VAD ÄR VÄCKELSE?

Tidigare kristna förkunnare om väckelse

Sammanställt av Torbjörn Swartling

Jonathan Edwards

Jonathan Edwards levde och verkade i New England i USA i mitten på 1700-talet. Han var med i en väckelse som kallas det stora uppvaknandet, där många kom till en uppriktig tro på Jesus. I den här väckelsen förekom på sina håll yttringar såsom fallanden, skakningar i kroppen, våldsamma skrik och visioner av Jesus och himlen. På grund av de här yttringarna blev en del förkunnare tveksamma till väckelsen.

Till att börja med går Edwards huvudsakligen i försvar för det som inträffat även om han medger att det förekommit överdrifter på sina håll (”Thoughts on the Revival”, 1742). Efter flera år av erfarenheter av både den Helige Andes verk och dess förfalskningar, skrev han 1746 ”The Religious Affections”. Edwards inleder boken med en viss vånda. Han skriver att det är svårt att vara en hängiven vän av det som varit bra i väckelsen och glädja sig över det; och samtidigt se de onskefulla dragen i det som varit dåligt, och bekämpa dem på allvar. Men utan att göra det kan vi inte gå Guds och sanningens väg (s 16).

Osäkra tecken på att känslorna är nåderika

Del två i boken ägnas åt det som varken kan sägas vara säkra tecken på att religiösa känslor och upplevelser är sant nåderika, eller motsatsen. Utifrån de tecknen vet man med andra ord ingenting. Som exempel på detta tar Edwards upp följande:

Att upplevelserna och känslorna är starka (s 54-59).

Att de åtföljs av starka kroppsliga effekter (s 59-62).

Att de får vederbörande att bli talför, brinnande och överflödande när det gäller att tala om religiösa ting (s 62).

Att vederbörande inte själv varit upphov till dem eller framkallat dem genom sin egen uppfinningsförmåga eller kraft (s 65-70).

Att de åtföljs av bibeltexter som på ett förunderligt sätt kommer till vederbörande (s 70-73).

Att man får ett yttre intryck av kärlek i dem (s 73-75).

Att de är av många sorter (s 75-79).

Att trygghet och glädje verkar följa i en speciell ordning efter uppvaknandet och samvetets överbevisning (s 79-91).

Att de får människor att ägna mycket tid åt sin religion, och bli hängivet engagerade i gudstjänstens yttre åligganden såsom bibelläsning, bön, sång och predikan (s 91-93).

Att de får människor att med sina munnar prisa och lova Gud (s 93-95).

Att de gör vederbörande utomordentligt viss om att det de upplever är gudomligt och att deras förhållande till Gud är gott (s 95-110).

Att vittnesbörden om dem är rörande (s 110-119).

Det förekommer ett våldsamt självförtroende som inte utstrålar den kristna förvissningen, utan påminner mer om fariséernas. De tvivlade aldrig på att de var heliga, kom frimodigt inför Gud, lyfte sin blick och tackade Honom för den ställning Han gett dem jämfört med andra. Ett tecken på att de är bedragna är att deras förvissning inte skakas av synd, vilket däremot sker hos den kristne.

Säkra tecken på att känslorna är nåderika

Del tre i boken ägnas åt det som kännetecknar sant nåderika och heliga känslor och upplevelser. (s 120).

De uppstår från en andlig, övernaturlig och gudomlig inverkan på hjärtat (s 124-165). Det som karakteriserar den andliga människan är de andliga frukterna, menar Edwards. Att den Helige Ande är ett sigill och en borgen i den kristne visar sig främst genom den kärlek som aldrig förgår. Den kristne har fått barnaskapets ande och Andens vittnesbörd som ger visshet om att denna är ett Guds barn.

Grunden för dem är det övermåttan underbara i det gudomliga i sig; och inte något förmodat samband de har till jaget eller det egna intresset (s 165-179). Den främsta motivationen till att vara en sann kristen är den gudomliga skönheten hos Gud, Jesus Kristus, Guds Ord, Guds handlingar, Guds vägar och inte något förmodat egenintresse eller inbillad förmån som man får eller skall få från detta.

De åtföljs av en rimlig och andlig övertygelse om realiteten och vissheten i de gudomliga tingen (s 217-237). Man får en grundad och genomgripande övertygelse om sanningen i evangeliets stora ting. Man vågar satsa allt på att evangeliet är sant.

De åtföljs av evangelisk ödmjukhet, med vilket menas den kristnes inställning och känsla av sin egen totala otillräcklighet, uselhet och vidrighet, med en hjärtats ansvarskänsla (s 237-266). Det är insikten att man inte är något i sig själv, att man har ett förkrossat hjärta som publikanen i Lukas 18:9. Saknas denna förkrosselse och ödmjukhet rör det sig inte om sann kristendom, menar Edwards. En stor skillnad mellan nåderika och falska känslor och upplevelser är att de förra får en att fortsätta som en fattig tiggare vid Guds portar, ytterst tom och behövande; medan de senare ger en intryck av att vara rik och inte i något större armod eller behov av något.

De åtföljs av en förändrad karaktär (s 266-272). Omvändelse är en omfattande och genomgripande förändring av en människa, som innebär att man vänder sig från synden till Gud. På samma sätt är det med äkta andliga upplevelser efter omvändelsen, skriver Edwards.

De åtföljs av Jesu Kristi lammlika och duvlika ande och sinnelag (s 272-285). Med andra ord skapar de en ande av kärlek, ödmjukhet, stillsamhet, förlåtelse och barmhärtighet, som fanns i Kristus. Sann andlig styrka visar sig i Jesu lidandes historia, då Han inte visade sitt heliga mod och tapperhet genom häftiga och våldsamma predikningar, utan genom att inte öppna sin mun när Han plågades och genom att be att Fadern skulle förlåta de som stod Honom emot.Han lät inte andras blod flyta utan sitt eget. Häftighet och våldsamhet visar på svaghet i stället för styrka. Det finns en låtsad frimodighet för Kristus som har sin grund i inget annat än högmod, där man särskiljer sig från dem man kallar köttsliga och för krig mot dem.

De gör hjärtat mjukt och åtföljs av en kristen ande av mildhet (s 285-292). Ett litet barn som möter fiender eller ett farligt djur har ingen benägenhet att förlita sig på sin egen styrka, utan tar sin tillflykt hos sina föräldrar. På samma sätt är en sant kristen inte självsäker i andlig krigföring, utan tar sin tillflykt hos Kristus.

De är vackra i symmetri och proportioner (s 292-293). En stor skillnad mellan de heliga och hycklarna är den att glädjen och tryggheten hos de förra åtföljs av gudfruktig bedrövelse och sorg över synden. Ju intensivare nåderika känslor blir, desto större blir den andliga hungern och längtan efter att leva andligt. Det som framför allt kännetecknar en sann kristen är längtan efter ett heligare hjärta och ett heligare liv (s 303-308).Det kommer till uttryck i kristet levnadssätt (s 308).

Edwards skriver sammanfattningsvis att ett heligt liv är det främsta av nådens kännetecken (s 327). (Matt 7:16, 20, 12:33, Luk 6:44).

Rosenius

Carl Olof Rosenius var en ledande skribent i den lutherska läsarväckelse som bröt fram i slutet av det förra seklet och som resulterade i Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen. Genom tidningen Pietisten gavs hans skrifter ut i omkring 2 miljoner exemplar i Sverige. Här följer några utdrag av Rosenius vägledning för den kristne att skilja mellan sann kristen tro och dess förfalskningar.

”Men nu är det inte nog med att villfarelsen har ett sken av sanning och ser ut att stämma överens med Guds ord. Den har också en säregen dragningskraft på männinskor. Och det är inte lätt att förklara, hur det kommer sig. Till en del har det naturligtvis att göra med detta att djävulen har sitt finger med i det hela. Det var ju han som bedrog Eva en gång och villade bort henne helt och hållet. Dessutom är det ju så att den fallna människan älskar mörkret mer än ljuset och lögnen mer än sanningen, men det är inte hela förklaringen.

Dragningskraften hör till det utmärkande för villfarelsen som sådan. Den talar rakt ut om det som människan själv innerst inne tänkt och tyckt och önskat. Och nu är det ju så med oss att vi ingenting hellre tror, än det som vi själva kan komma fram till. Guds tankar och vägar däremot strider mot det vi tycker och det vi känner. Det är kanske den främsta orsaken till att vi så lätt rycks med av en villfarelse. Detta är också förklaringen till att man kan reagera så olika inför en villfarelse. Det som den ene tycker är så uppenbart felaktigt att han inte begriper hur någon kan låta sig förledas av något sådant – det kan den andre falla i, därför att det stämmer så väl med vad han själv tänker, tycker eller önskar.” (C.O. Rosenius, Guds Ande och ord, s 35-36).

Rosenius fortsätter med samma ämne och lägger ut Johannes tionde kapitel: ”Rösten, herderösten, innefattar allt det som utmärkte Kristus som den gode herden — både när det gäller vad han sade, vad han gjorde och hur han var. Den som då känner den gode Herden han kan pröva det han gör och se om det stämmer med Kristi röst, Kristi sinne, Kristi lära. Han kan se efter om det stämmer med Jesu sätt att tala och handla med syndare.På det sättet skall han kunna se vilka som är hans tjänare och vilka som inte är det. Satan och hans tjänare kan visserligen använda många ord som tycks stämma med vad Kristus sagt. Men när det gäller den anda som bär upp det hela, då kan de inte likna honom. Å andra sidan kan även Kristi tjänare fela i sina ord liksom man hos vem som helst kan finna något fel, annars vore de ju inte människor men själva’rösten’ får inte saknas. Och det är så man känner igen dem som är Kristi tjänare: den gode herdens röst går igenom allt vad de lär och allt vad de gör.” (Ibid s 45-46).

”Men predikas det så att något annat än Kristus och hans försoning blir mer upphöjt och viktigt och får åhörarna sitt fäste och sin tröst i något annat än Kristus, t.ex. i vad de själva är eller vad de själva gör och förmår, då vet du att det inte är den gode herdens röst som ljuder. För där herdens röst är, där måste Kristus vara A och O, det första och det sista, ja, där måste allt driva till Kristus och dra till honom.” (Ibis s 47-48).

”Och om det du tycker är felaktigt, verkligen strider emot något grundläggande i vår evangeliska tro, så undersök genast, om det är en verklig lärosats som drivs, predikas och försvaras eller om det bara är ett tillfälligt felaktigt och tvetydigt uttryck. I förra fallet har du misstagit dig på rösten. Det är inte en god herde du hört utan en varg, eftersom han förkunnar och försäkrar något som strider mot det grundläggande i tron. Men i det senare fallet kan du göra som en gammal kristen en gång sade: Om en fluga faller i min mjölk, så tar jag genast bort flugan men mjölken kastar jag inte bort.”

Lägg följande regel på minnet: En kättare eller falsk apostel utmärker sig alltid därigenom att han driver, förfäktar och inskärper någon viss bestämd villfarelse som strider mot tron. Samtidigt angriper, avfärdar och motsäger han något visst stycke i den klara himmelska läran. Den som inte gör så utan verkligen förkunnar sanningen men tillfälligtvis använder ett eller annat felaktigt uttryck, han är ingen kättare.” (Ibid s 48-49).

”Kan du ändå inte komma till riktig visshet, eftersom det ju ändå är fråga om sådana som åberopar Skriftens ord till stöd för sin lära, så ger Kristus dig en annan och ännu mer avgörande regel när han säger:’Av deras frukt skall ni känna dem…’…

Vi har redan sagt att den lära som inte bär någon frukt är död. Detta innebär dock inte att varje lära som bär frukt skulle vara den rätta läran. Nej, nej. Också de falska apostlarnas lära bär frukt. Att den bär frukt det bevisar bara att den har något slags liv, någon slags anda i sig. Därför måste du pröva själva frukterna och se efter, om det är rätta och goda frukter. Eller med andra ord: se efter, om de är av samma slag som brukade följa av Kristi evangelium. Vilka dessa frukter var och i alla tider måste vara det finner vi i hela bibeln. Men i Gal. 5 är de särskilt samlade och uppräknade på följande sätt: Andens frukt är kärlek, glädje och frid, tålamod, vänlighet och godhet, trofasthet, saktmod och självtukt.” (Ibid s 51-52).

Evan Roberts

I början av 1900-talet bröt en väckelse fram i Wales. Den berörde ca 85 000 människor och gav nytt liv åt alla samfund. Efter några år blev det ett bakslag och ett antal ytterlighetssekter lär ha uppkommit. Med anledning av detta skrev mrs Penn-Lewis ”Kriget mot kristna” tillsammans med Evan Roberts, som spelade en framträdande roll i den walesiska väckelsen.

De beskriver hur den kristne kan bli bedragen genom sina känslor. Den kristne som låtit sig förföras av en förfalskad känsla av gudomlig närvaro, kan lätt lämna Gud och Guds Ord till förmån för sina erfarenheter. Man vill inte lyssna om någon ifrågasätter huruvida det man upplevt verkligen varit av Gud.

”Tanken att hon högeligen favoritiserats av Gud och utvalts för någon hög ställning i Hans rike, uppfyller henne. Den djupt gömda självkärleken närs och förstärks därvid och så blir hon i stånd att uthärda allt genom styrkan i denna hemliga kraftkälla. Hon har blivit tilltalad av Gud! Hon har blivit utvald av särskild nåd! Hennes hjälp är nu inom henne i hennes erfarenhet snarare än i Gud själv och i det skrivna Ordet. Genom detta hemliga förtroende, som Gud visat genom att tala speciellt till henne, blir människan oppositionell och oemottaglig för undervisning och intar en attityd av tvärsäkerhet, som närmar sig anspråk på att vara ofelbar. Hon kan inte längre lyssna till andra, eftersom de inte haft denna ‘direkta’ uppenbarelse från Gud. Hon har en direkt, speciell, personlig gemenskap med Gud och att ifrågasätta någon ‘anvisning’ som givits henne, blir höjden av synd. Hon måste lyda, även om en given befallning står i motsats till all vettig bedömning och den begärda handlingen går direkt emot Guds Ords Ande. Kort sagt, när människan på detta stadium tror att hon har en ‘order’ från Gud, kommer hon inte att vilja använda sitt förnuft, emedan hon tror det skulle vara ‘köttsligt’ att göra så.’Sunt förnuft’ anses vara brist på tro och därför synd.” (s 118-120).

När man på olika sätt invaggats i tron att den närvaro man känner och de budskap och upplevelser man erfar verkligen är av Gud, blir det mycket svårt att lyssna på människor som på ett eller annat sätt ifrågasätter det man upplevt.

”Övernaturliga syner och manifestationer är en inkomstbringande källa för vilseledande andar, särskilt när den troende litar på dem och får ut mera av dessa erfarenheter än av Guds Ord. Målet för den ondskefulle anden är nämligen att tränga undan Guds Ord som klippgrunden för ens liv. Det är visserligen sant, att han hänvisar till och citerar Skriften men oftast endast för att stödja erfarenheterna och vidare för att stärka tron — inte på Gud, men på Hans (skenbara) uppenbarelse.” (s 140).

Att få Skriften citerad som stöd för en uppenbarelse räcker inte. Onda andar kan också citera Bibeln. Ett bibliskt budskap måste vara i harmoni med hela Guds Ord. Det räcker inte med att man hittar 3-4 bibelverser som verkar stödja budskapet.

Lloyd-Jones

Martyn Lloyd-Jones var en uppskattad engelsk förkunnare som var verksam i Westminster Chapel i London. Han dog 1981. I boken ”Prove All Things” beskriver han två huvudsakliga diken vi hamnar i när det gäller Andens manifestationer.

Det ena diket är att avstå från allt som sker, eftersom det kan bli fel ibland. Den sortens människor kallar han ”the quenchers” som betyder ”utsläckarna”. De vill inte leva i den Helige Andes fullhet. Den andra kategorin han tar upp är de som accepterar allt som sker som den Helige Andes verk. Dessa människor är ofta bundna av en fruktans ande, skriver Lloyd.Jones. De är så rädda för att missa Gud att de måste vara med på allt som sker. De vågar inte ifrågasätta och pröva mot Skriften.

Båda dikena är lika förödande. I det ena fallet blir det andlig torka. I det andra kommer det lätt in förfalskningar av den Helige Andes verk. Lloyd-Jones påpekar att det framför allt är de kristna som vill leva i Andens fullhet som utsätts för bedrägeri med förfalskningar av den Helige Andes manifestationer. Han ger sedan en rad råd för hur man ska kunna pröva andarna.

1) Lita inte enbart på din inre känsla! Lloyd-Jones menar att man till en viss del kan lita på sitt inre vittnesbörd. Men litar man enbart på den inre känslan, använder man inte hela sin kritiska kapacitet. En del säger att de aldrig upplevt sådan kärlek, frid och glädje, och det känns så rätt. Precis samma sak säger de människor som gått med i sekter.

2) Bygg inte din bedömning på andra människors uppfattningar! Även om de är goda kristna, kan de ha fel.

3) Kör aldrig över förståndet! Kristen tro är inte dåraktig eller irrationell. Man kan inte med hjälp av förståndet resonera sig fram till en tro, men när man väl tror finner man att kristendomen är intellektuellt hållbar. Därför ska vi vara misstänksamma mot allt som försöker få oss att sluta tänka.

4) Var alltid misstänksam mot det som gör anspråk på att vara ny uppenbarelse av sanningen!

5) Var misstänksam mot det som har en spektakulär framtoning!

6) Se upp när det blir fanatiskt!

7) Ges en profetia av den Helige Ande, så är den ofelbar! Uppfylls inte profetian så är det en annan ande.

8) Var misstänksam när människor börjar göra anspråk på att få speciell gudomlig ledning i praktiskt taget allt de gör!

9) Allt som upphöjer en människa ska ses med största misstänksamhet! Kyrkohistorien visar att många villolärare började som goda kristna, tills de började upphöjas som människor och högmod kom in.

10) När man betonar kroppsfenomen ska man alltid vara mycket misstänksam! På spiritistiska helandemöten talar man mycket om kropps- fenomen såsom värme som går genom handen eller elektrisk ström som går genom kroppen. I Nya testamentet beskrivs inga sådana effekter, även om det inte är uteslutet att människorna upplevde dem, skriver Lloyd-Jones. Nya testamentets troende talar inte mycket om sina kroppsfenomen. De vittnar i stället om Herren och sin kärlek till Honom. De vittnar om att de blivit helade och fyllda med glädje, men inte att det har gått en elektrisk ström eller speciell värme genom olika kroppsdelar.

11) Se upp med psykologiska tekniker som utnyttjar suggestionens makt! Människor kan suggereras till omvändelse, tungotal och annat. Det blir troligen inte någon äkta omvändelse eller något äkta tungotal i så fall. Det är fel och dessutom farligt att själv försöka mana fram den Helige Andes gåvor. Lloyd-Jones har stött på undervisning om avslappning, djupandning och att åsidosätta sin självkontroll och sitt förstånd för att släppa taget och komma in i Andens dop. Detta står det inget om i Nya testamentet. Paulus lade händerna på de troende i Efesus och så fick de gåvan. Det står inget där om psykologiska tekniker. Den Helige Ande behöver inte psykologiska tekniker, men om man vill bli hypnotiserad så måste man gå in under de här teknikerna. Självkontrollen saknas ofta i förfalskade gåvor. I de äkta gåvor- na har den troende fullständig självkontroll, menar Lloyd-Jones. I 1 Kor 14 framgår det att den troende själv kan välja att avstå från att tala i tungor eller proftera när det inte är rätt tillfälle.

12) När vi lämnar den centrala enkelheten i Kristus och börjar betona annat är vi definitivt ute på farliga vatten.

T. Swartling

https://www.karlektillsanningen.se