STRUKTURELL SYND

Låt oss nu ännu mer vidareutveckla orsaken till att den psykoterapeutiska modellen om mänsklig utveckling är oriktig: Vi har sett att ett psykologiskt system, som uppfattar trauman tidigt i livet som roten till alla ”sinnes”-problem är sorgligt otillfredsställande – eftersom det inte har någon föreställning om arvsynden och dess innebörd av övergivenhet. På samma sätt kan det också sägas, att varje psykoterapeutisk inriktning som påstås behandla sådana problem på grundval av detta otillfredsställande system, också kommer att vara hopplöst bristfällig.

De störningar som klassas som ”mentalsjukdom” i västerländsk kultur, är i grunden följden av människans fallna tillstånd. Som vi har sett predisponerar arvssynden, på ett universellt plan, människorna för sådana svårigheter (1 Mos 3:16-19). Men helt åtskilt från de ontologiska problem som människan har genom att hon har syndat ”i Adam”, utgör de beteendemässiga och perceptuella problem som västerländsk psykologi kallar ”metalsjukdom” mycket ofta ett handlingsmönster, som direkt har sin grund i personlig synd. Vad världen inte vet (och många kristna underlåter att inse), är att synden inte så mycket är ett utvärtes beteendeproblem utan ett strukturellt dilemma. Synden beskrivs av aposteln Paulus som om den var ett verkligt väsen – en tvingande kraft som är innesluten i själva uppbyggnaden av en människa och som driver fram alla hennes yttre handlingar (Rom 6:6). Herren Jesus sa också:

”Hör på mig allesammans och förstå: Ingenting som utifrån går in i människan kan göra henne oren, men det som går ut ur människan, det orenar henne. Hör, du som har öron att höra med!” (Mark 7:14-16).

Jesus fastställde att det orenande ”som går ut ur människan” var sådana störda beteenden som
”onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser, girighet, ondska, svek, lösaktighet, avund, högmod och dårskap” (Matt 15:19 och Mark 7:21-23).

Nutidens psykoterapeuter vill försöka lägga skulden för dessa saker på våra trauman tidigt i livet – på händelser utanför oss själva – men Jesus säger: ”Allt detta kommer inifrån och gör människan oren ” (Mark 7:23). Det finns inte en antydning i Jesu undervisning, om att vårt beteende ytterst är följden av andras synd som påverkar våra liv. Jesus fastställde här det mänskliga syndafördärvets faktum, den strukturella synd som är verksam i vår ursprungliga syndiga natur – den som kan fortsätta att plåga den kristne, även om den inte längre har herraväldet över honom (Rom 7:17-18, 23 och 6:14).

Det är visserligen sant att många störningar i denna natur (fobier, oro, depression, morbida tankar och känslor, hjärtklappning, smärta, anfäktelser, hallucinationer, falska föreställningar, o.s.v.) kan påskyndas av organisk sjukdom (d.v.s. hormonell och kemisk obalans, hjärtinfarkt, genetiska fel, Parkinsons sjukdom, o.s.v.); och sådana möjligheter bör grundligt undersökas av lämpliga medicinska experter, när sådana beteendeproblem visar sig. Det är dessutom sant att sådana svårigheter kan orsakas av bristfällig mathållning, otillräcklig motion, allergier, kemiska tillsatser i mat och dåliga sömnvanor. I alla dessa fall kan behandlingen vara relativt enkel och ordnas snabbt.

Men i de fall när dessa eventuella faktorer har bortsetts från, eller vid organisk sjukdom vederlagts, finns inget som helst behov för oss att ta till den strängt objektiva, medicinska förebilden för att diagnostisera, förstå eller ta itu med framställningen av känslo- eller beteendemässiga problem. Vi tror i själva verket att den medicinska modellen eller den strängt objektiva inställningen till dessa lidanden i sådana livsomständigheter är ett allvarligt misstag – den oundvikliga produkten av en kultur som inte vill ställas inför dess andliga försummelser, ansvar och brister. Således uppfattar vi dessa problem som i grunden andliga snarare än strängt objektiva – de har sina rötter i människans strukturella synd, snarare än i hennes upplevelser under tidiga år, vilka föregås av den.

Om en person t. ex. utvecklar en handtvättningsritual som måste utföras osvikligt var femtonde minut för att få bort en känsla av straffdom, kallar psykoterapeuten den en ”tvångsneuros”. Men ett sådant beteendeproblem är i själva verket en yttring av vidskepelse, som har tillåtits att slå djupa rötter i personligheten. Det är den fullvuxna motsvarigheten till barndomens magiska föreställning att undvika sprickor i trottoaren! En sådan människa litar till sin egen kraft för att rädda henne från straffdomen, snarare än att ha tro på Herren Gud (jmfr Jes 31:1). Det är synd . På samma sätt, om en människa utvecklar en starkt otillbörlig fruktan, kallar västerländsk psykoterapi den en ”fobi” och vidtar åtgärder för att söka efter en deterministisk orsak. Men en sådan beteendestörning är i själva verket orsakad av brist på tro och en oförmåga att förstå Guds omslutande armar. Det är synd . Detta gäller den icke-troende p.g.a. att han från början inte har någon tro, men för den troende innebär det en i hög grad väsentlig brist på tro på de löften och fasta övertygelser, som han på ett så överflödande sätt har fått i Guds ord (Rom 8:15; 2 Tim 1:7).

Vidare om någon befinns äta stora kvantiteter mat på hemliga ”fester” följt av självframkallade kräkningar, ofta för att kontrollera vikten, kallar psykiatrin detta sjukdom och ger det benämningen ”bulimia” (bokstavligen en oxes aptit, från grekiskans bous , en ”oxe” och limos , ”hunger”). Men detta visar på en extrem glupskhet, frosseri och själveftergivenhet som allt är i den personliga fåfängans intresse. Det är synd (jmfr Ordspr 23:20-21). Detta slag av orgiastiskt ätande och meningslösa hängivelser hör till den gamla ”världsliga” naturen och betecknas av aposteln Paulus som en form av avgudadyrkan, som bestämt ska ”dödas” genom den unikt kristna ”dödandets” konst (Kol 3:5). Vidare, om en människa hävdar att han eller hon är Gud eller Kristus, hävdar västerländsk psykologi att detta är kännetecknande för ”schizofreni” eller en ”psykotisk inbillning”. Men ett sådant bisarrt beteende är i själva verket ett extremt framvisande av kardinalsynden, till vilken våra första föräldar frestades i Eden – tron på deras egen ”gudomlighet” (1 Mos 3:5-6). Det är synd – den ultimata synden!

En massa andra exempel skulle kunna ges. Men dessa visar tydligt att de beteendemässiga och perceptuella problem, som västerländs psykoterapi kallar ”mentalsjukdom”, i själva verket är sidor av strukturell synd som finner sitt utlopp i extrema och ofta bisarra former. Detta är inneboende synd som visar sig själv ”i allra högsta grad”. Alla människor är av naturen vidskepliga, falska, blint beundrande, glupska och bedragna angående deras tillstånd i världen. Sådana strukturella synder fortsätter emellertid normalt att verka i en människa bakom kulisserna, ger näring åt alla deras handlingar, men utan att nödvändigtvis dra till sig världens uppmärksamhet med sådana utbrott av grymhet. Men när sådan synd bryter ut i dessa störande yttringar, uppfinner världen – som är i den ondes våld (1 Joh 5:19) – en teori för att säkerställa att den ska anses som en ”sjukdom”, som härleder från en utvärtes källa snarare än den inneboende synden, som är en ursprunglig del av den fallna naturen.

Vi inser att precis som att den kristne – trots hans pånyttfödelse och andliga förvandling – kommer fortsatt att vara utsatt för fysisk sjukdom och avtynande, kommer han också fortsatt att vara under mental och känslomässig påfrestning och benägen till att lida av olika ”psykologiska problem”. För den troende orsakas de former av bundenhet som västerländsk psykoterapi kallar ”tvångsneuros” eller ”fobi” eller ”storhetsvansinne” av att köttet uppreser sitt fula huvud, emellanåt understött av djävulen och hans bundsförvanter. OBS! att undervisningen fortsätter med artikeln ”Dödande: den ultimata kristna ’terapin’” (övers. anm.)

Alan Morrison

https://www.karlektillsanningen.se