MED HELANDE UNDER SINA VINGAR DEL 2
HUR MAN SKA FÖRSTÅ JESU OCH APOSTLARNAS HELANDETJÄNST
Del 2
Fastän det är sant att det i de nya himlarna och den nya jorden, efter Jesu Kristi återkomst, varken kommer att finnas någon sjukdom, eller i sanning något slag av lidande (Upp. 21:4), är jorden i dess nuvarande tillstånd fortfarande en fallen planet och människorna på den är fortfarande fundamentalt delaktiga av en fallen värld. Vi ser detta tydligt i Paulus undervisning i Romarbrevets åttonde kapitel, där han behandlar den väldiga spänningen mellan den gamla ordningens fortsatta förgängelse, och den nya ordningens uppspirande, genom dem som kallats av barnaskapets Ande till att bli Guds barn. Aposteln vinnlägger sig mycket om att visa bortom all vederläggning, att trots hur förhållandena ser ut – det förblivande fördärvet i den skapade världen – har de pånyttfödda i Kristus absolut förvissning om frälsning. Han säger att om vi är Guds barn, då är vi ”Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom” (Rom. 8:17).
Här bekräftar Paulus tydligt att kristna kommer att lida med Kristus. Vår Herre fick lida, därför kommer vi också att få lida (jmfr. Joh. 15:19-20). Aposteln gör sedan det omedelbart det djupsinniga uttalandet att ”den här tidens lidanden väger lätt i jämförelse med den härlighet som kommer att uppenbaras och bli vår” (Rom. 8:18). Här har vi, i huvudsak, den kristna synen på lidande. Hur illa det än går i detta livet, bleknar det till en obetydlighet, när vi tänker på det storslagna i vårt framtida tillstånd i evigheten. Sedan säger Paulus, efter en minnesvärd vers som ypperligt uttrycker spänningarna i hela skapelsen – genomsyrad som den är av ofullkomlighet – , att det inte bara är den oskäliska skapelsen som pressas i sömmarna i förgängelsens järngrepp, utan ”också vi som har fått Anden som en förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning” (Rom 8:23). Varför säger han detta? Därför att han vill betona det faktum, att kristna också fortfarande personligen har del av världens sönderfall och förgängelse. Vi har fortfarande kroppar som är underställda dödens sönderfall. Det har inte ännu uppenbarats vad vi skall bli i uppståndelsens ögonblick (1 Joh. 3:2). Vi har fortfarande den synd som har att göra med ”köttet” att kämpa mot, fastän vi blir förnyade dag för dag efter den inre människan (2 Kor. 4:16). ”Genom hans sår har vi blivit botade” – d.v.s. andligt försonade med Gud – men fullheten i det andliga botandet kommer inte att bli öppet uppbarad förrän allt har blivit förnyat. Tills den dagen vi drar vårt sista andetag, kommer vi att behöva plomber i våra tänder så väl som försoning för vår synd!
För att undvika att vi kommer in villfarelse angående detta tvisteämne, och för att ställa den kristnes erfarenhet av livet i rätt perspektiv, måste vi inse att det finns en dubbel utveckling i den fulla återlösningens process. Som aposteln skriver:
”Så blev Kristus offrad en gång för att bära mångas synder, och han skall en andra gång träda fram, inte för att bära synd utan för att frälsa dem som väntar på honom” (Hebr. 9:28).
Det finns två faser: Jesus Kristus kom första gången för att bära synderna för sitt folk (andligt helande). Han kommer en andra gång för att fullborda återlösningsprocessen, när allt kommer att förnyas (när allt blir återupprättat, Apg. 3:21), inklusive våra kroppar, vilka fortsätter att vara hemfallna åt sjukdom och död mellan Jesu båda ankomster. Aposteln Paulus insåg till fullo att våra kroppar inte kommer att vara i ett förlossat tillstånd, förrän hela skapelsen slutar att sucka vid den andra ankomsten (Rom. 8:22-23). För att uttrycka det på annat sätt: Riket har kommit i nåd, men det har ännu inte kommit i härlighet. Den alltför vanliga missuppfattningen av denna ”inte-ännu” aspekt av riket har reulterat i många villfarelser i församlingen genom dess historia, som den troendes syndfria fullkomlighet, fullkomlig helbrägdagörelse och helande för alla, och så kallad ”Dominion Theology” (herraväldesteologi).
Att det helande som är i Kristus måste tillämpas andligt innan fysiskt helande kan förverkligas, är absolut centralt för huvudtesen i detta studium. Som vi snart ska se, är det genom den renande elden i lidande, ondska och slutligen fysisk död som Guds folk förs till full härlighet. Detta innebär inte att den kristnes frälsning är oviss tills Kristi återkomst. Gud förbjude! Men Gud har valt att inte genomföra förhärligandets moment så länge som hans barn förblir i sitt dödliga till jorden anpassade kött. Han har emellertid gjort det näst bästa: Han har gett alla sina barn den inneboende helige Ande, som en slags underpant eller förskott som en garanti på det framtida förhärligade livet som ska komma (2 Kor. 1:22; 5:5; Ef. 1:11-14).
Så länge som vi förblir i våra fysiska kroppar som de för närvarande är beskaffade, ”suckar vi därför och längtar att få ikläda oss vår himmelska boning (2 Kor. 5:2). Detta är alla troendes erfarenhet. Men att vi blir iklädda på detta sätt sker inte ännu. Vi kristna förblir i denna fallna värld. Vi suckar, blir betungade, underkastade arvssyndens följder, som medfört förbannelse över skapelsen och är utsatta för förföljelser från den ateistiska, antikristliga världsordningen. Men för att förhindra att att vi blir nedslagna eller villrådiga, medan vi väntar på den fullkomliga förlossningen vid Kristi återkomst, har vår nåderike och kärleksfulle Gud ordnat med det botemedel, som gör att vi känner oss i högsta grad väl till mods. Han har gett oss den maximala Hugsvalaren (Joh. 14: 18.25-26; 15:26). Som Paulus uttrycker det:
”Och den som har berett oss för detta är Gud, som har gett oss Anden som en handpenning. Vi är därför alltid vid gott mod, fastän vi vet att vi är borta från Herren så länge vi är hemma i kroppen. Ty vi lever här i tro, utan att se” (2 Kor. 5:5-7).
Det är avgörande för oss att vi inser, att eftersom människans syndafall orsakades av otro, så måste hennes upprättelse orsakas av tro. Om allting i våra liv plötsligt blev fullständigt omvandlat till fullkomlighet i samma stund som vi blev omvända, skulle hela syftet bakom syndafallet bli underminerat och tidsåldrarna av synd, lidande och död, som har haft för avsikt att vi ska lära oss, framställas som meningslösa. Därför förblir vi, tills Jesu återkomst, iklädda ofullkomlighet och i en lidande värld, för att vi ska utföra vår bestämda uppgift som Guds förordnade sändebud om frälsning för dem som fortfarande ska föras in i riket (Joh. 17:15; jmfr. Fil. 1:21-24), medan vi samtidigt får möjlighet att genomgå vår egen fortlöpande reningsprocess. För det är under den paradoxala perioden mellan omvändelsen (andliga pånyttfödelsen) och den kroppliga döden som ett Guds barn systematiskt fostras för himmelsk tjänst.
En annan sida av helandets gåvor är att de ägde rum uteslutande genom apostlarnas direkta makt eller dem som blev bemyndigade av dem (t. ex. Luk. 4:39; Apg 3:6; 9:34; 9:40). Gud helbrägdagör fortfarande idag, om det är hans vilja att göra det – inte genom direkt makt, utan genom bön – inte genom apostlar eller andra utrustade människor med en tjänst att utföra tecken, utan genom herdetjänsten i den lokala församlingen (Jak. 5:14-16). Det är omöjligt att få detta avsnitt i Jakob att gå ihop med dagens karismatiska ”helande-genom-tro”. Sättet är tydligt framställt för den kristne som är sjuk: Det finns inget råd att söka upp en helgrägdagörare ”som har gåvan”. Bara en enkel uppmaning att ”kalla på församlingens äldste, och de skall be över honom och i Herrens namn smörja honom med olja”. Detta förmedlar viss betydelsefull information: för antingen var Andens helandegåvor inte längre förekommande vid den tid närJakobs brev skrevs (c:a år 60), eller så var helandets ursprungliga gåvor uteslutande till för att bevisa äktheten av evangeliet, snarare än en form av medicinsk behandling. Vilket av dessa som det än är, är det nuvarande bruket med helande genom tro inte det minsta förenligt med den tydliga undervisningen om helande i Jakob 5, vilken helt visst måste vara det ”bestämmande bibelordet”, till vilket vi måste vända oss för att få vägledning i detta angelägna område för själasörjare.
Vi finner också på detta avsnitt i Jakobs brev versen: ”Trons bön skall bota den sjuke, och Herren skall resa upp honom” (Jak. 5:15). Detta uppfattas av många i den karismatiska rörelsen betyda att om en person, som ber för någon som är sjuk, har absolut visshet om att den sjuke kommer att bli helad, då kommer det definitivt att ske – Herren kommer definitivt att resa upp honom. Detta är ännu ett exempel på hur man plockar en en enstaka vers ur sitt bibliska sammanhang och pressar den för att stödja en teori. I detta fall är teorin att det är Guds vilja, att var och en aldrig ska vara sjuk. Men det är en mycket farlig teori, av följande orsaker. Eftersom det är uppenbarligen tydligt att inte varje sjuk person som får förbön (ens av dem) blir helbrägdagjord, måste detta för dem som omfattar denna teori innebära en av två saker: antingen 1) den person som bad hade inte tillräcklig tro, eller 2) Herren har blivit överlistad av Satan. Vilken man än går efter, medför det att Guds dyrbara namn blir besudlat, eftersom den första innebär att helandet är av mänskligt ursprung, och står i proportion till kvantiteten av den tro som utövas av den person som ber, medan den andra innebär att Gud inte är skapelsens Herre. Det som dessa människor underlåter att inse, är att kraften i varje bön alltid måste ses i ljuset av det ”bestämmande bibelordet” i Johannes första brev, som lyder: ”Och detta är den tillit vi har till honom, att om vi ber om något efter hans vilja, så hör han oss” (1 Joh. 5:14).
Detta innebär inte att vi kan, eller måste, ofelbart veta Guds vilja varje gång vi ber för någon eller något. Barn ber sina jordiska föräldrar om alla sorters olika saker som de inte kan ge, men de kunde inte ha vetat det innan de bad. Det är samma sak med Gud och hans andliga barn. Gud besvarar bön på ett av tre sätt: ”Ja”, ”nej” eller ”inte ännu”. Ett av de viktigaste syftena med bön är att lära oss att vara beroende av Gud för allt, inte att vi kan manipulera Gud till att ge allt vi önskar. Att hävda att allt vi måste göra för att få en bön att verka, är att tro absolut att den kommer att verka, är en fullständigt köttslig – nej, i grunden magisk – förställning (se artikeln Den ockulta konsten att visualisera – Alan Morrison).
Vidare undervisade ingen mindre auktoritet är Herren Jesus sina lärjungar att bedja till Gud med orden: ”Ske din vilja” (Matt. 6:10). Och när han själv kastades in i ångest i Getsemane örtagård, och bad till sin Fader att låta denna kalk gå ifrån honom, var han noggrann med att tillägga de avgörande viktiga orden ”men inte som jag vill utan som du vill” (Matt. 26:29).
Så ”trons bön” för dessa som visualiserar, innebär inte att vila i Herren för att han ska göra det som han anser lämpligt med hänsyn till våra ödmjuka böner. I stället innebär det att göra Gud till en ”ande i lampan”, som finns till för att utföra våra befallningar.
Eftersom helandets gåvor gavs som ett tecken på att den utlovade Messias hade kommit, och att han var Gud manifesterad i köttet som hade makt att förlåta synder, var de endast tillämpliga i den apostoliska tidsåldern. Men Jesu och apostlarnas helande-tecken, och deras som hade blivit bemyndigade av dem, är lika mycket till vår nytta som de var för de människor som levde på den tiden. Så när NT:s kanon blev fullständig, hade alla ”tecknen” som var nödvändiga för bestyrkandet av Messias genom hela den återstående tidsåldern blivit upptecknade i bibeln. När församlingarna en gång hade blivit etablerade överallt i världen, utgjorde de den plats som normalt hör ihop med en fortsatt helandetjänst.
EN UTMANING TILL ALLA ”HELARE”
Lägg märke till här hur oerhört annorlunda Jesu Kristi och hans apostlars omedelbara, ögonblickliga organiska helanden är, när man jämför med de psykosomatiska, shamanistiska ”helanden”, grundade på suggestion, som utförs av så många i de karismatiska – pentekostala församlingarna idag. Jag framställer här en utmaning till alla de som gör anspråk på en personlig pågående ”helandetjänst” idag: Stanna inte bara kvar i era tältmöten och vänta på att alla de stackars människorna ska ställa sig i kö framför er. Gå istället ut till akutmottagningen på era sjukhus på orten en lördagkväll och bringa ögonblickligt organiskt helande, till de av bråk och olyckor misshandlade och nedbrutna offren som infinner sig där för behandling. Kila sedan iväg till kirurgavdelningen och lägg era händer på de amputerade och hopplösa fallen, så att deras stympade lemmar och sjuka inre delar blir rehabiliterade. När dessa ställen har blivit tömda, leta rätt på era ”lokala institut för de blinda” och bringa ljus till till deras liv för första gången med era utomordentliga helandekrafter. Ge er sedan iväg till mottagningen på ”spastiska sällskapet” och ordna så att de tar er ut till deras många träningscentra, där ni genast kan rehabilitera de förtvinade lemmarna. När alla skenor och kryckor i världen har kastats på sophögen, om ni då fortfarande vill visa att ni har en ”erkänd” tjänst, leta då upp några specialskolor på orten och ordna så att Down’s syndrom försvinner från de vädjande små ansiktena. Och om ni fortfarande har någon kraft för helande kvar, ta en taxi till bårhuset på orten och för några av dess stela invånare ut med er, så att de får lite frisk luft och lite god mat. Medan vi håller på, är det inte på tiden att ni kastar bort era glasögon? Det är märkligt hur många människor som gör anspråk på att vara helare – och som hävdar att full hälsa är en rättighet för alla kristna – också råkar bära glasögon! Här finns en utmaning: Helare… hela dig själv!
Om ni gör anspråk på en ”helandetjänst”, utmanar jag er att göra alla dessa saker idag. Varför vänta? För de här är de slag av helanden som Herren Jesus och apostlarna utförde under deras tjänst (t.ex. Luk. 22:50-51; Mark. 3:1-5; Luk. 8:43-44, Joh. 9:1-11; 11:43-44). De hade inte bara 100 % procent lyckade resultat, utan inget var för svårt för dem att klara av. Om ni tror att ni ska hela precis som Jesus, är allt annat än samma procent lyckade resultat och omedelbarhet som han hade en fullständig bluff. Kalla er till varje pris ”troshelbrägdagörare” eller t.o.m. häxa eller shaman, men kom inte med det falska påståendet att ni gör Jesu gärningar. Om ni vill ”ta ut ert helande”, gör då anspråk på dem som har upptecknats i Nya testamentet. DE är de helanden som har givits till oss som ett tecken, för att visa på vägen till Jesus, han som förlåter synder, vilket är det verkliga helandet.
När det berömda kyrkomötet i Nicea hölls år 325, deltog omkring trehundra biskopar från hela kejsarriket. Redogörelser från denna sammankomst förklarar att en stor mängd av delegaterna var handikappade, ofta lemlästade, och kom med svårighet in på kryckor, p.g.a. att de hade drabbats av fysisk misshandel under förföljelserna. Men det fanns inget helandemöte. Bara en fridsam tro på Jesus Kristus och ett accepterande av deras lidanden för Herren. De visste att det verkliga helandet är själens helande. De kände till den storslagna sanningen att ”vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet” (2 Kor 4:17).
Det är en allvarsam tanke, att det kommer att finnas många bekännande kristna på domens dag, som kommer att ”knacka på himlens dörr” och säga till Jesus: ”Herre, Herre, har vi inte… med hjälp av ditt namn gjort många kraftgärningar?” Men han kommer att förklara för dem: ”Jag har aldrig känt er. Gå bort från mig, ni laglösa!” (Matt. 7:21-23).