YTLIGHETENS GISSEL OCH DESS BOTEMEDEL

En utvärdering av de många avarter som finns angående hur man lever sina liv i den bekännande församlingen övertygar mig mer och mer om att det – ur mänsklig synvinkel – finns en avgörande faktor, som har förvärrat dem mer än alla andra. Jag talar inte här om den demoniska världen, Guds suveränitet i domen eller onda människor, som är på väg till helvetet i sina korrumperade kallelser och som manipulerar och infiltrerar församlingar. Dessa är visserligen viktiga beståndsdelar i framkomsten av kyrkliga avarter. Men den demoniska världen skulle aldrig ha fått så många spakar att dra i eller knappar att trycka på, om en annan faktor inte hade funnits där från början. Inte heller skulle det ha funnits så stort behov av Guds dom över församlingarna om denna andra faktor inte hade funnits där från början. På liknande sätt skulle aldrig manipulatörerna och infiltratörerna ha fått så mycket fotfäste i församlingarna eller i bekännande kristnas liv, om denna andra avgörande faktor inte redan hade funnits.

Den faktor som jag talar om är den helt otillräckliga “omvändelse”erfarenheten hos så många på det kristna området idag.

Orsaken till att så många upplever behov av att resa jorden runt för att söka en “andra välsignelse” eller “Torontovälsignelser”, är p.g.a. att de aldrig fått erfara en genomgripande första välsignelse! Orsaken till att så många upplever behov av att resa jorden runt för att se “tecken och under”, är p.g.a. att de försummat att ta emot undernas under – själens pånyttfödelse genom Andens kraft avseende Kristi fullbordade verk. Orsaken till att så många upplever behov av att resa jorden runt och söka otaliga mystiska “smörjelser” av de män och kvinnor som frigör dessa med en handrörelse, är att de aldrig har fått erfara “smörjelse från den Helige” från början! (1 Joh 2:20). Som aposteln Johannes säger:

“Detta har jag skrivit till eder med tanke på dem som söka förvilla eder. Men vad eder angår, så förbliver i eder den smörjelse I haven undfått från honom, och det behöves icke , att någon undervisar eder; ty vad hans smörjelse lär eder om allting, det är sant och är icke lögn. Förbliven alltså i honom, såsom den har lärt eder” (1 Joh 2:26-27).

Den sanna erfarenheten av omvändelse är den VERKLIGA välsignelsen, och den för med sig VERKLIG frälsningsvisshet. Den sanna smörjelsen är en varaktig smörjelse. Men där inte en verklig omvändelse med en varaktig smörjelse har ägt rum, finns ingen visshet. Följaktligen måste man då ägna sin tid åt att övertyga sig själv om att man är frälst, genom att söka högre och högre höjder och dynamiska upplevelser och scenarier med hypertillbedjan. Uppfattningen att “det-är-bara-att -tro” för att bli frälst skapar upplevelseslaveri. De är därför som så många sånger måste sjungas om och om igen oupphörligt i “det-är-bara-att-tro”sammanhang. Det är därför som tillbedjan inte känns tillbedjansvärd om inte det finns trumslag med.

Det är därför som man man måste hålla på med att vara med på “seminarier om att fånga elden” eller “veckoslut med den helige Ande” för att “ladda sina batterier”. Det är därför som man måste bli inblandad i upphetsade sinnesstämningar där underliga och extraordinära saker händer hela tiden. Det är därför som man måste KÄNNA sig väl till mods innan man blir övertygd om att saker verkligen ÄR bra. Där det verkliga invärtes, inneboende helgande verket av den helige Ande inte är påtagligt, måste varje bevis för att Anden verkar sökas utanför en själv. Härav den betydelse som bisarra manifestationer har fått som bevis för Andens verk.

Och vad visar allt detta på? I grunden, en brist på tro. Där ingen tro finns, eller mycket litet, vandrar en människa i åskådning. Han eller hon blir beroende av det yttre (eng. EXternals) snarare än det som är evigt (eng. ETernal) (2 Kor 4:17-5:7). Och detta tror jag är roten till dagens egensinniga rörelser. Deras intresse är inriktat på det som är av jorden, det själiska och…ja…de onda andarna (Jakob 3:15). Därför kommer det inte som någon överraskning, att MÅNGA på domens dag kommer att säga till Herren Jesus: “Herre, Herre, hava vi icke profeterar i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar?” Och då kommer Jesus att förklara för dem: “Jag har aldrig känt eder; gån bort från mig, I ogärningsmän!” (Matt 7:22-23). De här killarna var djupt inne i religiösa fyrverkerikonster. De utmärkte sig som aktivister för Herren – trodde de. De hade “fångat elden”. De höll på med det yttre maximalt. Men de hade aldrig verkligen böjt sina knän från början.

Jag undrar hur många som det finns idag som har varit med om någon psyko-religiös upplevelse förklädd till “omvändelse”. De vet ingenting om den verklige Herren, och ingenting om det verkliga korset (varken Kristi eller det som de skulle bära). Men de vet hur man ska känna sig väl till mods. Det finns många andra också som har “avgjort sig för Kristus” och på ytan “överlåtit sig” genom att otydligt “bjuda in Jesus i sina hjärtan”. Men dessa människocentrerade handlingar utgör inte i sig själva en kristen omvändelse. De människor som var med om dem, kan ha ett pietistiskt intresse av Kristus, men det är troligt att de är “nästan kristna” (jmfr Apg 26:28), snarare än mogna och blomstrande kristna, om de inte senare erfar den bitterljuva rikedomen i sann omvändelse till liv.

Det är inte förrän man har blivit sant ödmjukad av Guds överväldigande suveränitet i omvändelsen, som man verkligen känner till Guds väldiga kraft och den helige Andes sanna dynamiska skapande. Det är endast när man erkänner att frälsningen är helt från Gud, som man verkligen kan växa i nåden. En “omvändelse” som är grundad på en psyko-religiös upplevelse eller som har intrigerats fram genom ett sinnets beslut, eller enbart en “överlåtelse”, eller en inbjudan till Jesus att komma in genom ens hjärtas dörr, kommer aldrig att lägga en lämplig grund för det kristna livet. En ytlig “omvändelse” kommer att leda till en ytlig kristen erfarenhet, som får sitt uttryck i ytliga kristna sånger och skryt enbart över ytligt kristet segertänkande. Och detta är vad vi har idag, när de flesta församlingar är ett ett oändligt antal kilometer vidöppna, men med ett djup på endast några millimeter.

Lösningen ligger i modet att evangelisera på ett bibliskt sätt – att predika om behovet av djupgående sinnesändring och lärjungaskap på heltid, oavsett fientlighet och oaktat kostnaden. Biblisk evangelisation oroar sig inte för antalet omvändelser, men ser det som livsviktigt att betona vad det innebär att vara en ny skapelse och att bärga en “skörd” i form av frukt i en människas liv. En sann predikant serverar inte ständigt fettsnål mjölkundervisning, utan han älskar att predika om “djupheterna i Gud”.

Om omvändelsen betonas rätt, kommer det övriga att stämma överens med den. En själ som har gått igenom dalen av djupgående sinnesändring, kippar efter andan varje stund över Guds övernaturliga handlande i hans liv – inte bara i omvändelsen och efter den, utan även i händelserna före den nya födelsen och de som ledde fram till den. En sådan själ kan aldrig vara tillfredsställd med att sjunga enfaldiga sånger som upprepas hela tiden. En sådan själ kan inte vara tillfredsställd med att få höra det som nätt och jämt passar att tala till barn om, och som gör sken av att vara en utläggning av bibeln. En sådan själ kan aldrig ge sitt bifall åt att mumla babbel och sedan tro att han bedrivit andlig krigföring mot djävulen. En sådan själ kan aldrig inbilla sig att Gud vill att de enbart ska vara fullständigt friska och rika. En sådan själ står aldrig i kö och väntar på sin tur att falla ner vid beröringen av en människas hand.

Så många av dagens dåraktigheter har sina rötter i en ofullständig omvändelse! Sjukdomen i församlingen har spridit sig som en epidemi, p.g.a. att så många kyrkor är befolkade med, och ledda av, män och kvinnor som har uppmuntrats att tro att deras religion är kristendom, när den är mysticism som bäst – och satanism som sämst. Chockar detta dig? Man måste inte tillbe Satan medvetet för att vara satanist. Fariséerna tillbad inte Satan. De trodde att de var Guds folk. Men Jesus sa till dem: “I haven djävulen till eder fader; och vad eder fader har begär till, det viljen I göra” (Joh 8:44). De var satanister. Och det är vi om vi kallar oss själva kristna (Guds folk) och hänger oss åt ett övermått av antikristliga handlingar – och fryser ut alla som vågar uttrycka oro.

Vi måste ställa dessa frågor till oss själva: Är jag VERKLIGEN frälst? Gjorde jag VERKLIGEN sinnesändring, och fortsätter jag med detta varje dag? Upplevde jag djup hjärtesorg över att veta hur allvarligt jag försyndade mig mot Gud innan jag kom till Kristus? Förstod jag att jag själv var delaktig i att Kristus fick utstå slagen mot sin kropp och sedan blev fastspikad på korset? Skedde min omvändelse som ett resultat av att jag såg korset i mitt inre och förstod skammen och föraktet, som han utstod för min själs frälsning? Fick jag ett sann bild av helvetet i det kvalfyllda kosmiska ropet: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig” och insåg jag vidare det yttre mörker från vilket han räddade mig? Insåg jag att han ryckte min själ ut från helvetet som en brand ryckt ur elden och att detta inte är något att skratta åt?

Förstår jag den fulla innebörden av Jakobs uppmaning att “kännen edert elände och sörjen och gråten. Edert löje vände sig i sorg och eder glädje i bedrövelse” (Jakob 4:9). Uppskattar jag sanningen att om jag får gå ner i den djupa dalen, så ger detta mig styrka till att bestiga höjderna? “Ödmjuken eder inför Herren, så skall han upphöja eder” (Jakob 4:10). Men inget som ödmjukar möter oss i den kristendom som erbjuds i mycket av nutidens förkunnelse. Den smickrar oss med sitt lismande genom att försäkra oss att Gud älskar oss och har en underbar plan för våra liv, när vårt bestämda mål i själva verket är gråt och tandagnisslan.

Den gör oss till små gudar, genom att försäkra oss att vi har fri vilja och döljer för oss – av rädsla för att förolämpa oss – den fruktansvärda sanningen om vår bundenhet i synd och vårt slaveri för Satan. Den inlindar oss i plastreligionens surrogatvärld, och uppmuntrar oss grymt att leva på den grova sensuella upplevelsens svältkost. Den fyller våra munnar med banala sånger för att på så vis få tyst på oss, så att vi inte ropar ut de VERKLIGA frågorna, som t.ex “vad är sanningen?” eller “vad ska jag göra för att bli frälst?” eller “vem är han då, säg mig det, så att jag kan tro på honom? eller “huru länge, du helige och sannfärdige Herre, skall du dröja att hålla dom och att utkräva vårt blod av jordens inbyggare?” eller “när skall detta ske och vad bliver tecknet till din tillkommelse?”

Så låt oss göra allt för att uppmuntra ett återvändande till det slag av förkunnelse och mättad undervisning, som förökar växten och gör hjärnan större. Så måste det ha varit i den äldsta församlingen när Petrus utan fruktan trädde upp, höjde sin röst och talade, och alla de frälsta därefter “höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen” (Apg 2:14,42). Djupgående förkunnelse leder till djupgående omvändelser, vilket leder till ett djupgående kristet liv och att man uppskattar djupgående undervisning.

Alan Morrison

https://www.karlektillsanningen.se