RODNEY HOWARD-BROWNE & “TORONTO-VÄLSIGNELSEN”, DEL 1

I våra dagar är det bara få människor i de evangelikala kyrkorna som inte har hört talas om det fenomen som kallas ”skratt i Anden”. Det har alltmer manifesterats i församlingar i USA, Kanada, England och Skandinavien och sprider sig snabbt till nya församlingar över hela världen. När jag först fick höra talas om det här feno- menet så ville jag genast forska och skriva om det. Men jag kände att jag borde vänta en tid för att se hur det skulle utveckla sig och vilken andlig frukt som skulle komma ur det. Nu tror jag att det är rätt tidpunkt för att komma med en rapport.

Vad är ”skratt i Anden”

Många kyrkor rapporterar att spontant, okontrollerbart skratt bryter ut i deras församlingar, till och med under högtidliga stunder, såsom Herrens nattvard eller under predikan. Det finns rapporter om okontrollerbar gråt, folk som faller till golvet i extatisk trans, människor som ryter som lejon och skäller som hundar. En del stapplar och raglar omkring som berusade och kan inte gå rakt. För enkelhetens skull kallar man allt detta ”skratt i Anden” eftersom skrattet är det dominerande fenomenet. Det är helt enkelt så att alla möjliga fysiska manifestationer sägs vara helt under den helige Andes konroll.

De som förespråkar dessa fenomen säger att de är bevis för att Anden gensvarar på människors längtan efter nya tecken från Gud, att den helige Ande visar sin kraft – precis som det en gång hände på Azusa Street (Los Angeles) vid detta sekels början. De påminner om väckelsen i Wales, Cane Ridge-väckelsen i Bourbon County, Kentucky år 1801 och nämner predikanter som Chales Finney för att bekräfta och godkänna dessa ”skratt i Anden” upplevelser.

Motståndarna säger att det i bästa fall rör sig om köttsliga fenomen eller i värsta fall om demonisk aktivitet. De som tror att det kommer från Gud hänvisar till förvandlade liv, fördjupad Jesus-hängivenhet, stort gensvar till frälsningsbudskapet, förnyad kraft och meningsfullhet i människors tjänst för Gud och många andra olika slags positiva resultat. Men, det finns också rapporter om demoniskt betryck, självmordskänslor och förlorad tro efter att ha upplevt ”skratt i Anden.”

Vad man än har för tankar om dessa fenomen så har de fått stor genomslagskraft bland kristna ledare i alla läger. Fenomenen manifesteras särskilt starkt hos trosrörelsen och inom Vineyardrörelsen liksom bland karismatiker i de gamla kyrkorna, tex den Anglikanska. De som söker sig till ”skratt i Anden”-möten kommer från så olika sammanhang som baptismen och katolicismen.

”Skratt i Anden” har godkänts och stöds av Oral Roberts, Marilyn Hickey, Paul och Jan Crouch, Karl Strader, Larry Tomszack, Kenneth Copeland, Benny Hinn, John Wimber och många andra.

Samtidigt som det påstås att dessa fenomen uppstått helt spontant kan alltsammans spåras tillbaka till en enda man, nämligen Rodney Howard-Browne som tidigare verkade som evangelist i Sydafrika. Uppsvinget för rörelsen har sitt ursprung i speciellt en församling — Toronto Airport Vineyard-kyrkan i Toronto — välkänd för den sk ”Toronto-välsignelsen.”

”Toronto-välsignelsen”

Människor har kommit från världens alla hörn till Toronto Airport Vineyard i hopp om att få uppleva ”skratt i Anden”. Denna församlings inflytande på ”skrattväckelsen” har varit så stort att tidskriften Charisma ägnade större delen av sitt februarinummer 1995 åt Toronto-välsignelsen. Hur började det?

Den 20 januari 1994 hölls det första av en serie väckel- semöten i en liten kyrka som hade sina lokaler i ett industriområde nära Pearson Int. Airport i Toronto. Inom ett år hade denna kyrka — enligt Charismas Daina Doucet — blivit ”ett slags Mekka.” Så många människor sökte ett tecken från Gud att kyrkan hade möten varje kväll utom måndag. Även världsliga media visade intresse för dessa fenomen genom tidningsartiklar och TV-reportage. Reportagen och artiklarna intresserade sig främst för de fysiska manifestationer som förekom på dessa möten.

Charismas Daina Doucet säger:
…Mötesdeltagare överväldigas av skratt, gråt, stönanden, skakningar, fall till golvet och till mångas förtret olika ljudyttringar som kan beskrivas som ”en blandning av djungel och bondgård.” Men rapporterna om förvandlade liv är mer betydelsefulla: Helanden, upprättade relationer och ökad gudshängivenhet. Enligt Doucet kan man finna ursprunget till Toronto-välsignelsen hos Vineyard-pastorn Randy Clark från St. Louis, Missouri som hade påverkats av Rodney Howard-Browne mot slutet av 1993. Det som från början skulle vara en fyra-dagars mötesserie med Randy Clark växte till månader av kvällsmöten som ibland varade till klockan tre på morgonen.

Nyheterna om rörelsen spred sig och i april 1994 började nyfikna utländska besökare komma till Toronto. Fram till december hade sammanlagt 75.000 personer från nästan alla länder satt sin fot i Airport Vineyard-kyrkan. Den allt mer ökande närvaron har varit mer än 200.000, varav 10.000 präster/predikanter.

Man kan helt korrekt säga att ingen hade hört talas om Howard-Browne och ”skratt i Anden” förrän Randy Clark tog med sig det han tagit emot av Howard-Browne till Toronto Vineyard. Även om Howard-Browne är den mest framträdande talesmannen för detta fenomen så har det blivit en Vineyard-rörelse som har spritt sig till Europa, Asien, Afrika och andra delar av världen. Toronto-välsignelsen har fått särskilt stort inflytande i Storbritannien, där den har berört alla samfund på något sätt och man beräknar att mellan 2.500 och 4.000 församlingar har haft möten liknande dem i Toronto Airport Vineyard.

Är detta överdrift eller stämmer dessa fantastiska uppgifter med verkligheten? Jag har mina tvivel, eftersom jag känner till karismatikernas förkärlek för ”evangeliserande tal.” (dvs tendensen att ”i tro ta ut” fler omvända, andedöpta osv än vad det i verkligheten finns, för att det man uttalat i tro ska manifesteras. övers. anm) Men antalet är inte lika viktigt som dessa fenomens verkliga andliga ursprung och dess verkliga andliga konsekvenser.

Ursprungen

Rodney Howard-Browne, en stor och kraftig, 1,85 cm lång, karismatisk predikant från Sydafrika, föddes den 12:e juni 1961 i Port Elizabeth. Han säger själv att han gav sitt liv till Kristus vid fem års ålder och att han blev fylld med den helige Ande åtta år gammal. 1979 tillbringade han många timmar i bön av längtan efter en djupare erfarenhet av Gud och utmanande Honom:

”Antingen kommer du hit ner och vidrör mig eller så kommer jag upp till dig och vidrör dig,” bad han desperat. Plötsligt kändes det som om hela hans kropp brann. Han började skratta okontrollerat. Sedan grät han och började tala i tungor. ”Jag blev inkopplad på det himmelska elnätet,” skrev han sedan i sin bok ‘Vidrörd av Gud.’ ”Och alltsedan dess har det varit min längtan att få andra människor inkopplade.”

Under de följande tio åren flyttade Howard-Browne omkring, verkade som pastor i Rhema Church i Johannesburg under två år, innan han flyttade till USA 1987. Han blev en resande predikant med kortvariga engagemang runt om i landet. I april 1989 predikade han i en kyrka nära Albany, New York och det var som här som ”skratt i Anden” först bröt ut. Browne berättar att det var som om en tung filt föll över honom. Snart började folk falla ner från sina sittplatser, en del skrattade, andra grät. Från det tillfället växte ryktet om honom.

Han grundade ”the Rodney Howard-Browne Evangelistic Association” i Louisville, Kentucky. På våren 1993 fick han en inbjudan av pastor Karl Strader i Carpenter’s Church, Lakeland Florida att predika där. Den planerade veckolånga mötesserien kom att vara i över tre veckor. Eftersom gudstjänsterna sändes på radio, började många människor komma till Carpenter’s Church för att få uppleva det som de hört på radio.

Det dröjde inte länge förrän Howard-Browne kunde ses på Trinity Broadcasting Network (TBN). Strax där- efter började Howard-Brownes inflytande breda ut sig över Toronto Airport Vineyard genom Randy Clarks besök. Därefter har det spritt sig från kyrkan i Toronto till kyrkor över hela världen, främst via Vineyardrörelsen.

Man skulle alltså kunna konstatera att skratt-väckelsen och dess populäritet kan spåras till en enda man, Rodney Howard-Browne, till hans inflytande genom radio och TV och hans påverkan på Randy Clark.

Men, är detta hela sanningen? Paret Charles och Frances Hunter (de sk ”Happy Hunters”) vill inte bli överglänsta av Howard-Browne eller Vineyardrörelsen utan berättar att de upplevde samma fenomen för åtskilliga år sedan. Inte förrän 1994 beslöt de att berätta om det för oss i sin bok ”Holy Laughter.” Frances Hunter uppger att hon föll under den helige Andes kraft vid en Full Gospel Businessmen’s Fellowship bankett i Houston. Hon glömmer att ange årtalet men de hade precis kommit med den karismatiska rörelsen, så det måste röra sig om 60 eller allra senast 70-talet. Frances föll till golvet samtidigt som Charles och fann sig vara fastklistrad till golvet, oförmögen att röra sig. Sedan exploderade hon i okontrollerbart skratt i ungefär en halvtimme, varpå den helige Ande sägs ha släppt henne ur sitt grepp.

Detta var bara början på ”skratt i Anden” för paret Hunter. Sedan tycks detta fenomen ha manifesterats på deras möten, nästan alltid åtföljt av fysiska helanden. Eftersom det karismatiska var något nytt för dem då, ville paret Hunter veta vad det var för fenomen. De rådfrågade sin gode vän Lester Sumrall.

Dr Sumrall sa: ”Det ni upplevt på era möten är ” Heligt skratt i Anden.” Sedan fortsatte han: ”Det som kommer från Gud är heligt och det som är heligt är laddat med kraft.” Nu började vi förstå varför de ovanliga helandena skedde, på grund av att det var ett övernaturligt ingripande av Gud och det förde med sig övernaturlig, helande kraft. Halleluja!

Man kan fråga sig varför paret Hunter aldrig propagerade för ”skratt i Anden” förrän det blev populärt genom Howard-Browne och Vineyard. Hunters nämner dock Howard-Browne och tillskriver honom förtjänsten av att ha givit dem ”skratt i Anden” som gåva genom handpåläggning. Men de vill framstå som upphov till och experter på detta fenomen.

Men vänta nu! Vi har en person vars ”skratt i Anden”-erfarenhet har gjorts tidigare än paret Hunter. Derek Prince konstaterade i Charisma: ”Jag tror att den heliga Ande ibland ger människor ett långvarigt, sprudlande skratt till synes utan någon anledning. Jag måste tro det, eftersom det var på det sättet jag blev frälst för mer än 50 år sedan.”

Ett tidigare prejudikat?

De som nu förmedlar ”skratt i Anden” förklarar för oss att detta egentligen inte är något nytt utan att det alltid har varit ett inslag i väckelse. Charisma Magazine citerar t. ex Jonathan Edwards från ”the First Great Awakening” på 1730-talet:

”Det var oerhört underbart att se hur en människas känslor ibland sattes i rörelse — när Gud, som det tycktes, plötsligt öppnade deras ögon och lät dem få en aning av sin nåd. Deras glädjefyllda förvåning fröjdade deras hjärtan så att de brutit ut i skratt och tårar, ofta samtidigt, det bröt fram likt en flod och blandades med högljudda snyftningar. Ibland har de inte kunnat låta bli att ropa högt.”

Den som blivit överbevisad om sin synd kan mycket väl skratta eller gråta efter det han erfarit frihet från fördömelse och fångenskap i synden, en erfarenhet som är en följd av bekännelse och omvändelse. Men det finns inget som talar för att han skulle skälla som en hund eller låta som något annat djur. Historiskt sett, har ett sådant beteende tillskrivits demonisk besättelse, inte någon gåva från den helige Ande.

Även om de som idag propagerar för ”skratt i Anden” gärna vill hänvisa till Jonathan Edwards som ett sätt att få dessa fenomen godkända, så ger historien inget stöd åt deras anspråk. Charisma citerar den evangelikale historikern Richard Lovelace vid Gordon-Conwell seminariet i Massachussetts:

Även om våra dagars skratt-fenomen är något nytt för Lovelace, säger han att Peter Cartwright, en metodistisk resepredikant och verksam under ”the Second Great Awakening” på 1800-talet, skulle varit positiv till det. ”Men Jonathan Edwards och Puritanerna skulle inte hållit med,” tillägger han. De brukade säga att när solen skiner på träsket så stiger dimman. Den mänskliga naturen är full av orenheter, kanske med demoniskt ursprung, som kommer ut när evangeliet kommerin. Enligt vad jag har läst om väckelser, så var det det som hände. ”Helt klart betraktar inte Howard-Browne ”skratt i Anden” som demoniskt och han vägrar ”käbbla” om tolkningar av väckelsehistorien.” Det är oviktigt — för honom — om detta skratt fanns i ”the Second Great Awakening.” Vare sig det fanns där eller inte, så ”händer det just nu,” säger han.

Om Howard-Browne inte vill käbbla om tidigare väckelser, varför tar han då själv upp ämnet genom att citera väckelsehistorien? …evangelisten citerar vissa tilltillfällen av otyglad munterhet i amerikansk religion. Den ”obeskivliga glädje” som Charles Finney beskriver var, säger Howard-Browne, i själva verket skratt. Han omnämner den berömda väckelsen i Cane Ridge, Kentucky som en föraning av det han ser 1994.

Om det är ett ”icke-problem” så borde det inte innebära något problem att försöka bevisa att det verkligen rör sig om ”skratt i Anden.” Ändå är det ett problem.

Så borde t.ex skribenten i Charisma inte ha sagt:”Det är ett ”icke-problem” om man kan finna detta skratt i ”the Second Great Awakening.” Istället borde hon sagt ”Att inte finna detta skratt…”Så som det nu formulerades antyder hon att detta skratt kunde finnas i ”the Second Great Awakening”.

Det finns i själva verket ingen historisk händelse man kan peka på för att legitimera det som i våra dagar händer i samband med Rodney Howard-Browne eller i Vineyard och andra ”skratt i Anden”-möten. Och även om det verkligen fanns någon sådan historisk händelse skulle det bara innebära, i bästa fall, att samma krafter som nu sätter igång ”skratt i Anden” även var verksamma då. Än sen då? Det finns ändå ingen biblisk föregångare!

Jo, men det finns det visst, invänder förespråkarna för ”skratt i Anden.” Det var den helige Andes utgjutande vid Pingst såsom det berättas i Apostlagärningarna.

Då vill jag svara att det utgjutandet resulterade i att lärjungarna predikade evangelium till omvändelse allt medan den helige Ande gav dem förmågan att tala olika språk så att de tillresande från andra länder kunde höra och förstå. Det är så långt man kan komma ifrån det som händer när dessa ”skratt i Anden”-predikanter framträder.

Kommer detta från Gud?

Hur går ”skratt i Anden”-anhängarna tillväga för att avgöra om detta fenomen kommer från Gud eller inte? Citerar de skriften på ett korrekt sätt? Åtföljs deras tjänst med omisskänliga tecken och under som på apostlarnas tid? Nej. Tvärtom, de baserar sitt omdöme på resultat som kan märkas och på om det slår igenom eller inte. Howard-Browne säger: ”Beviset på att det är Gud som verkar är att när jag reser därifrån, så upphör det inte.”

Howard-Browne nedvärderar dem som vill pröva hans metoder teologiskt. Varför? därför att hans metoder inte skulle klara en teologisk prövning. Varje välgrundad teologisk prövning måste ske utifrån Skriftens klara undervisning och det klarar inte ”skratt i Anden.” Det enda bedömningssätt skratt-anhängarna vill använda sig av är att någonting händer.

Alltsedan mars 1994 har Howard-Browne besökt Carpernter’s Church ytterligare tre gånger. Församlingen har fått 800 nya medlemmar och dess inkomster har ökat med 30%, enl. Karl Strader. ‘Jag har varit här i 28 år och har aldrig upplevt något liknande,’ tillägger han. ‘Vi har fått döpa 2.200 personer. Vi fick hålla på nästan till klockan två på natten och Rodney döpte dem sex åt gången i vår pool. Det är därför vi tror att det är väckelse.’

Strader bjöd in pastor Ron Clarke från Living Water Church i Tampa, Florida till ett möte. Först var han skeptisk men sen låg han där plötsligt på golvet och skrattade okontrollerat…

Clarke skrattar fortfarande. På ett år har medlemsantalet i hans församling ökat från 800 till 1.500 och nyligen köpte församlingen en ny byggnad. Clarke säger att antalet omvändelser, andedop och helanden har skjutit i höjden.

Så väckelsen har kommit, inte genom att evangelium förkunnas utan genom påstått okontollerbart skratt. Så underligt att Skriften inte berättar om något enda sådant tillfälle.
Apostlarna gjorde verkligen under och tecken men evangeliet förkunnades alltid klart och rent och människor uppmanades att omvända sig. Detta händer sällan, om någonsin, där ”skratt i Anden” härjar.

Godkännande genom resultat

Paret Hunter påstår att syftet med ”skratt i Anden” är att åstadkomma helande. De lägger fram vittnesbörd efter vittnesbörd från människor som blivit helade i samband med att de upplevt ”skratt i Anden.” De hänvisar även till förvandlade liv liksom även de inom Torontovälsignelsen och Howard-Browne kretsarna gör.

Folk började vittna om underbara förändringar i sina liv. Många uppvisade en ny hunger efter Gud och en ny längtan efter att få se Honom förhärligad. Dåliga förhållanden blev helade och svaga äktenskap stärktes på ett underbart sätt. Människor som förut var deprimerade blev så förvandlade att de inte gick att känna igen.

Församlingsledare hänvisar till den andliga frukt som visar sig i människors liv. Rent allmänt, säger de, kan man påvisa att människor säger sig erfara en djupare gemenskap med Gud. Omvändelse sker både på det personliga planet och i församlingen som helhet. Människor låter sig förvandlas av förlåtelse, relationer helas och familjer återupprättas.

Gud kan natuligtvis verka i människors liv. Men, resultaten är subjektiva. Kommer de också att bestå? Baseras resultaten på känslor eller är de verkligen den helige Andes verk? Sekter framhäver ofta resultat som t.ex förvandlade liv för att legitimera sin tro och sina tillvägagångsätt. Borde vi inte vara kritiska till sådant?

Dessutom, samma resultat som ”skratt i Anden”-anhängare åberopar kan man även finna bland icke-karismatiker utan att de haft några extraordinära upplevelser. Man kan fråga sig: ”Vem är den andligt sett mest mogne? De vilkas liv förvandlas genom att de villigt underordnar sig Guds ord eller de som icke kan eller vill förändras om de inte får uppleva övernaturliga manifestationer i sina liv?” Jag tror att Skriften skulle svara att det är de först nämnda.

Är sådana här omvändelser äkta? Använder Gud ”skratt i Anden” för att omvända människor? Det måste vi överlämna åt Herren. Han både kan och vill använda många saker för att få människors uppmärksamhet. Men, detta betyder inte att han godkänner dem. Ofta händer det att det som Satan vill åstadkomma något ont med, kan Gud använda till något gott.

Jag känner människor som först blev intresserade av att vandra med Gud medan de besökte Crystal Cathedral. Idag vet de att Robert Schullers teologi är fel och skulle inte vilja besöka gudstjänsterna där igen. Men de förstår också att trots deras okunskap, använde sig Gud av den lilla insikt de fått för att leda dem vidare till sann tro. Låt oss inte blanda ihop Guds nåd med människors dårskap. Inte heller bör vi låta hans nåd rättfärdiggöra vår dårskap. Och låt oss inte göra det misstaget att vi jäm- ställer resultat med sanning.

Ändå, vare sig ”skratt i Anden” åtföljs av helanden och förvandlade liv eller inte, så upplever människor någonting. De erfar något som övertygar dem om att Gud uppenbarar sig för dem på ett unikt sätt. Men är det verkligen från Gud? Eller är det demoniskt? Eller är det helt enkelt köttet? Kan det vara så att alla tre källorna manifesteras samtidigt? Till och med ”skratt i Anden” förespråkarna tror inte att alla manifestationer kommer ifrån Gud. Även om de missar att inte tillskriva demonerna en del manifestationer, så medger de faktiskt att människans köttsliga natur kan vara inblandad.

Pingstvänner eller karismatiker är inte helt främmande för sådana manifestationer som svimningar, gråt eller skratt. Däremot är det mera problematiskt med olika djurläten — särskilt hundskall eller rytanden som rapporterats från Toronto, London och andra platser.

Åsikterna går vitt isär när det gäller dessa lätens ursprung. Många tar avstånd från dem och förklarar att de är demoniska. Andra hävdar att de helt enkelt är köttsliga gensvar på den helige Ande. I den engelska tidskriften Alpha antyder Marc Dupont från Toronto Vineyard att dessa läten kan komma från Gud. Han berättar att han bad för Gideon Chui en kinesisk pingstpastor från Vancouver. ‘Han började ryta som ett lejon,’ berättar Dupont och anmärker att han i normala fall skulle ansett att Chui behövde befrias från en demon. Men han trodde att Chuis ovanliga läten utgjorde ett förebådande tecken från Gud. ‘Denna symboliska, profetiska handling talar om att Lejonet av Juda skall triumfera,’ förklarar Dupont.

Ska vi då anta att de som skäller som hundar förebådar Kristi triumf i en annan gestalt? Hundar är orena djur (precis som lejon). Kan vi verkligen föreställa oss Jesus eller någon av apostlarna skälla som hundar eller ryta som lejon? Vem har väl varit mera andefyllda än de? Hur kan man bortse från dessa fakta? Jag tror att John Wimber ger oss en ledtråd:

John Wimber intar en ganska neutral hållning till de mer bisarra fenomenen. ”Såvitt jag kan se finns det inget i Skriften som stöder dessa fenomen, inte heller finner jag något sådant stöd i kyrkohistorien,” skriver John Wimber. ”Så jag känner mig inte tvungen att förklara dem. De är bara fenomen. Det är bara sätt genom vilka människor reagerar på Guds handlande.”

Vilket häpnadsväckande uttalande. Hans Vineyardrörelse har fullkomligt exploderat av detta, rörelsen har exporterat dessa fenomen ut över hela världen, och ändå känner han sig inte skyldig att förklara dem, fastän han själv medger att han inte funnit något liknande vare sig i Skriften eller i kyrkohistorien. Hur stämmer detta med Skriftens uppmaning till oss att pröva andarna för att utröna om de kommer från Gud eller inte?

Mina kära sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. (1Joh. 4:1)

Man påstår att prövningen består i huruvida man bekänner att Jesus Kristus blev människa eller inte (vers 2-3). Och detta finner naturligtvis ”skratt i Anden” anhängare inte alls svårt att erkänna. I historiens ljus förstår vi att vid den tidpunkt då Johannes skrev dessa ord, skulle ingen utom en sann lärjunge kunna säga att Jesus Kristus blivit kött. Likaledes skulle ingen kunna säga ”Jesus är Herre” utom genom den helige Ande. (1 Kor 12:3)

Ingen kan förneka att idag kan många bedragare hävda att Jesus blev människa, ja, de använder t.om uttrycket ”Jesus är Herre.” Mormonerna, påven, Jehovas vittnen och nästan alla pseudo-kristna sekter och falska lärare som kommit i Jesu namn, vittnar villigt om dessa sanningar. Detta är ett tecken på att vi lever i de yttersta dagarna. Medan det i alla tider funnits falska profeter, blir det i de yttersta dagarna en snabb förökning av falska profeter med bedrägliga tecken och under. Därför måste prövandet idag innebära att pröva något gentemot Guds Ord. Alltså, de ord som gäller i 1 Joh 4:1-3 är ”tro inte varje ande men pröva om andarna är från Gud.”

Det är särskilt viktigt i våra dagar — oavsett vår trosbekännelse — att alltid pröva andarna. Och hur gör vi det? Lukas ger oss ett exempel i Apg 17:11 när han talar om judarna i Beroia: ”Judarna där var mer vidsynta än de i Thessalonike. De tog emot ordet med stor välvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” Folket i Beroia accepterade inte utan vidare det lärjungarna berättade för dem även om deras ord var smorda av den helige Ande. De sökte i skrifterna för att få veta om det som de fått höra var sant. Om en lära eller manifestation inte klarar av att granskas enligt Skriften, så måste de förkastas.

En rätt bibeltolkning ger inget utrymme för en felaktig tillämpning av Guds Ord i ett försök att understödja ett godkännande av allsköns läror och fenomen. Bibelställena måste tillämpas på ett korrekt sätt och i sitt rätta sammanhang för att de troende ska kunna acceptera dem. Eftersom det — enligt John Wimbers eget medgivande — ”inte finns något i Skriften som ger något stöd för dessa fenomen,” måste de anses vara obibliska eller, i bästa fall, utom-bibliska. Låt oss anta det bästa, att de är utom-bibliska. Om så är fallet, borde anhängarna vara försiktiga i sina omdömen om dem som inte söker dessa erfarenheter eller inte accepterar att de är från Gud. De borde inte vara så snara att påstå att de andra missar att följa med i Guds verk eller att de ”stängt sig för den helige Ande.” De borde åtminstone vara villiga att ge människor tid att pröva detta. Men, ges det verkligen tillfälle till det?

Låt inte ditt förstånd vara i vägen! Charles och Frances Hunter uppmanar oss att inte pröva utan att löpa linan fullt ut.

”Kan detta vara Guds sätt att föra oss in i den sista stora väckelsen innan Jesus kommer åter? Hur det nu än är med det, så kan vi känna att den helige Ande verkar, och vi vill vara mitt i det skeendet! Doppa inte tån i vattnet för att se hur varmt det är! Vänta inte! Hoppa rakt ner i strömmen!”

Verkligen? Bara hoppa i ? Ska vi inte pröva det? Sådana uppmaningar är helt emot Skriften. Det är samma slags taktik som sekter använder för att skrämma människor till att bli medlemmar. Använd inte ditt förstånd:

”Det är viktigt att vi alltid är helt öppna för den helige Ande. Vi får inte vara så stängda att vi inte inser att Gud kan verka på ett så nytt och fantastiskt sätt att vårt begränsade förstånd ej kan fatta det! Låt oss bara njuta utan att försöka komma underfund med Gud.”

Paret Hunters ordval antyder att de kanske inte är helt och hållet positiva till detta nya. De använder frasen ”Hur det nu än är med det” och ”Gud kanske kan verka.” Ändå insisterar de på att vi inte ska pröva det de förespråkar. Detta resonemang är typiskt för de flesta av de mest kända ”skratt i Anden” predikanterna, inklusive Rodney Howard-Browne:

Howard-Browne nedvärderar dem som försöker pröva hans metoder teologiskt. ”Du kan inte förstå det Gud gör i dessa möten genom att analysera dem,” säger han. ”Det finns bara ett sätt att förstå vad Gud gör och det är med hjärtat.”

Men hjärtat är svekfullt och syndigt — till och med hos en troende. Därför uppmanar Skriften oss att rannsaka och döma oss själva. I oss själva är vi fortfarande en del av det oåterlösta köttet. Skriften manar oss ideligen att inte lita till våra hjärtan men inte nog med det, den manar oss också att bevara vårt förstånd sunt och pröva allt som kommer i Kristi namn. När Lukas berömmer folket i Beroia för att de sökte efter sanningen, berättar han att de ”tog emot ordet med stor välvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” (Apg 17:11)

Vi behöver ett klart och vaket förstånd för att urskilja sanning från lögn. Vi ska inte lita på dem som uppmanar oss att inte använda vårt förstånd. Ingen sann Guds tjänare skulle kunna säga något sådant till oss.

Det är något som inte stämmer här (dvs i ”skratt i Anden” anhängarnas resonemang. övers. anm.) Inte heller stämmer det när Terry Virgo, en pastor från Columbia Missouri, först stöder denna rörelse helhjärtat men sedan säger att dess sanningshalt måste prövas utifrån Skriften:

När du ger dig in i det övernaturliga betyder det inte att du ska lämna förståndet hemma. Det vi upplever kan vara häpnadsväckande — något som inte ingår i vårt normala liv — men vi borde kunna gå till Skriften och där hitta liknande händelser och syftet med dem.

Men inget sådant står att finna i Bibeln. Vi kan finna många liknande dubbla budskap från ”skratt i Anden” förespråkarna, till och med i samma diskussionsforum. Ett exempel: I Charisma 95/2 antyder Mona Johnian att förfärliga konsekvenser väntar dem som inte vill ”flöda med” i detta nya som händer:

Som troende måste vi besvara följande fråga: Vill vi flöda med Guds planer och syften för denna tid eller blir vi ett hinder för väckelsen? Det bekymrar mig att många riskerar att skapa en falsk säkerhetszon åt sig själva. På grund av sin inställning säger de: ”Jag känner mig osäker inför det här nya. Det är bäst att vänta och se hur det utvecklar sig.” Men Jesus sa, ”Den som inte är med mig, han är emot mig” (Matt 12:30) Pingst har aldrig varit, och är inte, en valmöjlighet. I Guds ögon är vi antingen för eller emot det han gör vid en speciell tidpunkt.

En människa som inte blint accepterar en utom-biblisk lära eller beteende kan inte automatiskt placeras bland Kristi fiender. Vi kan fortfarande vara för Honom. Det är förmätet att säga att vi är emot Honom endast därför att vi inte vill flöda med.

En del har påstått att vi inte kan bedöma dessa fenomen utan att ha tagit del av dem med ett öppet sinne. Men om erfarenheten är den enda grund på vilken vi kan avgöra vad som är rätt eller fel, vilket syfte tjänar då Guds Ande och Guds Ord? Om vi skulle iakttaga alla sorters religiösa trender med ett öppet sinne, skulle det hindra en rätt bedömning. Det skulle vara bättre iakttaga allt med ett sinne som är i harmoni med den helige Ande. Derek Prince säger faktiskt, samtidigt som han rekommenderar denna rörelse:

Det är helt riktigt att närma sig ovanliga manifestationer med försiktighet men inte med blott och bart negativ skepticism. Bara för att en rörelse är okonventionell eller till och med extraordinär, behöver det inte nödvändigtvis innebära att den inte kommer från Gud.

Om man prövar något utifrån Guds Ord är det natur- ligtvis inte fråga om blind skepticism. Så är inte heller fallet om slutsatsen blir att förkasta utom-bibliska fenomen.

Charismas utgivare Steven Strang går ännu längre i sin uppmaning till försiktighet. Han fick själv uppleva att bli ”slagen av Anden” i Toronto Airport Vineyard, men han vill trots det inte personligen rekommendera ”skratt i Anden”, fastän han publicerat andra människors entusiastiska berättelser:

Kan jag rekommendera det jag såg och upplevde i Toronto? Nej, eftersom jag fortfarande inte förstår så mycket av det. Liknande manifestationer har funnits i gångna väckelser, men jag tror att en erfarenhet även måste vara grundad i Guds Ord. Dessutom är jag orolig. Jag är orolig för att en sådan rörelse kan leda till att en ny ”andlig elit” bildas där de som varit med om ovanliga manifestationer sedan skyltar med dem som ”andliga medaljer.” Jag är också orolig för att manifestationerna i sig blir så betydelsefulla att de som inte tar emot dem genom Andens kraft kanske handskas med dem som Simon Trollkarlen gjorde i Apg. 8. Slutligen är jag orolig för att det bildas ett nytt samfund av skrikare, krumbuktare (=folk som rycker, darrar, vrider sig konstigt ”i Anden”) och skrattare.
Omöjligt säger du? Kom ihåg Shakers (shake-skaka, darra) och Quakers (quake-skälva, darra) — religiösa sekter som fått sina namn efter de fenomen som gjort dem kända.

Strangs iakttagelser är väl värda att tas på allvar. Han for till Toronto, och han upplevde själv någonting där. Ändå är han förbehållsam när det gäller att rekommendera fenomenen eftersom de inte kan styrkas av Guds Ord. Och om man vet det minsta lilla om Charisma kan man inte betvivla Strangs brinnande intresse för karismatiken. Han säger att han anar Guds hand i det som sker eftersom det händer över hela världen. Men Islam finns också i hela världen. Hans avslutande råd kan vi däremot alla instämma i: …låt oss be om vishet och urskillningsförmåga, och om nåden att kunna följa Pauli råd: ”Pröva allt, behåll det som är gott.” (1 Thess 5:21)

Hädar vi den helige Ande?

De som förnekar att dessa fenomen kommer från Gud kommer utan tvivel att anklagas för att häda den helige Ande. De upplevelse-orienterade hänvisar till Matt 12:31-32 och hävdar att de som tillskriver Satan eller köttet det som de själva anser vara från den helige Ande, de har hädat Anden.

Detta är allvarliga anklagelser. De som hädar den helige Ande är fördömda för evigt. Enligt Jesus själv blir de inte förlåtna vare sig i denna världen eller i den tillkommande. Detta borde få oss att vara försiktiga när vi bedömer övernaturliga fenomen eller sådant som till synes verkar vara övernaturligt. Helt visst måste vi vaka över våra hjärtan och förvissa oss om att vi inte står emot Guds nåd på grund av orena motiv.

Många som känner olust inför dessa nya fenomen men som saknar kunskap att urskilja vad det egentligen handlar om, grips av fruktan för att begå den oförlåtliga synden. Därför blir de som förstenade vid tanken på att ställa anhängarna till svars. Detta har varit ett problem i många församlingar idag, och många pastorer är för fega för att uttala sig mot bisarra händelser eftersom de är rädda för att häda den helige Ande. Andra har sin stolthet i att acceptera vad som helst — de vill inte döma — för att kunna umgås i alla kretsar. Lester Sumrall uttrycker sig så här: ”Anledningen till att jag funnits med i varje ny rörelse från Gud är att jag aldrig kritiserat någon tjänst eller något verk från Gud!”

Naturligtvis! Den som vägrar kritisera t om det mest uppenbara obibliska anspråket på sanning och på att det är Gud som verkar, han kommer att vara mitt uppe i vad som än påstås vara ”ett Guds verk.” Det är den sanna ekumeniska andan som genomsyrar våra dagars sk övernaturliga manifestationer.

Om vi bygger vår gemenskap med Gud på ett oreserverat förtroende på hans skrivna Ord, behöver vi inte vara rädda för att vi skulle häda den helige Ande. Herren håller oss på den rätta vägen eller uppenbarar för oss vad som kommer från Honom. Det finns många i församlingarna som har ett rent hjärta och som lever ett renhjärtat liv inför Gud — men de accepterar inte påståendet att ”skratt i Anden” skulle komma från Gud. Deras syfte är inte att trotsa den helige Ande — till skillnad från dem som på Jesu tid anklagade Honom för att driva ut demoner med hjälp av demonernas furste. De är inte avundsjuka på ”skratt i Anden”-folket med dess sk ”tjänst i den helige Ande.” Däremot är de oroliga för att det som händer inte är grundat i Skriften men finner en god jordmån hos lättlurade kristna vilkas urskillnings- förmåga är sorgligt bristfällig.

Sanningen orsakar inte skuld utom när det gäller synden. Det är inte syndigt att pröva dessa människors påstående. Det är inte syndigt om man inte skrattar på kommando. Det är inte syndigt att avvisa det som endast är subjektivt, utom-bibliskt eller rent av obibliskt. Därför behöver vi inte känna någon skuld över att vi förkastar dessa fenomen.

En troende kan inte dömas av någon eller någonting utom av det som står att finna i Guds Ord. Allting annat kan man antingen acceptera eller förkasta. När allt kommer omkring, om någon vill tro att den helige Ande ingjutit sitt skratt i dem, kan vi döma dem för det? Men de bör behålla det för sig själv istället för att tala om det vitt och brett som något som Gud vill att allt hans folk ska acceptera. Samtidigt som de vägrar acceptera kritik för sitt obibliska beteende tvekar de inte att anklaga dem som avvisar sådant beteende för att vara oandliga, ogudaktiga, illasinnade och för att häda den helige Ande. De har ingen rätt att tala om intolerans om de inte själva kan tolerera bedömning och tillrättavisning från Guds Ord.

Glädje! Glädje! Glädje!

Vad är det egentligen för något som ”skratt i Anden”-folket vill få oss att utan reservationer ge oss in i? Helt uppenbart inbegriper det skratt, men inte alltid. Inte heller är skrattet själva målet. De påstår att det är den glädje i Herren som skrattet vittnar om. Som paret Hunter säger:

”Det blåser en ny stark vind från den helige Ande men det är mycket mer än en mäktig, brusande vind! Denna nya Andens vind för med sig ett livgivande, kraftfullt ljud och det är det hänförande ljudet av glädje, glädje, glädje, glädje! Inte bara en inre glädje utan en glädje som hörs, ett ”skratt i Anden.” Det fyller oss med kraft och för oss upp på ett högre plan med Gud!”

”Skratt i Anden”-folket talar om för oss att Gud vill välsigna sitt folk eftersom Han älskar oss så mycket. Det spelar ingen roll att kaos råder i församlingarna –med otro, falska läror, högmod, spruckna äkternskap, äktenskapsbrott, vild ekumeni, en slapp hållning till synd och till obibliska läror. Gud vill bara välsigna oss, Han vill att vi ska vara lyckliga.

Skriften varnar oss för att många kommer att avfalla från den sanna tron under de yttersta dagarna men ”skratt i Anden”-folket säger att de dagarna kommer att präglas av en stor väckelse. Skriften säger att domen måste komma över Guds husfolk innan den kommer över världen, men det glada folket säger att församlingen inte riskerar någon dom — utan endast väsignelser och att vi borde vara uppfyllda av glädje, inte sorg, när vi tänker på tillståndet i våra dagars kyrka.

Det är inte svårt att se hur ett sådant bedrägeri blir till. Minns bara hur Howard-Browne sökte efter en speciell beröring från Gud: ”Antingen kommer Du ner hit och vidrör mig eller så kommer jag upp dit och rör vid Dig,” bad han desperat. En sådan arrogans är ytterst avslöjande. Att förmå sig till att ställa krav på Gud tyder på stor egenkärlek. Denna attityd är vanlig hos karismatiker som värderar påstådda tecken och under högre än Guds Ord. Detta återspeglas i Howard-Brownes krav på att om Gud inte gjorde något för honom, skulle han fara upp till himlen och röra vid Gud. Låter det bekant? Jag tror inte att Howard-Browne trodde att han verkligen kunde stiga upp till himlen och röra vid Gud, inte ens vid 18 års ålder. Jag kan acceptera att han snarare ville utmana Gud med sitt extrema uttalande. Ändå är även detta en stor förolämpning av vår Guds helighet. En sådan attityd skulle mycket väl få Gud att sända något — men inget som en sann troende skulle vilja ha. Kanske har vi alla någon gång gjort oss skyldiga till att ha utmanat Gud men det är absolut inget som vi är stolta över.

Eftersom människorna inte älskar sanningen (Guds Ord), eftersom de använder obibliska vägar för att närma sig honom, kommer han att sända en sådan stark förvillelse att de tror på lögnen. (2 Tess 2:22) ”Skratt i Anden” har skenet av en välsignelse för dem som vägleds av köttet men Guds Ord visar att det är en allvarlig förvillelse.

Hot

”Skratt i anden”- anhängarna uppmanar oss inte bara att ej använda vårt förstånd — att strunta i att pröva dessa företeelser, en del av dem uttalar sig nedsättande om dem som inte villigt accepterar allt. Howard-Browne säger att de är motbjudande och bedrövliga eller ger dem andra väl valda tillmälen. Sådana uttalanden återspeglar inte den ödmjukhet och varsamhet som är kännetecknande för en sann Herrens tjänare.

Medan alla runt omkring dig tappar huvudet, tycker du att du inte hör hemma där. Du känner dig annorlunda (utpekad, lätt att upptäcka därför att du ej gör som alla andra), ohelig, orättfärdig, skyldig eftersom du inte känner något skratt i Anden bubbla upp inom dig.

Fastän Howard-Brownes storögda beundrare ej vill erkänna det, är inte Howard-Browne främmande för verbala hot. Vid flera tillfällen har jag sett hur han fått folk att ”falla i Anden” och om de inte började skratta satte han foten på deras magar och befallde dem att skratta. En del sparkade han till där de låg och anklagade dem för att inte ge sig hän åt den helige Ande. Så höll han på ända tills de tvingade sig själva att skratta. Eftersom Rodney Howard-Browne tycks vara en av centralgestalterna i skratt i Anden-väckelsen, ska jag mer ingående beskriva hans metoder.

Gå till Howard-Browne-”TorontoVälsignelsen” del 2

Al Dager

https://www.karlektillsanningen.se