TVÅ ÅR MED PCR-TESTER

I dessa dagar är det många som frågar sig vem som styr världen. Är det politikerna? Är det George Soros? Är det Gud? Eller beror kanske allt på slumpen? Jag har inget bra svar på den frågan, men under de senaste två åren har mycket i vårt dagliga liv styrts av PCR-tester.  

PCR-testerna har bestämt vilka som får gå till jobbet, om vi får skicka barnen till skolan, gå på restaurang, träffa våra vänner, åka på semester eller delta i politiska manifestationer. PCR-testerna har tvingat oss att andas genom filterpapper, drivit företag i konkurs och ibland stängt ner hela länder. Den av PCR-tester fastställda smittspridningen övertygade 2020 rikets styre att begränsa antalet riksdagsledamöter som får närvara vid riksdagens omröstningar till 55. Fast grundlagen säger 349.  

Jag kan inte komma på något diktatoriskt system som inskränkt så många människors frihet, även om vi i Sverige kommit förhållandevis lindrigt undan. Innan vi lägger ödet i händerna på PCR-tekniken och dess förespråkare, bör vi därför granska dess ”legitimitet”. Är PCR-testerna kapabla att avgöra om friska symptomfria människor utgör en fara för allmänheten? 

PCR-testet uppfanns 1983 av Kary Mullis, som 1993 belönades med Nobelpriset. Metoden går ut på att fördubbla antalet DNA-strängar i ett prov med hjälp av enzym, värmebehandling och en ”primer” (vilken identifierar det DNA som ska fördubblas). Om fördubblingen sker i tillräckligt många cykler kan några få DNA-strängar bli åtskilliga miljoner, för att därefter detekteras med vanliga analysmetoder. Metoden har fått stor användning inom exempelvis kriminaltekniken, men användes även diagnostiskt under svininfluensan för att klargöra vilket virus som låg bakom influensasymptomen. Det nya med covid-19 är att några symptom inte längre behövs, utan PCR-testet avgör ensamt om någon drabbats av sjukdomen.  

Med den blygsamma kunskap jag inhämtat från nätet, kan jag identifiera minst tre problem med denna utvidgade definition av ”sjukdom”.   

Första problemet är att testerna inte levererar ett tydligt JA eller NEJ. Istället får vi ett Ct-värde, som visar hur många cykler som krävs för att identifiera det virusgenom som primern kodar för. Ju högre Ct-värde, desto färre virus i ursprungsprovet och desto osäkrare diagnos. Enstaka virus kan finnas som förorening på mätinstrumenten, i luften eller på slemhinnor. Efter många cykler blir även själva testet mindre pålitligt, genom utveckling av så kallade ”dimers”. Folkhälsomyndigheten förklarar begreppen här.  

En fransk studie jämförde några tusen positiva PCR-svar med mer sofistikerade analysmetoder, och fann att vid Ct-värden över 35 var överensstämmelsen bara tre procent. Från den studien kommer den ofta citerade uppgiften att 97 procent av PCR-svaren skulle vara falskt positiva. Sänker man Ct-värdet till 25 ökar dock överensstämmelsen till 70 procent, så allt beror på hur många cykler som tolereras inom det positiva svaret. Märkligt nog finns ingen fastlagd standard, utan det är upp till tillverkaren av testet eller laboratoriet att fastställa ett så kallat ”cut off-värde”. Den franska studien föreslår ett cut off-värde på 30, och tillägger att enbart patienter med Ct-värden under 25 borde räknas som smittsamma. Sebastian Rushworth skriver i sin bok ”Varför det mesta du vet om covid-19 är fel” att PCR-tester i praktiken ofta körs i 40 cykler (ibland till och med 45). Om det är sant bör alla uppgifter om smittspridning grundade på PCR, tas med en nypa salt. 

Andra problemet är att PCR-tester bara identifierar en knapp tusendel av virusets arvsmassa. Testet kan alltså reagera på genetiskt material från döda virus som oskadliggjorts av immunförsvaret, efter varje genomgången virusinfektion gör sig kroppen av med sådant skräp. Testet kan heller inte avgöra om viruset infekterat några celler eller bara fastnat på slemhinnans yta. 

Tredje problemet är att ett test aldrig är bättre än det protokoll som beskriver hur det ska utföras. Testprotokollet för covid-19 utvecklades under extrem press, och publicerades av en forskargrupp i Berlin bara tre veckor efter att viruset första gången påträffades i Wuhan. Redan någon vecka senare hade det granskats av WHO och godkänts som standard för hela världen. Först i november 2020 hade en oberoende forskargrupp hunnit granska testet i detalj, och fann tio skäl att underkänna det som diagnosinstrument för covid-19 (läs sammanfattningen på slutet). Bland annat kritiserades det faktum att forskarna inte hade tillgång till levande virusmaterial, utan bara en digital datasekvens från ett laboratorium i Kina.       

Kanske testprotokollen förbättrats sedan dess, men det var under första halvan av 2020 som världen anammade tanken på ”lock down”, som svar på den galopperande smittspridningen. En strategi som senare visat sig ge långsiktiga skador på samhället, utan att nämnvärt minska sjukdomsfallen. 

Å andra sidan hade det aldrig gått att utveckla vaccin mot covid-19 på så kort tid som ett år, utan masstestning. Den höga smittspridningen blev ett effektivt politiskt argument att förse branschen med de resurser den behövde och att snabba upp processen genom villkorat godkännande. 

De flesta som är positivt inställda till covid-vacciner är också positiva till PCR-tester. Att kritisera PCR-testerna brukar å andra sidan förknippas med ”antivaxxare”, vilket är det skamligaste man kan vara år 2022. Nästan lika skamligt som att vara invandringskritisk 2014.  

Jan-Olof Sandgren