TAIZÉ – MED RÄTT ATT SKAPA ENHET?

Katoliserande tendenser inom protenstantismen – del 1

Den andliga och religiösa förvirringen är stor i vår tid. Som Guds folk behöver vi andlig urskiljningsförmåga för att se klart i allt det virrvarr som omger oss. Aldrig någonsin har det varit mer angeläget att söka oss tillbaka till de gamla stigarna i Guds Ord. Här skall vi i korthet analysera några av de trender och religiösa moderiktningar som är typiska för vår tid.

Först något om katoliserande tendenser inom protenstantismen, nämligen Taizé-gudstjänsterna. Dessa stämningsfulla gudstjänster har blivit populära också i vårt land och många ungdomar från de nordiska länderna har gjort resor ned till Taizé, där denna gudstjänstform föddes och sedan spreds över hel världen. Vad är det då som är så speciellt och tilldragande med Taizé?

Tittar du på Frankrikes karta upptäcker du att Taizé är en helt vanlig liten landsortsby i Bourgogne omkring 40 mil sydöst från Paris. Enligt min några år gamla lista över franska kommuniteter bor det cirka 150 personer i Taizé. Där startade redan 1945 några personer tillhörande den Reformerta Kyrkan ett slags protestantiskt kloster. Deras myckna tal om ”försoning” väckte gehör i det krigshärjade och sargade Europa.

Talet om försoning mellan folken, speciellt mellan Tyskland och Frankrike, övergick emellertid senare mer och mer till att bli ett tal om försoning mellan de stora världskyrkorna. Redan på ett tidigt stadium blev det uppenbart, att de ledande av detta kloster hade som mål att skapa en brygga mellan protestantismen och den romersk-katolska kyrkan.

Klosterbröderna i Taizé och deras verksamhet har utan tvekan många tilldragande och sympatiska drag, rent mänskligt talat. Tillsammans med traktens katolska bönder har de bildat en kooperativ förening, till vilken de överlåtit alla sina ägodelar. De gör alltså en berömvärd social insats. Bön, arbete och barmhärtighetstjänst går hand i hand. Med stor generositet tar de emot skaror av ungdom, både sådana som bekänner sig till någon religiös tro och sådana som inte tror. Trots detta måste vi ändå varna för det inflytande som kommer från Taizé, något som säkert inte alla kan förstå, men jag skall försöka förklara varför.

Vad är egentligen målet med Taizé-brödernas verksamhet? De två tongivande ledarna har under en följd av år varit Roger Schutz och Max Thurian och man behöver inte läsa långa stycken i deras skrifter, förrän man börjar undra om de verkligen bör betraktas som protestanter. För några år sedan stod den ene alltjämt kvar som medlem i den Reformerta kyrkan, medan den andre bad om att bli struken. Schutz besökte Rom under Vatikankonciliet och yttrade då följande: ”Jag är övertygad om att detta koncilium (kyrkomöte) är en speciell nådeshandling. Det är Gud som i sin barmhärtighet för oss ut ur fyra seklers mörka historia av opposition, motreformation och anti-katolicism”.

Ja, tänk att en protestant kan betrakta protestantismens fyrahundriga historia som en tid av mörker! Var det inte snarare påvekyrkans avlatshandel, helgonkult och vidskepliga bruk som fört Europas folk in i ett stort andligt mörker? Och i den mån reformatorerna troget förkunnade evangeliets budskap var de väl hellre ljusbärare än mörkermän!

Vi kan kanske säga att Taizé på ett sätt representerar en ny religion, där enhet och försoning mellan de stora religionssystemen betraktas som det högsta goda. Är detta verkligen en ny religion? Ja, aldrig förr har man talat så mycket om vilken skandal kyrkosplittringen är. Taizés budskap är att det är denna splittring, som är orsaken till den sekularisering och avkristning som skett i en stor del av Europa.

Genom enhet och försoning skall en ny tid komma. Och naturligtvis är vi alla överens om att enhet och försoning verkligen är två mycket vackra ideal. Men vad menar egentligen Taizé-bröderna med dessa uttryck? I ett föredrag för några år sedan fördömde Taizé-ledaren Max Thurian i mycket stränga ordalag protestanternas evangelisationsarbete i katolska länder. Han använde då det nedsättande uttrycket ”proselytism”. Att vinna proselyter är ju att vinna anhängare och det är inte alls detsamma som att försöka föra människor till frälsande tro på Kristus.

Max Thurian menar att evangeliska kristna, som missionerar i katolska länder absolut inte bör föra folk till sina egna församlingar. Det måste ju då resultera i att dessa församlingar ganska snart dör ut och försvinner! De har alltså inget existensberättigande! Thurian samlade till och med en grupp pastorer och bad dem skriva under ett löfte om att avstå från all proselytverksamhet.

Den katolska kyrkan har ofta under historiens gång bedrivit proselytverksamhet genom utpressning, intriger och förföljelser. Den sidan av saken tas inte upp av klosterbröderna i Taizé. Taizé-brödernas negativa syn på evangelisk verksamhet i katolska länder kan bara uppfattas som en önskan att samla allt och alla i den katolska moderkyrkans sköte.

Taizé är ursprungligen ett protestantiskt kloster, men med typiska katolska ideal. Taizé är ett av de starkaste uttrycken för de genomgående katolska tendenser, som gör sig gällande inom protestantismen. Klosterbröderna i Taizé avger löfte om fattigdom, kyskhet och lydnad, precis som katolska munkar gör. Detta spartanska liv, där man avstår från all egen äganderätt och vanligt normalt mänskligt samliv, kan förefalla beundransvärt. Men det för lätt till träldom under människobud, som man uppfattar såsom varande gudomliga.

Kolosserbrevet talar om dessa olika försakelser som ett ”självvalt gudstjänstliv” och säger att de i sig själva är utan värde, utan förtjänst och ger inga meriter. Klosterbrodern Max Thurian lovprisar celibatet lika varmt som vilken katolsk teolog som helst. I det sammanhanget tar han jungfru Maria som exempel. Hon förblev jungfru trots att hon blev mor, säger han. Detta är typisk katolsk tankegång. Enligt Nya testamentets texter ingick ju Maria verkligen äktenskap med Josef och födde flera barn till världen efter Jesu födelse. Detta förnekas av katolikerna och således också av Taizé.

Bikten betraktas som ett sakrament av klosterbröderna i Taizé. Biktfadern ger absolution (syndaförlåtelse) i kraft av sin ordination. Detta är en romersk-katolsk syn på saken och låter mer än förbryllande, då den framförs av personer, som ursprungligen kommer från den kalvinistiska reformerta kyrkan. Man borde ha citerat Calvin, som skrev följande om bikten:

”Varje gång en syndare omvänder sig får han förlåtelse. Den som lägger något till denna sanning tar inte bort syndabördan, men binder Guds barmhärtighet. Öronbikten är orsak till så mycket fördärv i kyrkan, att den borde avskaffas”.

Vad tänker bibeltroende kristna ledare i Europa om Taizé? En av de mest kända kristna ledarna i det fransktalande Europa under det senaste halvseklet var utan tvekan doktor Rene Pache . Han skrev en gång en uppmärksammad bok, vars titel jag faktiskt har lånat som överskrift till den här artikeln. Den hette alltså ”Katolicerande tendenser inom protestantismen”, där Taizé fick en framskjuten plats. För dem som inte vet vem Rene Pache var, kan jag nämna att han i många år var en uppskattad lärare på Emmaus Bibelinstitut i Schweiz. Han skrev många böcker, av vilka flera är översatta till engelska och utgivna på Moody Press i Chicago, vilket säger en del om hans goda namn och rykte rent internationellt. Två böcker av Rene Pache finns förresten också på svenska: ”Livet efter detta”, som jag själv översatte 1968, samt ”Bibelns auktoritet och inspiration”, översatt av pingstmissionären Carlo Johansson, två verkliga guldgruvor, som det tyvärr är svårt att få tag på idag.

Även om nu Rene Pache har gått ur tiden, är det intressant att läsa vad han för några år sedan skrev om Taizé. Och då jag nu hänvisar till honom, bör vi hålla i minnet, att han under många år var en av de mest aktade teologerna med grundmurat förtroende inom alla evangeliska och bibeltroende kretsar både i Schweiz, Frankrike och Belgien.

Rene Pache plockar fram en mängd citat från tidningar och böcker, där både klosterbröderna från Taizé själva kommer till tals och där andra uttala sina åsikter. Sedan sammanför han det hela i olika kapitel och uttrycker sin oro inför dessa katolska tendenser inom protestantismen. ”Vart bär det hän?” frågar han till slut och fortsätter: ”Så fort som det nu går kommer vi snart att få se det. Må vi verkligen ta varning av detta och liksom apostlar och reformatorer hålla fast vid den sanna universella församlingen, som är sanningens stödjepelare och grundfäste i tiden”.

Den eminente professorn i Strassbourg, Roger Mehl , sade för flera år sedan att allt fler medlemmar av den reformerta kyrkan i Frankrike betraktade Taizé med misstro, men att däremot den katolska kyrkan ansåg Taizé som ”sitt”. Parispastorn Edmond Itty , också verksam på Martinique, samt den kände schweiziske skribenten Gabriel Mutzenberg betraktar Taizé som en fara för hela den bibeltroende kristenheten. Stämningsfull liturgi, men ett otydligt budskap.

Taizé-bröderna utför sin mässa och sina ceremonier iförda vita kläder. En gudstjänst kan vara upp till tre timmar. Den består växelvis av bön och sång. Taizé har givit upphov till en liturgisk förnyelse inom protestantismen och har utan tvekan bidragit till att utsudda gränsen mellan katolskt och protestantiskt tänkande. Talet om enhet och försoning plus en avslappnande atmosfär lockar människor till deras mässor.

I ett land som Sverige har folk praktiskt taget aldrig konfronterats med ett genuint katolskt tänkande och ser därför inga faror i det. Protestantismen i vårt land är inte heller renodlat bekännelsetrogen idag. Taizé-bröderna behöver därför inte slösa mycken tid på att övertyga svenskarna om att man inte skall vara anti-katolsk och inte heller alltför övertygad protestant. Det räcker med stämningsfull liturgi, för att folk skall trivas i deras gudstjänster. Det kan till och med med se ut som om Taizé-rörelsen är på väg att bli ett forum för all slags religiositet, där man undviker att tala om skillnader och olikheter och bara framhäver de vackra idealen enhet och försoning.

I en tid då både lärofrågor och etiska frågor bagatelliseras alltmer, är Taizés enhetsförkunnelse tilldragande – även om den är konturlös. Innerst inne tror jag att Taizés framgång beror på människors behov av mystik och att få en andlig dimension i sina liv.

Den krassa materialismen har spelat ut sin roll. Folk behöver något mer för att orka leva vidare. De protestantiska kyrkornas torra liberalteologi, som mestadels består i bortförklaringar av det övernaturliga, har skapat ett andligt vakuum. Underhållningsmentaliteten i en del av de gamla väckelserörelserna tillfredsställer inte heller människors djupa andliga behov.

Personligen är jag övertygad om att det bara är förkunnelsen om storheten, härligheten och den frälsande kraften hos Jesus Kristus själv, som är det enda svaret på människors andliga längtan. Hos Jesus finner vi ett nytt liv. Genom Jesus blir vi försonade med Gud och förenade med alla som är bärare av samma liv. Verklig frälsning, enhet och försoning finns bara i Honom och genom Honom.

Stig Andreasson

Från artikelserien NYA TRENDER OCH GAMLA STIGAR – Tidningen Maranata Nr:6 År 2000. Publiceras med ansvarig utgivares tillstånd.

https://www.karlektillsanningen.se