POSTMODERN VÄCKELSE

Missa inte denna möjlighet att ta emot ny smörjelse för ditt liv och tjänst. Ditt liv blir aldrig mer detsamma!

Så lyder inbjudan till Den tredje genombrottskonferensen i Argentina i år. Den är typisk för hur många kristna tänker: Guds Ande står att finna på speciella platser vid speciella tidpunkter och det gäller att inte gå miste om Det Gud Gör Nu.

Tack vare Internet kan man hålla sig kontinuerligt uppdaterad om Andens påstådda rörelser och de vid olika tidpunkter hetaste platserna.

Det som slår mig när jag läser de otaliga rapporterna om väckelse eller söker på stickordet ”revival” i tidskrifter som Charisma och Christianity Today, är att beskrivningarna av väckelse i västvärlden i så hög grad rör sig om upplevelser.

En av de senaste platserna där det nu (1999) rapporteras om väckelse är Caldwell i Texas och jag drar inte fram den för att den är så stor eller så speciell, utan för att den är så typisk. Efter tre veckor med väckelsemöten i den lokala pingstförsamlingen har över hundra tagit emot Jesus i sina hjärtan och 23 döpts, rapporterar församlingen.

På Internet hittar jag en beskrivning av väckelsemötet fredagen den 23 juli, skriven av en av nätets ivrigaste väckelserapportörer, Kathryn Riss.

Efter en lång lovsångsdel berättar pastor Deon Laird lite om vad som hänt tidigare under veckan, bland annat att det lagt sig guldstoff på mattorna, stolarna och några av deltagarna. Han manade folket att inte bli upptagna av sådant, utan av Jesus. Därefter var det kollekt och mer lovsång.

Efter att ha bett för en del sjukdomar från podiet, gick pastorn ned i församlingen och bad för enskilda personer. Han kom aldrig så långt som till predikan den kvällen, skriver Kathryn Riss.

Men även om det inte blev någon förkunnelse, blev folk ombedda att komma fram till podiet för att ta emot Jesus. Efteråt var det generell förbön med manifestationer som människor som föll och kände sig druckna i Anden.

Det finns tusentals sådana här beskrivningar på nätet. I väckelsehistoriskt sammanhang är det en sak som slår mig: Det förekommer praktiskt taget inte någon förkunnelse i klassisk mening. Den förkunnelse som sker handlar om det som händer med folk på mötet, har skett på tidigare möten eller kommer att ske i framtiden.

Jesu frälsargärning, omvändelsens nödvändighet och ett liv i efterföljelse är inte tema för förkunnelsen. Det är upplevelserna som står i centrum och som eventuellt kommenteras utifrån slumpartat valda bibeltexter.

Bevisar inte detta bara att predikanterna har förstått hur man når fram till dagens människor? De möter intellektuell utläggning av dogmer med misstro. Det är bara personliga upplevelser som räknas som autentiska uttryck för tron och som därför är värda att lyssna till.

Väckelsepredikanterna har förstått vad som går hem, när de satsar på upplevelse som medel att nå fram till postmoderna människor. Även de som fortfarande predikar, satsar gärna på starka effekter – åtminstone på drastiskt tal om synd och helvete och vikten av att skynda sig med att ta ställning.

Evangelisk kristendom har länge varit fångad i en praktisk sekularism. Det övernaturliga betraktades som suspekt. Känslor och upplevelser skulle man inte vänta sig. Därmed samlades en våldsam längtan efter att uppleva något med Gud, en törst efter att få hela personligheten, inte bara intellektet, berört.

Torr ved brinner bäst, påpekade en av ledarna i Pensacolaväckelsen apropå det våldsamma genomslag den har fått bland traditionella kristna. Längtan efter upplevelse får sansade människor att godta de mest otroliga fenomen.

Det är riktigt att vi behöver andliga erfarenheter i vårt kristna liv, inte för att det ger oss garanti att allt är bra med oss, men för att det är ett resultat av att vi har en genuin gemenskap med Gud. Den gör nödvändigtvis något med oss.

Det är lätt att tro att upplevelser är sådana erfarenheter. Men så är inte fallet. Upplevelsen har mycket gemensamt med rus. Den går över, och när den är över, sitter vi åter med en tomhet som leder till att vi måste jaga nya upplevelser.

En erfarenhet av Gud, däremot, är det inte aktuellt att upprepa. Den har nämligen förändrat oss, givit oss en ny förståelse av Guds väsen, hans helighet och nåd.

Erfarenheter med Gud är djupast sett alltid omvändelser. Vi upplever existensiellt hur vi nog en gång har dragit oss bort från Gud och hans vilja, men också hur han möter oss med oförtjänt nåd när vi vänder oss bort från oss själva till honom.

Erfarenheter med Gud är sällan behagliga och vi kan inte programmera eller kontrollera dem. Därför är det så näraliggande att ty sig till religiösa upplevelser i stället.

De kan alltid upparbetas av folk som behärskar suggestion, eller får vi dem av de andemakter som alltid står klara att utnyttja de öppningar in till våra sinnen som ligger i våra religiösa behov.

Men religiösa upplevelser är en farlig väg att slå in på, om vi vill att människor verkligen ska möta Gud. Resultatet blir lätt att folk tror att detta med att ta emot Jesus är en subjektiv upplevelse. När upplevelsen obönhörligt tar slut, jagar man nya upplevelser. Förr eller senare slutar detta i en eller annan form av religiositet, eller att man i frustration ger upp och räknar sig som avfälling – utan att någonsin ha mött genuin kristendom.

Omvändelse, däremot, gör oss helt beroende av Gud och hans nåd. Hur kan det bli sann väckelse, när omvändelsen blir ersatt av upplevelse?

Erling Rimmerhaug

https://www.karlektillsanningen.se