KRISTI HERRAVÄLDE
En tidningsartikel som hade kraftiga invändningar mot frälsning genom Kristi herravälde hade följande fråga som inledning: ”Måste man göra Kristus till Herre som ett villkor för frälsning? Inte mindre än tio gånger i den korta tvåsidors artikeln talade författaren om att ”göra Kristus till Herre” i ens liv. Den terminologin har blivit så vanlig i vår generation att vissa kristna frestas att tro att den är biblisk. Det är den inte.
Bibeln talar aldrig om att någon ”gör” Kristus till Herre, utom Gud själv, som ”har gjort honom både till Herre och Messias (Kristus) (Apg 2:36). Han är Herre över alla (Rom 14:9; Fil 2:11), och det bibliska befallningen är inte att ”göra” Kristus till Herre, utan att böja sig för hans herravälde. De som avvisar hans herravälde eller bara bekänner hans suveränitet med sina läppar är inte frälsta (jmfr 1 Kor 12:3; Luk 6:46-49). Vi fick veta genom Jesu ord i Matteus 7:22 att många som muntligen eller med intellektet erkänner Jesu herravälde, kommer att avvisas från himmelen p.g.a. att de inte gör den himmelske Faderns vilja.
Alla som tror på Guds ord håller med om att Jesus är Herre. Han är för alltid och i evighet Herre, vare sig man erkänner hans herravälde och överlämnar sig till hans auktoritet eller inte.
Inte dess mindre har vissa av dagens evangeliska författare ifrågasatt Kristi herravälde i evangeliets budskap. Även om man inte förnekar att Kristus är Herre, antyder man att det är en sanning som det är bäst att hålla borta från de goda nyheterna, som vi förkunnar för icke troende. Artikeln som jag avsåg tidigare påstår följande:
”Det är avgörande att förtrösta på Kristus som personlig Frälsare och att bli född på nytt. Men detta är bara det första beslutet. Att erkänna Jesus som Herre är en sak som görs av troende (sic )….Beslutet att förlita sig på Kristus som Frälsare och sedan göra honom till Herre är två olika, åtskilda beslut (sic ). Det första görs av icke troende, det andra endast av troende. De två besluten kan ligga nära eller långt från varandra i tiden. Men frälsning måste alltid komma före herravälde. Det är möjligt, men olyckligt, att vara frälst utan att någonsin göra Kristus till Herre över sitt liv”.
Låter detta som evangeliet enligt Jesus? Det är det absolut inte. Vi har sett att Jesus upprepade gånger gjorde sitt herravälde till den centrala frågan i sitt förhållande till icke troende. Allt som han sa till den rike unge mannen i Matteus 19., t.ex., gjorde anspråk på erkännande av hans herravälde. Och i Matteus 7:21-22 och Lukas 6:46-49 utmanade han den falska bekännelsen från dem som kallade honom Herre, men som inte i själva verket kände honom. Han klargjorde att lydnad för gudomlig auktoritet är en förutsättning för att komma in i riket. Helt klart är hans herravälde en fullständig del av frälsningens budskap.
Bibeln uppenbarar ett antal kännetecken som finns inneslutna i namnet Herre . Frälsning har ingen innebörd eller verkan dem förutan.
Jesus är Gud
Att säga att Jesus är Gud innebär för det första att erkänna att han är Allsmäktig Gud, Skaparen och Upprätthållaren av allt (Kol 1:16-17). Detta är en djup sanningsförklaring. Det är obestridligt att bibeln lär att Jesus är Gud. Bara människor i kulter och icke troende bestrider denna sanning. Bibeln förklarar att han är Gud (Joh 1:1; jmfr v.14). Gud Fader tilltalar honom som Gud (Hebr 1:8). Han uppvisar gudomens egenskaper – han är allestädes närvarande (Matt 18:20), allsmäktig (Fil 3:21) och oföränderlig (Hebr 13:8). Han förlåter synder (Matt 9:2-7), tar emot tillbedjan (Matt 28:17) och har absolut makt över allting (v. 18). I Kristus ryms hela Guds fullhet i en mänsklig kropp (Kol 2:9). Han är ett med Fadern. I Joh 10:30 sa han tydligt: ”Jag och Fadern äro ett”. De som kritiserade Jesus förstod uppenbart att han gjorde anspråk på att vara Gud vid detta (v.33) och många andra tillfällen (T.ex. John 5:18; 8:58-59; Mark 14:61-64).
Vi ser Gud i verksamhet när vi läser om Kristi gärningar. När vi hör hans ord, som de är nedskrivna i nya testamentet, hör vi Guds ord. När vi hör Kristus uttrycka känlor, lyssnar vi till Guds hjärta. Och när han ger en vägledning, är det Guds bud. Det finns inget som han inte känner till, inget som han inte kan göra och inget han kan misslyckas med. Jesus är Gud i djupaste möjliga hänseende.
Jesus är suverän
Som Gud är Jesus vår suveräne Herre. Han gjorde t.ex. anspråk på att vara Herre över sabbaten (Matt 12:8), vilket innebar att hans auktoritet som lagens givare upphävde lagens auktoritet. I Joh 5:17 försvarade Jesus sin rättighet att bryta mot fariséernas sabbatsbud som skapats av människor: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag”. Han gjorde alltså anspråk på samma auktoritet som Gud, och de judiska ledarna blev så uppretade på honom för detta, att de försökte döda honom (5:18). När Jesus mötte sådant motstånd, förde han inte dialog med dessa egensinniga icke troende. Han brydde sig inte om att argumentera om teologi med dem. Han bara åberopade sin egen inneboende auktoritet som Gud (v. 19-47; jmfr Joh 10:22-42).
Det faktum att de judiska ledarna inte kunde döda Jesus innan hans tid var inne, var ytterligare ett bevis på hans suveränitet: ”Jag giver mitt liv – för att sedan taga igen det. Ingen tager det ifrån mig, utan jag giver det av fri vilja. Jag har makt att giva det, och jag har makt att taga det igen” (Joh 10:17-18). Den påverkan som Jesu auktoritet har sträcker sig till varje människa. Faktum är att all dom har anförtrotts honom: ”Icke heller dömer Fadern någon, utan all dom har han överlåtit åt Sonen” (Joh 5:22). Lägg märke till orsaken till detta: ”för att alla skola ära Sonen, såsom de ära Fadern” (v 23, betoning tillagd). På samma sätt vanärar också de Fadern som vanärar Sonen genom att förkasta hans rättighet att vara suverän.
I den slutliga domen kommer alla knän att böjas och varje tunga kommer att bekänna att Kristus är Herre, Gud, Fadern till ära (Fil 2:11-12). Detta innebär naturligtvis inte att alla kommer att bli frälsta, utan att de som dör i otro kommer att tvingas bekänna Jesu herravälde. Hans suveränitet är gränslös. Marc Mueller har uttalat sig om bredden av Jesu suveränitet med dessa ord: ”Han är allsmäktig Gud, den suveräne i kosmos utan motsvarighet, vilken som skapare och återlösare (Joh 1:9-13) har rättigheten och makten att kräva samtycke till och underkastelse för hans suveräna, sanna auktoritet”.
Jesus är frälsare
Fastän han är suverän Gud, antog Jesus den mänskliga kroppens begränsningar och vistades personligen bland syndiga män och kvinnor (Joh 1:14). Medan han var på jorden upplevde han mänsklighetens alla sorger och svårigheter – utom att han aldrig syndade (Hebr 4:15). Han gick omkring på jorden, visade sin kärlek, demonstrerade sin makt och uppenbarade Guds rättfärdighet i sitt uppträdande. Ändå var hans uppträdande en tjänares. Bibeln säger att han ”utblottade sig själv i det han antog en tjänare-skepnad, när han kom i människogestalt. Så befanns han i utvärtes måtto vara såsom en människa och ödmjukade sig och blev lydig intill döden, ja intill döden på korset” (Fil 2:7-8).
Med andra ord avstod han från allt, fastän han är suverän Gud över alla, till den kritiska punkten när han villigt dog den mest smärtsamma, förödmjukande döden som mänskligheten känner till. Han gjorde det i vårt ställe. Fastän han var utan synd, och därför inte förtjänt av att dö (jmfr Rom 6:23), fick han lida för vår syndaskuld: ”Våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten” (1 Petr 2:24).
Kristi död för oss var det slutliga offret. Den betalade straffet för vår synd totalt och beredde väg för oss att få fred med Gud. Rom 5:8-9 lyder: ”Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare…Sedan vi nu hava blivit rättfärdiggjorda i och genom hans blod, skola vi också genom honom bliva frälsta undan vredesdomen”.
T.o.m. i döden var Kristus Herre. Hans uppståndelse var beviset på detta. Paulus skriver att Kristus ”är med kraft bevisad vara Guds Son, allt ifrån uppståndelsen från de döda” (Rom 1:4). Filipperbrevet 2:9-11 beskriver Faderns gensvar på Jesu ödmjukhet och död: ”Därför har ock Gud upphöjt honom över allting och givit honom det namn, som är över alla namn, för att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen och deras som äro på jorden och deras som äro under jorden, och för att alla tungor skola bekänna, Gud, Fadern, till ära, att Jesus Kristus är Herre”.
När vi ber människor att ta emot Kristus som Frälsare, ber vi dem att ta emot någon som är Herre och av Gud Fadern förklarades vara detta. Fadern begär också att alla knän böjer sig för hans suveränitet. Frälsningen tillhör dem som tar emot honom (Joh 1:12), men de måste tro på honom i allt det som han är – ”den salige och ende härskaren, konungarnas konung och herrarnas herre” (1 Tim 6:15).
Jesus är Herre
Jesus är Herre. Konsekvent bekräftar bibeln Kristi herravälde på alla sätt. Han är Herre i domen. Han är Herre över sabbaten. Han är allas Herre (Apg 10:36). Han kallas Herre (kurios i den grekiska texten) inte mindre 747 gånger i nya testamentet. Apostlagärningarna hänvisar till honom som Herre 92 gånger, och kallar honom Frälsare bara 2 gånger. Helt tydligt var Kristi herravälde det centrala i urförsamlingens förkunnelse.
Jesu herravälde som det centrala i evangeliets budskap framstår tydligt i det sätt på vilket bibeln framställer frälsningens villkor. De som åtskiljer mellan att tro på Kristus som Frälsare och att överlämna sig till honom som Herre, får svårigheter med många av uppmaningarna till att tro som Apg 2:21: ”Var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst”; eller Apg 2:36: ”Så må nu hela Israels hus veta och vara förvissat om att denne Jesus, som I haven korsfäst, honom har Gud gjort både till Herre och Messias ; eller Apg 16:31: ”Tro på Herren Jesus , så bliver du med ditt hus frälst”; och särskilt Romarbrevet 10:9-10: ”Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, då bliver du frälst” (betoning tillagd).
Alla dessa bibelställen inrymmer otvivelaktigt Jesu herravälde som en del av evangeliet enligt Jesus. Vi har sett att Jesu herravälde innefattar tankarna om herravälde, auktoritet, suveränitet och rätten att regera. Om dessa tankar finns inbegripna i uttrycket ”bekänner Jesus vara Herre” (Rom 10:9), då är det tydligt att människor som kommer till Kristus för frälsning, måste göra det i lydnad för honom – d.v.s. med en villighet att överlämna sig till honom som Herre.
Det är inte överraskande att de som motsätter sig frälsning genom Jesu herravälde har fokuserat sin attack på Romarbrevet 10. Mycket har skrivits under de senaste åren i försök att förklara hur man kan bekänna Jesus som Herre och ändå fortsätta att göra uppror mot hans auktoritet. Vissa har uppfattningen att uttrycket Herre inte betyder ”suverän herre” när det används i bibeln i samband med evangeliet, utan snarare ”gudomlighet”. Charles Ryrie är den som mest som har förespråkat detta argument. Han skriver:
”Helt visst betyder Herre ofta härskare, men i nya testamentet betyder det också Gud (Apg 3:22), ägare (Lukas 19:33), min herre(Joh 4:11), mänskliga avgudar (1 Kor 8:5) och även någons make (1 Petr 3:6)….
….I 1 Kor 12:3 sa Paulus: ’Ej heller kan någon säga: ’Jesus är Herre’(bokstavligen Herre Jesus), annat än i den helige Ande’. Herre i denna mening måste betyda Jehova-Gud av den enkla orsaken att icke frälsta människor kan säga och säger Herre, vilket betyder min herre, med avseende på Kristus, innan de har Guds Ande….
Varför är Herre Jesus (med betydelsen Gudamänniska) ett sådant viktigt uttalande, att det endast kan sägas genom att Guds Ande leder en människa? Det är p.g.a. att detta är vår frälsnings innersta väsen, eftersom det inriktar sig på det unika hos vår Frälsare. Nästan alla ’frälsare’ gör anspråk på herravälde över deras efterföljares liv….Men vilken religion, förutom kristendomen, har en frälsare som gjorde anspråk på att vara både Gud och människa i samma person? Om Herre i uttrycket betyder härskare, då saknas det unika i anspråket . Om Herre i uttrycket betyder Jehova-Gud, då är Jesus unik, och detta är frälsningsbudskapets innersta väsen i kristendomen….Samma betoning kan man se i Romarbrevet 10:9: ’Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre….då bliver du frälst’. Det är bekännelsen att Jesus är Gud och alltså tron på Gudamänniskan som frälser från synd (betoning tillagd)”.
Med andra ord hävdar Dr. Ryrie att de som påstår att ”Herre” betyder ”suverän härskare” berövar uppmaningen till att tro dess betydelse med avseende på Kristi gudomlighet.
Men det argumentet är inte värt mycket. Det är inte nödvändigt att ta bort tanken på gudomlighet från ordet Herre för att inse att det betyder ”härskare”. Ryrie har absolut rätt i att ”Herre” betyder Gud. Men detta, om någonting, bara styrker uppfattningen att absolut herravälde finns i innebörden av ordet. När Tomas sa till Jesus: ”Min Herre och min Gud” (Joh 20:28), använde han helt säkert ”Herre” som mer än ett uttryck för gudomlighet. Han sa inte: ”Min Gud och min Gud”. Han bekräftade att Jesus är både Gud och Härskare. Vilken slags gud skulle han vara om han inte var suverän?
Se t.ex. på sammanhanget i Romarbrevet 10:9. Vers 12 använder uttrycket ”Herre över alla” (engelsk översättning) för att beskriva Frälsaren. Det innebär att han är Herre över alla, judar och hedningar, troende och icke troende i lika grad. Varje tolkning som försöker befria uttrycket från dess innebörd av suveränt herravälde, ger ingen förnuftig mening alls. Om man läser in denna sanning i vers 9, blir följden ett ännu starkare uttalande: ”Om du med din mun bekänner Jesus vara Herre (över alla)…..då bliver du frälst”.
Ordet Herre inkluderar absolut tanken på gudomlighet i varje sammanhang där bibeln kallar Jesus ”Herre” i samband med evangeliets budskap. Att Kristus är Herre är en grundläggande beståndsdel i evangeliets budskap. Ingen som förnekar Jesu gudomlighet kan bli frälst (jmfr 1 Joh 4:2-3). Men i tanken på gudomlighet finns auktoritet, herravälde och rättigheten att härska. En person som lever i uppror mot Kristi auktoritet erkänner inte honom som Herre på något sätt (jmfr Titus 1:16).
Kännetecknet på frälsande tro är att man underkastar sig Jesu Kristi herravälde. Det definitiva testet på om en person tillhör Kristus är en villighet att böja sig för hans gudomliga auktoritet. I 1 Kor 12:3 klargjorde Paulus att ”likasom ingen som talar i Guds Ande säger: ’Förbannad vare Jesus’, så kan ej heller någon säga: ’Jesus är Herre’ annat än i den helige Ande”.
Detta innebär inte att det är omöjligt för ofrälsta människor att yttra orden ”Jesus är Herre”, eftersom det är tydligt att de kan och gör det. Jesus själv påpekade paradoxen om de som kallade honom Herre men som inte verkligen trodde det (Luk 6:46). T.o.m. de onda andarna vet och erkänner vem han är (jmfr Jak 2:19). Markus 1:24 återger att när Jesus undervisade i synagogan stod en demonbesatt man och ropade: ”Vad har du med oss att göra, Jesus från Nasaret? Har du kommit hit för att förgöra oss? Jag vet, vem du är, – du Guds Helige”! Markus 3:11 säger att ”när de orena andarna sågo honom, föllo de ned för honom och ropade och sade: ’Du är Guds Son’”. En demon i en människa som var besatt av en legion av orena andar ropade: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes, Son”? (Markus 5:7).
Första korintierbrevet 12:3 kan inte avse bara att man säger orden ”Jesus är Herre”. Det måste betyda mer. Det innefattar att man erkänner honom som Herre genom att lyda honom, genom att man överlämnar sin vilja till hans herravälde, genom att man bejakar honom med sina gärningar såväl som med sina ord (jmfr Titus 1:16).
Detta instiftar inte på något sätt ett avangelium med mänskliga gärningar. Lägg märke till att det är den helige Ande som förmår en människa att bekänna Jesus som Herre: ”Så kan ej heller någon säga: ’Jesus är Herre’ annat än i den helige Ande”. Att överlämna sig till Jesus som Herre är inte en mer meriterande mänsklig gärning än att tro att han är Frälsare. Ingen av dessa är en god gärning för att få Guds gillande. Båda är Guds suveräna verk i hjärtat hos var och en som tror. Och den ena är inte möjlig den andra förutan. Jesus kunde inte vara Frälsare om han inte var Herre. Dessutom kunde han inte vara Kung eller Messias eller vår Överstepräst om han inte var Herre. Åtskiljt från hans herravälde är varje aspekt av hans frälsande verk en omöjlighet.
När vi kommer till Jesus för att bli frästa, kommer vi till honom som är Herre över alla. Varje budskap som utelämnar denna sanning kan inte kallas evangelium. Det är ett ofullständigt budskap som presenterar en frälsare som inte är Herre, en återlösare som inte utövar auktoritet över synd, en försvagad, matt messias som inte kan härska över de han räddar.
Evangeliet enligt Jesus är inte alls på det viset. Det framställer Jesus Kristus som Herre och Frälsare och kräver att de som vill ta emot honom tar honom för den han är. Puritanen John Flavel uttrycker detta på följande sätt: ”Evangeliets erbjudande om Kristus innefattar alla hans tjänster och evangeliets tro tar emot honom just på det viset, vilket innebär att underkasta sig honom, såväl som att bli återlöst av honom, att bli honom lik i hans heliga liv, såväl som att få del av rikedomen och frukten av hans död. Det måste vara ett fullständigt mottagande av Herren Jesus Kristus.”
A.W. Tozer skrev i samma stil: ”Att uppmana människor att tro på en delad Kristus är dålig undervisning, eftersom ingen kan ta emot hälften av Kristus eller en tredjedel av Kristus eller en fjärdedel av Kristi Person! Vi blir inte frälsta genom att tro på en tjänst eller på ett verk”.
Han är Herre, och de som avvisar honom som Herre kan inte utnyttja honom som Frälsare. Var och en som tar emot honom måste underkasta sig hans auktoritet, eftersom att säga att vi tar emot Kristus, när vi de facto avvisar hans rättighet att härska över oss, är ytterst befängt. Det är ett fåfängt försök att hålla kvar synden med ena handen och ta tag i Jesus med den andra. Vad för slags frälsning är det, om vi är kvar i syndens slaveri?
John F. MacArthur, Jr.
https://www.karlektillsanningen.se