom har mycket gemensamt. De kan förenas i djupet av sitt väsen, på det psykiska planet av livet som Elliot kallar ”den stilla punkten i en föränderlig värld.”40

Under den förutnämnda konferensen prisade Richard Foster dygderna inom romersk katolisism och hos påven Johannes Paulus II. Hans uttalande samverkar med det av Lloyd Ogilve och Jack Hayford, vilka båda prisade Richard Foster för hans missionerande arbete genom Renovaré. Ogilve framhöll stolt att hans kyrka är den första i Amerika som har en andligt formad pastor, Dorothy Cross.41 Han kallar Bill Vaswig en ”gudabegåvad man” och säger sedan att ”om jag någonsin kommer i behov av en smörjelse i kraft av den helige Ande, är det dessa händer jag vill ha på mitt huvud.”

Jack Hayford prisade också Renovarés dygder och intygade sitt förpliktigande gentemot ekumeniken. I det han kallar sig en ordcentrerad person berömmer Hayford Richard Foster för att ha hjälpt honom komma över sitt motstånd mot romersk katolicism som någonting annorlunda när det gäller trons uttryckssätt. Hayford säger att hans ögon har öppnats när det gäller romersk katolicism, ”det andra lägret verkar inte så annorlunda för mig”.42

Renovarés ekumeniska kompromiss med romersk katolicism och buddistisk filosofi diskvalificerar den när det gäller att vara en källa för fostran i rättfärdighet och helighet. Renovaré själv kastas hit och dit av varje vindkast i läran. Men, säger man, de framhåller Kristi kors och uppståndelse. Ja, men det gör ju också romerska katoliker, det gör mormonerna, så gör Sun Myung Moon och alla kulter som kallar sig själva för ”kristna”.

Vi får inte vara så naiva att vi inte tror att satan kommer som en ljusets ängel. Han har ett budskap för var och en. En del budskap innehåller 99% sanning, en del innehåller 1% sanning, i många fall någonstans mitt emellan. Men som Skriften säger, att lite surdeg syrar hela degen. När 1% fel är så allvarligt att det fördriver 99% sanning, då för det felet med sig död.

När sanningen blandas med osanning är det sanningen som får lida; lögnen lider aldrig. Därför att sanningen är då inte längre sanning, den har blivit fördärvad av osanning mitt i sanningen, liksom en korg med äpplen blir fördärvad om ett ruttet äpple tillåts ligga kvar. Det är ett faktum att allt liv i detta syndfulla universum står under förgängelsen. Människosläktet rör sig inte mot en större andlighet i biblisk bemärkelse, hon rör sig mot en större andlighet i mänsklig och satanisk bemärkelse. Guds sanning blir mer och mer uppblandad med oriktigheter ifrån denna världens filosofier – österländsk mysticism, romersk katolicism och sekulariserad psykologi. Varje steg leder längre bort ifrån den punkt där läran är ren i Kristus Jesus för att mixas in i det enade världsrikets religion – det Fördolda Babylon. I detta kommer den romersk katolska kyrkan visa vägen. Och Renovarés filosofi kommar att spela en roll i vändningen tillbaka till Rom.

Man kan vara säker på att de yttre manifestationerna i dessa villfarelser ofta uppfattas som goda eftersom de fokuserar sig på goda gärningar emot vår nästa. Men denna lära innehåller så gott som alla religioner. Och där finns kärleksfulla, omsorgsfulla, utgivande människor inom varje filosofisk disciplin. En del New Age-folk är mer kärleksfulla och omsorgsfulla än många kristna. Deras uppförande är inte olikt de kristna mystikernas som betonade yttre fromhets- och kärleksgärningar. Vi har inte råd med lyxen att följa efter snälla, kärleksfulla personer som erbjuder utombibliska vägar till att framkalla känslor av egenvärde och närhet till Gud. Och vi får inte bli dårade av dem som säger sig lägga tyngdpunkten vid korset och uppståndelsen. Den enda säkerhetsvakt vi har emot dessa villfarelser är Guds Ord.

Avslutning

Vad kommer det sig att sådana organisationer som Renovaré florerar? Jo, p g a att kyrkan i de flesta fall skapat en atmosfär för dem att florera i. Församlingarna har övergivit den roll som Gud givit dem i sitt Ord. De erbjuder inte den fostran och undervisning i Ordet som fordras av dem. De har skjutit över de äldstes roll på en utvald diakon som kommer och går beroende av pastorns nycker, eller kyrkorådets eller församlingens nycker. Äldstekåren är oftast tyst, den undervisar inte. Pastorn undervisar, pastorn sköter församlingens angelägenheter, pastorn är allenarådande.

Samfundens hierarkaliska struktur har blivit lik politikens, som är ett hopplock av ”gamla goda killar”. Församlingen har inte mer omsorg om den enskilde församlingsmedlemmens välbefinnande än vad politikerna har för den enskilde medborgaren.

Richard Foster är nästan korrekt när han säger att Församlingen har misslyckats, förutom det att han borde säga att församlingarna har misslyckats. Församlingen är fortfarande Församlingen. Och dagen närmar sig när Församlingen kommer att vara trött på att ”gå till kyrkan på söndagar”-variationen av kristendom och kommer antingen att lämna för att formas i små bibelorienterade sammanhang, eller också kommer man att sparkas ut av församlingens ledarskap som ständigt växer i riktning mot ogudaktighet och religion.

Renovaré är hur som helst inte svaret på problemet. De är ett problem i sig själv. De avspeglar inte den bibliska modellen, de är ett mänskligt försök att uppnå gudomlighet genom att inblanda världens filosofier inom ramen för en bibelorienterad sammanslutning. Eftersom vi närmar oss slutet av denna tidsålder kommer vi att få se församlingarna röra sig obönhörligt närmare det stora bedrägeriet som kommer att dominera tänkandet hos människan. Jesus sa att bedrägeriet ska bli så stort att, om det vore möjligt, t o m de utvalda ska bli vilseledda (Matt 24:24). De flesta kristna misslyckas med att inse innebörden av ett sådant uttalande. Vad Herren säger är att det stora bedrägeriet som ska komma, till synes ska vara så nära sanningen att bara Guds utvalda – de som är utvalda till att få det eviga livet – kommer att vara kapabla till att skilja sanningen ifrån lögnen.

Den enda källan för sanningen som Han lämnat till oss är det skrivna Ordet – Bibeln. När människor försöker att föra in i Skriften vad det egna förståndet anser är bäst med hemmagjorda allegorier och allsköns andlighet, eller att de rent allmänt fördärvar den klara betydelsen av Guds Ord, så spelar de i händerna på Fördärvaren.

Organisationer som Renovaré inkräktar på den lokala församlingens plats. Medans vissa parakyrkliga organisationer har sin plats – förutsatt att de inte går utanför Skriften – så är den lokala församlingen den väsentliga platsen för gemenskap och undervisning i läran. Parakyrkliga organisationer som ingriper i undervisningen av sunda doktriner genom att skapa förvirring i kyrkorna är ett hinder för Trons enhet. Slutligen är det läran (Guds Ord) som är orsak till oenighet. Och det är som det ska vara. Enhet runt Guds Ord är den enda enhet som en sann troende vill ha. Enhet runt Guds Ord plus något annat är oenighet med Gud själv. Vi måste välja endast Guds Ord som källan för all instruktion i rättfärdighet. Och om följden blir att vi blir utstötta från det religiösa etablissemanget idag, så låt det ske.

Men jag förmanar eder mina bröder, att hava akt på dem som vålla tvedräkt, och kan bli eder till fall, i strid med den lära, som I haven inhämtat; dragen eder ifrån dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus, utan sin egen buk; och genom sina milda ord och sitt fagra tal bedrager de oskyldiga människors hjärtan (Rom 16:17-18).

Hur ofta är det inte som vi som står fasta på Guds Ord blir anklagade för att orsaka splittring av dem som endast läser vers 17 och utelämnar ”i strid med den lära som I haven inhämtat” under tiden. Vi kan inte kompromissa med Guds Ords sanning i enhetens namn och ändå förbli trofasta mot Kristus. Inte heller kan vi blanda in i Guds Ord utombiblisk undervisning och praktik och förbli trofasta mot Kristus.

Allt Guds tal är luttrat; Han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till Honom. Lägg inte något till Hans ord, på det att Han inte må beslå dig med lögn. (Ords 30:5-6).

Renovaré har misslyckats med att uppmärksamma dessa väsentliga sanningar. De inblandar obibliska metoder och filosofier i sina andliga övningar. Under det att Guds Ord är den slutliga sanningen på vilket allt vilar, så är jungiansk psykologi och även buddistisk meditation, tekniker som är uppblandade med romersk katolsk andlighet i ett försök att komma fram till ”fullhet” i den troendes liv.

Detta säger indirekt att Guds Ande och Guds Ord är otillräckliga i sig själva för att förse dem med fullheten i Kristus som är dem lydiga. Vari ligger då svaret? Det ligger i framtiden. Det ligger i arbetet som Herren gör i hjärtana på de sanna troende, i det att Han öppnar deras ögon för förförelsen mitt ibland dem. Ju fler ögon som öppnas, desto fler av oss kommer att finna varandra under det vi tvingas in i gemenskap för vår andliga överlevnad och kanske även vår fysiska överlevnad. Under tiden så måste vi arbeta inne i församlingarna om Gud ger oss möjlighet till det.

Under det att ljuset sprids genom vårt fasthållande vid renhet i läran, kommer många pastorer att se behovet av att överlämna sin suveränitet till församlingens äldstekår. De äldste som är kvalificerade enligt bibliskt mått kommer att igenkännas på sin andlighet och styrka i Kristus. En del församlingar går att rädda, andra inte. De flesta kommer att fastna i fällan som är uppsatt av dem som erbjuder världens filosofier som en bättre väg. Att blanda upp lögn med Skriftens sanning gör Guds Ords sanning om intet. Liksom Jesus straffade de religiösa ledarna på sin tid, så vill Han straffa dagens religiösa ledare:

Ni haven så gjort Guds budord om intet för edra stadgars skull (Matt 15:6).

Under det att Herren här talade om ett speciellt budord, som handlar om att hedra sin fader och moder, så är tillrättavisningen användbar på varje Kristi bud och på hela Guds Ord. De som blandar upp lögn med sanning har gjort Guds Ord om intet. Låt oss bedja att deras ögon öppnas innan det är för sent.

Al Dager

Fotnot

1 Richard J. Foster, Celebration of Discipline: The Path to Spiritual Growth (New York: Harper and Row, Publishers, 1978),p.15

2 Ibid., p.21

3 Ibid., p.22

4 Ibid., p.24

5 Ibid., p.25

6 Ibid., p.26

7 Ibid., p.27

8 R. Foster, Tape, Renovaré: A practical strategy,A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

9 B. Vaswig, Tape, Contemplative: the prayer filled life, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

10 R. Foster, Tape, Renovaré: A balanced vision,A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

11 B. Vaswig, Tape, Contemplative: the prayer filled life, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

12 R. Foster, Tape, Prayer as a Discipline for preaching, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

13 W. Johnston, Christian Zen (San Francisko: (New York: Harper and Row, Publishers, 1979),p.1

14 Ibid.,p.39

15 Ibid.,p.41

16 B. Vaswig, Tape, Contemplative: Christian meditation in the 20th century, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

17 Ibid.

18 W. Johnston, Christian Zen (San Francisko: (New York: Harper and Row, Publishers, 1979),p.42

19 Ibid. p.40

20 R. Foster, Tape, Renovaré: A balanced vision,A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

21 B. Vaswig, Tape, Contemplative: Christian meditation in the 20th century, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

22 Ibid.

23 W. Johnston, Christian Zen (San Francisko: (New York: Harper and Row, Publishers, 1979),p.42

24 Ibid., p.18

25 Ibid.

26 W. Johnston, Christian Zen (San Francisko: (New York: Harper and Row, Publishers, 1979),p.22

27 Ibid., p.10

28 W.L. Reese, Dictionary of Philosophy and Religion: Eastern and Western thought (Atlantic Highlands, NJ: Humanities Press, 1980), s.v., Contemplation.

29 Shalem Institute for Spiritual Formation, General program brochure, 1991-1992

30 Shalem Institute for Spiritual Formation, Winter 1991 catalog.

31 IIbid., p.7

32 Ibid.

33 Ad for Reiki Master Dr. Paula Horan, Common ground of puget sound, (Seattle, WA: Common ground of puget sound, winter 1992), p.38

34 Barbara Weber Ray, What is Reiki, the New-Age catalouge (New York: Doubleday, 1988), p.154

35 Susan Porter Robinson, Retreating: Getting oneself together by getting away, The Washington Post, sept.7, 1989 (Washington D.C.)

36 Ibid.

37 Ibid.

38 R. Foster, Tape, Renovaré: A practical strategy,A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

39 Sister Thomas Bernard, Tape, I have not called you servants: An approach to contemplative prayer,A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

40 W. Johnston, Christian Zen (San Francisko: (New York: Harper and Row, Publishers, 1979),p.11

41 Lloyd John Ogilvie, Tape, General session, A National conference on personal spiritual reneval,(Wichita,KS:Renovaré, October, 1991)

42 Jack Hayford, Tape, Ibid.